Bengt Westerberg, vad jag saknar honom i dagens politik.

DN har idag en intervju med Bengt Westerberg,  fd fp-ledare. Som ser tillbaka på hur han setts som både högerspöke och vänsterspök, utan att han ändrat sina åsikter eller socialliberala grundsyn. Jag citerar här hela intervjun (minus bilder och div annonser).

Bengt Westerberg: Från högerspöke till vänsterspöke

Bengt Westerberg, en av våra mer erfarna politiker, är rädd för att klyftorna växer i det svenska samhället. ”Tidigare blev man med mina värderingar kallad högerspöke bland vänstersympatisörer – i dag är man med samma värderingar vänsterspöke för högerpopulisterna”, säger han.

Under ett tal sa USA:s president Donald Trump att latinamerikaner på flykt norrut inte är människor utan djur.  Sedan frågade han sin publik vad vi ska göra med ”sådana”. En vrålade ”döda dem!”. Presidenten skrattade glatt och sa att ”det är nog bara i västra Florida man kan säga så”.

I över femtio år har Bengt Westerberg varit en ivrig försvarare av mänskliga rättigheter. Han är före detta partiledare, framträdande minister samt ordförande för bland annat Friidrottsförbundet, Röda korset och Dyslexifonden. 

Nu tittar han ut över ett samhälle där klyftorna växer och grupper av människor ställs mot varandra.

– Presidenten i världens största demokrati kallar män, kvinnor och barn som flyr från förtryck och misär för djur. Det är ett exempel på dehumanisering som ofta används av ledare när de vill försvara omänsklig behandling av andra människor. 

– Hitler kallade judar sjukdomsalstrande parasiter. Ungerns starke man Orbán jämför syriska flyktingar med ”myror”. Det är verkligen att göra skillnad på ”vi” och ”dom”. Ett sådant språkbruk breder ut sig också här i landet, påpekar Bengt Westerberg

Att det bakom statistiken över hur många som är på flykt i världen i dag finns levande människor glöms medvetet bort. Det gör mig både arg och sorgsen.

Han säger att bilderna nyligen, där Jimmie Åkesson i svenska folkets namn delar ut flygblad om att Sverige är fullt till flyktingar i Turkiet, väcker ett starkt obehag. Likaså när moderatledaren Ulf Kristersson visar upp sig på sociala medier klädd i oljerock och keps i skogen, med texten ”stärk gränsen”.

– Båda två visar tydligt på att de delar in folk i ”vi” och ”dom”. Vi som har haft turen att födas i Sverige, och dom som vill snylta på vår, eller åtminstone Europas, lott. 

Bengt Westerberg påminner om att när flyktingarna från forna Jugoslavien kom i början på 1990-talet sågs flyktingkrisen som just deras kris. I dag används ”flyktingkris” i stället för att beteckna den katastrof det skulle innebära för Sverige och andra europeiska länder att behöva ta emot flyktingar. 

– Nu beviljas flyktingar inte asyl i våra länder utan möts med tårgas och gummikulor. Att det bakom statistiken över hur många som är på flykt i världen i dag finns levande människor glöms medvetet bort. Det gör mig både arg och sorgsen. 

– Naturligtvis kan inte Sverige ta emot alla miljontals flyktingar, asylpolitiken kräver ett internationellt ansvar. Men vi måste fortsätta att ta vår del av ansvaret. 

Bengt Westerberg är färghandlarsonen som växte upp i industristaden Södertälje, med lastbilstillverkaren Scania som ortens största privata arbetsgivare. Han säger att han som barn och ung inte upplevde att grupper stod mot varandra.

– Det fanns ingen stor överklass i Södertälje, ingen Djursholmskänsla, även om människor självklart levde under olika ekonomiska villkor. När jag första gången fick rösta och studerade partiernas program tyckte jag att det fanns det en bred samsyn i den politiska mitten om vikten av demokrati och av att värna mänskliga rättigheter.

Den unge Bengt valde 1965 att engagera sig i Folkpartiets ungdomsförbund och Folkpartiet. Karriären tog fart och till slut blev han ordförande för hela partiet, det som numer har bytt namn till Liberalerna och i dag balanserar på gränsen att ramla ur riksdagen.

Bengt Westerberg berättar om ett starkt engagemang för fattiga och förtryckta, både i Sverige och i världen, bland de unga folkpartister han mötte i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Han säger att det politiska landskapet såg helt annorlunda ut då. Insikten om att ett samhälle skulle bygga på solidaritet och jämlikhet var ganska utbredd.

Jag valde liberalismen därför att den passade mig med sin kombination av internationell solidaritet, socialt ansvarstagande här hemma och marknadsekonomi.

Det var en också tid då en stark vänstervåg svepte över stora delar av världen. Gruvarbetare i Norrbotten strejkade för bättre villkor, studenter ockuperade kårhuset i Stockholm och på gatorna demonstrerade folk mot USA:s krig i Indokina. I den andan föreslog Bengt Westerberg att Folkpartiets lokalavdelning i Södertälje skulle ansluta sig till lokalavdelningen av Svenska kommittén för Vietnam.

– Jag valde liberalismen därför att den passade mig med sin kombination av internationell solidaritet, socialt ansvarstagande här hemma och marknadsekonomi. Vi som har haft tur i livet måste ställa upp för dem som inte har haft samma tur och företag och företagare måste få verka inom ganska vida ramar.

Visst förekom det tuffa debatter mellan liberaler och vänsteranhängare, erkänner Bengt Westerberg. Men det handlade då ofta mest om vem som var bäst på solidaritet, säger han.

Efter riksdagsvalet 1976 fick Sverige en borgerlig regering för första gången på över fyrtio år. Bengt Westerberg började arbeta som sakkunnig hos partikamraten och arbetsmarknadsministern Per Ahlmark, som även hade ansvar för invandrarfrågorna.

– Jag kunde notera att han fick många brev som vädrade invandrarhat. Först blev jag förvånad, men jag insåg så småningom att det fanns en ganska osynlig opinion som var negativ till invandrare. 

– Bland breven fanns både sådana som var anonyma och sådana som var undertecknade med namn. Den erfarenheten gjorde att jag inte blev förvånad när den främlingsfientliga opinionen blev tydligare i slutet på 1980- och början på 1990-talet.

1991 valde ett nytt politiskt parti att gå till val med ett program som innehöll krav på att stoppa flyktingar. Ny Demokrati, grundat av Ian Wachtmeister och Bert Karlsson. Partiet kom in i riksdagen samma år – men åkte sedan ut i nästa val.

– Redan då fanns alltså ett tydligt embryo till det vi ser i dag, en auktoritär nationalpopulistisk rörelse som präglas av en stark främlingsfientlighet. 

Det som allvarligt har stärkt de främlingsfientliga stämningarna är den muslimska invandringen från utomeuropeiska länder, tror Bengt Westerberg. 

– Sverigedemokraterna har gjort allt för att förstärka oro och rädsla. Övriga partier har misslyckats att förklara att den stora majoriteten av muslimer som har flytt har gjort det i protest mot

regimerna i deras hemländer och vill inte annat än leva i fred.  

ad förenar auktoritära nationalpopulistiska rörelser?

– Det är hatet mot muslimer, som ges skulden för allt ont. Precis på samma sätt som Hitler gav judarna skulden för alla problem på sin tid. Vi får aldrig köpa de enkla bilderna där ”dom andra” pekas ut som syndabockar, säger Bengt Westerberg. 

Den överväldigande majoriteten av dem som tror på Allah kränker inte sina döttrar och spränger inte bomber, fortsätter han. 

– Och om vi ställer ”oss” äkta svenskar mot ”dom” farliga muslimerna, eller någon annan grupp, ger vi oss ut på ett sluttande plan där hederliga människor demoniseras. En sådan värld vill i varje fall jag inte leva i.

Bengt Westerberg påpekar att en socialliberals viktigaste uppgift är att lyfta fram nyanserna och inte köpa alltför förenklade bilder. Det ger kanske inte några korsiktiga politiska poäng, men ett av liberalismens viktigaste bidrag historiskt har varit att se individerna, menar han. 

Att sätta en etikett på människor och tro att de är likadana är alltid så fel!

– Människor kan naturligtvis gå samman för att motverka diskriminering på grund av kön, hudfärg eller sexuell orientering – men även i sådana intressegrupper är varje medlem en individ. I andra avseenden än det som förenar är de ofta helt olika. 

Som ung tänkte Bengt Westerberg bli psykiatriker. Redan under tonåren läste han många böcker i ämnet, och han blev upprörd när han hörde om missförhållanden inom vården av psykiskt sjuka. 

– Jag minns också hur boken ”De avvikande” av Henning Pallesen gjorde ett stort intryck på mig. Den handlade om homosexuellas situation, som ännu på 1960-talet var helt förfärande. 

– I dag glömmer vi lätt bort att homosexualitet klassades som sjukdom ända fram till 1979. Partnerskapslagen gick igenom i riksdagen 1994 efter politisk strid där alla de borgerliga partierna utom Folkpartiet var emot. 

Samtalet är snart slut. Bengt Westerberg vill dock gärna lyfta fram ett besök som han gjorde på Carlslunds vårdhem norr om Stockholm en dag 1971. På hemmet bodde flera hundra barn och vuxna med olika diagnoser, som autism. 

Bengt blev förfärad av det han mötte och inte minst av att barn kunde behandlas så illa. Senare avvecklades Carlslund. Barn fick växa upp i sina familjer och vuxna flyttade ut i samhället till egna bostäder eller särskilda gruppboenden. Men när de senare skulle byggas väckte det ofta ett ramaskri.

– Grannarna i villaområden ville inte ha ”dom” – personer med utvecklingsstörning - i sin närhet. De egna barnen kunde ta skada och huspriserna riskerade att sjunka. Det handlade också om att dela in människor i ”vi” och ”dom”. 

– Att sätta en etikett på människor och tro att de är likadana är alltid så fel!

Fakta. Bengt Westerberg

Ålder: 76 år.

Bor: Stockholm.

Familj: Sambo.

Bakgrund: Född i Södertälje. Gick som ung med i Folkpartiet (som senare bytte namn till Liberalerna). Var partiledare för Folkpartiet 1983–1995, riksdagsledamot 1984–1994 och socialminister i den borgerliga regeringen 1991–1994. Har suttit i en rad styrelser.

Gör i dag: Pensionär.

---

Bengt Westerberg om:

• ”Vi och dom” inom idrotten

”Jag var ordförande i Friidrottsförbundet några år. Inom idrotten blommar verkligen de nationalistiska känslorna. När det går bra för en idrottare som tävlar för Sverige tar var och en nästan personligen åt sig en del av äran.  

Ludmilla Engquist var född i Ryssland, men blev svensk medborgare 1996. Senare samma år vann hon OS-guld på 100 meter häck. Hon hyllades och fick ta emot Svenska Dagbladets bragdguld. Alla kände att hon var en av oss.

Senare provade hon på att köra bob och hoppades kunna delta i ett vinter-OS. Det gick inte så bra som väntat och hon lockades att dopa sig. Det var naturligtvis jättedumt. 

Men hon fördömdes också hårdare än en 'ursvensk' som skulle ha gjort samma sak. I stället för svensk hjältinna blev hon snabbt bespottad ryska, i stället för att vara en av oss blev hon en av dom.”

• Ny Demokrati och att resa sig från soffan

”Efter riksdagsvalet 1991 samlades vi partiledare för en direktsänd tv-analys. När Ny demokratis båda ledare Ian Wachtmeister och Bert Karlsson kom till studion och satte sig i soffan reste jag mig helt sonika och gick därifrån. Jag hade studerat deras partiprogram noga och ville inte hamna på samma bild som dem. Så blev det i stället bilden där jag lämnade studion. 

