Per Garthon, socialliberalism och dagens politiska läga

Per Garthon har i Arbetet idag den 27 mars 2018 en  intressant artikel där han efterlyser ett socialliberalt parti i dagens svenska poliltik. Han  beskriver fp i stora, grova dag också så som jag upplevde det. Så visst är det intressant tankar och beskrivningar också idag för oss som anser oss vara socialliberaler, vare sig vi tillhör L något annat parti, eller är partilösa och möjligen kan ha sympati för ett parti utanför riksdagen. 

För de decennier Garthon beskriver VAR folkpartiet klart socialliberalt. OCH det var ett parti som den gode Per tillhörde och arbetade för - även om han fick mycket stryk av Gunnar Helén, och Per avvek så småningom för att bilda miljöpartiet (mp)  - främst efter en djup konflikt med dåtidens part-sekr i fp, Carl Tham. Per var ju kärnkraftsmotståndare, men Tham mycket anhängare och förespråkare. Sedan gick ju Carl Tham över till sossarna... 
Jag var aldrig Garthonist i den beryktade striden i fpu, som f.ö. Lars Leijonborg vann med knappast möjliga marginal. Men jag följde med noga och läste med god behållning en av de böcker Per skrev och där han mer el mindre idiotförklarade det parti han tillhörde - och nu faktiskt försvarar som socialliberalt!!! Jag har nog aldrig strukit under så mycket i en bok som i Pers. Både med utropstecken och frågetecken. (Hittar den inte nu i det utkylda rum som är mitt bibliotek - jag har för mycket böcker.) 

Trots sina betänkligheter, och ifrågasättanden, av fp då så verkar han nu, som sagt, ändå godkänna fp´s dåvarande socialliberalism. Han ville i viss mån ha med sig denna i sitt mp, även om fokus låg på miljöpolitiken. Vid en FB-diskussion med honom härom året (före det nuvarande språkrören tog över) så medgav han också villigt att i mp finns (dvs fanns) starka inslag av socialliberalism... Och jag upplever hans efterlyshning i Arbetet-artikeln som ett indirekt erkännande av att mp idag (det också) tappat sitt socialliberala inslag - till förmån för att få sitta med vid maktens bord. Med resultat att tappa både väljare och medlemmar... 

(Är det inte möjligen så att också en del av fp´s förlust av socialliberalismen beror på strävan efter att få sitta i regering, med m som riktmärke?) 

Jag noterar också att Per G inte nämner med namn en av de starkaste socialliberlaerna, Sven Wedén. Däremot hans (och därmed fps) förespråkande av företagsdemokrati och andel-i-vinst- system. En som drev främst löntagarfondfrågan (i s-riktning dock) var just Pers motståndare Carl Tham, som gick till s. Det s som mp idag samarbetar med, i väldigt underordnad position. ..... 

Så, inte blir jag speciellt  förvånad att Per Garthon gärna skulle sitta i en regering idag med ett fp som det var på 70-talet. Men dagens L är inte som 70 (eller 80)-talets folkparti. Något oklart är det om han tänker det sig som mp-are eller som fp-are a la 70-tal, eller som "bara" Per Garthon. Visst är det en intressant tanke, åtminstone om det skulle innebära ett återfött socialliberalt parti + Per Garthon i en styrkeposition gentemot de andra partier som troligen måste ingå i en sådan regering. Inte som lydparti varken till sossarna eller dagens gammelmoderata parti.

En regering där ett starkt och socialliberalt parti ingår, plus Per G (i någon egenskap), det skulle rimligen ha stora möjligheter att driva en politik för "frihet i gemenskap" (Heléns korta definition av socialliberalismen) och med en framtidsinriktad miljöpolitik. Utan nyliberalism, konservatism eller socialism. 

Tia Fuller kommunicerar generöst sin jazz.

Tia Fuller! 

Jag ger mig! Tia Fuller Quartet är väldigt bra. Härlig, levande positiv jazz. 

Tia och Joe Dyson

Mimi Jones, formidabel basist.

