Alex Riel trio i Piteå - med Mette Juul.

Dessa rader om söndagens jazzspelning på Kårhuset i Piteå är mesta till stöd för mitt eget minne. Ändå vet jag inte riktigt hur jag ska börja, för när jag lägger in det på bloggen kommer andra att läsa det. Också.

Men OK då. En gång i min gröna ungdom for jag ett tre somrar (1965-67) till jazzfestivalen i Molde, Norge. En lång och spännande resa, som skedde olika vägar och på olika sätt varje år. Moldefestivalen hade då bara varit igång ett fåtal år, men var redan berömd både hos musiker och jazzvänner. Det blev fantastiska upplevelser för mig, och sedan dess har jag längtat dit i stort sett varje sommar, men det har aldrig varit lämpligt eller möjligt.

Ett som det verkade stående inslag dessa år var Kenny Drews trio, med Kenny på piano, självaste Niels-Henning Örsted-Pedersen NHÖP kallad,  på bas, ung men redan värlsberömd, och så Alex Riel på trummor. Det var en väldigt samspelt trio, av högsta klass, som dels hade egna framträdanden, dels fungerade som husband/komp för olika solister. Och dessa solister var sannerligen inte fy skam heller. Några exempel ur högen: Ben Webster, J J Johnsson, Freddie Hubbard. (Ett minne. Jag stod precis bakom Ben Webster vid ett jam i Alexandrakällaren, där J J Johnson och Roland Rashaan Kirk höll på att riva hela etablissemanget med sin fantastiska musik!)

Både Kenny Drew och NHÖP har varit avlidna i många år, men Alex Riel lever och spelar än idag. Det var alltså honom jag ville höra i första hand nu, när han och hans trio var kompband till sångerskan Mette Juul.

Efter en superkort paus efter det att förbandet, några elever från Framnäs jazzlinje spelat klart, så sitter plötsligt Alex Riel vid trummorna och en liten tjej med gitarr bekantar sig med mikrofonen, det måste ju vara Mette Juul. Henne hade jag aldrig sett förut, bara hört lite smakprov på internet.

Vad finns då att säga om detta? Nja, sångerskan blev inte min favorit. Verkade i o f sig trevlig, chosefri, hon har en klar, säker och ljus röst, som i o f sig då och då kan få lite mörkare klang och djup. Snyggt och prydligt, men spännande kan man knappast säga om hennes framträdande. I synnerhet som hon mest sjöng långsamma ballader. Lite bättre blev det i något snabbare tempon. Som helhet kändes programmet ändå för jämntjockt.  Pianisten Heine Hansen spelade habilt, men inte mer, och med skapligt sväng i några solon.

Nej, de klart lysande stjärnorna var - förstås - basisten Jesper Lundgaard, en av dessa danske superbasister som kommit fram strax efter NHÖP,  och Alex Riel. Det var de som stod för kryddorna i den anrättning vi serverades denna söndagseftermiddag i november. Så t ex spelade Jesper med stråke på sin stora ståbas i ett nummer. Det är kanske inte helt ovanligt i dessa dagar, men han spelade dessutom sitt solo i uptempo - och bra!
Alex Riel kompade smakfullt med vispar i balladerna, där fanns inte utrymme för mer än så. I några låtar i medium eller uptempo fick han dock chansen till mera livfullt spel i några trumsolon. Där kunde man känna igen honom som den drivne, fantasifulle och musikaliske trumslagare som han är.  Där var det gnista och nerv i musiken.
Synd bara att inte ett par av de såsigare balladerna bytts ut till medium eller upptempolåtar. Det skulle gett Riel, Lundgaard fler tillfällen att visa sina kvaliteter. Och Mette Juul skulle kommit bättre till sin rätt också.  Som exempelvis i avslutande Come Rain or Come Shine. Men då var det som sagt slut.

Varför var det så (relativt) lite folk då (runt ett 30-tal)? Tja Mette Juul är inget känt namn i Sverige. Inte ens Alex Riel är ett namn som ens alla jazzintresserade känner till numera. Trumslagare blir sällan några kändisar, även om de, som Riel, är i snudd på världsklass. Sen det faktum att konserten ägde rum på eftermiddagstid i st för som utannonserat på kvällstid, det var nog en och annan som missat. Själv kom jag på det av en slump bara ett par dagar före.
Och så var det ju skyltsöndag, då folk brukar föredra att gå ut och frysa och se i skyltfönster...

Lasse Werner en lycklig (?) skit, med många vänner

Fick precis hem boken om Lars Werner, "Lasse Werner, En lycklig skit. Den svenska jazzens gossen Ruda", av brodern Mats Werner (Gidlunds förlag).

Hur ska jag börja? Detta är inte en recension, utan mera en redovisning av hur jag känner att ta i boken, bläddra i den och läsa några sidor. Och det är är många sidor - härligt - och massor av bilder. Och med boken (i det facila priset) följer en CD och en DVD.

Förutom att boken redan vid första anblicken ger ett gediget och genomarbetat intryck så slås jag av de härliga musiker som spelar med Lasse Werner på de spår som finns på CD-n. Nej, jag har inte hunnit lyssna på den. Den har 17 spår, varav jag nog har en del i andra versioner, men inte just dessa.

Men musikerna; det är ju i stort sett hela den unga, moderna jazzmusikergenerationen som var aktiv de år jag själv blev frälst av jazzen. "Frälst" är det uttryck som Lasse själv lär ha använt när han beskrev hur Dizzy Gillespies musik fångade honom.
Musiker som Jan Wallgren, Bernt Rosengren, Torbjörn Hultcrantz, Sune Spångberg, Börje Fredriksson, Bosse Skoglund, Bo Wärmell, Kurt Lindgren, Rune Carlsson, Idrees Sulieman, Bertil Lövgren, Göran Östling, Leif Wennerström, Jan Carlsson, Bengt Ernryd, Christer Boustedt, Gösta Wällivaara och många andra.

Jag blir varm och glad i kroppen av dessa namn, hör i mitt inre musik som jag både hört live många gånger och som jag har på otaliga LP-skivor - och på en och annan EP och CD. Men tiden är knapp och mängden skivor gör att många "äldre" skivor nu stått ospelade i skivhyllorna i alltför många år. Ibland räcker det nästan att bara ställa sig vid skivhyllorna och kolla in vad som är där - musiken finns inne i mig. Men visst, önskar att jag kunde spela om dem igen. Inte så lätt när jag får en 20-30 skivor i handen vid en snabbkoll, men möjligen hinner spela en av dem just då...

Nå, Lasse Werner var vad som kallades "modernist"  under 50- och 60-talen. Och det jag först fastnade för var nog hans skriverier i OJ. Jag började med traditionell jazz, även om jag mycket snart inte bara gillade swing utan även be-bop, budskapsjazz och annat som kallades modernt. Lasse verkade, trots sin modernitet, ändå känna till och ha förståelse för äldre jazz i högre grad än andra modernister. Samtidigt som han väckte intresse för modern jazz. För visst var han influerad av och inspirerad av en massa amerikanska musiker, som Gillespie, Parker, Monk, Bud Powell etc, men ändå var han helt unik. Både som musiker och kompositör. Och till det var han knappast den tillbakadragna musikern som satt/stod tyst på scenen. Han gjorde ofta sin musik till en happening, där vad som helst kunde hända. Och gjorde det. Musiken blev teater. Och han skrev och spelade musik till teatersammanhang. Och han var en entusiastisk organisatör och inspiratör till spridande av jazzen och för att ge musiken och musikerna fler chanser att visa upp sin musik.

Och flera, men inte alla, av hans medmusikanter hade denna utåtriktade inställning till (den moderna) jazzen, om än i varierande grad och intensitet.

Jag bodde långt från storstaden dessa år, och lärde känna musikerna främst genom radio och skivor,  men inte minst genom mitt allt intensivare jazzintresse som även innebar ett djupt engagemang i SJR, så tog jag mig till Stockholm då och då och diverse festivaler. (Liksom jag hörde en hel del livejazz under de år runt och strax före 1980) som jag arbetade i Botkyrka utanför Stockholm.) En och annan musiker kom jag lite närmare in på livet, trots min blyghet. Nej, inte Lasse Werner, men t ex Kurt Lindgren (tyvärr sedan länge bortgången som så många andra i de årgångarna) som också hade en hel del intressanta och givande synpunkter på hur SJR skulle arbeta. Dvs som ett slags allmänt "jazzfrämjande", musikerna hade ju Emanon och FSJ.

Inledningssidorna visar att Lasse Werner tycks ha haft en fin och kärleksfull uppväxt, i en välbärgad övre medelklassfamilj, där musiken fanns men knappast var det som fångade honom. Tvärtom, han avskydde lektionerna för pianotanten och att tvingas höra Tjajkovskij. Han hade planer på att bli ingenjör/tekniker. Tills han fick höra Dizzy Gillespie, och han blev frälst på den moderna jazzen. Köpte allt av Dizzy han kunde komma över och sprang på Nalen så ofta han kunde - trots att han egentligen var för ung. Övergav scoutlivet och modellplansbyggandet. Blev jazzmusiker. Och en känd och uppskattad och nydanande sådan inom den tyvärr minskande skaran av jazzlyssnare.

Så nog var han "en lycklig skit" på det sättet. Han spred glädje, musik ska ju byggas utav glädje, och av ett slag som inte bara var yta utan innehöll kvalitativa djup. Samtidigt visste, eller anande jag att det fanns mörkare moln också på hans himmel. Han kunde inte sköta spriten, var nog tidvis alkoholist  och fick diabetes, som han inte skötte om. Hade många svåra år under 80-talet, och dog alltför ung 1992. Boken redovisar tydligen dessa svår förhållanden och år också ärligt.

Nu ska jag försöka fortsätta läsningen av boken. Och vid lämpligt tillfälle även kolla in CD-n och DVD-n. Liksom kolla in även diskografin som ingår. Noterar att förutom broder Mats så skriver en mängd andra vänner och kollegor till Lasse i boken också. I  ett slags introduktion så uttrycker t ex sångerskan Monica Borrfors sin saknad efter Lasse Werner. Hon saknar hans färg, idag är det för mycket av stajlande, grönsaksätande karriärister på jazzscenen, hon saknar det milda vansinnet och det egna uttrycket som Lasse Werner hade.

Jag instämmer.

(Bilden ovan visar Lasse W till vänster och "själsfränden" Christer Boustedt till höger)

Är majoritetsbeslut demokrati?

Demokrati innebär i grunden att folket skall styra. Eftersom det är rätt så opraktiskt, anser de flesta, att varje medborgare ska delta i beslutsfattandet i varje detalj, speciellt i större sammanhang, så avser vi i dagligt tal representativ demokrati med demokrati.

I en demokrati utses folkets representanter i direkta val och med allmän och lika rösträtt för män som kvinnor. Så väljs ledamöterna i riksdagen liksom i landsting och kommuner. Och i dessa församlingar bör man, anser jag, söka komma överens så långt det är möjligt. Men eftersom vi har olika åsikter så är det ofta inte en framkomlig väg. Därför är det majoritetens beslut som gäller. Dock bör, i synnerhet när det skiljer väldigt lite mellan majoritet och minoritet bör majoriteten ta stor hänsyn till den stora minoriteten när det gäller de politiska sakfrågorna. Gör den inte det får det ses som ett majoritetsförtryck av minoriteten.

Men hur bildas då majoriteter? Ja, i mer än hundratalet år så har det tillgått så att de valda ledamöterna samlat sig i partier. Från början var de som regel just riksdagspartier av folk med liknande åsikter. Vanligen kom valmansorganisationer något senare, dvs att partierna hade föreningar av likasinnade ute bland väljarna. I och med det så kom snabbt partierna att bäras upp av hur partifolket såg på sitt partis ideologi.

Numera, och sedan länge, väljs både ledamöter till riksdagen och andra organ under partibeteckningar. Men, det är den enskilde ledamoten som väljs in - inte partiet.  Så är det, enl vallagen, vare sig ledamoten kryssats in personröster eller p g a sin placering på listan. Och det är den enskilde ledamoten som riskerar att inte bli omval. Ett parti kan givetvis åka ur riksdagen eller i vart fall råka ut för kraftiga bakslag, men då beror det på att partiets hela politik underkänts (som den presenteras av partiledningen) av väljarna, inte p g a missnöjet med en enskild ledamot.

Därmed kan man säga att den enskilde ledamoten är suverän. Det är han/hon själv som skall besluta om hur rösten ska läggas. Inte partiet.
Visserligen vill givetvis partiledaren/ledningen att de som har samma partibeteckning rösta likadant. Men det är en intern samarbetsfråga och fritar egentligen inte ledamoten från det personliga ansvarstagandet att ta ställning. Normalt så går det så till att i vart fall i viktigare frågor diskuteras dessa i gruppmöten, och vanligen kristalliseras fram en majoritetsuppfattning inom partigruppen, som ledamöterna rekommenderas att följa. Men den som har en avvikande åsikt kan (och bör) då redovisa den för gruppmötet. Och det är då upp till den enskilda att avgöra om han ska följa den interna majoriteten, att rösta emot den eller avstå. Och det ställningstagande ska partiet respektera. På samma sätt som en minoritet i riksdagen självklart ska få rösta emot majoriteten.

Att det förekommer olika meningar nu och då i olika sakfrågor inom varje parti, det anser jag vara ett tecken på en fungerande demokrati! För hård partipiska, för sträng partidisciplin är av ondo! Den leder dessutom till att när det är slutna omröstningar så vill (vågar) inte alla i förväg anmäla att de kommer att rösta emot partilinjen, av rädsla för repressalier på ett eller annat sätt.

Jag vill alltså mena att de som anser att 100% lojalitet med en inom en partigrupp genom majoritetsbeslut taget ställningstagande är osunt och emot demokratiska principer! I grunden är ledamöterna folkets representanter, inte partiets. Partier är bara samarbetsorgan utan ansvar.

Krav på stenhård partilojalitet leder därför att i slutändan blir det så att många gånger är det en faktiskt minoritet som beslutar.  Jag har själv lång kommunalpolitisk erfarenhet från olika kommuner.  Ofta finns det en enad opposition, mandatmässigt aningen mindre än majoriteten. Men inom majoriteten finns väldigt ofta några, ibland många, som egentligen skulle vilja stöda oppositionens förslag. Men de vågar inte p g a att det egna partiet sagt hur de SKA rösta. Och då gör de så.

På så sätt blir det inte folkviljan genom dess valda representanter som kommer till uttryck i besluten utan en bara en mer eller mindre kraftig majoritet inom det eller de styrande partierna.

Detta är en anledning till att jag anser att de enskilda ledamöternas ställning ska stärkas i förhållande till partiledningarna. Det skulle betyda att folkviljan kommer till ett bättre uttryck än idag där partiledningarna beslutar.

Sluten omröstning ska vara hemlig!

Det har varit ett förfärligt ståhej kring den slutna omröstningen vid landstingsfullmäktiges möte den 20 nov av ny ordförande för landstingsstyrelsen (de facto = landstingsråd). Upprörda kommentarer främst från en skakad sosseledning i landstinget, men även andra prominenta socialdemokrater och vanliga sosseväljare i Norrbotten. Man vill till varje pris ha fram namnen på de (s?) som röstat på ett sätt som partiledningen inte ålagt dem att göra. För att straffa, utesluta, brännmärka för att inte nämna hot om att "förrädarna" skall kastas på bål - som i häxprocesserna fordom.

Vad är då anledningen till att vi har slutna omröstningar ibland i parlamentariska sammanhang? Svar: givetvis för att det ska vara möjligt att rösta hemligt, att kunna rösta enligt sin övertygelse! Utan att bli utsatt för påtryckningar eller bestraffningar. Att inte behöva gå efter partidirektiv. I Sverige väljer vi faktiskt in personer till både riksdag, landsting och kommunfullmäktige. Att sedan dessa personer finns på valsedlarna under en partibeteckning är en helt annan sak.
Slutna omröstningar förekommer oftast i personfrågor, vilka kan vara känsliga utan att därför ha partiideologisk natur. Det viktiga är att ha chansen att rösta efter eget huvud, utan direktiv från andra. Det ser jag som en viktig demokratisk princip.

Enligt Wikipedia så definieras också sluten omröstning sålunda: "Sluten omröstning är en typ av omröstning som innebär att omröstningen sker i hemlighet, inte sällan med hjälp av papperslappar eller dylikt. Motsatsen till sluten omröstning är en öppen omröstning som kan ske genom till exempel handuppräckning eller genom ja- och eventuellt nejrop, acklamation. I allmänna val kallas detta för valhemlighet och brukar ses som en förutsättning för demokrati."

Jag ifrågasätter därför starkt att det ska kunna efterforskas hur ledamöter röstat i en hemlig omröstning. Det strider ju emot principen för slutna val. Sluten omröstning innebär att den är hemlig och skall så vara.

Det är inte heller lämpligt att röstande visar andra röstande hur han/hon röstar. Även det strider mot syftet med och motiven för förekomsten av sluten omröstning. Valhemligheten ska respekteras, såväl av partiledningar som av de röstande själva.

Jag kan tänka mig att sluten omröstning inte ska kunna ske vad gäller val av riksdagens talman. Det är en så viktig fråga, då talmannen i princip är den faktiska statschefen (om än kungen är det formellt).  Men i övrig fall där sluten omröstning kan ske så ska den vara hemlig, hur någon röstat ska inte få efterforskas och inte heller av den röstande redovisas för andra, för att därigenom visa att han/hon följt några partidirektiv (partipiska).

Jag menar dessutom att demokratin skulle stärkas om personval blev vanligare och om de personvalda fick större tyngd i sitt mandat och kunde vara självständigare gentemot partiledningen i det parti de valt att ansluta sig till.

Partipiska i enpartistaten Norrbotten...

Hur får man maktskifte i en enpartistat?
Maktskifte är både naturligt och nödvändigt i en levande demokrati. Därför måste det finnas klara och goda alternativ till det/de styrande partiet/erna i oppositionen. Men också en god interndemokrati inom alla partier.

Nå, socialdemokratin gjorde inget segerval i september.  Trots det var det enda (?) alternativet att s-ledaren Löfven skulle bilda regering. Hur långlivad den nu blir, det lär vi få se med tiden. Folket var dock trötta på m-ledda Alliansen, vilket är helt förståeligt.  Tyvärr insåg inte alliansens småpartier att alliansen skulle förlora, och tog inte chansen att själva visa lite självständighet genom egen politik.

På många håll i landet så blev valet närmast en katastrof för sossarna, speciellt där de tidigare varit mycket starka, och kunnat styra enväldigt. Så t ex i Norrbotten, "evigt" röda Norrbotten, där det enda alternativet varit kommunisterna och deras något ommålade variant kallad vänsterpartiet.

I Piteå kommun tappade s en massa mandat, främst p g a en centraliseringsbenägen skolpolitik (stödd av v) vilket gav röster till centern och det nybildade Skolpartiet. Till slut lyckades dock s-ledningen binda upp vänsterpartiet och miljöpartiet (!) i en slags koalition. Vänsterpartiet såg inte folkets vrede emot sossepolitiken utan agerade utifrån partiets egen ryggmärgsreflex att aldrig gå emot s på ett sätt som skulle ge den icke-socialistiska oppositionen en chans. Vad mp tänkte på är en gåta, det borde ju ändå stå upp för att även byarna skall få leva kvar. Men mp är ju faktiskt ett parti som (numera) består av storstadsbor med väldigt teoretisk syn på miljö, natur och "landet".

Även i landstinget Norrbotten gav väljarna ett kraftig örfil till sossestyret och dess ledning. Kraftlös, dogmatisk och centraliseringsbenägen. Och, tänka sig, även inom vänsterpartiet som troget stött sosseledningen, visade sig en kritik emot s-ledningen och man förhandlade med den verkliga oppositionen om att bilda majoritet med den emot s-väldet. Men då blev det oro hos vänsterfolket, inte kan man väl gå ihop med "borgarna" (som i detta fall främst består av Sjukvårdspartiet!). Så de s-kritiska i v fick ge sig och så kröp v (plus de röda mp) upp i sossepartiets famn igen. Med följd att s-landstingsrådet Kent Ögren kunde förvänta sig omval som landstingsstyrelsens ordförande stödd av knappast möjliga ihoptråcklade majoritet.  Trots ett utbrett missnöje med hans och s-partiets styre av Norrbotten.

Igår, torsdagen 20 nov, hände dock det oväntade.  Landstingsfullmäktige beslutade, efter sluten omröstning, att välja oppositionens kandidat sjukvårdspartiets Kenneth Backgård till lt-styrelsens ordförande/landstingsråd med siffrorna 35 mot 34 för de rödgröna. Plus två blanka!
Full kalabalik inom sossepartiet. V och mp förnekar att blankröstarna skulle finnas hos dem. De har partidisciplin. Därför verkar det som att det är ett par sossar som röstat blankt i st f på sin kandidat.
Upprört kräver s-ledningen få veta vilka det var. Men hittills har ingen trätt fram. Jag gissar att de inte vågar, för partipiskan är hård inom socialdemokratin och enda möjligheten att rösta efter övertygelse är om det är sluten omröstning.
Vad som framgått är att inte heller sjukvårdspartiets ledning kände till i förväg att det fanns någon inom det rödgröna blocket som skulle lägga ner rösten, men klart är att missnöjet inte bara finns inom oppositionen utan även inom sosseleden och inom vänsterpartiet. Och att oppositionen ville testa om den svaga  rödgröna majoriteten skulle hålla.

Visst krävs en viss disciplin inom partierna (och kanske än mer inom koalitioner), men numera har den gått för långt. Normalt ska dock en ledamot som vill gå emot partiet redovisa det, och motiven, före beslut. Och det ska respekteras av partiet, även om ledamoten kan utsättas för påtryckningar.  Men att piskan är så hård att ledamöter inte vågar stå för sin uppfattning annat än (möjligtvis)  vid slutna omröstningar, det är inte bra. Det är ju ledamöterna som väljs - inte partiledningarna. Så hård partidisciplin är ett hot mot demokratin. Klarare personval skulle däremot stärka demokratins legitimitet.

Hur det ska bli i landstinget är nu svårt att bedöma. Sossarna vill riva upp landstingets beslut, vilket verkar mycket desperat - en vägran att acceptera spelregler som går dem emot.
Däremot blir det svårt för sjukvårdspartiet att styra utan att få ihop en fungerande majoritet, som troligen i så fall måste innehålla antingen de okända sosse-avvikarna eller att vänstern (och ev mp) byter sida från s, som de var på väg att göra under någon vecka.
Eller ska Backgård lyckas få en så bred lösning att den även kan få i vart fall partiellt stöd från s? I så fall dock knappast från Ögren och kretsen kring honom.

Valet borde i vart fall få upp ögon hos sosseledningen inom länet att de inte är för tid och evighet förutbestämda att enväldigt härska.

Ger några länkar till PT om detta. (Men PT:s pol chefred är inte spec road... )
http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/pitea/backgard-vill-ha-bred-losning-8893316.aspx
http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/ovriga-orter/astrom-det-ar-helt-oacceptabelt-8892333.aspx
http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/ovriga-orter/ogren-alla-misstanker-alla-8892181.aspx
http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/ovriga-orter/ogren-snuvad-pa-ordforandepost-8891409.aspx
http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/ovriga-orter/backgard-overraskad-och-odmjuk-8892179.aspx

Ett citat ur NSD, som visar att s partipiska viner över ryggen på  även vänsterpartiet och miljöpartiet, förutom inom s självt, där man nu söker syndabockar att straffa.
"Miljöpartiets gruppledare Agneta Granström slår ... fast att det inte är Miljöpartiet som rösta blankt.

– Den spekulationen är helt felaktig. Vi visade upp våra lappar för varandra och för Kent Ögren och Maria Stenberg innan vi röstade, säger Agneta Granström.

Samma sak med V.

– Vi visade lapparna för varandra innan vi röstade, säger Glenn Berggård, gruppledare. "

Inom s är man rädd att bli straffad, men också inom v och mp.

Socialliberal drogpolitik

På ett debattforum på internet har pågått (och pågår i skrivande stund) en intensiv debatt om det är liberalt, alternativt socialliberalt, med förbud mot användande av (inledningsvis) cannabis, men principiellt att gälla droger som begrepp. En del debattörer menar dels att en del äldre teoretiker sett det som en liberal frihet att bruka droger, dels att det inte går att förbjuda ("nya") droger eftersom man då även borde, i konsekvensens namn, förbjuda äldre droger som alkohol och tobak också. Dels menar man också att kriget mot droger skadar mera än (miss-)bruket av droger/narkotika. Och man menar att bruk inte skadar andra än möjligen brukaren, vilket skulle vara liberalt att tillåta, man har svårt att erkänna att omgivningen drabbas. Samtidigt anser man det viktigt att samhället erbjuder vård till de som blivit drogberoende...

Andra, däribland jag, har klart andra åsikter. Medicinskt bruk, under reglerade och kontrollerade former, det bör kunna ske. Men i övrigt har jag bl a följande invändningar. 

Man kan slänga runt sig citat referera till hur många mer el mindre liberala skribenter som helst betr individens frihet och droganvändning. För mig är det ändå självklart att SOCIAL-liberalismen sätter en gräns där friheten skadar andra.
Det är ju just det som definierar socialliberalismen i förhållande till en mera strikt (och därmed trångsynt) tolkning av den klassiska liberalismen. Att den personliga friheten är viktig, men att den har en gräns där den skadar andra personer. 

Och det som skadar en själv det skadar ofta andra också. Eftersom vi faktiskt lever i gemenskap med andra, både barn/familj och folk i vår omgivning. Ibland även helt okända andra, som medtrafikanter. Därför har vi trafikregler som säger att vi måste ta hänsyn till andra trafikanter, och t ex att vi inte får köra bil alkoholpåverkade. 
 Jag menar också att all erfarenhet visar (vad än droghandlare och förespråkare av legalisering av drogbruket säger) att detta gäller i hög grad också bruket av droger (i den svenska benämningen). 

Ibland måste man lyfta blicken från böckerna och se hur verkligheten ser ut. (Säger jag, som precis upplevt hur drogpåverkade personer i närheten begått mord/dråp på en oskyldig person.) 

OM man ska förbjuda olika droger kan vara en bedömningsfråga om förbud är praktiskt genomförbart, t ex av alkohol eller tobak. Jag tror inte att det går att förbjuda alkohol idag. Det gick inte på tjugotalet, varken i Sverige eller USA (även om man gjorde ett misslyckat försök i USA). Däremot borde det vara en riktig socialliberal linje att på alla sätt söka förhindra bruk (inte bara missbruk) av droger som skadar.
Självfallet ska man dessutom försöka med skadereducering genom vård etc för de som hamnat i ett drogberoende, men första linjen måste vara att FÖRHINDRA bruk (som leder till missbruk) i största möjliga mån. Av medmänskliga skäl, för att minska skador. 

Legalisering av droger vore ett misstag. Att ge upp för drogindustrin, som onekligen nått stora framgångar i sin marknadsföring, och som givetvis vill ha kvar sin inkomstkälla. Det  kan ses som inkonsekvent att försöka hindra (farlig) handel och bruk av "nyare" droger, eftersom det inte är genomförbart betr de gamla. Men varför inte, mitt motiv är att vi ska minska skadeverkningarna så gott det går innan det gått för lång tid. 

Vi måste också erkänna att bruk föder missbruk/beroende, även om förutsättningarna för när och om det blir så varierar mellan olika individer av orsaker som är svåra att förutse. Det som socialliberaler, även de som själva inte är nykterister eller icke-rökare, brukat anföra är att begränsningen av bruk och tillgänglighet måste ske av omsorg om och ansvar för de som drabbas av alkoholens och tobakens skadeverkningar. Samma socialt ansvarstagande resonemang är tillämpligt för att minska/hindra icke-medicinskt bruk av nyare droger/narkotika.

Medicinsk användning av droger/narkotiska preparat ska givetvis ske under läkares kontroll och ev försäljning ske på apotek (mot recept). 

Att kriget emot skulle orsaka fler offer än narkotikan i sig, det verkar märkligt. De som orsakar offren är ju de som vill sälja, dvs ha kvar narkotikaodling och handel. Krigsherrarna i Afghanistan t ex. Och div gerillarörelser som finansierar sig genom knarkförsäljning. Och så förstås knarkmaffian här och där som skjuter de som är emot deras handel och ofta dessutom genom mutor och hot infiltrerar politik och polis.  De som är för narkotikan orsakar många, många offer.  Både i det direkta "kriget" för knarket och i och med narkotikans skadeverkningar.

Så ser jag det. Och så menar jag att en socialliberal drogpolitik bör se ut.  Men jag är medveten om att det finns de som inte anser det "liberalt".

___
Sedan jag skrev detta har jag uppmärksammat detta blogginlägg om Knarkliberaler. Nej, jag är socialliberal och sannerligen inte någon knarkliberal. 

Osnyggt angrepp på liberalismen

I PT den 3 nov går Tony Johansson (uppenbarligen s) till våldsamt angrepp på de svenska liberalerna och svensk liberalism. Detta gör han genom en osnygg debatteknik glidning av begrepp och genom att använda Sverigedemokraterna (SD) som förevändning.

Jag skrev precis en replik till PT, som utlovats bli införd denna vecka.  Här är en länk till artikeln.

Debattartikeln börjar med en i och för sig riktig beskrivning av SD, Jimmie Åkesson, närliggande historia och bakgrund. Frånsett ingressen har jag inga invändningar emot den första halvan, där han visar hur det gått till i interna SD-sammanhang och betr den fascistiska idétradition som SD bygger på. Men sedan gör skribenten allt för att svartmåla den svenska liberalismen.

Svensk liberalism är inte synonymt med en ledarskribent, och dennes eventuella olyckliga formulering, i Dagens industri. Jag har dessutom läst artiklar av denne, som tar kraftigt avstånd från SD. Inte heller att nämna en moderat (!) Skånepolitiker är en ursäkt för att angripa den svenska liberalismen. Det värsta, och mest propagandistiska, är när han drar fram det folkpartistiska kommunalrådet i Landskrona, Torkild Strandberg, en man som onekligen samarbetar med SD lokalt, som symbolen för svenska liberaler.

För det första. En folkpartistisk lokalpolitiker, låt vara kommunalråd, är inte den som definierar vad svensk liberalism står för. Inte ens om han kopplas ihop med en moderat och en ledarskribent.

Folkpartiet är idag inte detsamma som svensk liberalism (och än mindre socialliberalism). Den tiden är förbi.

För det andra. Över huvud taget är de svenska partierna inte längre självklart representativa för den ideologi den tidigare stått för, och i vissa fall ännu klistrar på sig i högtidliga sammanhang eller valtider. Är idag vänsterpartiet detsamma som kommunism? Är idag moderaterna entydigt konservativa? Och är socialdemokraterna idag ett socialistiskt parti i egentlig mening? Svårtydbara mixar är nog en riktigare benämning på partierna.

För det tredje. Är det inte så att de flesta, alla, partier med lätthet springer ifrån sina rötter om de tror sig hitta ståndpunkter som gör att de kan ta eller behålla makten? De senaste regeringsförhandlingarna, liksom diskussion som föregick dem, är inte de väldigt tydliga exempel på att t ex socialdemokraternas mål var makten, inte att genomföra socialistisk politik. I vart fall inte i socialdemokratisk variant, möjligen i vänsterpartistisk.

Jag menar att politisk debatt skulle vinna på om man gjorde klart vad man diskuterar. Är det partipolitik, så resonera om det och sätt inte felaktiga etiketter på varandra. Diskuterar man ideologi, så gör det. Och låt partitaktik vara. Tillvita inte vare sig personer eller partier åsikter som inte är deras. Och smutskasta inte ideologier genom att dra fram icke-representativa företrädare.

Hur skulle socialdemokratin uppskatta om politiska motståndare drog fram någon enskild företrädare, som trampat fel, som den typiske representanten för svensk socialdemokrati???

Och om nu regeringen skulle råka genomleva hela mandatperioden i nuvarande skick, då är ju sannolikheten stor att det sker på grund av stöd från SD. Betyder det att Socialdemokratin därmed hemfallit åt sverigedemokratisk fascistisk politik?

Nej, lite snyggare politisk debatt vore önskvärd.

Är socialliberalismen en socialiserad liberalism?

Jag skriver väldigt ofta om socialliberalism, gärna i förhållande till andra ideologier. Se gärna  t ex dessa länkar till äldre artiklar. Den ena om socialliberalismen i sig, och i förhållande till "nyliberalismen".  Det andra om socialliberalismen nu (dvs sedan ca 2005 och till 2014) inom och utom fp och om den kan skrivas med eller utan "cituatioinstecken".
Också fler artiklar av olika längd kring detta finns på min blogg, den som söker kan finna.

Det jag nu vill diskutera och belysa tar sin avstamp i den slutna FB-gruppen Socialliberalerna, men som jag vill lyfta fram, då den främst berör den  numera vanliga missuppfattningen att socialliberalismen skulle vara något slag socialism, eller ett mellanting mellan socialdemokrati och liberalism. Många gånger föranlett av att man blandar ihop begreppen social och socialism.

Alltså.
En debattör på diskussionsgruppen gav en bra beskrivning av det sakliga innehållet av socialliberalismen som idé, men skrev att det beror på "socialism" hos socialliberalismen. Vartill jag genmäler.
" Du pläderar bra för socialliberalismen, som ideolog och ide när den inkluderar socialt ansvar. . Men du gör likafullt ett grundfel, som visar att du inte är speciellt förtrogen med i vart fall vad som kallats socialliberalism i Sverige, hur den växt fram och definierats. När du söker beståndsdelar från olika håll så blandar du ihop socialdemokrati med socialism. Det senare är en ideologi, som i och för sig sossarna själva anser (ofta med rätta, men ej alltid) är en viktig ingrediens i sin socialdemokrati. Men vad socialdemokrati är, förutom att de säger den är demokratisk socialism, det är ofta otydligt och beroende på vad det anser är praktiskt möjlig politik för att behålla makten. 
Det finns, som du antyder (betr JS Mill), även tidiga liberala teoretiker som förespråkar sådant som kan definieras som tidiga socialliberala idéer, men du gör misstaget att kalla det för socialism. 
Socialt ansvar och socialpolitik och t ex rättssäkerhet är INTE socialism. Tvärtom är det så att socialismen inte per definition inkluderar i sig ett ansvarstagande för alla, den förespråkar proletariatets diktatur - inte jämlikhet eller rättvisa för alla, utan bara för en grupp "proletariatet". 
Däremot har svensk socialdemokrati, efter viss tröghet i starten, steg för steg anammat vissa socialliberala idéer om t ex allmänna sociala trygghetssystem, om allmän och lika rösträtt för alla (även för kvinnor, som de länge inte såg som ett självklart krav). Jag behöver inte rabbla upp dessa ställningstaganden och reformer som socialliberaler genomdrivit, och som inte socialdemokraterna först var intresserade av men som de senare stödde - och ville ta monopol på, då de blev populära. Det finns gott om litteratur som visar denna utveckling. Jag ser det självfallet som en positiv sak att socialdemokratin de facto accepterat socialliberal politik, MEN det gör inte att denna acceptans ska döpas om till socialism. Och till och från har socialdemokratin försökt köra fram socialistiska idéer och förslag. Men då har de rönt kraftigt motstånd från socialliberaler. 
Socialism och socialliberalism är inte samma sak. Däremot har socialdemokratin (som parti) då och då anammat socialliberala idéer. Men socialliberaler har inte accepterat socialistiska förslag - eftersom de innehåller frihetsinskränkningar som skadar den enskilde." 

Vidare: "Debattören beskriver alltså väl det som var socialliberalism. Citat "En kritik mot höger politik" " Fackliga fri och rättigheter. Läs på om Upplysningstiden och Franska revolutionen. Socialliberalismen grundades som en kritik emot högerpolitik, de långa arbetsdagarna, de låga lönerna och usla arbetsförhållanden. Man försökte upplysa riktigt många människor med riktigt mycket information och kunskaper. Det var också en stark kritik emot konservativa, den kristna religionen, kyrkan och staten. Den konservativa statliga makten var alldeles för stark." etc. 

Ja, Så bildades också fackföreningarna av (social)liberaler (som då ofta kallade sig frisinnade). Som inte var socialister alltså. Men i sann kollektivistisk anda togs de över av socialisterna som ett led i klasskampen, för proletariatets diktatur. Men övergick vid partidelningen senare (oftast) till den socialdemokratiska grenen. Svensk socialliberalism har alltid varit för kunskaper, utbildning och för religionsfrihet (och emot statskyrkans monopol). I likhet med även de tidiga liberalerna. Och allt detta långt innan det fanns någon socialistisk rörelse eller socialism i Sverige. Både klassisk liberalism som socialliberalism har varit emot överhetens förtryck och all slags ofrihet - såväl den som kommer av konservatism eller (sedermera) av socialism. 
Franska revolutionen anses ju också som den liberala revolutionen!  "Trots" att den var blodig.

Jag vill sammanfatta det såhär. Utan ta in partierna i detta "mönster":
Konservatism är höger, med allt vad det innebär (Men med div definitioner för vars och ens prioriterinar, som värdekonservativ, socialkonservativ,)
Liberalism är dess motsats, dvs vänster. Men kan också ses som det träd varur, förutom "stammen" liberalism, utvecklat sig mer el mindre livskraftiga grenar, såsom socialliberalism, socialism (som i sin tur har sidogrenarna kommunism och socialdemokrati plus en och annan smärre gren, ibland "förtorkad"). 

Ett "märkligt" sidospår som en del vill se som liberalt är den s.k. nyliberalismen. Jag menar att det är en felsyn. Nyliberalismen är mera att betraktas som neo-conservatism, och är mera ett slags "förnyelse" av den högerkonservativa kapitalismen med stark inriktning på ekonomisk politik, och där ekonomin ses som styrande även utanför ekonomiska sammanhang. 

Man kan också se socialismen som en i hög grad ekonomisk syn på politiken, dock i motsatt riktning emot den neoconservativa "nyliberalismen".

Är det för många teoretiska ekonomer som styr ekonomin?

OK, jag är inte nationalekonom, har ingen fin examen åt det hållet. Dock har jag studerat en del ekonomi och tillämpat ekonomi i många sammanhang, större som mindre.  Blir alltmer förundrad över hur dagens ekonomer, av olika ideologier (ja, nationalekonomi anses ju av många vara en vetenskap som styrs i hög grad av ideologi)  ändå i så hög grad i praktiken vara så enstämmiga. Som om de alla läst EN bok och bara går efter den.