Ännu nästan trettio år senare kommer folk fram och tackar mig. De är liksom jag upprörda av det som sker i Sverige i dag, när folk delas in efter ursprung. Precis det som Ny demokrati förespråkade. Det fanns naturligtvis de som var kritiska också, men jag tycker fortfarande att jag gjorde rätt.”
----------------

Ronny Eriksson, ständigt aktuell sanningsägare...

I samband med att jag tog chansen att, gratis, via länk få ta del av en pinfärsk inspelning av Ronny Eriksson med Rambling Minds - distribuerad av Studio Acusticum - så letade jag fram en liten 35-årig sammanställning av Ronnys gubbar i PT (s). Gubbar på PTs ledarsida, med satiriska och träffande kommentarer till vad som i samhället tilldrager sig. Där Ronny fritt är ironisk, ofta besk, till och med kommenterar makthavare av alla de slag, även de lokala i gamla sossekommunen Piteå.

Jag finner att många kommentarer fortfarande har sin giltighet, även om dagens yngre inte har koll på vem varje person är/var.

Jag skulle gärna se att PT publicerade ett urval, gjort av någon av tidningens veteraner, av gubbarna från 80-talet.
Samt att man förmår Ronny att göra nya kommentarer, gärna på ledarsidan.

Här vill jag bara citera en text, som gör att jag ofelbart kommer att tänka på hur näringslivets företrädare agerar i dessa dagar av covid19-virus.

"PåTal om ... industripolitik.
- DEN SOM GAPAR EFTER MYCKET -
FÅR OFTA STATLIGA SUBVENTIONER. "
....
Ronnys sångtexter har ju också aktuella anspelningar.
Läs gärna om honom på Wikipedia
 https://sv.wikipedia.org/wiki/Ronny_Eriksson
.….
På riksplanet är han känt som pessimistkonsult (Det är aldrig för sent att ge upp), stå-uppare och för flera tv-produktioner.

Coronaviruset och ekonomins överlevnad

Nej, jag är, mig veterligt, inte smittad/drabbad av coronaviruset (covid19) direkt. Men jag är i en riskgrupp pga av ålder (och erfarenhet... ), nyopererad under "hemmavård" och med flera sjukdomsperioder i bagaget - och med en ung, arbetande/studerande familj. Så visst berörs jag av "corona". Dessutom är ju i stort sett hela samhället i riskzonen både för smitta - och ekonomiska följder.

Jag vill nu koncentrera mig på de konsekvenser viruset fått och får för ekonomin, i stor och smått.
Att viruset fått spridning snart sagt över hela världen, det har lett till att resandet, resandet av alla slag drastiskt minskat, folk varken kan eller vill flyga, besöksnäringen, turism mm existerar knappt alls. Företag som helt är beroende på intäkter varje dag, de går på knäna... etc. Tiotusentals anställda permitteras, mängder varslas om uppsägningar. Då bara i Sverige.
Vid sidan av att begränsa epidemin och ta hand om de insjuknade, så har därför också åtgärder tagits för att rädda företag, företagare och anställda från ekonomiska smällar.
Initialt så har främst det skett genom att ställa i utsikt krediter. Men också mer och mer bidrag, sänkta avgifter (tidsbegränsade) och t ex lägre hyror.

Sedan någon dag kom också kravet att utdelningarna till aktieägarna i (storbolagen) skulle stoppas eller sänkas. Att miljarder delas ut till aktieägarna för fjolårets vinster, det ses som stötande samtidigt som en del stora bolag (t ex i bilindustrin) permitterar/varslar mängder anställda.

Till detta vill jag säga följande.
Visst handlar det om moral. Men kritikerna skjuter bredvid målet anser jag. Nog kan utdelningarna diskuteras i en del fall, men trots allt är de relaterade till fjolårets resultat, inte till framtida resultat.  
Det som verkligen är provocerande ur moralisk synpunkt, det menar jag är (de stora börsbolagens) VD-ars "löner", som inte bara är en "fast årslön" som kan vara på 12-15 miljoner kr eller mer, plus ett (kortsiktigt) bonus som är lika stort plus lite till, och ett "långsiktigt bonus" som kan ge 30 mille ytterligare. 

 Samtidigt verkar bonusreglerna vara tämligen oberoende från vad VD:n verkligen gjort men är i grunden mera ett resultat på vad "fotfolket" av anställda gjort.

Obs VD är en anställd tjänsteman.

Moraliskt sett, menar jag att inte en krona i något slag av  bonus i dagens läge bör utgå  (och kvalifikationerna/reglerna  för ev  framtida bonusar skärpas kraftigt!),   likaså att fasta VD (och ledningsgruppens) lönerna sänkas med 20-30% fr o m mars månad och året ut.
Styrelsearvodena bör inte bara undvika att höjas, utan sänkas med 25-40% Ledamöterna är ju ofta dessutom storägare el representera storägare. Storägarna är ju också de som får "för mycket" av utdelningarna.
Däremot menar jag nog att de fastställda utdelningar ska delas ut vilket är viktigt för de många små ägarna. Men att det i övrigt kan diskuteras om inga höjningar ska ske, och/eller att utbetalandet kan ske succesivt under året. Detta för att inte dränera likviditeten i förtid.

De olika statliga/offentliga stöden ska inte bidra till att öka företagens vinst, utan för att dels rädda jobben, dels rädda företagens överlevnad så de kan blomma upp igen när coronakrisen är över. Där är det viktigt att hitta former för "stöd" som kan göra att också småföretagare och enskilda företagare, egenföretagare  (som  inkluderar även stora delar av kultursektorn - frilansmusiker, frilansskribenter etc) överlever.

Sen måste givetvis samhället bygga upp en bättre beredskap för att klara stora kriser.  Vilket gäller också hela vårdapparaten, försvaret etc. Men det är en annan fråga, än det akuta läget nu.
---
Tillägg fr TT:

Fakta: Så mycket tjänade direktörerna 2019

Volvochefen Martin Lundstedt, grundlön 14,9 miljoner, totala ersättningar inklusive bonus, aktieprogram och pension cirka 52 miljoner kronor.

