Call the Doctor, Isaiah Ross

Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”

02 november 2019

Call the Doctor, Isaiah Ross

Dr Ross, one-man-band. 50-tal.

I jazzens historia finns ett och annat one-man-band (dvs en musiker som spelade fler instrument samtidigt´), men än vanligare (nåja) är det i bluesens historia. Jag spelar just nu en LP (enl nätet betingar den hos samlare ett pris på minst 150 US-dollar, dvs ca 1500 SEK) som har titeln "Call the Doctor" med Dr Ross, Isaiah Ross. Den har säkert legat ospelad i minst ett par decennier, jag köpte den i mitten av 60-talet, då Dr Ross fortfarande var fullt aktiv.
Föddes i oktober 1925 och lär ha varit aktiv intill sin död 1993.
Hans huvudinstrument var munspel och gitarr, men han sjöng också. Han lär ha börjat spela och uppträda redan i tio-årsåldern (house-parties), men riktig fart tog det nog inte förrän runt WW2. Enligt en klassificering spelade han "Detroit blues"... större delen av sin karriär spelade hon dock som ett "one-man-band" där han också spelade på en trumma.
Sådana som Paul Blackman, Jesse Fuller (se en tidigare bloggpost) vilar på samma tradition, liksom Dave Stovepipe och Joe Hill Louis.

Dr Ross med lite större trumset, trol från senare år.

Några av låtarna på denna skiva (som långt senare lär ha utgivits även på CD) är: Cat Squirrel, Freight Train, Hobo Blues , 32-20, Good Morning Little Schoolgirl, men också sån melodi som Blues In the Night. Han var rätt så omväxlande i sin stil och hade en riktig bluesröst. Röst och munspel får ses som det som gav hans speciella karaktär. En av hans influenser var också Sonny Boy Williamson Nr One.

PS. Ser nu att det finns faktiskt Cd-skivor (bl a en dubbel) med Dr Ross hos Ginza. Till rimligt pris. DS.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Välkommen till Lars-Ericks blogg - en liberal rebell

Kommentarer och diskussion

Detta är min blogg. Jag gillar debatt, men ser helst att den dels håller sig till ämnet och inte öser ur sig personangrepp, dels håller en hyfsad ton i övrigt. Anonyma kommentarer tillåts om de håller sig inom ramen för god ton samt håller sig till ämnet i den post som kommentaren gäller. Det är givetvis upp till var och en att diskutera på det sätt den vill, men här på min blogg prioriterar jag en saklig debatt - megafoner som inte vill diskutera utan bara propagera får finna andra fora.

Finns socialliberalismen?

Socialliberal, det är ett ord som väcker känslor.
För många folkpartister är det ett honnörsord, en etikett man gärna använder på sig själv, även om man inte alltid står upp för vad det innebär. En tid var det tämligen populärt även för en del centerpartister och enstaka sossar. Men den tiden verkar vara förbi. Intill för något år sedan kallade sig många (de flesta) moderater för liberaler, men aldrig för socialliberaler! För många människor med högerideal är socialliberal närmast ett skällsord.
Om detta och om dagens partiers förhållande till socialliberalismen har jag skrivit mycket tidigare i denna blogg liksom på min hemsida ( på www.freewebs.com ). Därför förekommer även socialliberaler som Hans Lindblad och Olle Wästberg då och då på min blogg. Jag menar att socialliberalismen, så som jag definierar den, sitter trångt i dagens riksdagspartier. Finns den då?
Ja, den finns! Hos många, kanske de flesta, svenskar!
Svenskar vill ha ett samhälle där social ansvarskänsla kombineras med respekt för individens frihet och integritet. Vi vill ha ett bra skyddsnät, men vi vill inte snärjas in i det så vi kvävs. Vi, de flesta, inser att det krävs en fri marknad och konkurrens, att det är en välståndsbyggande kraft. Det vi inte vill ha är monopol som kväver utveckling och höjer priser. Vi vill självfallet inte att främmande makter eller terrorister ska ta över, därför vill vi ha ett försvar och att det finns en fungerande underrättelseverksamhet. Men den ska inte inskränka på vår integritet! Vi uppskattar och vill bevara yttrandefrihet och fri kommunikation. Storebror ska inte övervaka varje steg vi tar.
God skattefinansierad sjukvård, men inte nödvändigtvis bara i landstingens regi. Bra skola, med privata alternativ som stimulerar den kommunala skolan. God, och valfri äldreomsorg med olika alternativ, som visar respekt för oss även när vi blir äldre.Vi vill ha trygghet, inte allmosor.
Vi kan till och med tolerera ganska höga skatter, så länge vi ser att vi får valuta för pengarna! Idag är det många som inte anser sig få det. Eller att effektiviteten inte är den vi vill se även när pengarna används för välfärd som kommer andra tilldel.
Marknadsekonomi – inte socialistisk planekonomi. Individens rätt och integritet går före det diffusa kollektivet. Vi vill ha en fungerande och effektiv samhällsapparat, men inte en seg och bedövande byråkrati. Vi vill ha trygga pensioner, men inte kollektiva löntagarfonder med socialistiska styrelser.
Vi vill att makten ska kunna avsättas. Vi är skeptiska till makten, är emot maktfullkomlighet vare sig den är statlig/offentlig eller privat, eller sker genom anonym byråkrati. Vi vill ha utveckling och framsteg.
Vi vill delta i demokratin, inte sitta som åskådare.

Människor är inte, och ska inte vara lika som bär, men de ska behandlas likvärdigt. Med respekt.
Det gäller självfallet även flyktingar och invandrare. Vi är för generöst bistånd till fattigare länder. Vilket inte betyder att vi anser att dagens politik i dessa avseenden är perfekt, långt därifrån.
Kort sagt, väldigt många svenskar är i praktiken socialliberaler, inte vare sig socialister, inte ”nyliberaler” och självfallet inte heller gammaldags konservativa.
Men var är det parti som lever upp till detta?

Sidor

02 november 2019

Call the Doctor, Isaiah Ross

Inga kommentarer: