Jefferson - visar på musik som håller och är levande, om än med en lång historia

Det nyutkomna numret att Jefferson, (50 år nu, och världens äldsta ännu utkommande bluestidskrift) får mig att tänka på gamla tider. Och den musik som var så levande då - även live - men som lever så påtagligt på platta också.

Jefferson hette ursprungligen Jefferson Blues Magazin, började

som en stencil, men växte snabbt i omfång och kvalitet.  Jefferson heter den givetvis som en hyllning till Blind Lemon Jefferson.
Redaktörerna har som regel suttit länge - oavlönade (ännu) - vad jag förstår. Just nu är det en redaktionskommitté av veteraner som håller i magasinet.  Någon har själv tidgare varit redaktör och de andra regelbundna skribenter. De har gjort ett mycket välmatat nummer (195 från start!), som innefattar en mängd artiklar och intervjuer med aktiva musiker liksom om äldre klassiska bluesartiskter och en bunt skivrecensioner (välskrivna och pålitliga!). Samt i detta nummer också en del minnesbilder från magasinets första år och artiklar om "bluesaktivister" av skilda slag. Massor av intressant text och många bilder, ofta av hög konstnärlig kvalitet de också.
Plus en tjock bilaga om den för drygt ett år sedan avlidne svenske bluesgiganten Sven Zetterberg. Ett 80-tal sidor i A5-format. 
Jefferson i sig har 68 sidor i stort format (A4), förutom att man på nätet kan läsa mer material än som finns i tryck - generöst! 

Bläddrandet i Jefferson fick mig att reflektera över sådant som musikens kvalitet och hållbarhet. Och då betr sån musik som anses som populär eller "folklig. Och jag känner beklämdhet över t ex teves Melodifestivalers ("Mellon") utveckling. Där man verkar helt tappat allt var som gäller melodi och kvalitet på text och musik - och koncentrerar sig på show och utommusikaliska effekter. 

Visst jazzen har (i vart fall tidigare) haft vissa underhållande element av show-karaktär, knappast dock numera - om man inte ska räkna en del "effeker" i den modernaste "fria jazzen".  I och för sig har bluesen ju varit en folklig musik, först vokal med sparsamt med intrument, vilket har inneburit någon grad av publikvänlighet. Oftast dock utan att skymma musiken, framförandet i sig.
Ändå har den varit populär, i första hand där den växt fram, men även hos rätt många än idag, som en musik som ger mera än showigare pop-musik.

Så minns jag, nu kommer viss nostalgi in, hur det så sent som på 70-talet (visst var det rätt nyligen!) när jazzen, trots tappet av de som endast använt den som dansmusik, det ännu anordnades jazzmusik eftermiddagstid på Mosebacke i Stockholm, dit man kunde gå för en ytterst ringa penning, köpa en läsk eller enkel måltid och ta med hela familjen, inklusive barnen, små barn. Och där framträdde i all anspråkslöshet både svenska och utändska (läs amerikanska) musiker och sångare av högsta klass. Exempelvis Bud Freeman ts, Ruby Braff tp OCH bluesartister. En gång var Helen Humes (en ggn med Count Basie) annonserad men hon var sjuk och i stället kom Maxine Sullivan - en annan utmärkt veteran, fortfarande aktiv och i fin form. Jag kommer också ihåg att på Mosebacke kunde också dåtida schlagersångare framträda och sjunga det de helt ville: jazz! Och zydecomusiker med dragspel och tvättbräde.

Summa, det var musik och sång i "populär" och samtidigt av hög kvalitet i en välkomnande miljö och till rimliga kostnader. På den tiden förekom det också härlig jazz och blues i utmärkt producerade program - som rubricerades som underhållning. Dessutom förstås program som annoserades som jazz; minns t ex en halvtimme med Albert Ayler och en med Charles Mingus. Ayler med "free form" med kraftiga referenser till New Orleans och gospel, och Mingus med mycket av sina rötter i Ellingtons musik.
Sen hördes - och sågs - förstås också Josh White. bluessångaren, och Cab Calloway med sång och storband i en bluesmättad jazzshowstil. I svensk teve.

