20 augusti 2008

20 augusti, fyrtio år efter 1968.

Idag är det den 20 augusti. För fyrtio år sedan gick sovjetiska trupper in i Tjeckoslovakien. Inte några tiotusen, utan en halv miljon man enl uppgift. Med tanks och allt. Det väcker mängder av känslor och reaktioner.
Sommaren 1968 hade jag besök av en musiker från Tjeckoslovakien.

I april 1968 blev jag vald till ordförande för Svenska Jazzriksförbundet, SJR. Det blev en period av hårt, engagerat, ideellt arbete för den musikform, vars publik till stora delar börjat överge den till förmån för rockmusiken. Det konstnärliga erkännandet hade inte heller kommit riktigt ännu. Det var en av de saker vi i den nya styrelsen fick ta itu med.

Att det var s.k. majrevolt i Paris med studenter på gatorna, det visste vi, men åtminstone jag hade så mycket att göra med SJR och dess återuppbyggnad att jag inte hade mycket tid att då reflektera över detta. Innan jag blev ordförande i SJR hade jag under ett par år varit redaktör för förbundets tidskrift, Jazz-Nytt från SJR. I den egenskapen hade jag kommit i kontakt med en jazzintresserad ung man från Tjeckoslovakien. Han var musiklärare och tänkte komma till Sverige den sommaren.

Jag var då en ung man, och hade visserligen ett ”civilt” jobb bredvid det ideella arbetet med SJR, men jag bodde bara i en enrumslägenhet. Så min vän Ruda bodde, mesta tiden, hos en familj i närheten som han också blivit bekant med. De hade ett par ungdomar i vår ålder och jag fixade så att Ruda och de ungdomarna, som också var musiker, fick göra en konsert på biblioteket. Därigenom fick han lite pengar att röra sig med också.

Nå, efter en tid måste han återvända till Tjeckoslovakien, där väntade ju hans kommande brud också.

I Tjeckoslovakien hade det en tid pågått en försiktig liberalisering av det tidigare så hårda kommunistiska väldet. Men det ledde till spänningar mellan Moskva och de reformvänliga ledarna i Prag. Och den 20 augusti så brakade den sovjetiska militärapparaten med full kraft in i Tjeckoslovakien. Jag minns hur jag nåddes av nyheterna i radion på mitt kontor, och jag kunde knappt hålla tillbaka gråten. Naturligtvis så förstärktes känslorna av vetskapen om att min vän nu var tillbaka i sitt hemland. Det var ett så våldsamt bevis på det omänskliga i kommunismens ansikte och det ryska behovet att dominera sina grannar.

Olof Palme tog bladet från munnen och fördömde kraftigt detta maktövergrepp som stora Sovjet gjorde på lilla Tjeckoslovakien. Men när fp-ledaren Sven Wedén också kritiserade Sovjet, då tog statsminister Tage Erlander chansen att misstänkliggöra Wedén å det grövsta. Det blev en valrörelse med många fula grepp från sossarna. Erlander visade här sin sämsta sida, men han såg inrikespolitiska poäng att vinna med att betona neutralitet och undfallenhet mot Sovjet.

Det var dessutom obehövligt. I orostider tenderar ju väljarna att stödja sittande regering. ”Man vet vad man har, men inte vad man får.”

Tjeckerna fick lida länge än under sovjetväldet. Ja, till och med ockupationen tog tid att avveckla. Och fp fick en smäll i valet.

Det är svårt att inte se parallellerna till den ryska invationen av Georgien, som nyss ägt rum. Visserligen är det inte kommunismen som regerar dagens Ryssland, men de ryska stormakts-drömmarna finns kvar, inte minst hos Putin. Dock känns det märkligt att ryska generaler liksom deras utrikesminister kallar sina styrkor för fredsbevarande. Det är ett exempel på nyspråk i Orwells efterföljd.

Inga kommentarer: