13 augusti 2008

Politikerförakt, nickedockor, FRA och sverigedemokrater.

Bloggen Bent skriver (13 aug) att ”Politikerförakt bara är nyttigt” och Gefle Dagblad skrev den 11 aug om ”Ett gäng nickedockor”. Den svenska debatten handlar om FRA-lagen och samtidigt så smyger sverigedemokraterna uppåt i opinionssiffrorna.

Förakt tycker jag är något man ska undvika, men begreppet används framför allt av politiker själva. För att beskriva andra politiker. Vanligt folk misstror politiker, och i det ligger en sund liberal attityd till makthavare och överhet. Erfarenheten visar att makt alltid ska kontrolleras, eftersom den annars lätt spårar ur, t.o.m. korrumperas.

Att så många riksdagspolitiker anses som nickedockor är självfallet en anledning till den misstro som finns. Jag menar att det är bra med många riksdagspolitiker, så att många viljor och åsikter från skilda delar av landet kan diskutera och bryta och byta sina argument och fatta kloka beslut. Jag måste dock medge att denna min åsikt får sig en rejäl knäck om praktiskt taget alla riksdagspolitiker ”bara” sitter som nickedockor och trycker på knappen som partiledningen sagt de skall trycka. Som GD skrev så var det i FRA-frågan bara en enda ledamot som röstade efter eget förnuft och i strid mot partiledningen, Camilla Lindberg (fp).

FRA-lagen och debatten kring den visar också en annan anledning till misstron mot politiker. Detta att riksdag och regering avskärmat sig från folket. Jag har påtalat detta många gånger och i GD den 5 aug diskuteras samma tema. I regeringsställing (och som regeringsunderlag) så tenderar man att formulera sin politik som sutte man i en glasbur, lyssnar inte på folk och debatter, går emot sin egen ideologi och kommunicerar inte ens med sitt partifolk på gräsrotsplanet. Det är för priviligierat att vara toppolitiker idag och har man kommit dit så behöver man inte lyssna. Tror man. Och man glömmer varifrån man kommer och varför man valts. Självklart skapar detta misstro.

Ju mer ledande politiker i sin praktiska politik avlägsnar sig från de åsikter de sagt sig ha och från väljarna, desto fler väljare får allt svårare att identifiera sig vid ett parti eller en ideologi. Både partier och ideologier blir alltmer diffusa. Man vill inte ha en etikett, som är så tveksam eller mångtydig. Man funderar alltmer på soffan. Eller på något parti som inte sitter i riksdagen. Som nu sverigedemokraterna.

Sd är ju ett obehagligt parti med många otäcka ideer främst i invandrarpolitiken. Men de försöker dölja dessa i viss mån genom att också knycka mera salongsfäiga ståndpunkter om äldrevård, och kulturkonservativt allmängods, som även återfinns hos sossepartiet och/eller kd. Och framför allt, de är oprövade i riksdagen. De framstår ännu inte som en grå massa av nickedockor.

Politiker som visar större trohet mot sina idéer skulle minska misstron mot politiker. Det innebär bland annat att en sådan sak som FRA-lagen skulle vara en omöjlighet. Att personval skulle underlättas och ge plats för folk som vågar stå för sina åsikter. Partipiska framstår alltmer som ett tveksamt instrument i en levande demokrati. Bara för något decennium var det hedervärt och aktat att i vart fall vara fritidspolitiker. Nu vill inte många syssla med något så smutsigt som partipolitik. Så blir också urvalet som det är. Med fler som vågar följa sitt samvete skulle misstron mot politiker minska. Kanske skulle till och med partierna leva upp och bli något annat än valmaskiner som saluför färdiga koncept från sina partiledningar.

Och sverigedemokraterna skulle få sämre jordmån för sin propaganda.

4 kommentarer:

TF sa...

Det ironiska är att Sverigedemokraterna ser ut att vinna på FRA-debatten, trots att man själva faktiskt är positiva till lagen, och inte skulle ha något emot ännu större befogenheter för underrättelsetjänsten.

Lars-Erick Forsgren sa...

Ja, de är ju, som i mkt annat, bara populistiska i denna fråga. De har uppfattat folkopinionen, och att den är på tvärs med de etablerade partierna.

Självklart gillar de kontroll, spec om man därmed skulle komma åt ngn hemsk "utlänning" (dvs invandrare) OCH att man själv (sd) satt på kontrollen! Eller att den i alla fall sköttes av någon garanterat HELSVENSK.

Anonym sa...

För det första kan man ju konstatera att sd:s invandringspolitik är regeringspolitik i länder som Finland, Danmark, Italien, Schweiz, Frankrike med flera. Inom några år blir den det i ännu fler länder - och 2010 i Sverige också. Till och med de danska socialdemokraterna står för en hårdare invandringspolitik än den som sd vill bedriva.

För det andra förtäljer Tommy Funebo inte hela sanningen. Sd är splittrat om FRA. Endast vissa medlemmars, däribland partiledare Jimmie Åkessons, synpunkter är kända för allmänheten. Partiet som sådant har inte tagit något beslut i frågan utan avvaktar tills vidare. Vissa är positiva, andra negativa. Någon opinionsmätning som undersöker sd:s väljares uppfattning i frågan har mig veterligen inte genomförts. Särskilt intressant blir det hur Europadomstolen ställer sig. Så här kan man knappast tala om populism på det sätt som du gör, Lars-Erick Forsgren.

För det tredje är sd kulturnationalistiskt och invandringskritiskt, och det finns en betydande andel invandrare som stöder partiet, så jag förstår inte riktigt vad du menar med din kommentar här ovan, Las-Erick Forsgren.

http://gruegranskar.blogspot.com/2008/01/sd-ett-parti-fr-invandrare.html

Lars-Erick Forsgren sa...

Så är du tillbaka, Tobias. Minns jag rätt så skrev du i ett tidigare inlägg att sd var emot FRA-lagen. Nu säger du att ni är splittrade. (Jag skriver "ni", eftersom du synes tala för sverige-demokraterna.)
Det som synts utåt, för oss som inte följer eventuell intern sd-debatt, är att sd försökt ta debatt- och opinionspoäng på att vara negativa till FRA-lagen, samtidigt som det mot bakgrund av er grundinställning i övrigt "borde" vara positiva till den.

F.ö. ser jag sannerligen inte inv-politiken i Finland, Schweiz, Frankrike och Italien eller Danmark som något eftersträvansvärt. Tvärtom. Och jag hoppas verkligen att utvecklingen i Sverige inte blir den du Tobias L arbetar för.

Att det finns, företrädesvis äldre, invandrare som är kritiska till inv-politiken (och att enstaka t.o.m. kan stödja sd) är ingen nyhet för mig. Oftast har de varit i Sverige länge, har jobb, är arbetskraftsinvandrare (inte flyktingar) och vill inte se "konkurrens" från andra, tycker att det räcker att de fått komma och verka i Sverige.