Skanskachefen Anders Danielsson, grundlön 11,5 miljoner kronor, totalt 32,3 miljoner kronor.

Atlas Copcos vd Mats Rahmström, grundlön 14 miljoner, totalt 50,1 miljoner kronor.

Essitys vd Magnus Groth, grundlön 13,8 miljoner, totalt 27,7 miljoner kronor.

SKF-chefen Alrik Danielson, grundlön 13,4 miljoner, totalt 29 miljoner kronor.

Ericssons vd Börje Ekholm, total ersättning 49 miljoner kronor.

Källa: Bolagens årsredovisningar.
--- 

Claire Martin, anspråkslös vocalist av hög klass

Claire Martin och pianisten Martin Sjöstedt. 

Så tog jag mig, med hjälp av familjen, till söndagens jazzkonsert på Acusticum, Två kök. Jazz-i-Piteå-arrangemang med den brittiska vokalisten Claire Martin och Martin Sjöstedts (p) trio. (Niklas Fernqvist bas, Daniel Fredrikson trummor.) Här några minnesanteckningar från em-konserten, som i o f sig var rätt välbesökt, men gärna kunde ha varit fullsatt.

Claire Martin verkade dock helt nöjd med både plats, ort och med publiken. Det blev en trivsam och avspänd eftermiddag, där repertoaren till största delen var från den Americanska Songboken inklusive även relativt nya tillägg.
Första set gick i mediumtempo, ballader, och med melodier som "The Meaning of the Blues" "Lucky To Be Me", "Rainy Night In Tokyo", "The Man I love", "Lazy Afternoon", plus "Lover Come Back to Me" i up-tempo. Skön sång, vacker röst, anspråkslöst men hög klass och med fina pianosolon här och där.

Andra set var mera varierat i tempon. "Everything Happens To Me" bjöd på en överraskning när pianisten Martin Sjöstedt spelade tenorsax, inte märkvärdigt men gav gott stöd åt Claires sång även det. "Belive in it" var en snabb tungvrickare, "When In Rome" var en svängig hyllning till Shirley Horn, liksom "You Dreamed Flat Tire" var en temperamentsfylld dito till Joni Mitchell. "But Beautiful" i melodisk fantastisk balladutformning. "Boken Wings"  finns också på hennes och gruppens pinfärska CD (som fanns till försäljning i pausen), ett härligt nummer  med fint pianosolo. Liksom i första set så gjorde Marin Sjöstedt goda solon i flera av melodierna, men även basisten hade en del bra solon, och trummisen en del perfekta inprickningar.
Avslutande numret blev "Ornithology" av Babs Gonzales, men måhända mest känd genom Charlie Parkers inspelning - och ingick ju f ö även i de flesta bopmusikers standardrepertoar. En magnifik avslutning!

Claire Martin med Martin Sjöstedts trio, där Martin
Sj spelar tenorsax. 

Claire Martin har varit med ett tag, och håller en så hög klass att hon förtjänar en mycket bredare publik.


Den trivsamt högklassiga konserten föregicks av en likaledes trivsam och anspråkslös stund med en grupp musikstuderande, där Amanda Larsson sjöng en knippe av jazzens standardlåtar, inklusive "All of Me", "Take the A-train" och "Softly As In a Morning Sunrise" till ett fullt godkänt komp.

Nytt år, 2020 - ett årsskifte med återblickar.

Så har det gått en bit in på det nya året, 2020. En inte helt lyckosam början när man ser sig om i världen. Och i den nära världen har tiden ägnats åt div bekymmer, men också åt återblickar, av skilda karaktärer.

Lyssnar just nu på en CD med Kurt Järnbergs Big Band. Haft CDn något år, men den är inspelad under åren runt 1970. Kurt Järnberg hade ett mycket fint storband i svensk toppklass, baserat i Gävle, med musiker från runt om i länet, några av dem hade anknytning till musikskolan i Söderhamn, som jag hade en viss "övervakande hand" över då (som skoladministratör över det mesta), och jag ordnade då också konserter med Kurts storband (ibland kallat TBV-storband) bl a i folkbiblioteket i Ljusne. Självklart ger mig denna CD goda vibrationer och minnen av musik som då och där spelades. Fina musiker som Thomas Jutterström p, Leif Halldén tp, Anders Lindskog ts och förstås Kurt J själv på både tp och tb.

Mellandagarna och dagarna kring nyåret har i rätt hög grad ägnats åt något helt annat än storbandsjazz, som Hasse & Tage, inte så mycket av de teve-program som sändes (av rätt skiftande karaktär), utan fastmer av långfilmer (i TV) som Att angöra en brygga och Äppelkriget. Vilket också föranledde att vi tog fram en dubbel-cd med några av de finaste godbitarna med Hasse Alfredsson och Tage Danielson m fl…   (Ännu ospelade finns också några LP:n från den tid det begav sig.)  

En annan tidvis rätt bortglömd gigant, men med förnyad aktivitet och uppmärksammats, är Owe Törnqvist; Melodifestivalen härom året.. Hittade en stump på TV, en timme "Boogieman", och plockade fram en packe cd plus en DVD och en bok om/med Owe. Vilken härlig musiker, sångare, textförfattare med mera. Ordvitsande, intelligent humor, svängigt framförd med de främsta musikerna på de storsäljande skivorna på 50-60-talen. Jazzmusiker av absolut toppklass. Från folkligt skillingtrycksliknande burleskerier, via samtida schlagervarianter - med texter som skiljer sig positivt från de vanliga enklare, och med mera fart och variationer än det vanliga - och till bitande satirer och samtidskritik i humoristisk form över till finstämd lyrik, som också framförts av andra.
Några musikerexempel, bara för att antyda klassen: Arne Domnérus, Georg Riedel, Benny Baily, Bengt Hallberg, Allan Lundström och Arno Gullberg (dessa båda från Piteå),  Leppe Sundevall, Bjarne Nerem, Tommy Potter, Folke Göken Andersson, Joe Harris, Åke Persson, Ove Lind, Anders Burman, Bengt-Arne Wallin, Rune Gustafsson, Gunnar Svensson och hur många fler som helst.
Melodier: Anders & Brita, Rumba i Engelska parken, Titta, titta,  Josefsson, Korvblues, Albin & Pia, Dagny, Loppan, Ösa sand, Wilma, Varm-korv boogie, När min vän, Mister Kelly  (insjungen av  Monica Zetterlund och en massa andra).  Nog med exempel.