Idag går USA:s ekonomi åt rätt håll. Inte fort, men åt rätt håll. Europas ekonomier stampar eller är svaga. Ett undantag är Sverige, som, enl Di, går lika bra som USA. Men vi har "för låg " inflation!?
Vad är detta? Ekonomin går bra, varför denna skräck för att priserna inte skjuter i höjden som de gjort under tidigare decennier. Jag kan inte se annat än att ekonomerna tror sig veta att när inflationen är låg, närmast obefintlig så SKA ekonomin gå dåligt.
Jag har lärt mig att inflation är något som drabbar de fattiga. Att vi ska hata inflationen. (Ungefär så sa den store nationalekonomen Bertil Ohlin.) Men  nu säger de på nyliberala ekonomer frälsta ekonomerna att det MÅSTE vara inflation, helst minst 2%   För om den är lägre så går inte ekonomin bra, även om den gör det...
Och när ekonomerna säger så, så vågar inte näringslivet satsa. Och LO kräver allt lägre ränta, och nu fick de nollränta. För att få fart på inflationen.
För om det är inflation, säger ekonomerna idag, så går ekonomin bra. Och då vågar folk låna till det de inte egentligen har råd med. Med en låneekonomi så blir det högre priser. Och då kan man höja räntorna, så folk inte har råd med lånen. Och så blir det finanskriser, bostadsbubblor som spricker och arbetslöshet etc. Va?
Idag går ekonomernas teorier och praktiska handlande ut på att vi ska ha, nej inte full sysselsättnign som de säger, utan på att de ska ha vad de kallar balanserad sysselsättning vilket betyder en arbetslöshet på sådär 6-7-8 %. För annars händer otrevliga saker med ekonomin.

Säger de. Men så märkligt att siffran för "bra och tolerabel" arbetslöshet förskjutits hela tiden. Jag minns när den var ca 2%, så blev det 3%, och så blev 4% arbetslöshet ett mål att komma ner till. Numera anses 6% som fullt tolerabelt. Varför det? Är det inte så att inflation under denna tid varit både hög och låg utan att det till synes påverkat arbetslöshetsgraden. Och att räntan alltid legat högre än idag, oftast mycket högre än idag. Men idag är det som om det är enbart räntan som är det styrmedel man (politikernas uppdrag till ekonomerna) vill - eller vågar - använda för att stimulera (?) ekonomin. Och stimulans för ekonomin stavar de "låg ränta" och "hög inflation". vilket jag ifrågasätter är ett samband som inte är helt solklart.  Fastän då har jag inte lekt med statistik, utan gått efter hur jag sett ekonomin fungera i praktiken.

Nu har Riksbanken lagt sig på nollränta, vilket aldrig skett förut. Så nu ska det bli inflation och sysselsättning. Tro det den som vill. Men låg ränta tvingas inte fram lönsam produktion, långsiktigt lönsamma investeringar varken för näringsliv, privatpersoner eller stat och kommun.
Låg ränta gör att det inte lönar sig att spara. Men det gör det lätt att låna (om pengar att låna ut finns) för konsumtion och till sådant som man inte har råd med när räntorna stiger och lån ska amorteras (jfr fastighetsmarknaden!).
Staten trycker nya sedlar för att få fengar i omlopp, men de sjunker i värde genom inflationen, långivarna kan inte låna ut pengar som inte finns eller inte ger avkastning i form av ränta. OK, tryck mera pengar då¨.... och så är vi snabbt uppe i inflationstal som kraschar ekonomin totalt.

Och på grund av de risker som låg/obefintlig ränta medför så varnar nu Riksbanken för följderna av låg ränta. Och hoppas på och mer el mindre kräver "andar åtgärder" för att styra upp ekonomin, för att undvika krascher.

Visst, vi måste, eller mår bra av, en viss tillväxt. Men är det inte bättre att den sker så att säga naturligt och organiskt inte i snabba ryck där en kraftig uppgång alltid följs av en kraftig nedgång? Att folk inte förutsätter att den ska gå för snabbt och så råka ut för kriser. Att ekonomerna slutar förutsätta att låg ränta är förutsättningen för att göra lönsamma investeringar, att folk sparar i st f att låna till konsumtion, sparar först - köper sedan. Och ger bankerna möjlighet att låna ut pengar till en vettig (dvs inte för låg och inte för hög) ränta till på sikt lönsamma investeringar! Att vi t ex inte köper alltför dyra villor i tron att de inte kostar i ränta och amorteringar? Att billigare boende inte bygger på statliga subventioner och låga räntor/amorteringskrav, utan på en effektiv konkurrens inom byggsektorn.

Etcetera.  Men jag är väl gammaldags, som tror att hög sysselsättning inte är beroende av hög inflation, och att ekonomisk tillväxt inte förutsätter en gigantisk lånefinansiering och/eller statliga bidrag och subventioner (möjligen med undantag i verkliga nedgångstider) i tid och otid. Utan i en fungerande marknadsekonomi utan monopol med konkurrens som håller nere priser och höjer kvaliteten.
Som sagt, jag är nog gammaldags, som inte tror på dagens ekonomers konforma syn på ekonomi.

Hur kan t ex börsen gå upp kraftigt idag, efter räntesänkningen.  Blir företagen verkligen mera lönsamma när de inte behöver vara lönsamma? (Dvs nu behöver de ju inte tjäna in pengar för att betala investeringslån...)  Märkligt, men beror väl på att dagens ekonomer säger ungefär så:  Sälj, för nu behöver det inte löna sig ;)

Och nu sjunker kronans värde.  Det blir dyrare att handla utifrån. Och dyrare att resa. Är det bra för vår ekonomi?

Politisk profil och/eller samarbete?

Jag har under ett flertal år efterlyst klarare profiler profiler (politiska visoner, hos partierna, att de vis
ar den ideologi som de, i vart fall i högtidstal, säger sig stå för. Inte minst, men inte bara, från folkpartiets sida.
Behovet växte för vart år under allianspartiernas regeringsperiod (*2006, + 2014).
Efter årets val har vi situationen att de rödgröna, som inte varit speciellt klara före valet, framstår som allt suddigare. Både som partier och som regering. En regering som består av socialdemokrater och miljöpartister, men som alltmer framstår som en vänsterpartiregering.

Väljarna sade nej till en ideologiskt otydlig alliansregering. Och fick en otydlig s+mp-regerings som lutar åt vänster, men säger sig vilja ha stöd från mitten. Dock utan att gå denna mitten till mötes ens tuppfjät. Hittills.

Den ännu aktive socialliberalen  Olle Wästberg (och ännu i fp), tidigare bl a statssekreterare i finansdepartementet under Ann Wibbles tid, har skrivit om förhållandet ideologisk tydlighet - samverkan i NU under rubriken "Nära samarbete suddar ut profilen". Han flaggar också för detta i sitt månadsbrev för oktober. Jag citerar från månadsbrevet:

"Just nu är svensk politik tämligen stökig. Jag skulle tro att den kommer att så förbli, även om jag också tror att Stefan Löfven kommer att gå till val som statsminister 2018.

För regeringen gäller det att finna bra och fungerande samordningsmekanismer. Det tog de borgerliga flera regeringar innan man fann det, så lätt är det inte.

För oppositionen är det viktiga att partierna återfinner sin identitet efter ett långt samregerande. Nära samarbete suddar ut ett partis egen profil och partier kan inte sällan komma att förväxla kompromissen med sin ursprungliga uppfattning.

Frågar man väljarna vill de ha mindre tjafs och gräl i politiken och mer samarbete. Men när de ska rösta är det tydlighet som gäller. Kompromisser, koalitioner och uppgörelser är nödvändiga i en demokrati. Men de måste ske utifrån en ideologisk styrkeposition."

Visst, så är det. Partierna måste finna sina vägar. Men också samarbeta. Otydliga valresultat torde vi få leva med. Av Olles  text kan man tolka det som att nu måste partierna (framför allt allianspartierna och kanske allra mest fp) först och främst hitta sina ideologier. Samarbete måste vänta tills man vet vad man vill.

Det är en bestickande åsikt. Jag menar att landet behöver samverkan redan nu. Och att bl a fp borde tagit chansen att påverka politiken. I synnerhet på ett sätt som inte kunde ske i allianssamverkan!
Men på sätt och vis har Olle rätt. Inte minst de små partierna, som nu hamnat i opposition, kan inte utan vidare låta sig kramas sönder av Löfvens socialdemokrater. För de är inte mogna för det, tyvärr. Och Löfvens kramvillighet verkar inte så övertygande heller. Löfven behöver nog några månader för att inse att hans vägval nu var både taktiskt och praktiskt/politiskt fel. Och fp (m fl allianspartier) behöver analysera vad som egentligen hände. Var det en socialliberal politik de medverkade till i alliansen, när de samtidigt ivrigt försökte ställa sig till höger om "nya" moderaterna?  Var det inte så att de suddade ut sin egen profil och kom att förväxla kompromissen med sin ursprungliga uppfattning? 

Jag ville gärna tro att fp (och c) hade den inre styrkan och ideologiska klarheten för att kunna klara att samarbeta med Löfven, men det var nog ett önsketänkande. Risken nu är dock att som partierna hittills agerat (genom Björklund och Lööf) så tror de att de kan vinna tillbaka sina förlorade väljare genom att fortsätta som sönderkompromissade partier i en allians under moderaterna. Det är en risk och en felsyn.
Väljarna kräver klarhet, att partierna tydligt visar sin ideologiska hemvist. Först därefter kan väljarna med förtroende ge partierna fullmakt att kompromissa ihop sig - eftersom de är övertygade om att det sker i enlighet med resp partis ideologi.
Men som sagt, det kräver att partierna hittar tillbaka till sina rötter. För fp:s del  till socialliberalismen, och då inte bara genom att döpa om jämställdhet till feminism, utan att ha en vision över hela det politiska spektrat. Med frihet och socialt ansvar i samverkan, integritet, rättssäkerhet och respekt för mänskliga rättigheter.

Det är dock, för att lyckas, bråttom. Regeringsfrågan kan snabbt kräva en bättre lösning. Sverige kräver en bättre regering, och partierna måste ha den inre styrkan att våga ta ansvar. 

Samarbete kräver tydliga ideologiska profiler hos de samverkande partierna. Inte att ett parti dominerar och de andra underkastar sig bara för att "få makt", illusorisk makt. 

Om Skavlan, ondska, godhet, dr Mukwege, och vår skuld

Teve är i mycket en underhållningsmaskin. Att vi genom teve dessutom kan få nyheter, ibland med viss fördjupning och rent allmänbildande program är förstås sant och ett plus. Ändå är det så att underhållningen överväger, tyvärr numera dessutom ofta av rätt låg kvalitet. 

Dock, det finns undantag. Ett sådant är Skavlans pratshow. I grunden är det förstås underhållning. Men det är tänkt som intelligent underhållning, där vi får möta intressanta personer. Någon gång kan det vara kändisar som bara är kända för att de är kända. Men oftast har de uträttat något, har en intressant bakgrund eller varit med om intressanta upplevelser eller gjort något bra. Vilket kan ge oss som tittare något av värde också. 

Fredagen den 24 oktober (2014) var en sådan kväll. Starkast intryck gav mig Dr. Denis Mukwege, en kongolesisk läkare som hjälpe kvinnor - och barn - som utsatt för råa våldtäkter i det Kongo som sedan decennier plågats av inbördeskrig och oroligheter, som dels har sin grund i den koloniala tiden och att varken Belgien eller världssamfundet med FN i spetsen förmådda lotsa landet till självständighet i fred och demokrati. Dels är landet för rikt för att lämnas ifred. Både inhemska och utländska intressen är alltför fokuserade på att utnyttja landets rika naturtillgångar för egen snöd vinning. Inte minst gäller det värdefulla metaller, och däribland sådana som är viktiga (och dyrbara) och användbara i våra mobiltelefoner. 
Som användare av mobiltelefoner är vi alla i viss mån medskyldiga till att Kongos folk plågas av roffarnas metoder. Tyvärr är det ju i sig ingen nyhet att det förekommer vidrigheter i Kongo och som länge förekommit där. Vissa antydningar om det fanns även i teveprogrammet kvällen före om Kongoveteranerna. Men Dr. Denis Mukwege gjorde hos Skavlan det så väldigt tydligt att jag har svårt att rensa hjärnan från det. En man fylld av människokärlek, en god engagerade man.

Ett tankeväckande uttalande av Mukwege, som fått flera priser för sitt arbete, var att de inte tjänade något till om de inte bidrog till att förbättra situationen. Han såg inget egenvärde i att själv få erkännande för sitt arbete, kränkandet av människorna måste sluta, det är det viktiga. 

Men varför finns det så mycken ondska? Att det ligger en girighet av oändligt djup som grund för detta, det förstår jag - nej inte förstår, men inser -  men att det går att få sina drängar och hantlangare att agera på det brutala och omänskliga sätt som sker i Kongo, det övergår min fattningsförmåga. Systematiska våldtäkter av grövsta slag, på ett sätt jag inte vill beskriva. Och dessutom, bara som följd av den ondska som kommer ur en bottenlös girighet som blundar för allt som kan kallas humanism och människovärde. Har inget med etniska eller religiösa motsättningar eller dylikt att göra. 

Då är det "tur" att det finns godhet också. Som hos dr Mukwege. Och som hos de som stödjer hans arbete. När jag söker mera fakta om Mukwege så ser jag något som får mitt hjärta att värmas. Den organisation som stödjer hans arbete är Läkarmissionen, det som tidigare hette Svenska Journalens Läkarmission. Och jag minns med glädje och stolthet min kära mamma, tyvärr sedan länge, länge bortgången. Hon som var sjuklig i stort sett hela sitt liv, men alltid beredd att hjälpa andra. Hon hade alltid Läkarmissionen främst på sin lista för månatliga utbetalningar. Av respekt för henne så fick mina döttrar fortsätta detta så länge de bodde hemma. Eller rättare sagt jag fortsatte bidragsgivandet i deras namn. Och har sedan också stött dem, på annat sätt. 

Människor som Mukwege och hans likar, de gör mycket gott. Men, det måste bli ett slut på hur människor göra varandra illa.  Det är nu 50 år sedan som de sista svenska FN-soldaterna lämnade Kongo. Utan att ha lyckats uppnå fred och stabilitet. Kongos folk, inte minst kvinnor och barn, lider fortfarande av detta misslyckande och stridande maktgruppers snikna girighet. Det måste sättas press på de inblandade mäktiga att se till folkets bästa i st för sin egen makt och rikedom. 
Kan t ex världens stora mobiltillverkare sluta köpa de metaller de behöver från Kongo? Kan de ersättas med andra metaller, eller köpas från andra länder med anständigare politik? Eller ska vi konsumenter sluta köpa mobiltelefoner, som till en del använder beståndsdelar från Kongo?

Jag vill också passa på att ge länken till Läkarmissionen, som stöder de Mukweges arbete att hjälpa våldtagna kvinnor och barn. Klicka här.

Mera om Denis Mukwege finns här på wikipedia. Och här, som vinnare av Sacharovpriset. 

U-båtar nu och då, diplomati-försvar, U 137, öppna kuster

Det här med u-båtar (med eller utan frågetecken) och diplomati.
Apropå den i skrivande stund ännu pågående spaningsverksamheten efter oidentifierade föremål i Stockholms skärgård.
Spaningsledningen, som inte vill karaktärisera det som u-båtsjakt, verkar helt övertygad om att "något" oönskat föremål/verksamhet av främmande makt, finns eller funnits där. Vilket motiverar en fortsatt aktivitet i området av svenska militära styrkor - för att visa vår vilja och styrka att avvisa just oönskade aktiviteter av främmande makt, inte bara i luften utan även i och under vattenytan.

En "enkel" undran blir då denna. Vilka möjligheter har Sveriges försvar att avvisa oönskade aktiviteter från andra nationer på andra håll än just i Stockholms skärgård. Det kraftigt nedrustande försvaret verkar ju ha koncentrerat alla sina krafter just till Stockholmsområdet.
Var/är intrånget en avledningsmanöver för att kunna härja fritt på andra håll efter vår långa kust. Västkusten, I syd/sydöst (t ex Gåsefjärden i Blekinge där U 137 gick på grund för nära nog exakt 33 år sedan), eller den långa. långa norrländska kusten?

