Bernt Rosengren, jazzgiganten och "Improvisationer"

Fick igår, den 15 maj 2023, fick jag veta att Bernt Rosengren avlidit.  Sorgsna kommentarer, varvades med minnesord , korta som längre. Ett av de längre publicerades av Lyra, ... se: https://www.lira.se/den-svenska-jazzens-gentleman/?fbclid=IwAR1dFj9eURwH8c4IOeQ4s2bCvJTE76vzix3jB0_R0M5fk1r0GrQccQ2vlZ4. Läs  den. 
Så många ord har yttrats om sorg och saknad, och om Bernts betydelse,  storhet. Och om hur vänlig han var, trevlig. Men ofta fåordig, samtidigt som han kunde debattera, ta ställning. 
Så, vad ska jag säga? det kom som en chock, just nu. Inte helt oväntat, men ändå plötsligt. Bernt har alltid funnits, troligen den som främst, av svenska musiker som gjorde att jag också lyssnade på , diggade modern jazz, svensk modern jazz. Det fanns och kom många andra också, men Bernt var först, han var ju några år äldre än mig. Han spelade i Newport redan 1958,  och träffade bl a min andra idole Louis Armstrong. 1958 var hade jag i o f sig börjat prenumerera på OJ, och hade hört på jazz i radion några år, men kom sen i SJR  något år senare, och jag blev SJR-ordf  1968 (efter Armstrongdyrkaren Gösta Hägglöf - absolut inget fel att gilla Armstrong - det gjorde ju även jag.)  Men 1969 så såg jag till (delvis på distans) att Bernt fick göra "Improvisationer", som blev Gyllene Skivan. Jag bodde i Hälsingland och Bernt var inte spec nära, men ändå...,  och mentalt var vi nära. Han var inte alltid fåordig, minns "jazzprogram" där han talade och talade, mycket och engagerat, med många synpunkter på jazzen och dess villkor.
Och decennierna efteråt har han alltid varit den viktiga jazzmusikern, om än inte hela tiden den som mest stod i rampljuset. Och han varit den som betytt mycket för yngre musiker.  
Mycket har skrivits om hans många skivor, om hans många samarbeten med andra musiker i varierande konstellationer. 

Jag vill dock påminna om en skiva, LPn "Improvisationer", inspelad och utgiven 1969.  Slutet av 1960-talet hade jazzen det svårt, rocken tog den "naturliga" publikens intresse. Och speltillfällena minskade drastiskt, när den nya,  moderna jazzen tog över. Ytterst få nya jazzskivor spelades in.  Då beslöt SJR styrelse (med mig som ordförande) att vi skulle spela in en skiva. Valet föll på Bernt Rosengren och hans grupp. Han hade redan varit en framstående musiker i ett tiotal år.
Sagt och gjort. 
Här några fakta om "Improvisationer", SJR LPS-1. inspelad och utgiven 1969. (Den första skiva som SJR gav ut. Ytterligare  några utgåvor följde senare.) 

Bernt skrev baksidestexten, med kommentar om musiken och  medmusikanterna. Och nämner att låtarna har valts ut balnd ett stort antal inspelningar under våren 1969. (med Göran Freese som tekniker.)

Albumets framsida av Ragna Rosengren.

 Ljudtekniker Göran Freese.

Musiker: Bernt Rosengren ts, Tommy Koverhult ts, Claes-Göran Fagerstedt p, Torbjörn Hultcrantz bas, Leif Wennerström trummor. På ett spår tillkommer även Maffy Falay tp.

IRKÅ-Tryck, Sthlm tryckte omslaget. Har för mig att SIB-tryck tryckte (den gula) etiketten. Jag har ett minne av att det var svårt hitta någon som tryckte etiketten... varför minns jag inte..

Vi hade tänkt en upplaga om 1000 st, men gjorde först en 500 ex, men efter en tid lät vi pressa 2-300 ex till.. Vi betalade STIM-avgifter etc exemplariskt. Och musikerna fick arvoden, plus att Bernt R fick ett antal att själv sälja (eller ge bort?).

Det var en dyr produktion, men LPn blev Gyllene Skivan.!
Det blev alltså en stor grej på flera sätt För Bernt Rosengren. Och för SJR. 