Förhandsreklamen gjorde nog både mig och en och annan jazzvän (eller Beyoncéfan) lite avvaktande. En så oerhört proffsig hemsida, snygga bilder av Tia, en meritlista som slåt det mesa. Fina akademiska examina, och dessutom professor i jazzpedagogik vid Berklee School of Music i Boston, USA. Har spelat med diverse popkändisar som Beyoncé, vilket kanske skrämmer bort en del jazzvänner, men också och framför allt med sådana jazzhöjdare som Esperanza Spalding, Dianne Reeves och Joe Faddis. Samt har egen kvartett. Det är snudd på för mycket...

Shamie Royston, oj oj vilken pianist! 

Men nej, jag ger mig, efter att ha hört Tia och hennes kvartett spela i (glest besatta) Black Box i Acusticum i Piteå, lördag em. Generös, varm musik, intensiv. Publikvänlig och kommunikativ utan minsta kommersiella sidoblickar. Jag vill nog påstå att samtliga medlemmar i kvartetten är av högsta  klass. Både instrumentalt och betr inlevelse och jazzfeeling. Ende manlige i gruppen, trumslagaren Joe Dyson från New Orleans spelade på sina trummor, både finstämt och explosivt och med swing. Och de tre kvinnorna, ja, det var inget "frökenlir" från någon. Mimi Jones på ståbas var helt formidabel, fullvuxet och intelligent fantasifullt, inget slökomp där inte. Tias storasyster Shamie Royston - oj vilken lirare; spelade med två fulla händer, som ibland känes som fyra. Jag fick sådana giganter, i något olika stilar, som McCoy Tyner, Cecil Taylor och - Marylou Williams i tankarna - utan att hon för ett ögonblick gav avkall på sin egen personlighet. Kraftfullt, fantasifullt, energiskt med våldsamt sväng - men även lyriskt när så skulle vara. Och så Tia Fuller själv på sin glänsande altsax förstås, samma superlativer, glöd, omväxling, intensitet, moget och i en modern stil, som kan ses som mainstream av högsta klass i dagens jazz, utan spekulativt sökande efter "seriösa" inslag, inget som tråkar ut en. Bara kreativitet, märgfull musik, frustande levande och stundtals lyrisk eller suggestiv i böljande vågrörelse med snudd på sövande effekt - men , som sagt aldrig tråkigt eller demonstrativt pretentiöst.

Tia Fuller ger generöst soloutrymme av alla, och där solisten ibland spelar helt ensam, ibland med en-två andra, och ibland kommer Tia in och övertar rollen igen, efter at från kulisserna följt det och gett instrumentala kommentarer. Omväxlande, levande musik som engagerar.  Alla musiker har mycket musik inom sig, och de ger av den till lyssnarna. Både Tia Fullers saxofon och gruppen som helhet ger till och från vibbar av gladare Coltranemusik. Jag menar det som ett högt betyg.

Tia har desstom verbala kommentarer i och mellan låtarna, ofta för att inkludera lyssnarna på ett eller annat sätt. Vi känner oss som delaktiga i en dialog.  Vi trivs och upplever att musikerna trivs storartat, trots att publiken är rätt fåtalig.

Hela Tia Fuller Quartet tackar för sig. 

Två set, ett på drygt sjuttio min och ett på cirka timmen, plus en kort paus däremellan. Så slutar det hela med att Tia förklarar hur mycket de älskar Sverige och hur väl de mottagits.
Och "God Bless You".
En generös konsert med generösa musiker.
Vi hade gärna lyssnat en stund till - men måste tyvärr inse att det var dags att gå ut och ta oss hem i snövädret.
Och jag måste försöka få tag på den nya skiva som ska komma snart.

Löfven och varför landsbygden ska få finnas.

Politik igen, efter några musikinlägg.
Statsminister Stefan Löfvén har varit ute och sagt saker om landsbygden, som verkar mindre väl genomtänkta. Eller var det bara så att han inte tänkte på vad han sa, utan sa det han tänkte?
Bakgrund: regeringen ska lägga ett förslag om landsbygdsutveckling. Det debatten nu handlar om var inte så mycket om förslagets konkreta innehåll (som i o f sig verkar rätt tunt) utan om hur Löfvén, som svar på en journalists fråga, formulerade sin motivering för att "stödja landsbygden". -  Något som under några decennier marknadsförts som "Låt hela Sverige leva."

Fråga från journalist: Är urbaniseringen ett problem?
Stefan Löfven: Ja, när man sitter i bilköer i Stockholm kan man hålla med om att urbaniseringen är ett problem. Men när storstadsbor ska åka ut på landsbygden och koppla av måste det fungera även där.

Dels ifrågasatte då många kommentatorer om Löfvén verkligen sagt så. Vilket han enligt direktreferat gjorde. Dels hur det skuille tolkas och då också hur det skulle se ut om man citerade mera fullständigt. Och så raljerades det - i olika riktning kring förslaget, men än mer kring uttalandet.

Först lite kommentarer, hämtade från FB,  om förslaget i sig.
   Niklas Starow, Medkännande liberal skriver: "Oavsett vad statsministern sade eller menade, så behöver inte landsbygden bidrag och allmosor.

Vi utanför storstäderna behöver infrastruktur. Inte bara lagade vägar och bredband på nåder.

Vi behöver en tillförlitlig postgång och då duger inte högre porto och en borttagen "dagen efter"-garanti.

Vi behöver definitivt INTE högre bränslepriser.
Allt ute på landsbygden kräver resor. Vi kan inte gå till vårdcentralen, vi måste köra. Vi kan inte gå på restaurang och bälja i oss en halflaska rödtjut och gissa varför...... japp, vi måste köra hem också."

   Anders Nordin, fd språkrör för Miljöpartiet, nu ledare för Skol- och landsbygdspartiet i Piteå.
"Regeringen gör nu en så kallad satsning på landsbygden. Av pengarna skall det mesta gå till företagande och näringsliv.

Nu är det inte detta som i första hand krävs för att återuppväcka en tynande landsbygd. Rättvisa är att återbefolka landsbygden med skolor, förskolor och vårdcentraler. Iordningställa kollektivtrafik och bygga cykel och gångbanor längs de mest trafikerade vägarna och mellan byarna. Ta bort idén att boende vid vägen skall bekosta allmänna vägar, och förhindra Trafikverkets plan att ännu fler allmänna vägar skall bli enskilda.

Stoppa den pågående nedsläckningen av gatlampor på landsbygden. Lokaler för spontana möten typ affärer eller varuutlämningsplatser är också värt att stödja och stimulera. Byggande av mindre hus i byarna, typ radhus, för de äldre som bott hela sitt liv på landet är också nödvändigt om man vill verka för en positiv ålderdom för de som önskar bo kvar i en hemtam miljö.

Resten klarar landsbygdens folk själva." 

Jag instämmer i dessa två kommentarer.
Men åter till Löfvéns "famösa" uttalande.  Vad han sa, och vad det innebär.
Det mera fullständiga citatet;


När jag läser hela citatet  får jag ett obehagligt intryck av vad han egentligen menar. Vilket är värre (om aningslöst eller inte, det vet jag inte) än i det kortare citatet. 
Han säger alltså: att landet överlever (betr landsbygden/glesbygden), inte leva, betr folket i glesbygden. Han talar om "geografin" inte om människorna.
Och varför ska landsbygden överleva? Jo, för att
a) där finns de naturtillgångar som Sverige (dvs storstäderna) till stor del lever på och av och 
b) landsbygden ska överleva som en rekreationsort för storstädernas folk. För dem krävs service i olika former. 

Jag ser inte att det är folket på landsbygden som Löfvén, i detta längre citat, bekymrar sig för.
Hans "bekymmer" och motiv för en landsbygdssatsning det är att landsbygden i sig ska kunna fungera som resurs för industri etc och för storstädernas folk att turista i. Det är helt sett ur storstadsbons perspektiv. Inte i ett perspektiv som innefattar hela Sverige att leva i.
Han vill ge bidrag för överlevnad, inte rättvisa förutsättningar för landsbygdens folk, likvärdiga med de som tätorterna och storstädernas folk har, ex-vis betr skolor, vårdcentraler, kollektivtrafik etc.

