Folkbildande bloggande?

En av de absolut främsta politiska bloggarna, Emma på Opassande, ifrågasätter de politiska bloggarna. I viss mån är hennes undring nog en efter-valet-trötthet, men har också en principiell dimension. Vad är bloggarna bra för? Tillför de något?

Tja, säg det. Vad de stora elefanterna tycker och tänker (?), det får vi veta genom traditionella media. Där är det proffstyckare som kommenterar. Andra fick/får trängas på insändarsidor.

Bloggandet är (nog ännu) mest en ventil för det som inte får plats i andra media. En del kanske ogenomtänkt, en del så genomtänkt att det därför inte platsar i gammelmedia. Sammantaget är/var det dock mycket stimulerande att läsa och delta i. Men, det var ytterst sällan någon debatt eller åsikt fick genomslag i traditionella media. Så är det fortfarande. Eftersom de flesta människor inte följer politiska bloggar, som egentligen skulle kallas något i stil med bloggar för samhällsfrågor.

Det som hänt är att i strävan att bli läst, det vill ju alla, så utvecklades en kultur med länkande och korslänkande, som verkar helt absurd. På samma sätt som pressen förflackas med jagandet efter upplagesiffror för att få bättre annonsintäkter, så förflackas bloggosfären genom strävan efter att komma högt på länk- och besökstabeller. (I uppriktighetens namn måste jag dock säga att trots sin popularitet så har just Emma/Opassande inte fallit i denna förflackningens fälla.)

Så kom då valrörelsen smygande. Som ni kanske sett hade jag vissa känslor av obehag under valrörelsen. Jag erfor att det “normala” bloggandet alltmer övergick till megafonande. Som oberoende, ej partiansluten bloggare, så märkte jag att de partimärkta bloggarna i stor utsträckning dels inte kommenterade hos mig som tidigare, dels diskuterade i hög grad andra frågor. De frågor som deras partier ville ha ut. So boring…

Mitt eget bloggande började i skarven mellan utfasningen av mitt partiengagemang och att jag blev oberoende samhällsdebattör. Jag kände snabbt att det inte kändes meningsfullt med skarpt partipolitiska inlägg, utan ville mera granska olika problem, givetvis inte minst inom områden där jag ansåg/anser att mitt tidigare parti gått fel. Men till en början var det nog inte många som läste dessa inlägg. FRA-frågan blev, som för många andra, vändningen. Men även sedan intresset för den sjunkit (i de bredare lagren) så fanns ett resonerande inslag i mycket av det politiska bloggandet.

Bloggaren Klara "hatar" megafonbloggar och vill att bloggande borde vara folkbildande. Det är ett fint ord med positiv klang. Folkbildning i den gamla meningen, som till stor del inföll innan även den sektorn blev statsbidragsberoende, det var ju att gemensamt söka sig fram till kunskaper, till bildning, att vidga sitt vetande. Och så vill(e) jag gärna se bloggandet också.

Jag kan bara hoppas att det mera resonerande, sökande bloggandet återkommer nu efter valet. Det som i bästa mening kan vara folkbildande. Och som kan tillföra något.