Detta var levande musik, och är i skivformat fortfarande levande, äkta musik. Och om det mesta av detta kan man idag läsa i Jefferson. För att hitta bra skivor, eller leta efter på Youtube om man har glömt bort detta med LP och CD. Och för att leta efter levande spelningar.
---
Jefferson "prenumererar" man på genom att bli medlem i Scandinavian Blues Association.  Då kan man också köpa några "gamla" nummer. Jag rekommenderar det. Länk till Jefferson och till dess Facebook-sida nedan. 

http://www.jeffersonbluesmag.com/

Finns också på Facebook. https://sv-se.facebook.com/Jeffersonblues/

Cab Calloway i Millerversion, om ett livfullt ”spökband”

Den svenska upplagan av Glenn Miller Orchesta är givetvis ett så kallat spökband. Ett licenserat sådant. Kända storbandsledare fick ofta, sedan de avlidit, spökband uppkallade efter sig. Orkestrar som då i första hand innehöll medlemmar som också spelat i originalorkestern. Så småningom tunnades skaran av gamla musiker ut, nya kom till – men intresset för deras musik minskade och även spökbanden dog.

Ett av de få som ännu lever, och det i högsta grad, är den svenska upplagan av Glenn Miller Orchestra, ledd av Jan Slottenäs, som allt sedan ungdomen lett storband, som har vårdat storbandsmusiken.

Glenn Millers orkester var på sin tid, och ett par decennier efter sin död en enormt populär orkester, med ett speciellt sound, och sågs både av danslystna och mer jazzinriktade som ett bra band. Ja, fram till mitten av 50-talet var ju i mycket jazzmusikens funktion just att vara dansmusik. Ungdomens musik. Rockmusiken övertog under senare delen av 50-talet rollerna som ungdomsmusik, som dansmusik och protest emot vuxensamhället. Jazzmusiken fick alltmer, genom den moderna jazzen, rollen som seriös konstmusik, med kraftig nedtoning av underhållningselementen.

Jag har i stort sett gillat alla genrer inom jazzen, från New Orleans, swing, bebop, modern jazz i olika former. Plus blues och rythm n´blues - liksom den närliggande gospeln. Men Glenn Millers musik kom med tiden att hamna i skymundan, Basie och Ellington kändes mera jazziga. Liksom storbandsföregångare som Fletcher Henderson – och nyare musik och mainstream i mindre besättningar kändes mera intressanta. 

När jag såg annonserna om Glenn Miller till Piteå så blev jag ändå nyfiken, och när frugan skulle ge mig biljett till konserten som födelsedagspresent, och en dyr sådan, så då så...
Jag ångrar mig inte.

Nog var jag lite undrande om det skulle bli någon publik, biljettpriset högt, i Stockholmsklass (eller som rena nöjesarrangemang av nutida, tveksam karaktär). Och målgruppen för Glenn Millers musik är pensionärer, som kanske inte alla har varken råd eller ork med detta en lördagskväll. Men när jag steg in i Acusticum i Piteå så förstod jag att Glenn Miller och storband når en stor publik, om än rätt ålderstigen. Långa köer till garderoben och en förväntansfull stämning. Och det blev snudd på fullsatt i den stora salongen! (Även om det var ytterst få yngre personer, dvs under 65, där. Men de flesta yngre har ju ingen aning om denna musik, att den finns och hur den kan låta!)

Efter en välkomsthälsning via högtalarna trädde så orkestern in. Inte slarvigt släntrande, utan intågande i god ordning, spelande signaturmelodin ”Moonligth Serenade”. Iklädda svarta kavajer och röda långbyxor. Med, som sig bör, orkesterledaren sist och med scenkostym i röd kavaj och svarta byxor. Övergick så till ”In the Mood”, med väl dresserad scenshow, med svängade bleckblås etc. Som det var hos de stora, proffsiga orkestrarna före jeansens och de långa hårens tid.
Friskt, fräscht, välklingande ensemblespel och vassa solon. En orkester vars medlemmar var mycket yngre än publiken och med en repertoar som skrevs innan de var födda.

Men en musik som framfördes på ett högst levande sätt. Nostalgi – visst, men inte sömngivande utan uppiggande. Inte det minsta av meséal damm över den. Det spratt i benen, och en och annan mindes nog hur det var att dansa till denna musik för sådär 50-60 år sedan.

Jag ska inte nämna alla melodier – och inte heller all orkestermedlemmarna vid namn. Värt att notera är dock att det var/är ett fullvuxet storband. Fyra trumpet, fyra tromboner (inklusive Jan Slottenäs själv) full saxsektion (dvs fem man) där samtliga också dubblade på klarinett. Full rytmsektion med både piano, ståbas, gitarr och trummor (där trummisen ibland körde rena Gene Krupa-stilen). I allt sjutton man, plus två vokalister, en manlig och en kvinnlig, flitigt i elden.