Jag är mycket bekymrad över Löfvéns syn på detta. För finns inte den grundläggande infrastrukturen så kan inte folk bo på landsbygden, då kan inga företag och arbetsplatser finnas där. Och inga som servar gästande storstadsturister.  

Orgeljazz a la Bergonzi i Black Box

OK, några rader om söndagens jazzkonsert i Black Box i Acusticum, Piteå. En konsert som universitetet, dvs Luleå Tekniska Universitet bjöd på,  i syfte att visa att de inte bara håller på med "kol- och stål" utan t ex också musik, där Musikhögskolan (som vi gärna kallar den) i Piteå är navet.

Jerry Bergonzi Quartet, med Jerry själv på tenorsax, Harri Ihanus på el-gitarr, Renato Chicco (Hammond)orgel och Andrea Michelutti trummor.

Måste tillstå att de första två numren inte gav mig något. Habil modern jazz, i och för sig, med en del muskler i saxspelet. men rätt så trist i längden. Med främst orgelspelet som en ljuspunkt.  I tredje stycket blev det lite roligare dock,  klurigare melodi och struktur och - återigen - med plus främst för organisten Chicco. Även om konserten ägde rum i  Musikhögskolan och tillhörande Acusticum ska man notera att det inte var kyrkorgel/konsertorgel i traditionell mening, utan fastmer traditionell jazzorgel (Hammondorgel, typ).
Så höll det på, en del småtråkiga nummer med ett och annat lite livligare uptemponummer (men inte alltför uptempo). Jerry kapellmästarn själv tutade på stundtals hyfsat bra, men inte så man precis skrattar på sig eller jublar. Harri Ihanus är ingen oäven gitarrist och får ett plus i kanten. Men den som jag minns mest och bäst är organistens insatser, kul, intressant och fyndiga små grejer, även om han förvisso inte är vare sig någon Jimmy Smith eller Jack McDuff.

Mellansnacket, den muntliga presentationen var sparsam - som den oftast är när det spelas modern jazz. Och den moderna jazz jag åsyftar i detta sammanhang det är ju inte 40-talets bebop, inte 50-talets cool/västkustjazz el hardbop/messengerjazz, inte heller Coltraneliknande 60-tal och lite till. Inte den s.k. free form som spelades under säg, sent 60-tal och 70-tal. Nej, mera av det som kom därefter som en rätt utslätad "efterbörd" och mix av de föregående deceniernas modernitetssträvanden uppblandat med en del doser fusion och funk.  Och som nog är det som de yngre (nåja, ung och ung) av dagens jazzlyssnare tror (?) är det jazz är. Och som i sina bättre stunder kan vara det, men jazzen är ju så mycket mera.
Åter mellansnacket: de flesta styckena hade inte döpts, bara fått ett nummer. Vilket gör det ointressant att nämna för eventuell identifikation. Nå, ett nummer kände jag igen, och mycket riktigt, det var inget nytt nummer. Tyvärr kom ja inte på titeln och inte uppfattade jag heller den när den nämndes.

Svårt att i mörkret uppskatta publikens antal, men bortåt halvsatt var det väl.  En bra siffra för denna slags moderna jazz. Konserten var bortåt en och en halv timme, utan paus. Inget extranummer.
Men sista numret var rätt uppsluppet. Det kändes som att musikerna gradvis kände sig lite mer inspirerade vartefter tiden gick. Men då var det slut.

Jefferson - visar på musik som håller och är levande, om än med en lång historia

Det nyutkomna numret att Jefferson, (50 år nu, och världens äldsta ännu utkommande bluestidskrift) får mig att tänka på gamla tider. Och den musik som var så levande då - även live - men som lever så påtagligt på platta också.

