Är det för många teoretiska ekonomer som styr ekonomin?

OK, jag är inte nationalekonom, har ingen fin examen åt det hållet. Dock har jag studerat en del ekonomi och tillämpat ekonomi i många sammanhang, större som mindre.  Blir alltmer förundrad över hur dagens ekonomer, av olika ideologier (ja, nationalekonomi anses ju av många vara en vetenskap som styrs i hög grad av ideologi)  ändå i så hög grad i praktiken vara så enstämmiga. Som om de alla läst EN bok och bara går efter den.

Idag går USA:s ekonomi åt rätt håll. Inte fort, men åt rätt håll. Europas ekonomier stampar eller är svaga. Ett undantag är Sverige, som, enl Di, går lika bra som USA. Men vi har "för låg " inflation!?
Vad är detta? Ekonomin går bra, varför denna skräck för att priserna inte skjuter i höjden som de gjort under tidigare decennier. Jag kan inte se annat än att ekonomerna tror sig veta att när inflationen är låg, närmast obefintlig så SKA ekonomin gå dåligt.
Jag har lärt mig att inflation är något som drabbar de fattiga. Att vi ska hata inflationen. (Ungefär så sa den store nationalekonomen Bertil Ohlin.) Men  nu säger de på nyliberala ekonomer frälsta ekonomerna att det MÅSTE vara inflation, helst minst 2%   För om den är lägre så går inte ekonomin bra, även om den gör det...
Och när ekonomerna säger så, så vågar inte näringslivet satsa. Och LO kräver allt lägre ränta, och nu fick de nollränta. För att få fart på inflationen.
För om det är inflation, säger ekonomerna idag, så går ekonomin bra. Och då vågar folk låna till det de inte egentligen har råd med. Med en låneekonomi så blir det högre priser. Och då kan man höja räntorna, så folk inte har råd med lånen. Och så blir det finanskriser, bostadsbubblor som spricker och arbetslöshet etc. Va?
Idag går ekonomernas teorier och praktiska handlande ut på att vi ska ha, nej inte full sysselsättnign som de säger, utan på att de ska ha vad de kallar balanserad sysselsättning vilket betyder en arbetslöshet på sådär 6-7-8 %. För annars händer otrevliga saker med ekonomin.

Säger de. Men så märkligt att siffran för "bra och tolerabel" arbetslöshet förskjutits hela tiden. Jag minns när den var ca 2%, så blev det 3%, och så blev 4% arbetslöshet ett mål att komma ner till. Numera anses 6% som fullt tolerabelt. Varför det? Är det inte så att inflation under denna tid varit både hög och låg utan att det till synes påverkat arbetslöshetsgraden. Och att räntan alltid legat högre än idag, oftast mycket högre än idag. Men idag är det som om det är enbart räntan som är det styrmedel man (politikernas uppdrag till ekonomerna) vill - eller vågar - använda för att stimulera (?) ekonomin. Och stimulans för ekonomin stavar de "låg ränta" och "hög inflation". vilket jag ifrågasätter är ett samband som inte är helt solklart.  Fastän då har jag inte lekt med statistik, utan gått efter hur jag sett ekonomin fungera i praktiken.

Nu har Riksbanken lagt sig på nollränta, vilket aldrig skett förut. Så nu ska det bli inflation och sysselsättning. Tro det den som vill. Men låg ränta tvingas inte fram lönsam produktion, långsiktigt lönsamma investeringar varken för näringsliv, privatpersoner eller stat och kommun.
Låg ränta gör att det inte lönar sig att spara. Men det gör det lätt att låna (om pengar att låna ut finns) för konsumtion och till sådant som man inte har råd med när räntorna stiger och lån ska amorteras (jfr fastighetsmarknaden!).
Staten trycker nya sedlar för att få fengar i omlopp, men de sjunker i värde genom inflationen, långivarna kan inte låna ut pengar som inte finns eller inte ger avkastning i form av ränta. OK, tryck mera pengar då¨.... och så är vi snabbt uppe i inflationstal som kraschar ekonomin totalt.

Och på grund av de risker som låg/obefintlig ränta medför så varnar nu Riksbanken för följderna av låg ränta. Och hoppas på och mer el mindre kräver "andar åtgärder" för att styra upp ekonomin, för att undvika krascher.

Visst, vi måste, eller mår bra av, en viss tillväxt. Men är det inte bättre att den sker så att säga naturligt och organiskt inte i snabba ryck där en kraftig uppgång alltid följs av en kraftig nedgång? Att folk inte förutsätter att den ska gå för snabbt och så råka ut för kriser. Att ekonomerna slutar förutsätta att låg ränta är förutsättningen för att göra lönsamma investeringar, att folk sparar i st f att låna till konsumtion, sparar först - köper sedan. Och ger bankerna möjlighet att låna ut pengar till en vettig (dvs inte för låg och inte för hög) ränta till på sikt lönsamma investeringar! Att vi t ex inte köper alltför dyra villor i tron att de inte kostar i ränta och amorteringar? Att billigare boende inte bygger på statliga subventioner och låga räntor/amorteringskrav, utan på en effektiv konkurrens inom byggsektorn.

Etcetera.  Men jag är väl gammaldags, som tror att hög sysselsättning inte är beroende av hög inflation, och att ekonomisk tillväxt inte förutsätter en gigantisk lånefinansiering och/eller statliga bidrag och subventioner (möjligen med undantag i verkliga nedgångstider) i tid och otid. Utan i en fungerande marknadsekonomi utan monopol med konkurrens som håller nere priser och höjer kvaliteten.
Som sagt, jag är nog gammaldags, som inte tror på dagens ekonomers konforma syn på ekonomi.

Hur kan t ex börsen gå upp kraftigt idag, efter räntesänkningen.  Blir företagen verkligen mera lönsamma när de inte behöver vara lönsamma? (Dvs nu behöver de ju inte tjäna in pengar för att betala investeringslån...)  Märkligt, men beror väl på att dagens ekonomer säger ungefär så:  Sälj, för nu behöver det inte löna sig ;)

Och nu sjunker kronans värde.  Det blir dyrare att handla utifrån. Och dyrare att resa. Är det bra för vår ekonomi?