I allt spelade ett 30-tal nummer under kvällen. (Två set, ca 60 plus ca 75 min, och en knapp halvtimmes paus). De ”rena” Millernumren blandades med melodier som förknippas med andra kända storband. Dock ska nämnas att en del av dessa melodier fanns redan med i originalMillers låtmapp. Så t ex både Ellingtons/Strayhorns ”Take the A-train” och ”In a sentimental Mood”, i arrangemang som inte så mycket påminde om Ellington. Populära leverantörer av ”icke-Miller”-låtar var också Benny Goodman (t ex ”Let´s Dance”), Tommy Dorsey (”In a Sentimental Mood”, ”Yes, Indeed”), Les Brown (”Sentimental Journey” m fl) och mot slutet Count Basie (Moten Swing och extranumret One O´Clock Jump). Från Harry James repertoar kom även flera nummer. Etc.

Jag vill nog påstå att alla nummer framfördes på ett sätt som både gjorde orkestern och den de lånat dem från, full rättvisa, likaså vokalisternas insatser.

   Ett något överraskande inslag och val var nog att orkestern och sångerskan tog upp också Cab Calloways ”Jumping Jive”, en skön, svängig låt från en både musikaliskt och framträdandemässigt väldigt  hip herre. Calloway verkar idag vara rätt bortglömd, men var ytterst aktiv och populär, och levde och framträdde i fin form långt upp i åren! Gästade Sverige vid hög ålder, spelades in och visades i svensk teve dessutom. Jag vill nämna att sångerskan Samuela Burenstrand, gjorde en ypperlig insats och klarade den tungvrickande texten med bravur! Både hon och den manlige sångaren gjorde sina insatser fullt ut som de gjordes av storbandssångare under den tiden, och med klass. Tillika med lämpliga showinslag, som när ”At Last” innehöll överlämnande av en ros och av att kvinnan lyftes upp av mannen i en omfamning, som i en romantisk tidstypisk filmscen. Show!

Denna Millerversion av Cab Calloway var högst levande – och stilfull. Ett högst livfullt ”spökband”, som levererade så mycket mer än sömnig nostalgi.
I showavseende kan jag också nämna att den kvinnliga sångsolisten (som ju flera gånger sjöng i duo med sin manlige kollega) bytte klänning – och frisyr – i pausen. Från helsvart slitsad långklänning till en härligt limegrön historia i andra set. Och så passade orkestern på att fira en medlems födelsedag med både en ”Happy Birthday”-snutt och en pampig blåsarfanfar. Trummisens solo i Gene Krupas Boogie Blues hade också rätt fångad showfeeling.
   Apropå bleckblåset så hade de en minst sagt full uppsättning av sordiner (fler än vad som är vanligt i nutida storband) som dessutom användes när det var enligt arrangemanget... Samtidigt vill jag lyfta på hatten för en mängd vassa trumpetsolon av klass också.

Snart sagt alla orkestermedlemmar hade i vart fall något solo, och flera var väldigt flitiga och goda solister.  Jag vill ändå ge en extra blomma till Fredrik Lindborg på tenorsax, en person som vi kunnat se och höra med god behållning även i flera andra sammanhang i Piteå.

Alltså, både fint ensemblespel och goda solistinsatser. Orkesterledaren Jan S verkar vara en herre som vill ha allt perfekt både vad gäller det musikaliska som sceniska framförandet. Han hyllar både Glenn Miller som storbandsepoken i stort.

Till slut vill jag till detta nämna att det som slutnummer annonserade ”Sing, Sing, Sing från Benny Goodmans repertoar (också känt som ”A Jail and a Half”, med anspelning på det beryktade fängelset Sing Sing) efter en tag bytte karaktär till ett extranummer med en lång solistparad, av uppenbart lyckliga musiker, som visade att detta var ingen trött brödspelning. Som extranummer presenterades en rivig version, lite lös i konturerna, men bra, av Count Basies ”One O´Clock Jump” som var med sedan 30-talet. Och dessutom Dorseys Yes, Indeed” (givetvis med vokala inslag). Bugande och tackande. Lite mera show och avsignaturen ”Moonlight Serenade” med orkestern spelande uttågande.
Och något motvilligt drog sig så lyssnarna ut, med leenden på läpparna. För att trängas i garderoben och ge sig ut och hem i det snöblandade regnvädret.

Hoppas det framgått att jag var mer än nöjd med denna storbandsafton i Miller-anda.