Jefferson hette ursprungligen Jefferson Blues Magazin, började

som en stencil, men växte snabbt i omfång och kvalitet.  Jefferson heter den givetvis som en hyllning till Blind Lemon Jefferson.
Redaktörerna har som regel suttit länge - oavlönade (ännu) - vad jag förstår. Just nu är det en redaktionskommitté av veteraner som håller i magasinet.  Någon har själv tidgare varit redaktör och de andra regelbundna skribenter. De har gjort ett mycket välmatat nummer (195 från start!), som innefattar en mängd artiklar och intervjuer med aktiva musiker liksom om äldre klassiska bluesartiskter och en bunt skivrecensioner (välskrivna och pålitliga!). Samt i detta nummer också en del minnesbilder från magasinets första år och artiklar om "bluesaktivister" av skilda slag. Massor av intressant text och många bilder, ofta av hög konstnärlig kvalitet de också.
Plus en tjock bilaga om den för drygt ett år sedan avlidne svenske bluesgiganten Sven Zetterberg. Ett 80-tal sidor i A5-format. 
Jefferson i sig har 68 sidor i stort format (A4), förutom att man på nätet kan läsa mer material än som finns i tryck - generöst! 

Bläddrandet i Jefferson fick mig att reflektera över sådant som musikens kvalitet och hållbarhet. Och då betr sån musik som anses som populär eller "folklig. Och jag känner beklämdhet över t ex teves Melodifestivalers ("Mellon") utveckling. Där man verkar helt tappat allt var som gäller melodi och kvalitet på text och musik - och koncentrerar sig på show och utommusikaliska effekter. 

Visst jazzen har (i vart fall tidigare) haft vissa underhållande element av show-karaktär, knappast dock numera - om man inte ska räkna en del "effeker" i den modernaste "fria jazzen".  I och för sig har bluesen ju varit en folklig musik, först vokal med sparsamt med intrument, vilket har inneburit någon grad av publikvänlighet. Oftast dock utan att skymma musiken, framförandet i sig.
Ändå har den varit populär, i första hand där den växt fram, men även hos rätt många än idag, som en musik som ger mera än showigare pop-musik.

Så minns jag, nu kommer viss nostalgi in, hur det så sent som på 70-talet (visst var det rätt nyligen!) när jazzen, trots tappet av de som endast använt den som dansmusik, det ännu anordnades jazzmusik eftermiddagstid på Mosebacke i Stockholm, dit man kunde gå för en ytterst ringa penning, köpa en läsk eller enkel måltid och ta med hela familjen, inklusive barnen, små barn. Och där framträdde i all anspråkslöshet både svenska och utändska (läs amerikanska) musiker och sångare av högsta klass. Exempelvis Bud Freeman ts, Ruby Braff tp OCH bluesartister. En gång var Helen Humes (en ggn med Count Basie) annonserad men hon var sjuk och i stället kom Maxine Sullivan - en annan utmärkt veteran, fortfarande aktiv och i fin form. Jag kommer också ihåg att på Mosebacke kunde också dåtida schlagersångare framträda och sjunga det de helt ville: jazz! Och zydecomusiker med dragspel och tvättbräde.

Summa, det var musik och sång i "populär" och samtidigt av hög kvalitet i en välkomnande miljö och till rimliga kostnader. På den tiden förekom det också härlig jazz och blues i utmärkt producerade program - som rubricerades som underhållning. Dessutom förstås program som annoserades som jazz; minns t ex en halvtimme med Albert Ayler och en med Charles Mingus. Ayler med "free form" med kraftiga referenser till New Orleans och gospel, och Mingus med mycket av sina rötter i Ellingtons musik.
Sen hördes - och sågs - förstås också Josh White. bluessångaren, och Cab Calloway med sång och storband i en bluesmättad jazzshowstil. I svensk teve.

Detta var levande musik, och är i skivformat fortfarande levande, äkta musik. Och om det mesta av detta kan man idag läsa i Jefferson. För att hitta bra skivor, eller leta efter på Youtube om man har glömt bort detta med LP och CD. Och för att leta efter levande spelningar.
---
Jefferson "prenumererar" man på genom att bli medlem i Scandinavian Blues Association.  Då kan man också köpa några "gamla" nummer. Jag rekommenderar det. Länk till Jefferson och till dess Facebook-sida nedan. 

http://www.jeffersonbluesmag.com/

Finns också på Facebook. https://sv-se.facebook.com/Jeffersonblues/

Kurt Järnberg med sitt storband!