 Låtarna då? 

Sida A: 
1.Milestones + Evidence  (av Miles resp Monk)
2, The End + Assymetric (av Bernt R) 
    Ballad + Birds (av Ornette Coleman)

Sida B: 
1. Congeniality  (av Ornette C)

2. Seuda Love (av Maffy Falay) 

   Arabim (av Maffy Falay.) 

Speltid sid A ca 22 min, Sid B 20 min. 

(ps, har för mig att jag skrivit om Bernt R och skivan Improvisationer tidigare i en blogg . hittar det inte  just nu. men ni kan ju söka/leta ds. )

• 
  

Sorgsna kommentarer av en gammal jazzordförande (SJR) (Om Leif W och Aneby Jazzklubb)

 Notering 18 febr 2022.

Så kom årets första nummer av JAZZ/OJ.

Det var inte roligt. Dels en stor artikel om att trumslagaren Leif Wennerström avlidit. Han var nog den trumslagare som jag hört oftast live, inte minst p g a att han var Bernt Rosengrens favorittrummis. Och han förekommer givetvis på en hel del skivor. Första gången var nog vid en spelning på "Gretas place" (dvs Club Artibus) i Gamla stan. Där spelades också in en del av SJR´s första skiva, "Improvisationer", som också blev Gyllene skivan. Med Bernt Rosengren och Leif Wennerström bl a. Under den aktuella tiden var jag SJR-ordförande. (SJR = Svenska Jazzriksförbundet, numera Svensk Jazz - Riksjazz). Medlem i SJR blev jag 1961, fick diverse kontakter och uppdrag (Jazz-Nytt- redaktör, informatör och sekreterare) som ledde till ordförandeskap ett par intensiva år, och sedan en avtrappning under några år.

(Under pandemitiden avled f ö Också Bosse Skoglund, en annan veteran inom trumslagarskrået. ) Något märkligt att läsa i JAZZ/OJ att Leif W avled redan den 28 april ifjol. Noterar även att förutom Leif W ägnas ytterligare fem nyligen avlidna jazzpersonligheter utförliga In Memoriam-texter i JAZZ. Därtill nämns att också ett tiotal internationella jazznamn avlidit, med bara namn och födelse- och dödsår angivna.

Sorgliga, trista nyheter.

Dels ännu en trist nyhet, som också den har en koppling till min aktiva tid i SJR. Det är att Aneby , jazzklubb tar paus under detta år, 2022. Klubben bildades 1961, och drevs av ett antal personer som var aktiva och pådrivande även i SJR och dess omvandling, och som nära samarbetande mig under 1960-talet. Aneby var dessutom "stationeringsort" för SJRs första (administrativa) kansli ett antal år, vid uppbyggnaden av SJR. En del Aneby-klubbister fortsatte dessutom även något eller några ytterligare decennier, - inte minst då vännen Göran Engström, mångårig förbundssekreterare i SJR, som också var den drivande intill slutet, i jazzklubben. Där de kvarvarande nu tar paus. Jag hoppas verkligen att nya, yngre krafter tar vid så att jazzen får liv i Aneby igen.

Pausen i år, och dess orsaker, känns sorglig för mig p g a av vad AJK betytt inte bara för Aneby, utan också för SJR och jazzen i Sverige.

Jag skulle kunna skriva mycket mera om detta, men intresserade kan finna mera både om Leif Wennerström och Aneby Jazzklubb i det precis nu utkomna numret av Jazz/OJ (som också har en lång historia - men fortfarande lever!) Gör det! Jag vill också nämna att Göran Engström inför SJRs 50års-jubileum 1998 skrev en väl genomarbetad historik, som både innefattar de första 20 åren och omvandlingen 1968 och utvecklingen till 1998 , där riktlinjer och ideér drogs upp till viss del redan före 1968 av bl a de som då tog över, och som lett till att Svensk Jazz är vad det är idag... (PS. "bl a" ska tydas som förutom styrelsen som tillträdde april 1968 så hade resonemang om SJR nya inriktning förts med t ex Anders Kling (som en kort tid var ordf), och Kurt Lindgren, basisten. DS.)

Kurt Järnberg med sitt storband!

Av någon anledning har mina bloogtexter på senare tid mest handlat om musik. Kanske eftersom dagens politiska storhändelser är för svåra och många, ofta deprimerande.

Häromdagen hörde jag, som framgår av min förra text, Bohuslän Big Band med Rigmor Gustafsson. Ett av de främsta storbanden i Sverige just nu. Av en händelse så råkar jag nu plocka fram en CD med ett annat av de finaste storband vi haft i landet. Och samtidigt ett inte allför känt storband, möjligen för att det inte höll till i Stockholm och inte heller var en länsmusik (och Rikskonserter) finansierad orkester.

Jag tänker alltså på Kurt Järnbergs storband, stationerat i Gävle och Gävleborgs län. På den tid som jag anordnade några konserter (bl a i Ljusne folkbibliotek)  med bandet så kallades det för hans TBV-band. Vilket antyder att TBV bidrog till att det kunde existera. Vi talar nu om tiden sent 60- och tidigt 70-tal.

Skivan väcker minnen, och visar just att det var ett storband av högsta klass! Kurt Järnberg är ju en av de främsta svenska trombonisterna genom tiderna, som spelat med också amerikanska storheter, men kom lite i skymundan när han hamnade i Gävle. Förutom trombon spelar han också trumpet och flygelhorn, skriver och arrangerar.
Den aktuella skivan heter "Down Memory Lane" men det har också kommit ut en vol 2 och vol 3 med samma namn, med Kurt i andra kombinationer, företrädesvis hans mindre grupper.
Som man kan se av bl a en tidigare av mina bloggtexter var Kurt J med redan 1958 vid Newportfestivalen då, i den Internationella ungdomsjazzorkestern, tillsammans med den än yngre Bernt Rosengren (ts), som finns förevigad på LP, där de gjorde något nummer tillsammans med självaste Louis Armstrong (jo, jag har det på et LP-album) också. Louis var ju då i sin krafts dagar, dock i något som ansågs som en äldre stil. Men Kurt J och Bernt R var unga, och modernt inriktade.

Skivan jag nu lyssnar på visar att det Kurt J spelade var den då aktuella moderna jazzen.  T ex Gugge Hedrenius "Kick of the Blues" och "Baby Blues" (också Gugges - ännu en väldigt drivande och fin storbandsledare under flera decennier). Where Am I och Along Come Betty - Benny Golson, Mercy, Mercy, Mercy av Joe Zawinul, plus låtar av Jimmy Heath. Etc.

Summa. Kurt Järnberg var/är en fin-fin trombonist och ledde ett härligt storband. OK, några mindre grupper också. Försök gärna få tag på skivor med honom.

PS. Jag hittar inget om Kurt Järnberg på Wikipedia. Men visst finns det annat skrivet om honom på internet. Så t ex finns en genomarbetad text på GD av Göran Olsson om Kurt J.  Om ni vill veta mera om Kurts liv och musikkarriär.
DS.

Lasse Werner en lycklig (?) skit, med många vänner

Fick precis hem boken om Lars Werner, "Lasse Werner, En lycklig skit. Den svenska jazzens gossen Ruda", av brodern Mats Werner (Gidlunds förlag).

Hur ska jag börja? Detta är inte en recension, utan mera en redovisning av hur jag känner att ta i boken, bläddra i den och läsa några sidor. Och det är är många sidor - härligt - och massor av bilder. Och med boken (i det facila priset) följer en CD och en DVD.

Förutom att boken redan vid första anblicken ger ett gediget och genomarbetat intryck så slås jag av de härliga musiker som spelar med Lasse Werner på de spår som finns på CD-n. Nej, jag har inte hunnit lyssna på den. Den har 17 spår, varav jag nog har en del i andra versioner, men inte just dessa.