Återblickar att duga, det nämnda. Att njuta av, och som relief till nutiden.

Återblick av annat slag. Jag för ett år sedan (jan 2019)
i en annan del av världen. Vid en fiskestrand i den Filippinska södern. 

Boken om Piteås historia 400 år (1621-2021) då? Visst, jag fick den som julklapp. En tung volym, knappast lämpad att läsa i sängen. Men mycket intressant. Jag har bara hunnit läsa några inledande  kapitel, från förhistorien och just tiden runt när Piteå blev stad, placerad i Öjebyn. Plus skummat lite de senaste decennierna. Snabb kommentar: förhistorien och början ger en bred och djup bild av folket och olika viljor, åsikter, stridsfrågor etc. Däremot verkar de senaste decennierna vara en mera ensidig redovisning av dagens makthavare, dvs det socialdemokratiska partiet. Föga om opposition och åsikter utanför SAP. Det känns magert. Hoppas att bilden breddas, i vart fall när vi kommer till nittonhundratalets tidigare delar.

Jul 2019

Julen 2019. Som "vanligt" på senare år, en massa adventgrejer för tidigt och nära nog lika tidigt pyntning och julgran, klädd t o m, alltför tidigt. Men stressigt med klappar man inte kan komma ut och köpa. Får till en del räddas av internet - och bortglömt "restlager". Och så  planering av hyfsat med julmat, som kan ätas (trots bekymmer med mun, tänder, svalg och mage).

Sonen Erik läste julevangeliet. Men här vid julbordet. 

Mörker. Snö.

Julafton ändå räddad av julevangeliet från Lukas, uppläst av sonen med målbrottsröst. Från och ur den gamla familjebibeln.

Kalle Anka därpå, förstås. Som numera inte känns som en eftergift till kommersialismen utan tvärtom, faktiskt.
Men, av det som teve bjuder på julafton  är allt "Kan du vissla, Johanna", bäst. Gripande, med totalt osentimentalt spel av både smågrabbarna och deras "morfar" (Per Oscarsson). Osentimental nostalgi om människors ensamhet samtidigt med sökande efter gemenskap.
OK, Karl-Bertil Jonssons julafton, den är också ett måste.  Och Svensson, Svenssons jul funkar också bra som komisk underhållning, även om den känns rätt daterad.

Dopp-i-grytan och hyfsad julmat i övrigt. Julklappsutdelning, där boken om Piteås 400-åriga historia var den jag uppskattade mest.
Fin julotta i teve från Boda, men nog kändes det märkligt att julevangeliet där lästes på dalmål med Boda-tvist.

Den fem timmar långa teve-versionen av Fanny och Alexander, var en överraskande stark upplevelse. I sin fulla längd dock på tok för lång, Har tidigare nog bara sett en kortversion av akt 1 och div snuttar av senare akter.  Men min reaktion nu är att den närmast burleska, och långrandiga inledningen gör att "man" inte orkat med resten tidigare. För det är ju i de senare akterna som det hettar till i reaktioner och kriser på ett så gastkramande och närmast outhärdligt sätt.

Nå, den starkaste upplevelsen var ändå de fyra första (av åtta) avsnitt av "Berättelsen om Jesus" som sändes i SVTs kanal två. Etiketterad som drama-dokumentär. Alltså inte en spelfilm, som den i och för sig välgjorda "klassiska" Jesusfilmen, utan en mera "neutral" och vetenskaplig genomgång, som ändå är väldigt stark genom att den bygger på inte bara de fyra evangelierna i Nya testamentet, med ordentliga analyser av dessa, utan också på annat källmaterial från denna tid, liksom ett otal experters analyserande och klargörande kommentarer, t ex om flera av lärjungarna - inkl de kvinnliga, och av moder Maria och Jesu bröder, men också av det politiska maktspelet och den judiska religiösa/politiska elitens agerande visavi de romerska makthavarna.
Och hur de kristna efteråt beskrivit detta spel, för att inte reta upp romarna.

Det återstår att se om de följande avsnitten håller samma klass.
(Undrar bara när de avsnitten kommer... )

Förfärande julhälsning om kortsiktig egoism

  Jag förfäras. Enl TT (redovisad i dagens PT)  så visar en opinionsundersökning att fler är negativa till biståndet. En orsak är att inte bara (det inkrökta, alltid negativa) SD utan även moderaterna ändrat sin svalt positiva attityd till en uttalat negativ inställning. Den kortsiktiga egoismen breder ut sig. Men, fortfarande så anser en klar majoritet (60%) att svenskt bistånd bidrar till en bättre värld.    
  Vilken dyster julhälsning. Julen har ju länge varit en givandets högtid, med generositet och omtanke. Men alltmer kommersialiserad, stressande.  Det svenska biståndet har dock sedan senare delen av 1970-talet haft en bred, mycket bred uppslutning av svenska folket, även om det förekommit smärre fluktuationer mellan åren. Svenskarna i gemen har insett att världen mår bättre av att de länder som varit minst utvecklade, hjälps framåt till demokrati och välstånd genom t ex undervisning och förbättrad ekonomi.  Som min mor sa, även om man kan ha det fattigt och svårt själv så finns det alltid de som har det värre. De måste man hjälpa.

