Var C G Ekman miljöpartist?

I min genomgång av serien ”Sveriges statsministrar under 100 år” (Bonniers) har jag nu hunnit till volymen om C G Ekman, frisinnad liberal politiker och statsminister i två omgångar, och fällde ett antal regeringar av annan kulör, under en tid då minoritetsregeringar och s.k. vågmästeri var vanligt.

Han var i många avseenden mycket framgångsrik under sin levnad, men samtidigt – och därför - avskydd av sina politiska motståndare, som dock ”tvangs” att samarbeta med honom och hans parti, de frisinnade”. Tyvärr fick han avgå snöpligt efter att först förnekat en partistöd av Ivar Kruger. Att partierna fick bidrag från olika håll var ju vanligt och tillåtet, men Ekman trasslade in sig... och det blev hans fall – och har blivit det som präglat hans eftermäle och fördunklat hans insats och vad han stod för.

Vem var han då – denne den förste kroppsarbetaren som blev statsminister, uppväxt under mycket fattiga förhållanden, men som sparade för att gå i skola utöver folkskolan. Som snabbt blev ledande inom den då starka och inflytelserika nykterhetsrörelsen, och inom frisinnet och det liberala parti som sprack på förbudsfrågan. Nära medarbetare till Karl Staaff, men som hade svårt för Nils Edén (som var emot alkoholförbud och mera försvarsvänlig än Ekman, vars frisinne inte gillade militarisering).

Om detta handlar boken, och jag ska därför bara skissa en del och samtidigt lyfta fram några aspekter som i vart fall jag inte stött på tidigare.

Under de tre första decennierna under 1900-talet som Ekman – och liberalismen i olika tappningar var inflytelserika, om än med starkt varierande underlag i riksdagen, så var det tre stora frågor som dominerade den politiska debatten.
1) Demokratiseringen av samhället med införande av allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor. Där var liberalerna eniga och framgångsrika.
2) Försvaret. Där liberalerna var eniga om att det försvar som skulle finnas skulle vara demokratiskt förankrat, och inte kungens och högerns. Däremot var det en del liberaler (ex-vis Nils Edén) som gärna såg ett starkare försvar än vad Karl Staaff – och C G Ekman och de frisinnade, med stark förankring på landsbygden och bland enklare folk, ansåg nödvändigt.
3) Alkoholfrågan - Sverige var ju på god väg att gå under i superiet under slutet av 1800-talet. Där nykterhetsrörelsen lyckades – tillsammans med frikyrkorna – få en vändning och nog kan sägas fick Sveriges folk på fötter. Men nykterhetsrörelsen vill så att säga stadfästa och permanenta en folknykterhet genom ett alkoholförbud. Och det var i linje med de frisinnades linje. Däremot var dock de som ansåg att folkomröstningsresultatet, men ett knappt men ändå nej till förbud (där männens röster var emot förbud, men kvinnornas var för förbud) skulle respekteras och i stället skulle spriten ransoneras (Brattsystemet).

För liberaler och frisinnade var också sådant som bättre skolor, också för vanligt folk, och olika sociala frågor/förbättringar viktiga frågor, där de var eniga. Samtidigt var de eniga i sitt motstånd emot såväl socialisering som högerns försvar av kungamakten och överklassens privilegier.

I de frågor där det fanns olika åsikter inom den liberala rörelse så var C G Ekman först och främst frisinnad. Folkligt frisinnad, för demokrati, nykterhet och sociala reformer – och för statsmaktens neutralitet mellan arbetsmarknadens parter, som skulle förhandla utan statlig inblandning. Vilket ju inte var en självklarhet, för högern ansåg ju att staten (som skulle vara konservativ) skulle stå på arbetsgivarnas sida, medan socialisterna (sossar och kommunister) ville att staten (som givetvis de ville se som socialistisk) skulle hävda fackföreningarnas intressen.

Så såg det ut, och där stod C G Ekman. Som en stabil företrädare för en ”borgerlig vänster”, dvs som ickesocialist på vanligt folks sida. Ett begrepp som inte använts eller funnits på lång tid. Nu är ju en tid då det bara finns två sidor, anser de ”tunga partierna”. Antingen är man höger vilket ses som borgerlig och ska vara smärre varianter av moderaterna. Eller så är man vänster, vilket innebär sosse eller vänsterpartist – och dit miljöpartiet fogats in genom samarbetet med sossarna.

Ekman däremot ville inte se det så, han såg tre krafter, högern (dit bondeförbundet också hörde), mitten som var borgerlig vänster (dvs frisinnade och liberaler som rekryterade sina väljare inom de stora folkrörelserna för nykterhet, frikyrka och till en del även arbetare och hantverkare och småbönder och andra på landsbygden, och så vänstern (s och kommunisterna).
Och det var naturligt att den borgerliga vänstern kunde samarbeta med partier både till höger och vänster, beroende på vad frågan gällde.

Och så gjorde han – vilket förstås irriterade de som ville se de frisinnade som hemmahörande på endera sidan – permanent. Vågmästarpolitik kallades det, och vingleri.

Nå, var han då liberal? Nja, i mångt och mycket, men ändå tveksamt om man ser det för strikt. Han var definitivt inte liberal i alkoholfrågan. Och inte helt klar betr frihandeln, då han gärna ville stöda landsbygden och bönderna när så ansågs behövligt för landets överlevnad.

Men han var frisinnad, som det definierades då – och som idag närmast skulle kunna beskrivas som socialliberal.

Men så tillkommer en sak till. När han ombads beskriva hur han ville se sitt drömsamhälle, då kom ord som ”lycka” in, hur man blir lycklig. Och som kan ses som ett försvar för kompromissandet. Att personligheten skulle få utvecklas, solidaritet och välfärd, rättvisa, fredlig samlevnad, framtidstro.

Och när han skulle mera konkret beskriva hur hans samhälle ser ut, då blir det en del ”gröna” tongångar. Som har landsbygdsprägel, med enkelt ursprung. Småskalighet, självförsörjning.
Jordbruk i små enheter som försörjer en man (familj). Avskaffande av storindustrin – göra den till hemindustri där var och en är sin egen. Och så helnykterhet förstås.

En trettiotalets helnyktra miljöpartist?
Grön tyngdpunkt som inte hör hemma till höger eller vänster?  

Taktiskt och otaktiskt i FRA-frågan.

Från FRA-kramare reses alltmer kravet på "balans" i debatten och detta från varje enskild människa som debatteras. Jag uppfattar det så att FRA-kramarna främst finns inom riksdagen, regeringen och den närmsta kretsen kring dem, liksom bland politiserande byråkrater inom FRA och vissa politiserande militärer. Dvs folk som är eller agerar som politiker på hög nivå, och därmed är skyldiga att uppträda och agera tämligen balanserat. (Jfr m-ledamoten och militären Göran Petterssons föga balanserade "argumentering".)

Att ställa samma krav på varje medborgare är däremot synnerligen övermaga. Visserligen tror jag att debatt många gånger vinner på att föras i en lugn och saklig, analyserande ton, men det kan inte åläggas varje engagerad människa att vara så. Enskilda väljare måste få välja det sätt att uttrycka sig som han/hon kan. Och vrede och upprördhet är legitima känslor i fall där man känner sin personliga integritet hotad. Det måste de "balanserade" makthavarna förstå och acceptera.

Inte heller kan en riksdagsledamot avkräva en vanlig, engagerad väljare att kunna presentera fullständiga alternativ till förslag från makthavarna (som ju förfogar över stora utredningsresurser, hur nu de används... ) som den enskilde har invändningar emot.
Däremot bör enskildas sakkunskap i olika frågor tas tillvara. Denna sakkunskap förefaller dessutom, i vart fall i FRA-debatten, överträffa den "expertis" som makthavarna hittills använt sig av.

Men hur ska frågan om signalspaningslagen hanteras vidare? Hur ska vi få ett bättre integritetsskydd och hur ska vi motverka de skadeverkningar för demokratin, som makthavarnas behandling av denna fråga, skapat?

De värsta FRA-kramarna kan vi knappast rubba, de verkar inte emottagliga för sakargument, utan tvärtom lider de av en argumentnöd som närmast är pinsam och som visar att de målat in sig i ett hörn.
Många av FRA-kramarna och även en del andra ja-röstare, som i grunden är tveksamma, anser nog att det förekommer övertoner i debatten från nej-sägarna. Och visst gör det så. De vänder sig emot extrema, närmast anarkistiska uttalanden från folk som vänder sig emot all kontroll överallt. De tveksamma vill dock ofta ha en kompromiss.

Dessa tveksamma är vår målgrupp!

Vi måste därför vinnlägga oss i att söka upp de tveksamma och diskutera med dem. Vi måste visa att en kompromiss inte löser frågan om integriteten. Vi måste få de tveksamma att grubbla över om signalspaning/massavlyssning är den bästa vägen för att skydda Sverige. Att säga ja eller nej till signalspaning eller FRA-lagen är inte detsamma som att vara för eller emot underrättelseverksamhet eller försvar. Vi måste övertyga dem om de ytterligare oönskade konsekvenser som FRA-frågan fått och kan få för demokratin i Sverige.

Jag tror att vi måste använda både ironi och saklighet. Ironi är svårt (alla förstår det inte), men rätt använd mycket effektiv. Men framför allt måste vi "balanserade", men definitiva motståndare till FRA-lagen vara sakliga och analytiska, samtidigt som vi visar en ödmjuk inställning till de tveksamma, utan att därför kompromissa bort vare sig integritetskravet i sig eller demokratiska värden i övrigt.

Pinsam Tolgfors om Georgien och FRA

Tolgfors, avrustningsministern, är en riktig pratmaskin. Hörde hans kommenterande igår kväll i TV om Georgienkriget. Men inte behöver vi ett försvar för det inte...
Däremot så lyckades han inflika att Rysslands krig mot Georgien visar att det behövs signalspaning. Pinsamt!

Det detta tragiska krig visar är att Sverige behöver ett effektivt och starkt försvar. Vad gäller underrättelsesidan kunde krisen och kriget ha förutsetts om intelligenta människor nära regeringskansliet läst några morgontidningar, varav några utländska också.
Däremot så skulle ingen signalspaning i världen ha förhindrat kriget, inte heller skulle vårt försvar blivit starkare av det.

Tror verkligen Tolgfors och de andra FRA-kramarna att svenska folket är dumbommar?