Men musikerna; det är ju i stort sett hela den unga, moderna jazzmusikergenerationen som var aktiv de år jag själv blev frälst av jazzen. "Frälst" är det uttryck som Lasse själv lär ha använt när han beskrev hur Dizzy Gillespies musik fångade honom.
Musiker som Jan Wallgren, Bernt Rosengren, Torbjörn Hultcrantz, Sune Spångberg, Börje Fredriksson, Bosse Skoglund, Bo Wärmell, Kurt Lindgren, Rune Carlsson, Idrees Sulieman, Bertil Lövgren, Göran Östling, Leif Wennerström, Jan Carlsson, Bengt Ernryd, Christer Boustedt, Gösta Wällivaara och många andra.

Jag blir varm och glad i kroppen av dessa namn, hör i mitt inre musik som jag både hört live många gånger och som jag har på otaliga LP-skivor - och på en och annan EP och CD. Men tiden är knapp och mängden skivor gör att många "äldre" skivor nu stått ospelade i skivhyllorna i alltför många år. Ibland räcker det nästan att bara ställa sig vid skivhyllorna och kolla in vad som är där - musiken finns inne i mig. Men visst, önskar att jag kunde spela om dem igen. Inte så lätt när jag får en 20-30 skivor i handen vid en snabbkoll, men möjligen hinner spela en av dem just då...

Nå, Lasse Werner var vad som kallades "modernist"  under 50- och 60-talen. Och det jag först fastnade för var nog hans skriverier i OJ. Jag började med traditionell jazz, även om jag mycket snart inte bara gillade swing utan även be-bop, budskapsjazz och annat som kallades modernt. Lasse verkade, trots sin modernitet, ändå känna till och ha förståelse för äldre jazz i högre grad än andra modernister. Samtidigt som han väckte intresse för modern jazz. För visst var han influerad av och inspirerad av en massa amerikanska musiker, som Gillespie, Parker, Monk, Bud Powell etc, men ändå var han helt unik. Både som musiker och kompositör. Och till det var han knappast den tillbakadragna musikern som satt/stod tyst på scenen. Han gjorde ofta sin musik till en happening, där vad som helst kunde hända. Och gjorde det. Musiken blev teater. Och han skrev och spelade musik till teatersammanhang. Och han var en entusiastisk organisatör och inspiratör till spridande av jazzen och för att ge musiken och musikerna fler chanser att visa upp sin musik.

Och flera, men inte alla, av hans medmusikanter hade denna utåtriktade inställning till (den moderna) jazzen, om än i varierande grad och intensitet.

Jag bodde långt från storstaden dessa år, och lärde känna musikerna främst genom radio och skivor,  men inte minst genom mitt allt intensivare jazzintresse som även innebar ett djupt engagemang i SJR, så tog jag mig till Stockholm då och då och diverse festivaler. (Liksom jag hörde en hel del livejazz under de år runt och strax före 1980) som jag arbetade i Botkyrka utanför Stockholm.) En och annan musiker kom jag lite närmare in på livet, trots min blyghet. Nej, inte Lasse Werner, men t ex Kurt Lindgren (tyvärr sedan länge bortgången som så många andra i de årgångarna) som också hade en hel del intressanta och givande synpunkter på hur SJR skulle arbeta. Dvs som ett slags allmänt "jazzfrämjande", musikerna hade ju Emanon och FSJ.

Inledningssidorna visar att Lasse Werner tycks ha haft en fin och kärleksfull uppväxt, i en välbärgad övre medelklassfamilj, där musiken fanns men knappast var det som fångade honom. Tvärtom, han avskydde lektionerna för pianotanten och att tvingas höra Tjajkovskij. Han hade planer på att bli ingenjör/tekniker. Tills han fick höra Dizzy Gillespie, och han blev frälst på den moderna jazzen. Köpte allt av Dizzy han kunde komma över och sprang på Nalen så ofta han kunde - trots att han egentligen var för ung. Övergav scoutlivet och modellplansbyggandet. Blev jazzmusiker. Och en känd och uppskattad och nydanande sådan inom den tyvärr minskande skaran av jazzlyssnare.

Så nog var han "en lycklig skit" på det sättet. Han spred glädje, musik ska ju byggas utav glädje, och av ett slag som inte bara var yta utan innehöll kvalitativa djup. Samtidigt visste, eller anande jag att det fanns mörkare moln också på hans himmel. Han kunde inte sköta spriten, var nog tidvis alkoholist  och fick diabetes, som han inte skötte om. Hade många svåra år under 80-talet, och dog alltför ung 1992. Boken redovisar tydligen dessa svår förhållanden och år också ärligt.

Nu ska jag försöka fortsätta läsningen av boken. Och vid lämpligt tillfälle även kolla in CD-n och DVD-n. Liksom kolla in även diskografin som ingår. Noterar att förutom broder Mats så skriver en mängd andra vänner och kollegor till Lasse i boken också. I  ett slags introduktion så uttrycker t ex sångerskan Monica Borrfors sin saknad efter Lasse Werner. Hon saknar hans färg, idag är det för mycket av stajlande, grönsaksätande karriärister på jazzscenen, hon saknar det milda vansinnet och det egna uttrycket som Lasse Werner hade.

Jag instämmer.

(Bilden ovan visar Lasse W till vänster och "själsfränden" Christer Boustedt till höger)

Louis Armstrong on the Sunny Side

Jag hade inte hört inspelningen på länge, länge. Borde förstås ha anat att detta är en Ludde i fin form. Liksom på de oftare hörda två spåren med hans All-Stars på samma skiva. Detta handlar alltså om Louis Armstrong när han vid Newportfestivalen 7 juli 1958 frontar Newport International  Jazz Band, ett storband i andra sammanhang också kallat International Youth Jazz Band. En kombination av yngre musiker, bl a svenskarna Bernt Rosengren (ts) och Kurt Järnberg (tb) men också sådana som t ex Albert Mangelsdorff, Dusco Gojkovic, Jan Wrobleski, Ronnie Ross och Gabor Szabo.

"Ungdomsbandet" hade ett set före Armstrongs avslutande final på söndagskvällen. Tydligen såg festivalledningen det som en god idé att låta Armstrong fronta de unga kommande stjärnornas storband före det egna ssetet.  Vilket Armstrong tar på största allvar, visar att gammal är äldst. När jag nu lyssnar på inspelningen, som återfinns på en dubbel-LP på CBS, så finner jag att Armstrong dominerade On the Sunny Side of the Street helt. Först med trumpeten i introduktionen, sen med ett vokalinslag och så med mera trumpet igen. Spel på mycket hög Armstrongklass. Ungdomsbandet fungerar mest som bakgrund, effektivt men anonymt trots de uppåtgående namnen i det.

Det är dryga sex gyllene minuter.

Louis A spelade tillsammans med svenske Bernt Rosengren och Kurt Järnberg!

Bernt Rosengren (ts) och Kurt Järnberg (tb) spelande i samma orkester som Louis Armstrong (tp, voc), kan det stämma. Jomen visst!
Såg i (nyinköpta) diskografin av Hans Westerberg om Louis Armstrongs inspelningar detta. Louis spelade med Newport International Jazzband, där bl a dessa svenska jazzmusiker ingick, 1958 "On the Sunny Side of the Street".  I boken (som har några år på nacken) finns ingen notering om att detta utgivits på platta.

Det kändes som detta var en nyhet för mig. Snudd på sensation. 1958 var ungdomarna Rosengren och Järnberg representanter för den nya, moderna jazzen. Louis Armstrong var den store giganten och stjärnan, ännu i bästa form och skaparkraft. Men definitivt inte en person som av samtidens jazzvänner sågs som "modern".  Vad nu det är.

Men, minnet sviker. För säkerhets skull kollade jag i mina skivhyllor. Där finns för många skivor, både LP och CD och annat. (Om det nu kan bli för många, annat än på så sätt att jag knappast lär hinna spela ens en bråkdel av dem en gång till under min livstid.)
Där fanns en dubbel-LP med höjdpunkter från Newportfestivalerna 1956, 1958 och 1963 (CBS 88605). Innehållande bl a spåret med ungdomsorkestern och med Louis Armstrong!  Albumet köpte jag för trettio år sedan, så nog har jag lyssnat på det ett antal gånger, men mindes inte detta.  Nu måste jag förstås hinna spela den igen.

F.ö. ingår flera av de nummer som Louis och hans All-Stars spelade vid samma tillfälle i den klassiska filmen Jazz on a Summers Day".  Se den!