    Nu verkar den insikten ha minskat. Välviljan till att bistå andra länder gick ner ifjol, och än mera nu 2019. Själviskheten, att bara se till att man själv ska ha det bra, tycks öka.
   Jag förstår inte hur folk (dvs en växande andel) tänker. Eller rättare sagt, jag hör och ser ju det. "Pensionärerna får det sämre. Sjukvården går på knäna. Man går inte säker ute, så det måste bli mer poliser."  Etc.
Och man ser bara till sig själv, blundar för orsakerna. Som de ökande klyftorna - som inte bara finns inom Sverige, utan också mellan länderna. Att inte alla pensionärer har det så illa. Att trots brister så har vi ändå en god sjukvård i Sverige, med fler läkare än någonsin (som  tyngs av byråkrati dock), om än inte tillräckligt många i de glesare delarna av landet. Fler poliser har vi, men orsakerna till brottsligheten måste bekämpas.

De brister vi har i Sverige, de beror på sådant som djupare och bredare klyftor i Sverige, orsakade av skenande inkomster för de redan välbeställa - vilket ökar kostnaderna för de sjuka och arbetslösa (och en del pensionärer) mer än de klarar - men som inte alls drabbar de välbställda på samma sätt. Ökande byråkrati, ofta dessutom beroende på en fortsatt centraliseringssjuka som gått över alla gränser, vilket bl a visar sig inom sjukvården och dess organisation. Korruptionen verkar också ha ökat på senare år.  Sänkta skatter för de redan välbeställda - dvs bristande insikt av att frihet och välstånd kräver gemenskap och omsorg om varandra. Vilket innebär att de stora resurser totalt som ändå finns inom Sverige fördelas bättre och mera effektivt. 

Och det är brister som inte avhjälps av att minska biståndet till länder som behöver utvecklas, som behöver demokrati, utbildning och sådant som ökar förståelse och motverkar krig och konflikter.

Ett brett bistånd, det ökar välfärd och demokrati både för de eftersläpande länderna och för Sverige.

Julmusik - av olika ålder

Behöver ni julstämning i adventstider? Och då något som inte är muzak som spelas i varuhusen för att öka köplusten. Då rekommenderar jag något som måhända inte är det första man tänker på: En CD med The Blind Boys of Alabama, Titel: "Go tell it on the Mountain"
Det är gospel med djupa rötter, faktisk utgiven detta århundrade. Idag är det inte så mycket av Gospel som framförs av manliga sångare i grupp. För 50-80 år sedan var det dock vanligt.
Sångarna i Blind Boys är rätt ålderstigna nu, men fullt OK. arrangemangen är till viss del rätt annorlunda än de vanliga.  Tillika är det gästsolister (utanför de solister som tillhör gruppen) i 10 av de 12 (klassiska) numren. T ex Solomon Burke och Mavis Staple, hon är nu i 80-årsålder och still going strong. Jag har f ö en LP, som jag köpte 1961, där Mavis Staples sjöng med den ursprungliga The Staples Singers, inkl papa Roebuck Staples.
Bilden nedan visar dock en något tidigare upplaga av the Blind Boys of Alabama. 

Jag vill också lägga in en bild av Staple Singers,  

Jag har flera skivor av dem, men den jag syftar på ovan är en "julskiva", titel: The Twenty-Fifth Day of december.  Riverside/Fontana. Typiska julmelodier i engelska versioner (men med gospelsound). 

Papa Roebuck Staple och barnen Yvonne , Mavis och Pervis.  Tidigt 60-tal.

Singing the Blues, gammal LP

Beslöt stänga FB. Men "hittade" en gammal LP, la den på skivspelaren.
En av mina första, köpt jan 1961. "Singing the blues" RCA Camden, 12 spår sammanställda av Leonard Feather.
Leadbelly/Good Morning Blues, Lizzie Miles/Yellow Dog Gal Blues, Just another Woman med Hot Lips Page och Teddy Bunn….vilka grejjer !
Och Lil Green med Why Don´t You Do right? Fats Waller med Bessie, Bessie, Bessie. Wingy Manone med How Long Blues. etc etc . Det är inte klokt vilken fin samling musik på dessa 12 spår. Det är säkert 30 år sedan jag lyssnade på just denna skiva.

Hur många av dagens 17-åringar har hört ett enda av dessa enorma inspelningar? Eller av dagens 40-åringar heller... Vilka musikskatter som återstår att upptäcka för dem.
Att upptäcka både från några decennier före den äldsta av dessa inspelningar - och fram till sekelskiftet...
Etiketten med Lil Greens inspelning från 1941, Why Don´t You Do Right. På legendariska Bluebird. Och hon kompas av Simeon Henry piano, Big Bill Broonzy gitarr och Ranson Knowling på bas.

Och tänka sig, hela LP-n, med undantag av ett spår, har en fantastisk ljudkvalitet.!

Lucia - vem var hon, och varför är hon värd att fira?

Läser i lokaltidningen PT (som liksom så många andra har sjunkande upplaga och lönsamhet) att det inte blir någon Lucia i Piteå i år. Vi har svårt att hitta kandidater, meddelar Lions. Ingen kröning i kyrkan, Lions som stått för arrangemanget i 29 år, tar en paus men försöker igen nästa år. Det har varit svårt flera år.

Nu firas det fortfarande Lucia, i slutna sällskap som t ex skolor, förskolor, en del företag etc, men det ”stora” firandet har avtagit. Det var dessutom flera år sedan som Lucia utsågs genom omröstning i tidningen, det sågs lite som en skönhetstävling, vilket inte alla gillade, även om det aktiverade många läsare – dvs främst föräldrar och bekanta till de tävlande flickorna.

Vad är då Lucia? Dagens riktigt unga tänker nog mest på lussekatter och firandet i förskolan, där Lucia lika gärna, i jämställdhetens namn var en kille, och till slut skedde utan att föräldrarna fick delta – eftersom barnens identitet skulle skyddas, på samma sätt som skolfotografering blivit alltmer ifrågasatt.

