Programmen i SVT om Fröken Frimans krig och Kvinnorna på Fröken Frimans tid har i stort sett varit mycket bra, intressanta. Och informativa, men ändå något ofullständiga i sin historieskrivning. Av någon anledning så har man "gömt" bort rösträttskämparnas ideologiska bakgrund, utom betr den enda (hittills) omnämnda socialdemokraten, Signe Höjer. Det är som om man vill ge intrycket att det var socialdemokratin som var de enda förkämparna för kvinnornas rättigheter och politisk rösträtt. Vilket ju är fullständigt fel och historielöst!
Visst, det var det tidiga 1900-talets vänster som drev på. Men "vänstern", det var liberalerna i samarbete med socialdemokratin, liten och framväxande. Men i socialdemokratin fanns då, till en början, även de som snart skulle bryta sig ut som kommunister, och fackföreningsrörelsedelen av SAP var mest koncentrerad på manlig rösträtt, lönefrågor. Och det fanns de som mera var intresserade av ett socialistiskt (revolutionärt) maktövertagande än demokratiska reformer som rösträtt för alla och kvinnors rättigheter.
Och de som kämpade emot, så länge de kunde, var givetvis den tidens höger, de konservativa (som även i hög grad fanns bland bönderna och deras politiska partier).
Nå, och de ledande kvinnliga rösträtts- och kvinnokampskämparna var liberaler, sådana som A Whitlock, A-M Holmgren, Elin Wägner, K Hesselgren, E Tamm, S Lagerlöf, Frigga Carlberg, S Bergman och Karolina Widerström med många flera t ex Alma Åkermark, journalist som betecknas som radial socialliberal i Wikipedia. Icke att förglömma Fredrika Bremer, som föregick dessa.
Även om rörelsen för kvinnlig rösträtt (LKPR) var partipolitiskt "neutral", så var dess ledande personer aktiva liberaler.
Men vi ska inte heller glömma de manliga förkämparna och deras kamp även för kvinnlig rösträtt. Och där är det också ledande liberaler, t ex de två första liberala statsministrarna, valda enl parlamentarisk ordning, Karl Staaff och Nils Edén. Om båda dessa finns åtskilligt skrivet av olika skribenter. Jag har dessutom rätt nyligt plöjt igenom Bonners serie om alla statsministrar från och med Karl Staaff (t o m Reinfeldt) och jag har där noterat en sak som känns intressant i detta sammanhang; deras relation till kvinnorna. Och då även tagit in de ytterligare två liberala/frisinnade statsministrarna C G Ekman och Felix Hamrin. Liksom de tre socialdemokratiska statsministrarna före Tage Erlander. Vi håller oss alltså med god marginal före 50-talet.
Då slår det mig att kvinnosynen, förhållandet till kvinnor var "något olika". Karl Staaff var aldrig gift och jag har inte sett något om att han haft något förhållande till en kvinna (och inte något sexuellt förhållande till någon man heller, för den delen) - däremot såg kvinnorna honom som ett stort stöd i kampen för sina rättigheter. Likaså Nils Edén, han var ju den som slutligen såg till att kvinnlig rösträtt blev en realitet (i den första regering som även innehöll några socialdemokratiska ministrar, bl a en kort tid Hjalmar Branting, som dock snabbt tröttnade på posten som finansminister - vilken han dessutom var väldigt olämplig för). Edén var dessutom gift. Inte heller C G Ekman eller Felix Hamrin, båda gifta, verkar ha haft några svårigheter med kvinnorna, tvärtom.
Däremot var de tre första socialdemokratiska statsministrarnas förhållande till kvinnorna, både de som de var gifta med, och andra, haft en karaktär som nog får betraktas som "gammaldags". Hjalmar Branting var gift, men hade, enl skrifterna, ständiga kvinnoaffärer på gång vid sidan om. Likaså Rickard Sandler, var gift, men knappast en trogen make. Att Per-Albin Hansson under lång tid hade två "fruar" samtidigt är en väl känt faktum, som i och för sig dåtida media inte spred till allmän kännedom. Men så var det, en som han var officiellt gift med, och en som han hade en familj med samtidigt med den som han var officiellt gift med.
För alla dessa tre socialdemokratiska tunga pionjärer, tillika statsministrar (om än betr de två första rätt kort tid) så skilde sig deras privata moral betr äktenskap och kvinnor starkt ifrån det som ansågs som en god socialdemokratisk familjemoral. Det var mera av hyckerli, liknande den moral som kännetecknade det konservativa etablissemanget.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar