Nytt år, 2020 - ett årsskifte med återblickar.

Så har det gått en bit in på det nya året, 2020. En inte helt lyckosam början när man ser sig om i världen. Och i den nära världen har tiden ägnats åt div bekymmer, men också åt återblickar, av skilda karaktärer.

Lyssnar just nu på en CD med Kurt Järnbergs Big Band. Haft CDn något år, men den är inspelad under åren runt 1970. Kurt Järnberg hade ett mycket fint storband i svensk toppklass, baserat i Gävle, med musiker från runt om i länet, några av dem hade anknytning till musikskolan i Söderhamn, som jag hade en viss "övervakande hand" över då (som skoladministratör över det mesta), och jag ordnade då också konserter med Kurts storband (ibland kallat TBV-storband) bl a i folkbiblioteket i Ljusne. Självklart ger mig denna CD goda vibrationer och minnen av musik som då och där spelades. Fina musiker som Thomas Jutterström p, Leif Halldén tp, Anders Lindskog ts och förstås Kurt J själv på både tp och tb.

Mellandagarna och dagarna kring nyåret har i rätt hög grad ägnats åt något helt annat än storbandsjazz, som Hasse & Tage, inte så mycket av de teve-program som sändes (av rätt skiftande karaktär), utan fastmer av långfilmer (i TV) som Att angöra en brygga och Äppelkriget. Vilket också föranledde att vi tog fram en dubbel-cd med några av de finaste godbitarna med Hasse Alfredsson och Tage Danielson m fl…   (Ännu ospelade finns också några LP:n från den tid det begav sig.)  

En annan tidvis rätt bortglömd gigant, men med förnyad aktivitet och uppmärksammats, är Owe Törnqvist; Melodifestivalen härom året.. Hittade en stump på TV, en timme "Boogieman", och plockade fram en packe cd plus en DVD och en bok om/med Owe. Vilken härlig musiker, sångare, textförfattare med mera. Ordvitsande, intelligent humor, svängigt framförd med de främsta musikerna på de storsäljande skivorna på 50-60-talen. Jazzmusiker av absolut toppklass. Från folkligt skillingtrycksliknande burleskerier, via samtida schlagervarianter - med texter som skiljer sig positivt från de vanliga enklare, och med mera fart och variationer än det vanliga - och till bitande satirer och samtidskritik i humoristisk form över till finstämd lyrik, som också framförts av andra.
Några musikerexempel, bara för att antyda klassen: Arne Domnérus, Georg Riedel, Benny Baily, Bengt Hallberg, Allan Lundström och Arno Gullberg (dessa båda från Piteå),  Leppe Sundevall, Bjarne Nerem, Tommy Potter, Folke Göken Andersson, Joe Harris, Åke Persson, Ove Lind, Anders Burman, Bengt-Arne Wallin, Rune Gustafsson, Gunnar Svensson och hur många fler som helst.
Melodier: Anders & Brita, Rumba i Engelska parken, Titta, titta,  Josefsson, Korvblues, Albin & Pia, Dagny, Loppan, Ösa sand, Wilma, Varm-korv boogie, När min vän, Mister Kelly  (insjungen av  Monica Zetterlund och en massa andra).  Nog med exempel.

Återblickar att duga, det nämnda. Att njuta av, och som relief till nutiden.

Återblick av annat slag. Jag för ett år sedan (jan 2019)
i en annan del av världen. Vid en fiskestrand i den Filippinska södern. 

Boken om Piteås historia 400 år (1621-2021) då? Visst, jag fick den som julklapp. En tung volym, knappast lämpad att läsa i sängen. Men mycket intressant. Jag har bara hunnit läsa några inledande  kapitel, från förhistorien och just tiden runt när Piteå blev stad, placerad i Öjebyn. Plus skummat lite de senaste decennierna. Snabb kommentar: förhistorien och början ger en bred och djup bild av folket och olika viljor, åsikter, stridsfrågor etc. Däremot verkar de senaste decennierna vara en mera ensidig redovisning av dagens makthavare, dvs det socialdemokratiska partiet. Föga om opposition och åsikter utanför SAP. Det känns magert. Hoppas att bilden breddas, i vart fall när vi kommer till nittonhundratalets tidigare delar.

Marilyn och Monica, helgblondiner

Det slår mig att de två mycket populära blondinerna - Marilyn Monroe och Monica Zetterlund - som uppmärksammades av SVT i program kring jul- och nyårshelgerna har vissa likheter. OK, den ena var amerikanska och den andra svenska, men ändå.

Båda var aktriser, med stort publiktycke. Marilyn var primärt skådespelare/filmstjärna men sjöng också en del, framför allt i en del av sina filmer. Monica var primärt sångerska, jazz - ofta med svenska texter, vilka nådde en bred publik, men också skådespelerska såväl på scen och på film, både i komedier och seriösare roller. Båda alltså rätt breda, men men något olika fokus. Båda var blondiner, och snygga. Marilyn sågs t o m som en sexsymbol utöver det vanliga.


Båda var gifta tre gånger, men hade dessutom en del kortare eller längre andra förbindelser.  Marilyn var bl a gift med författaren Arthur Miller och var en tid president John F Kennedys älskarinna. Monica fick dottern Eva-Lena med första maken Torbjörn Zetterlund, men hennes längsta äktenskap var med basisten Sture Åkerberg.

Båda hade enkel bakgrund, där Marilyns nog var mera komplicerad än Monicas, men båda fick kämpa sig fram. I och för sig fick Marilyn, född på 20-talet,  en större popularitet världen över genom sina filmer, men Monica var oerhört stor och uppskattad inte bara i Sverige för sin jazzsång och var onekligen mycket bredare som artist än Marilyn, främst då i Sverige genom både sång - till svenska texter bl a av Beppe Wolgers, och revyframträdanden med Hasse & Tage och ex-vis Povel Ramel och genom tv-program med stort genomslag.

Marilyn blev bara 36 år (dog 1962 genom en överdos) medan Monica blev 67 år (dog 2005 i en lägenhetsbrand).  Båda nådde stora framgångar, men genomlevde också stora motgångar och svårigheter. Monica hade alltifrån barndomen skolios, orsakad av en ryggskada, vilken med tiden förvärrades kraftigt, och gjorde henne mer el mindre handikappad, invalidiserad och rullstolsbunden.

När jag såg filmerna i SVT om de båda, dels en (halvdokumentär) berättelse från en ung filmmakare som mötte Marilyn en tid under en inspelning i Storbritannien, dels spelfilmen Monica Z  (2013) som rörde hennes 60-tal, och dels Tom Alandhs dokumentär (med intervjuer av Monica) från 1989 så slår det mig också att båda dessa konstnärligt och publikt mycket framstående aktriser dels var väldigt levnadsglada, dels i grunden rätt osäkra och blyga (även om de publikt inte verkade blyga). De kunde vara generade trots sin utåtriktade läggning, och osäkra om sina egna begåvningar. Samtidigt som de nog "utnyttjade" karlar så blev de nog också utnyttjade av män, av olika orsaker.
De gladde sig åt sina framgångar, men var osäkra om hur länge de skulle räcka och de själva  räcka till. Marilyn dog ung, rätt olycklig av en överdos. Monica levde längre, men hade olika slags bekymmer mest hela livet, även under sina glansår, och var svårt plågad under sina sista decennier.

Att vara en stor stjärna, en artist älskad av många, det är ingen garanti för ogrumlad lycka.