De något äldre, dvs unga vuxna och medelålders förknippar nog inte så ofta Lucia med helgonet ”Sankta” utan fastmer med föräldrafritt firande, med öldrickande och ”legaliserad” oreda och bus, där Lucia och skönsång bara sågs som en förevändning att "fira".

De i mera mogen ålder kommer nog ihåg ”Sankta Lucia” med lite förjul-betonade sånger inklusive Staffan Stalledräng. En och annan, och då inte minst mer åldersrika, minns kanske något om Syrakusa och lite religiös välmening och besök på ålderdomshem.

Vad däremot ytterst få tycks ha klart för sig, är att Lucia, inte bara var en mörkhårig ung kvinna från Sicilien utan att hon sågs som en martyr och helgon. Hon var stark, trotsig och stod för det hon ansåg rätt. Hon levde på 300-talet, ville inte bli bortgift med tvång, hon ville stå för sitt eget val, ville inte underkasta sig. Hon bröt sin förlovning, den som skulle bli hennes make kände sig kränkt och anmälde henne till den styrande ståthållaren, som förföljde kristna, hon torterades, men ville inte överge sin tro, dömdes då att säljas till en bordell, hotades med sexuellt våld. Och dödades, i sin kamp för sina rättigheter som kvinna, för rätten och möjligheten att forma sitt liv.

Visst kan man fira henne som en omtänksam ung kvinna som hedrade gamla och avsidestagna med traditionella sånger och lussekatter, men ännu mer som en person som hävdade rätten att själv välja sin tro, en förkämpe för att också kvinnor ska ha samma rättigheter som män att forma sina liv. Ett ljus i det mörker som rådde på den tiden, och som fortfarande råder på många håll i världen – och även i Sverige.

Katie Thiroux - en stor musikupplevelse, som gick de flesta förbi

Katie Thiroux Trio - det var en stor jazzupplevelse, som var nära att gå mig förbi. Det är inte alltid man har tillfälle att gå på allt som bjuds ut. Eller man tycker att det blir för dyrt, eller man tror inte att man ska gilla grejen, eller lokalen, eller...  Men man ska vara nyfiken, om man orkar,  även om det inte är de mest uppburna världsstjärnorna. Även om det inte suttit affischer överallt och pluggats reklam över hela internet. Eller att man kan misstänka att den (ringa) förhandspubliciteten är för positiv. Men testa...

Med detta vill jag ha sagt att Katie Thiroux Trio blev en positiv överraskning. Spelningen på söndag eftermiddagen i "2kök" i Acusticum i Piteå blev faktiskt än  mer, blev en av de bästa live-upplevelserna jag haft på flera år. Och detta i en, visserligen rätt välbesatt, men ändå ganska liten lokal i lilla, nordliga Piteå.

Trion leds av Katie T själv, på kontrabas och sång, en dansk pianist av stort format (men tidigare okänd för mig), vid namn Martin Schack och trumslagaren Matt Witek, USA,

  

Katie Thiroux besök hade föregåtts av upplysningar om en debutskiva "Introducing" som rönt stora kritikerframgångar, liksom av lovord i den amerikanska jazztidskriften Down Beat. Man kan också hitta lite smakprov på Youtube med henne, där hon sjunger och spelar kontrabas (vanlig hederlig ståbas) samtidigt. Trumslagaren sägs ha spelat med Woody Hermans storband. Vilket inte ska förstås som att han spelat med Woody Herman, utan med en orkester under Woody Hermans namn, under ledning av Frank Tiberi.

Alltnog, vi kom lite i förväg och kunde höra en stund på det unga förbandet, som var helt OK, medan Katie och hennes musiker övade, kollade lokalen, soundcheck etc. Dörrarna öppnades och de tre musikerna gick ut och vi jazztörstiga gick in och bänkade oss, och så kom musikern in, presenterades och började.

Katie Thiroux i Piteå. 

Det blev helt klart från första början att detta skulle bli något extra. Ordlös scatsång (bopsång) till bas och vispkomp, sjungande bas och sjungande basist, och det visar det sig att det är gamla goda "Just friends" som blommar upp i en snygg ny dräkt, som ändå inte gör sig märkvärdig utan bara bra, fantastisk.  Gamla låtar som känns som nya, stor konst - utan att de görs konstiga eller förkonstlade, sann Happy Jazz, frisk och frän, eller soft, utan damm. "When Lights are Low", "It had to be you", I want to be happy (ja, verkligen!), "I fall in love too easily" osv. Och så gamla "Shiny Stockings" så man tänker på Count Basie m fl.
   Rejäla versioner, arrangemang som ger utrymma för omväxling i temperament och klanger. Härligt fingertrillande på pianot men också rymiska blockackord, mustig jazz. Och en trumslagare som vet att använda sina grejer, känsligt vispkomp, händer och stockar - och cymbaler, intelligenta solon, som är så mycket mera än ren uppvisning.  Snudd på kammarjazz, till och från, men med en ständigt närvarande swing - och dessutom ofta nära på storbandsklang över trion. Med sköna vokalinsatser på topp. Katie Thiroux är en röstkonstnär, som briljerar på ett smakfullt sätt. Hon och hennes två medspelare verkar älska det de gör. Inga sura miner utan breda leenden, och uppskattande tecken åt varandra. Och trevligt, småhumoristiskt mellansnack. "Vi kom från Skellefteå, lätt att komma ihåg, låter ju som She Left You…"

Jag säger inte att de är världens bästa jazzmusiker. Men det var inte en trött rutinspelning, tvärtom de gav järnet, fungerade perfekt som en grupp av mycket goda musiker på hög nivå.   Alla gav det lilla extra, och med en fantastisk sångerska som verkligen kunde spela sin bas också. Det gjorde det hela till en STOR upplevelse!

Ni som inte var där får skylla er själva. Stackare. Och inget skrev PT. Men ni som läser detta, och inte masade et till konserten, ni förstår nog nu att ni missat något verkligt bra!!!

Till råga på allt var det en helt överkomligt entrékostnad. Jazz i Piteå (jazzklubben) måste ha gjort ett bra jobb med att fixa sponsorer. Tack för det.

Åberopbar, ord som försvinner

Läser en notis i tidningen - papperstidningen förstås. En "kulturnotis" om att 1001 ord är på väg att försvinna. Att en del ord försvinner har man väl haft på känn, det som de beskriver finns inte längre, eller blir i största allmänhet omodernt.

Varför ska allt vara modernt, blir en tanke.
Varje år brukar vi få en lista över nya ord, vars godkännande konfirmeras av att de tas in i SAO, Svenska akademiens ordlista. De flesta nya ord brukar väl vara slangord, som blivit så frekventa att de ses som riktiga, klassas om "svenska". Märkligt nog så känns det ändå som en mycket stor del av dessa nya ord kommer från engelskan, numera.
Varvid jag påminner mig själv om att många ord i tidigare skeden också kom från andra språk, då i hög grad från tyskan eller franskan.

Ett av de ord som nu riskerar att försvinna ur SAO är "åberopbar".  Jag förstår, men vill inte förstå.  SAO kommer således inte längre att vara åberopbar när man vill kontrollera ordet och dess betydelse.
Några av de andra ord som kommer att försvinna, dvs försvinna ur SAO, verkar vara "pigtjusare", "ungflicksaktig" (men där finns engelskans "girlish ", för den som vill.. )  och "rulta".  Det slår mig plötsligt att dessa tre ord alla, i någon grad, har en feminin betydelse...

Nå, vill vi att språket inte ska utarmas, så kan vi väl trots allt använda ord som har en betydelse även om det kräver en viss eftertanke, så att de används rätt, eller understundom behöver förklaras.

Att ständigt använda engelska eller anglifierade ord och smileys, det ökar inte alltid förståelsen för vad vi vill säga.  :)

Call the Doctor, Isaiah Ross

Dr Ross, one-man-band. 50-tal. 

I jazzens historia finns ett och annat one-man-band (dvs en musiker som spelade fler instrument samtidigt´), men än vanligare (nåja) är det i bluesens historia. Jag spelar just nu en LP (enl nätet betingar den hos samlare ett pris på minst  150 US-dollar, dvs ca 1500 SEK) som har titeln "Call the Doctor" med Dr Ross, Isaiah Ross. Den har säkert legat ospelad i minst ett par decennier, jag köpte den i mitten av 60-talet, då Dr Ross fortfarande var fullt aktiv.
Föddes i oktober 1925 och lär ha varit aktiv intill sin död 1993.
Hans huvudinstrument var munspel och gitarr, men han sjöng också.  Han lär ha börjat spela och uppträda redan i tio-årsåldern (house-parties), men riktig fart tog det nog inte förrän runt WW2. Enligt en klassificering spelade han "Detroit blues"...  större delen av sin karriär spelade hon dock som ett "one-man-band" där han också spelade på en trumma.
Sådana som Paul Blackman, Jesse Fuller (se en tidigare bloggpost) vilar på samma tradition, liksom Dave Stovepipe och Joe Hill Louis.

Dr Ross med lite större trumset, trol från senare år. 

Några av låtarna på denna skiva (som långt senare lär ha utgivits även på CD) är: Cat Squirrel, Freight Train, Hobo Blues , 32-20, Good Morning Little Schoolgirl, men också sån melodi som Blues In the Night. Han var rätt så omväxlande i sin stil och hade en riktig bluesröst. Röst och munspel får ses som det som gav hans speciella karaktär. En av hans influenser var också Sonny Boy Williamson Nr One.

PS. Ser nu att det finns faktiskt Cd-skivor (bl a en dubbel) med Dr Ross hos Ginza. Till rimligt pris. DS.

Ffg i Skandinavien, Louis Armstrong, 1933

Mycket ung Louis Armstrong

Det är nu 86 år sedan som jazzens störste Louis "Satchmo" Armstrong besökte Skandinavien. 1933, med början den 19 oktober turnerade han med nio konserter i Danmark, åtta i Sverige, fem i Norge och tre i Finland.  Eller rättare sagt, vissa datum gjorde han två eller t o m tre konserter per speldag!  Den 7 november fortsatte han till Amsterdam, Nederländerna.
Visst hade det förekommit konserter med jazzmusiker från USA tidigare, t ex Sidney Bechet i Frankrike. Men Armstrong 1933 var det stora genombrottet för jazzen i Europa, och i synnerhet i Skandinavien.

Den orkester han spelade med var ett hopskrap av amerikanska musiker som redan befann sig i Europa. För den tiden hyfsade, men långt ifrån den klass som Armstrong var. Men med Armstrong lyfte de sig. Och Armstrong var sedan flera år en ytterst etablerad jazztrumpetare, som nu var STJÄRNAN och solisten. Både som trumpetare och sångare.

Under turnén i Skandinavien gjordes  inspelningar, först i Köpenhamn den 21 oktober. I cover the Waterfront, Dinah och Tiger Rag. En vecka senare spelades i Stockholm in Chinatown, My Chinatown, You Rascal You och On the Sunny side of the Street. Det finns ett antal rykten om hur inspelningarna kom till, och att det gjordes fler än dessa, som dock inte kunnat återfinnas.
Efter 18 månader i Europa, inkluderande också inspelningar i Paris, så återvände Armstrong till New York i början av 1935.

Därefter dröjde det ända till 1949 som Armstrong återvände till Skandinavien, där det spelades in två spår i Köpenhamn. Då hade Armstrong slutat spela med och fronta stora orkestrar, och hade med Sig en tidig version av sina All-Stars, dvs förutom Louis A själv, Jack Teagarden trombon, Barney Bigard klarinett, Earl Hines piano, Arvell Shaw bas och Cozy Cole  trummor.