Av någon anledning har mina bloogtexter på senare tid mest handlat om musik. Kanske eftersom dagens politiska storhändelser är för svåra och många, ofta deprimerande.

Häromdagen hörde jag, som framgår av min förra text, Bohuslän Big Band med Rigmor Gustafsson. Ett av de främsta storbanden i Sverige just nu. Av en händelse så råkar jag nu plocka fram en CD med ett annat av de finaste storband vi haft i landet. Och samtidigt ett inte allför känt storband, möjligen för att det inte höll till i Stockholm och inte heller var en länsmusik (och Rikskonserter) finansierad orkester.

Jag tänker alltså på Kurt Järnbergs storband, stationerat i Gävle och Gävleborgs län. På den tid som jag anordnade några konserter (bl a i Ljusne folkbibliotek)  med bandet så kallades det för hans TBV-band. Vilket antyder att TBV bidrog till att det kunde existera. Vi talar nu om tiden sent 60- och tidigt 70-tal.

Skivan väcker minnen, och visar just att det var ett storband av högsta klass! Kurt Järnberg är ju en av de främsta svenska trombonisterna genom tiderna, som spelat med också amerikanska storheter, men kom lite i skymundan när han hamnade i Gävle. Förutom trombon spelar han också trumpet och flygelhorn, skriver och arrangerar.
Den aktuella skivan heter "Down Memory Lane" men det har också kommit ut en vol 2 och vol 3 med samma namn, med Kurt i andra kombinationer, företrädesvis hans mindre grupper.
Som man kan se av bl a en tidigare av mina bloggtexter var Kurt J med redan 1958 vid Newportfestivalen då, i den Internationella ungdomsjazzorkestern, tillsammans med den än yngre Bernt Rosengren (ts), som finns förevigad på LP, där de gjorde något nummer tillsammans med självaste Louis Armstrong (jo, jag har det på et LP-album) också. Louis var ju då i sin krafts dagar, dock i något som ansågs som en äldre stil. Men Kurt J och Bernt R var unga, och modernt inriktade.

Skivan jag nu lyssnar på visar att det Kurt J spelade var den då aktuella moderna jazzen.  T ex Gugge Hedrenius "Kick of the Blues" och "Baby Blues" (också Gugges - ännu en väldigt drivande och fin storbandsledare under flera decennier). Where Am I och Along Come Betty - Benny Golson, Mercy, Mercy, Mercy av Joe Zawinul, plus låtar av Jimmy Heath. Etc.

Summa. Kurt Järnberg var/är en fin-fin trombonist och ledde ett härligt storband. OK, några mindre grupper också. Försök gärna få tag på skivor med honom.

PS. Jag hittar inget om Kurt Järnberg på Wikipedia. Men visst finns det annat skrivet om honom på internet. Så t ex finns en genomarbetad text på GD av Göran Olsson om Kurt J.  Om ni vill veta mera om Kurts liv och musikkarriär.
DS.

Rigmor G i Black Box, Piteå

Fantastiska Rigmor Gustafsson och Bohuslän Big Band i Black Box, Acusticum, Piteå, söndag 4 mars 2018. Fullsatt.

Kort "icke-recension".

Rigmor G. Foto: Erik Forsgren

Rigmor Gustafsson är en av de svenska jazzsångerskor jag gillar mest. Jag har följt henne i princip hela hennes karriär, hört henne flera gånger live och har nog större delan av hennes skivor. Hon har gästat Piteå flera gånger, men jag har missat flera av de senaste av hennes besök här, men denna gång passade det - och fick dessutom med familjen.
Lilla tunna Rigmor har en mäktig pipa, en bra röst  som hon behärskar till fullo. Hon trives uppenbarligen förträffligt med publiken i den fullsatta lokalen, Black Box. Och de med henne. liksom hon och Bohus Big band trivedes bra med varandra. Jag måste säga att BBB ger ett mera jazzigt intryck än Norrbotten Big Band som till och från konstrar till det väl mycket, i försök att vara både lite "free-formiga" och att vara "modernt seriösa", sneglande åt den "noterade klassiska" musiken.