Eller litar militären/kustbevakningen på att civila ska hålla ögonen öppna?  Och kunna skilja på u-båtar och sälar eller skräp?
Tror militären på inrapporterade iakttagelser? Av dagens civila rapporter att döma så verkar tilltron vara selektiv.  En del tror militären på, annat visar sig efter koll vara mera tveksamt. Som det varit även tidigare.

Vilket får mig att tänka på U 137-historien 1981. Där just civilpersoner rapporterade att en u-båt gått på grund i Gåsjefjärden. Militären var skeptisk, men beslöt gå ut och kolla. Och där låg ju beviset i öppen dager. Resten är historia. Dock en historia av intresse, inte minst p g a hur dåvarande regeringen Fälldin med Ola Ullsten hanterade detta. En rysk u-båt strandat i svensk militärt skyddsområde! En stormakts kränkning av lilleputtlandet Sverige.

En omläsning av Ullstens kapitel om detta i sin ifjol utkomna bok "Så blev det"  kan vara värde full både för en större allmänhet och för dagens beslutsfattare på högsta nivå.

Missa inte den avslutande anekdoten, med torr humor återgiven av Ola Ullsten. Med Sovjets utrikesminister Gromykos replik på Ullstens fråga,  en tid efter händelsen.
- Om ni visste herr Ullsten, hur många båtar jag har att hålla reda på skulle ni inte bli ett dugg överraskad om någonting sådant här hände.

Ebola, ett virus som fått ny fart

Ett virus som klassas som möjligt vapen för terrorister, det är klart jag blir oroad. Ja, jag ÄR oroad. Allvarligt.
Jag hade hört om ebolaviruset för många, många år sedan. Lät väldigt läskigt, som något liknande men värre än HIV/AIDS, då det smittade på betydligt fler sätt än AIDS. Många, rättare sagt, de flesta av de smittade dog.  Trots att det inte fanns (finns) några motmedel så verkade det ebba ut. Troligen, tänker jag idag, p g a att fallen inträffade i rätt isolerade områden. Och för 30-35 år sedan reste folk inte lika mycket som idag. I vart fall inte från fattiga områden.

Sedan har det varit tyst, i stort sett. Tills en del varningar kom i början av detta år.
I Svd stod det: "Spridning av ebola saknar motstycke

GENÈVE Spridningen av det fruktade ebolaviruset i Guinea saknar motstycke, varnar nu hjälporganisationen Läkare utan Gränser.
- Epidemin har nått en omfattning vi aldrig sett tidigare, säger Mariano Lugli vid MSF."

Jaha ja, är ebolan igång nu igen, tänkte jag.
 Men i somras så växte varningarna, dels om den väldigt snabba spridningen, dels påminnelsen om den höga dödligheten. Och de sista veckorna är det ideliga varningar om hur sent "vi" är ute med att skicka läkarhjälp till de drabbade länderna i västra Afrika.  Och att det inte finns "färdiga" vaccin, samtidigt som smittan sprids och nu verkar finnas i alla världsdelar.

Läser därför detta (från Wikipedia, uppdaterat bara några timmar innan detta skrivs)
"Ebolavirus är det virus som orsakar ebolafeber, hemorragisk feber som är en blödarfeber med hög dödlighet. Viruset tillhör familjen Filoviridae och är ett stavformat filamentöst negativt enkelsträngat RNA-virus (-ssRNA.) Ebolavirus är ett zoonotiskt virus som kan smitta människor och djur via blod och kroppsvätskor. Det finns fem kända arter av ebolavirus; Zaire-, Sudan-, Côte d'Ivoire-, Reston- och Bundibugyo ebolavirus.^[1] Ebolavirus är en av de mest dödliga patogenerna för människor och icke-humana primater och måste handhas på de laboratorier som har den högsta skyddsklassen, skyddsklass 4. Viruset angriper främst endotelceller och sprids via blodet ut i kroppen och orsakar nekros av kroppens celler, som leder till ett häftigt sjukdomsförlopp karakteriserat av blödningar ur kroppsöppningarna. Dödligheten är 50-90%.^[2] Till familjen Filovirus, Filoviridae hör förutom släktet ebolavirus, också släktetmarburgvirus som även det orsakar hemorragisk feber."
   "De första dokumenterade fallen av ebolafeber hos människor noterades i Zaire och fick namnet efter floden Ebola. Utbrottet skedde 1976 då 318 människor insjuknade. Av dessa avled ca 90% och detta är den högsta dödlighetsprocenten som noterats."
   "Under 2014 tog spridningen av viruset fart i Västafrika, främst i Liberia, Sierra Leone och Guinea. Världshälsoorganisationenuppgavs satsa 100 miljoner dollar för att minska spridningen.
   Inkubationstiden för ebolafeber är 2-21 dagar ^[11]. Symptomen är akut feber, huvudvärk, muskelvärk, torrhet i svalget, svaghet följt av yrsel, blodiga kräkningar och diarréer och blödningar ur kroppsöppningarna." --- "Det saknas vaccin och antiviralt medel mot ebolafeber."
   "tillhör kategori A som potentiellt medel för användning inom bioterrorism."
För fullständig text klicka på länken ovan till Wikipedia.  Texten i Wikipedia verkar i hög grad vara hämtat från denna högst trovärdiga källa. http://www.cdc.gov/vhf/ebola/

Jag reste mycket i de drabbade områdena när SARS var som mest aktuellt, folk gick omkring med munskydd på flygplatserna, flygvärdinnorna hade munskydd och bjöd ut dem till passagerarna. Jag var aldrig rädd för HIV/AIDS, jag hade inte riskbeteendet för det, och någon blodtransfusion var aldrig aktuell, tog inte vaccin för svininfluensan (lyckligtvis!) och inte för de varianter av fågelvirus som härjat då och då. Men ebola oroar mig. Allvarligt.  De lugnande uttalandena som nu skymtar fram, de lugnar mig inte. Mycket måste göras, och det snabbt.
Sådant som massiv läkarhjälp snabbt till de drabbade länderna, snabbt omhändertagande (och isolering) av de fall som uppdagats i andra länder, bättre beredskap och säkerhetstänkande på sjukhus världen runt. Kanske någon form av kontroll av flygresenärer, kanske restriktioner?
Det duger inte med några enstaka team som far till Afrika om en månad eller så.  De som redan drabbats måste få hjälp nu, och spridningen måste stoppas.

En länk till gapminder, där Hans Rosling visar på varför ebola måste stoppas.
https://www.facebook.com/video.php?v=873128299388796

Ebolaviruset får inte bli vår tids digerdöd. Den pest som dödade en tredjedel av Europas invånare under mitten av 1300-talet.  Och som trots de långsamma kommunikationerna spred sig rätt snabbt (tiotalet år).  Och där Sverige och Finland drabbades förhållandevis sent.

Malala Yousafzai och Kailash Satyarthi, värdiga fredspristagare

Jag kan bara gratulera norska stortinget för att ha träffat så rätt i sitt val av fredspristagare.  Malala Yousafzai och  Kailash Satyarthi. 

Malala är kanske mest känd, men bra att de lyfte fram Kailash också.    

Malala    Yousafzai är med sina 17 år den yngsta pristagaren någonsin. Hon är en pakistansk skolelev och utbildningsaktivist som 2012 utsattes för ett mordförsök utfört av talibantrogna. Under 2013 fick hennes aktivism internationellt erkännande.

Kailash Satyarthi är en 60-årig indisk barnrättsaktivist som kämpar mot slaveri. Hans organisation Bachpan Bachao Andolan har hjälpt 80.000 barn ur träldom.

Det finns faktiskt goda människor också, som står upp för mänskliga rättigheter. Och därmed för freden. En ung kvinna och en äldre man, för barns, kvinnors, ja för alla människors rättigheter till frihet, utbildning, emot slaveri. Jag blir gråtfärdig av glädje faktiskt att sådana människor finns - och får positiv uppskattning.