Slutligen, skulle vara kul att veta om Bernt R och Kurre J har några intressanta minnen från just detta att spela med Louis Armstrong ?!

Här Louis i Newport 1958, från filmen. Tyvärr hittade jag inte spåret med svenskarna på Youtube. Men håll tillgodo!

Dom faller ifrån...

Nä, det var sorgligt att höra att Lasse Eriksson avlidit. Dessutom alldeles för ung, bara 61 år.
Jag skulle kunna hänvisa bara till bloggen Andraget, men vill lägga till några ord.
Lasse Eriksson växte upp i Piteå, 1984 blev han känd för TV-publiken med sina personliga betraktelser i Dagsedlar. Det handlade om korta avsnitt på fem minuter där han hade sällskap av hunden Hillman.
Åren 1985-1986 var han programledare för Café Luleå och 2002 lagledare i Snacka om nyheter.
Det är kanske främst som ståupp-komiker Eriksson blev känd. Han komponerade och skrev flera visor; hans mest kända visa är förmodligen Stället, en stillsam betraktelse över glesbygdsmänniskans vardagstankar.
Han nådde kanske inte samma stora publik som en del av dagens kändare stå-uppare, men hans humor var fylld av lågmält allvar och präglades av en medkänsla för den lilla människan.

Sorgligt också att nås av beskedet att en av landets mera framstående tenorsaxofonister,
Tommy Koverhult, avlidit knappt 65 år gammal. Han spelade i samma anda som Bernt Rosengren, en slags svensk Coltrane-stil. De två samarbetade även mycket under decenniernas lopp ofta tillsammans med sådana som Torbjörn Hultcrantz (bas) och Leif Wennerström (trummor). Den av SJR (Svenska jazzriksförbundet) utgivna LP:s "Improvisationer" ger goda prov på Koverhults spel och blev 1969 OJ:s Gyllene skivan. Där spelar Koverhult tillsammans med just Rosengren.

Till råga på allt har även en av Sveriges mera gedigna bluesartister/sångerskor/munspelare mm avlidit, Jenny Bohman. Hon blev bara 47 år, dödsorsak cancer. Hon var inte den som nådde speciellt långt utanför de mera renläriga bluesvännernas skara, men där var hon mycket uppskattad och fick bl a den hedersamma utmärkelsen "Janne Rosenqvists minnespris". Till yttermera visso gjorde hon utmärkta tolkningar av den franska vissångerskan Edit Piaf.

Leden glesnar.

Bröllopsfest och nostalgi

Ja, idag ska vi på bröllopsfest. Nej, nej, inte vår egen. Vi har varit gifta länge nu.
Dock, festen leder till bloggpaus idag.

Innan jag loggar ut ser jag att "Livbåten" i samband med en väldigt utredande och intressant bloggpost länkat både till nyare och äldre texter av mig. När jag läser den senare blir jag nästan imponerad av vad jag skrev då i nov 2008. Tyvärr har det fortfarande bäring och aktualitet. Det handlar alltså om upphovsrätt, artisters ersättningar versus alla dessa mellanhänder.

Som producent en gång i tiden av en jazzskiva, blir jag smått förskräckt av hur moderna inspelningsbudgetar ser ut. Och hur många som "ska" profitera numera. På "min tid" var det ett utpräglat ideellt jobb att se till att en jazzmusiker på toppnivå ö h t fick göra en skiva. Då såg vi till att musikerna och NCB etc fick sitt. I övrigt stod vi (SJR) för allt annat, försökte minimera kostnaderna och få det att gå runt. Det gjorde det, men med ett nödrop. Och tack vare att vi som producerade inte profiterade på musikerna (Bernt Rosengren och medmusikanter).
Och skivan blev OJ:s Gyllene skiva 1969!

Bernt Rosengren, gyllene för femte gången! Och lite om SJR

Så har då Bernt Rosengren, jazzspelande tenorsaxofonist, fått en Gyllene skiva för femte gången. Gyllene skivan utses årligen sedan 1954 av Orkester-Journalen (OJ), av dels dess läsare, dels av en grupp musikkritiker, bland de jazzskivor som utgetts under det senaste året.

I dagarna har det blivit klart att priset för bästa utgivning under 2009 går till Bernt Rosengren för hans CD "I´m Flying" på Pb7.

1965 fick han utmärkelsen för "Stockholm Dues",
1969 för "Improvisationer", som gavs ut av SJR, Svenska jazzriksförbundet,
1974 för "Notes from the underground",
1999, efter ytterligare 25 år, för "Face to Face" tillsammans med Arne Domnerus.

Men Bernt har dålig koll på sina skivor, enl intervjuartikel i OJ med anledning av den senaste Gyllene skivan. Betr "Improvisationer" från det skivfattiga slutet av 60-talet är han, enl OJ-artikeln, lika okunnig som OJ:s intervjuare!
Märkligt, anser jag, som var SJR-ordförande då det begav sig och en av de som drev fram och arbetade hårt för att ge ut skivan. SJR, som 1968 gav sig självt en nystart som pådrivande för jazzintresset och jazzintresserade, ville dels dokumentera Bernt musik, som då fick anses som mycket modern, och dels visa att jazzen levde! Det var ett riskprojekt för en organisation som då bara hade några hundra medlemmar, byggde helt på idéelltt arbete och en budget på ett par tusenlappar.

Jag har skrivit om bl a detta på annan plats, och citerar ett stycke.
"Ett av de stora projekten efter revolutionen var att ge ut SJRs första skiva. Något som kändes mycket angeläget på grund av den ytterst ringa inspelningsaktiviteten dessa år. Mitten och slutet av 60-talet var en period då jazzens stora publik försvunnit till poppen och rocken. Jazzen strävade visserligen efter konstnärligt erkännade men musiken levde under mycket knappa villkor och omhuldades av en krympande skara entusiaster.
Detta ville vi på alla sätt förändra. Skivan med Bernt Rosengren producerades, döptes till "Improvisationer" och vann OJs omröstning som årets Gyllene Skiva. Men vägen dit var törnbeströdd. Ekonomiskt var det ett vågspel, självfallet. För att den skulle gå ihop skulle i princip varje ex säljas. En del fysiska kontakter i Stockholm, framför allt med musikerna för att få fram inspelningen skulle ombesörjas av unge herr Westin, som vid detta lag lämnat Sollefteå för storstaden. Det slitsamma jobbet med alla administrativa kontakter rörande produktionen, med tryckerier (där något gick i konkurs innan det hann anlitas etc) av etikett, av omslag, köp av innerpåse, pressning, framtagning av matriser kom i huvudsak på mig. Lars-Göran gjorde en textruta om SJR till omslaget. Ragna Rosengren kontaktades för att utforma framsidan. Ett nonfigurativt röd-grönt mönster. Som ordförande hade jag ansvar för att projektet inte sprang iväg över alla gränser ekonomiskt. Men jag hade begränsad insyn i Westins göranden. Och vi betalade inte bara ett hyfsat arvode till musikerna, vi betalade också NCB-avgifter och annat helt exemplariskt.
Någon lysande affär blev aldrig skivan. Upplagan sänktes jämfört med de första planerna, vilket möjligen minskade risken för förlust. I längden gick det väl ändå hyfsat ihop. Inte minst sett mot bakgrund av den good-will det ändå gav både bland jazzvänner och musiker att SJR rodde iland projektet. Vi visade aktivitet och framåtanda."

Jag konstaterar såhär efteråt att konstnärligt-musikaliskt blev skivan en stor framgång. Och Ragna Rosengrens omslag anses som ett bra exempel på fina och konstnärliga omslag, som en kontrast till konventionen då. Ändå gjordes många konstnärliga LP-omslag på den tiden. Musiken är inte bara ett tidsdokument utan ett bevis på hur modern och frisk svensk jazz kunde vara. Och tillika ett dokument över vad entusiastiska jazzvänner kunde åstadkomma utan ekonomiska resurser, men med brinnande intresse för musiken.

För den som måhända är intresserad av att läsa mera om SJR och slutet av 60-talet ger jag en länk här, scrolla ner en bit till rubriken som avhandlar SJR och "revolutionen 1968".