Bohus BB vilar tryggt i storbandsjazzen, utan att på något sätt bli kopia av swingtidens storband. De spelar svängigt, med bra solister, med stundtals ettriga trumpeter - och intressanta fräscha arrangemang, som inte är överlastade med konstigheter.

Konserten började med storbandet utan Rigmor, med en vass och svängig version av Dizzy Gillespies "Dizzy Atmosphere" och hade mitt i programmet ytterligare ett nummer utan Rigmor, också en Gillespiekomposition, lugnare, bitvis balladliknade "Con Alma".  Inklusive fina  solon.

Rigmors första nummer var en ösig version av "On the Sunny Side of the Street", följt av en innerligt tolkad lugnare "God Bless the Child". Så fortsatte det, omväxlande snabba svängiga låtar och något lugnare, de flesta ur den kända jazzrepertoaren - men kommer jag på nu - ingen direkt blueslåt (men jag vet hon kan det också). Jag har noterat låtar som "My Shining Hour", "Come Rain or Come Shine", "Somewhere Over the Rainbow" och "Them There Eyes" slutlåt i uptempo.  Allt mycket piggt, fräscht och i för respektive låt rätt tempo.  Jag noterade inte alla solister (och uppfattade inte alla namn heller) så jag ska bara nämna basisten Yashito Mori, och i övrigt konstatera att samtliga solister gjorde bra ifrån sig, ibland mycket bra.

Stående applåder och som extranummer en härlig "må-bra-låt" på svenska - och med sväng.  En eftermiddag med charming, högklassig musik och sång. Med ett fint storband och en sångerska som både är bra och är populär!

En notering. Personligen tycker jag det är lite trist med svartklädda musiker och sångare i konsertsal som är, förutom strålkastarna, helt i svart. Möjligen var det denna gång just namnet på lokalen som gjorde att alla bar svart, med någon liten diskret färgklick hos någon av de kvinnliga musikerna.

Den otillgängliga vården - teknik vs människa

Apropå sjukvården - i detta fall mera precis i Norrbotten. 

Jag har sökt komma i kontakt med både vårdcentralen i byn (och akuten i stan) en massa ggr på senare tid, liksom folktandvården i Luleå. Det är ju närmast omöjligt . Man ska ringa, helst precis första minuten de öppnar telefonväxeln. För att efter en massa knapptryckningar (via datoriserad röstinfo - som ofta är av dålig ljudkvalitet), komma till en sista "kontakt", en datorröst som frågar om den tid de har (i datorn/växeln) passar för att de ringer upp.... Då först är det meningen att man ska få prata med en människa, vare sig det gäller rådgivning eller att boka tid hos läkare (eller sköterska eller labb).
Men den uppringningen kan bli först väldigt sent på dagen, och att boka tid samma dag, det är ju inte att tänka på.

Än värre är att flera ggr (senast idag) så är det inte ens möjligt att få den där uppringningen  samma dag.
Man ska inte vara mycket sjuk, och ha möjlighet att bevaka telefonen väldigt mycket, för att få kontakt med sjukvården.  Man behöver ofta, om man när odentligt sjuk, ha en assistent som kan sköta kontakterna med sjukvården...  

Skulle man då också vara så sjuk t ex att man inte orkar elloer kan ta sig till VC - eller ändå ha en inbokad tid som man måste avboka (och få ny tid i st) - då kan man råka ut för att åka på "böter" för utebliven avbokning (pga av att de inte haft tid att ringa upp för att kolla vad man ville). Och en ny, annan tid kommer förstås att bli än senare.   

