Kunskap om annat än det dagaktuella är viktigt, för att kunna sorter bort skräp och fake news.

 I en omfattande debatt på FB, var det en deltagare som tyckte att det var rogivande att det är bra om vi glöms bort sådär efter en-två generationer, efter vår död. Men att visst kan verkligt viktiga personer (t ex kulturbärare få minnas något längre). Debatten startade i  upptäckten att få av dagens unga känner till Hasse och Tage. Vilket väl de flesta som är i vuxen ålder (50+?) gör?
Jag kunde inte hålla mig utan utvecklade ett resonemang enligt följande.

Nej, för mig är det inte rogivande att det mesta är glömt inom en-två generationer. Tvärtom. Varför? Tja jag är inte bara 70+, utan 80-. Och jag lärde mig i min ungdom att hjärnans kapacitet är närmast oändlig. Men jag har en tid märkt på andra, att nej de har svårt att komma ihåg det som de vetat, och svårt att ta in nytt. Men nu måste jag erkänna att jag är där själv...

Är inte konservativ, nej bevare mig väl, jag är en öppen liberal, som vill utveckling och framsteg, har alltid varit nyfiken. Vet att fp fanns före Per Ahlmark och Gunnar Helén. Att det fanns någon sosse före Olof Palme. Att Hilding Hagberg var kommunistledare i Sverige under 50-talet.

Men jag har upptäckt att allt nytt inte är framsteg och utveckling. Och att glömska och segare hjärna är deprimerande, det är en slags mental terror.

Varför får man inte komma ihåg det man en ggn lärt sig, och varför ses det som naturligt att unga (dvs 50-) inte har en aning om Hasse & Tages storhet, och just ingen vet vad Fridolf Rhudin var för en herre?
Jag skulle kunna dra hundratals fler exempel på nutidens glömska - om jag bara snabbt kom ihåg namnen. (Självironi)

Jag kommer faktiskt ihåg vad politiska ideologier stod för, och att det länge fanns partier med rättvisande kompasser.

Och jag har flera välfyllda bokhyllor, som också innehåller bortglömda poeter som Ferlin och Fröding. böcker av Ola Larsmo, och böcker om Karl Staaff och "Rasjön", t o m engelskspråkig historisk litteratur om FÖRSTA världskriget. Med mera. Samt mer än sprängfyllda hyllor med musik (bara få stenkakor, men mängder vinyl och cd, plus litteratur om musik. Om Bach och Sibelius. Att det fanns fina jazzmusiker före C Parker, T Monk och Albert Ayler, även om dessa också är fina jazzmusiker.  Och tidskrifter. Etcetera.

Är det fel att ha kunskaper om det som hände före 1970, (visserligen delvis bortglömda, eller gömda... ), så att jag/vi  kan granska och värdera det "nya", och slippa falla för nytt, som bara är inskränkt dumt?

Jag tycker faktiskt det är synd om dagens "unga" välutbildade, som ofta inte har någon kunskap om sådant som hände före det de föddes. Om upptäckten av Amerika, att det fanns tidiga kulturer i Afrika, inte bara Egypten. Om Romarriket. Om hur jorden utvecklats, klimatförändringar. 

Man behöver inte kunna allt, och kanske det är så att den mänskliga hjärnan trots allt har begränsad kapacitet. Kanske...  men bevisa det !

Trots allt vill jag nog tro att vi lever ett rikare liv (inte vad gäller pengar) om vi kan, och kommer ihåg, rätt mycket mer än bara det som hänt en mansålder tillbaka, i vår närmaste omgivning. Att vi inte sväljer fake news. 

Nyfikenhet är bra. Kan ge kunskaper av värde.

Jefferson - visar på musik som håller och är levande, om än med en lång historia

Det nyutkomna numret att Jefferson, (50 år nu, och världens äldsta ännu utkommande bluestidskrift) får mig att tänka på gamla tider. Och den musik som var så levande då - även live - men som lever så påtagligt på platta också.

Jefferson hette ursprungligen Jefferson Blues Magazin, började

som en stencil, men växte snabbt i omfång och kvalitet.  Jefferson heter den givetvis som en hyllning till Blind Lemon Jefferson.
Redaktörerna har som regel suttit länge - oavlönade (ännu) - vad jag förstår. Just nu är det en redaktionskommitté av veteraner som håller i magasinet.  Någon har själv tidgare varit redaktör och de andra regelbundna skribenter. De har gjort ett mycket välmatat nummer (195 från start!), som innefattar en mängd artiklar och intervjuer med aktiva musiker liksom om äldre klassiska bluesartiskter och en bunt skivrecensioner (välskrivna och pålitliga!). Samt i detta nummer också en del minnesbilder från magasinets första år och artiklar om "bluesaktivister" av skilda slag. Massor av intressant text och många bilder, ofta av hög konstnärlig kvalitet de också.
Plus en tjock bilaga om den för drygt ett år sedan avlidne svenske bluesgiganten Sven Zetterberg. Ett 80-tal sidor i A5-format. 
Jefferson i sig har 68 sidor i stort format (A4), förutom att man på nätet kan läsa mer material än som finns i tryck - generöst! 

Bläddrandet i Jefferson fick mig att reflektera över sådant som musikens kvalitet och hållbarhet. Och då betr sån musik som anses som populär eller "folklig. Och jag känner beklämdhet över t ex teves Melodifestivalers ("Mellon") utveckling. Där man verkar helt tappat allt var som gäller melodi och kvalitet på text och musik - och koncentrerar sig på show och utommusikaliska effekter. 

Visst jazzen har (i vart fall tidigare) haft vissa underhållande element av show-karaktär, knappast dock numera - om man inte ska räkna en del "effeker" i den modernaste "fria jazzen".  I och för sig har bluesen ju varit en folklig musik, först vokal med sparsamt med intrument, vilket har inneburit någon grad av publikvänlighet. Oftast dock utan att skymma musiken, framförandet i sig.
Ändå har den varit populär, i första hand där den växt fram, men även hos rätt många än idag, som en musik som ger mera än showigare pop-musik.

Så minns jag, nu kommer viss nostalgi in, hur det så sent som på 70-talet (visst var det rätt nyligen!) när jazzen, trots tappet av de som endast använt den som dansmusik, det ännu anordnades jazzmusik eftermiddagstid på Mosebacke i Stockholm, dit man kunde gå för en ytterst ringa penning, köpa en läsk eller enkel måltid och ta med hela familjen, inklusive barnen, små barn. Och där framträdde i all anspråkslöshet både svenska och utändska (läs amerikanska) musiker och sångare av högsta klass. Exempelvis Bud Freeman ts, Ruby Braff tp OCH bluesartister. En gång var Helen Humes (en ggn med Count Basie) annonserad men hon var sjuk och i stället kom Maxine Sullivan - en annan utmärkt veteran, fortfarande aktiv och i fin form. Jag kommer också ihåg att på Mosebacke kunde också dåtida schlagersångare framträda och sjunga det de helt ville: jazz! Och zydecomusiker med dragspel och tvättbräde.

Summa, det var musik och sång i "populär" och samtidigt av hög kvalitet i en välkomnande miljö och till rimliga kostnader. På den tiden förekom det också härlig jazz och blues i utmärkt producerade program - som rubricerades som underhållning. Dessutom förstås program som annoserades som jazz; minns t ex en halvtimme med Albert Ayler och en med Charles Mingus. Ayler med "free form" med kraftiga referenser till New Orleans och gospel, och Mingus med mycket av sina rötter i Ellingtons musik.
Sen hördes - och sågs - förstås också Josh White. bluessångaren, och Cab Calloway med sång och storband i en bluesmättad jazzshowstil. I svensk teve.

Detta var levande musik, och är i skivformat fortfarande levande, äkta musik. Och om det mesta av detta kan man idag läsa i Jefferson. För att hitta bra skivor, eller leta efter på Youtube om man har glömt bort detta med LP och CD. Och för att leta efter levande spelningar.
---
Jefferson "prenumererar" man på genom att bli medlem i Scandinavian Blues Association.  Då kan man också köpa några "gamla" nummer. Jag rekommenderar det. Länk till Jefferson och till dess Facebook-sida nedan. 

http://www.jeffersonbluesmag.com/

Finns också på Facebook. https://sv-se.facebook.com/Jeffersonblues/