Vi lever inte i 70-talet längre, om debatt-debatten

En gång i tiden, säg 70-talet, var det naturligt att hålla den interna partidebatten just intern. Utåt visade man, i sann kollektivistisk anda, enad front. Att vinna val var det viktigaste. Ytterst få såg något större fel i detta. Partierna hade program som var tydliga och framför allt klart ideologiskt förankrade.

Jag hade inga som helst problem med detta, inte ens under mina mest aktiva år. Jag kände igen mina åsikter och min ideologi i det parti jag tillhörde och propagerade för. Visserligen har jag alltid känt att ideologin i sig var viktigare än tillfälliga partiskrivningar och utspel. Men det funkade väl och jag kände dessutom att det var högt i taket.

Idag har utvecklingen gått vidare. Vad gäller partierna så kan den beskrivas som en ideologisk avveckling. Det har blivit lägre i tak i takt med minskade medlemstal. Idag är mediabilden annorlunda. Dagspressen sätter ofta prefixet "oberoende" framför partibeteckningen, men om det är en adekvat beteckning kan ibland ifrågasättas. En del tidningar är mer partitrogna än någonsin, andra är mera trogna ideologin än partiet. Framför allt finns numera internet med den helt fria debatten där. Partimegafonerna söker sig visserligen dit, men de gör ingen succé. Möjligen når de många besökare genom att korslänka till varandra. Men där hittar vi sällan någon intressant och fruktbar debatt. Internet och bloggar är en forum som inte riktigt passar megafoner, däremot passar det den mera krävande debatt som dagens samhällsintresserade vill ha.
Till yttermera visso har vi nu sett ett nytt parti, piratpartiet, som lever hela sitt liv öppet på internet. Om än det har sina barnsjukdomar så är det levande vitalt och mera i tiden är de gamla partiernas stela förhållningssätt till väljare och allmänhet.

Slutsats, jag upprepar än en gång att många partimärkta bloggar nu i valkampanjtider blivit så ointressanta. Det är för mycket propaganda för att vinna valet. Har de inte förstått att vi vill kunna diskutera och veta just den bloggarens inställning och syn även på sitt eget parti? Vari skiljer sig bloggaren från partiet? Vågar-vill han/hon stå för sin egen åsikt emot partilinjen? Finns ingen självkritik?

Debatten om debatten visar att Erik Laakso och Brit Stakston (Politik 2.0) insett den nya tiden, och hur de därigenom rört om i en myrstack. De nätverkande partibloggarna gillar inte detta. Jag menar att Laakso har rätt när han anser t ex Johan Westerholms och andra som föredrar att hålla intern-debatten helt intern, som att de har en förlegad inställning. Och att "politik är relationer, inte slagord".
I vart fall i bloggarvärlden.

Blogga; för att diskutera eller vara megafon åt ett parti?

Min främsta invändning emot politometern (Martina Linds) är att den fortfarande bara listar partistämplade bloggar. Jag har tyckt mig märka att alltfler av de partimärkta bloggarna faktiskt blir mindre och mindre intressanat ju närmare valet vi kommer. Det är så förutsägbart vad som skrivs där, blir mer och mer propaganda och mindre och mindre ärligt sökande av att bryta och kanske byta åsikter. Sökandet avtar och utpumpandet av färdiga partiåsikter blir så förfärligt mera frekvent.
Det märks också att partierna lär sig bloggtekniken allt bättre och att de snärjer in "sina" bloggare. Något som i och för sig varit märkbart länge betr sossarna med sina standardiserade blogghuvuden... Och länkandet och höga siffror på Knuff blir viktigast.

Det är trist.

Att jag inte är ensam om detta framgår av dagens bloggdebatt just om detta fenomen. Till och med bloggare som har partitillhörighet har betänkligheter, vilket hedrar dem. Erik Laakso (s) är en av dem. Och Mary (MMM) (m), en annan , blev många m där... med en inställning som i mångt och mycket liknar min. Som bloggare då. Mark Klamberg (fp) har också analyserat läget och kommer med intressanta kommentarer. Det är intressant att så många av de (listmässigt) främsta bloggarna genom sitt partiengagemang har tid att blogga - och länka - så mycket. En tendens som jag tyckt mig observera är dock att vad gäller piratpartiet så har bloggandet från de främsta (vilka med undantag för Rick och Christian är oavlönade "amatörer") så har det minskat lite grand. Förhoppningsvis pga att de söker nå ut även i de traditionella media, vilka annars helt domineras av riksdagspartierna.

Jag är i och för sig inte speciellt intresserad av de olika topplistorna för bloggarna. Det jag söker och vill läsa, det är intressanta åsikter inte mer el mindre lyckade omskrivningar av partiprogrammen. Att länka till varandra för att få höga listplaceringar, det känns helt galet! Visst, jag länkar i viss mån till andra. Men då för att jag vill ge tips om något jag anser intressant, och då oftast med kommentarer. Eller så tar jag avstamp i någon artikel för att utveckla temat i den, eller i nya trådar. DET ser jag som syftet, i vart fall mitt, med politiskt bloggande.

Bloggandet som ett samtal, förhoppningsvis intelligent och sökande. Visst kan de som bara vill göra propaganda för en färdigpaketerad åsikt, ett partipaket, göra det. Efter att ha arbetat (idéellt) med partipolitik i en massa decennier, och efter att ha upplevt hur de flesta partier och inte minst det som jag tillhörde, avvikit från sin ideologi, så anser jag dock det är intressantare att diskutera demokratins framtid när partierna bara är valmaskiner för att marknadsföra partiledningarnas valbroschyrer för att ta makten.