Dessutom kan det ju bli så att man, om och när man äntligen får kontakt med vårdcentralen så är det så fullt på VC och så akut att man hävisas till just Akuten. Dvs omständigare och en längre resa och lång väntan där för att få komma in. Samt förstås inte veta om man blir inlagd - eller om man ska få komma hem samma (sena) kväll. Vilket ju innebär bekymmer betr också om och hur hemfärd (hemtagning) ska ordnas. 

Det är inte lätt att vara sjuk.
Sen kan man väl ändå tycka att ofta blir man rätt väl omhändertagen när man väl passerat alla spärrar...  om de nu förstår sig på sjukdomen och kan diagnostisera rätt.   Men 1177 kan vara bra att ha, men även där kan det vara bekymmer att komma fram och i tid. Och man kan hänvisas lite hit och dit.  Men är man tjurig och bestämd kan man via 1177 faktiskt nå VC när det egentligen är omöjligt. Har man riktigt bra tur så kan man dessutom nå en sköterska som verkar mycket kompetent....   Och, måste jag säga, de sköterskor som man når (kan nå) via 1177 har också verkat mycket kompetenta.

Men det är inte lätt att komma till tandläkare heller. I synnerhet om det är till en specialisttandläkare - på annan ort (t ex i länshuvudorten flera mil bort).
När tandläkaren på hemorten misslyckats, och gett upp, kopplas specialister in. Och då blir det ett långt tidsperspektiv. Röntgenbilder tas och skickas, och till slut får man veta att man ska kollas av en specialist (på hemorten!),  om cirka ett år.
Man får inte ha mycket tandvärk. Inte så mycket som jag fick efter den misslyckade behandlingen. Då jag hade all möda i världen att ta mig hem med bilen, fullproppad med tabletter och klart olämplig som bilförare.  

Nå, för att fullfölja denna berättelse, efter några ytterligare försök, innan hon gav upp, så gjorde "min" tandläkare en provisorisk lagning, rotfyllning, som skulle "duga" tills experten tog itu med mig - om sådär ett år.
Tiden gick, tungan far hela tiden till den skavande provisoriska lagningen. Men så kom nu plötsligt ett meddelande om tid för besök hos specialisten. Och det har inte gått mer än nära 11 i st f de 12 väntemånaderna. Men tiden var inte vid folktandvården här, utan sex mil bort i länshuvudorten. Och i svinottan dessutom. Det blev genast mera komplicerat, tidsmässigt, transportmässigt etc, på flera sätt Måste alltså av- och omboka.  Om man inte avbokar i god tid så åker man på en avgift. Men se det var inte bara att ringa, det inte.
Nej, samma visa (rutin) som med att få kontakt med VC. Det är ju bråttom, och en helg som stressar en att verkligen få ombokat i tid. Eller i vart fall avbokat.  

(Se även ovan, där ett par meningar handlar om detta.)
Det gick ö h t inte att komma längre än till växeln och datorrösterna. Fick, upprepade ggr beskedet att man skulle få en tid att bli uppringd, men innan det var sagt tull ut, bröts det av meddelandet att det inte fanns några tider att bli uppringd på. Det gick inte heller att fösöka knappa in sig på något annat för att via en omväg ändå komma fram till en människa. Gav till slut upp.
Men vill ju inte böta p g a deras oåtkomlighet på telefon. 

Puuuh. Tja, vad gör jag då. Jo, jag började söka en annan kontaktväg. På regionens hemsida (landstinget kallar sig ju Region numera) var det inte lätt.  Finns vsserligen en annan växel - stor.   Men räknade med att det skulle innebära ta timmar i väntetid att få tala med rätt person - om det ö h t skulle gå. Och jag hör dåligt i telefon, så jag lämnade det. Lyckades till slut, via andra vägar, hitta en e-mail-adress, som borde funka.

 Har just skickat ett mail dit, med önskan om att få mailet (eller dess innehåll) vidarebefordrat till berörda på specialisttandvården.
Jag räknar med att det ska funka. I tid för att slippa böter. Men om det funkar betr nybokning och övriga synpunkter, det beror på hur fullständigt mitt mail kommer fram till rätt person. Och hur noga det blir läst - och beaktat...
Den som lever får se.

Man blir helt utmattad.