Var C G Ekman miljöpartist?

I min genomgång av serien ”Sveriges statsministrar under 100 år” (Bonniers) har jag nu hunnit till volymen om C G Ekman, frisinnad liberal politiker och statsminister i två omgångar, och fällde ett antal regeringar av annan kulör, under en tid då minoritetsregeringar och s.k. vågmästeri var vanligt.

Han var i många avseenden mycket framgångsrik under sin levnad, men samtidigt – och därför - avskydd av sina politiska motståndare, som dock ”tvangs” att samarbeta med honom och hans parti, de frisinnade”. Tyvärr fick han avgå snöpligt efter att först förnekat en partistöd av Ivar Kruger. Att partierna fick bidrag från olika håll var ju vanligt och tillåtet, men Ekman trasslade in sig... och det blev hans fall – och har blivit det som präglat hans eftermäle och fördunklat hans insats och vad han stod för.

Vem var han då – denne den förste kroppsarbetaren som blev statsminister, uppväxt under mycket fattiga förhållanden, men som sparade för att gå i skola utöver folkskolan. Som snabbt blev ledande inom den då starka och inflytelserika nykterhetsrörelsen, och inom frisinnet och det liberala parti som sprack på förbudsfrågan. Nära medarbetare till Karl Staaff, men som hade svårt för Nils Edén (som var emot alkoholförbud och mera försvarsvänlig än Ekman, vars frisinne inte gillade militarisering).

Om detta handlar boken, och jag ska därför bara skissa en del och samtidigt lyfta fram några aspekter som i vart fall jag inte stött på tidigare.

Under de tre första decennierna under 1900-talet som Ekman – och liberalismen i olika tappningar var inflytelserika, om än med starkt varierande underlag i riksdagen, så var det tre stora frågor som dominerade den politiska debatten.
1) Demokratiseringen av samhället med införande av allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor. Där var liberalerna eniga och framgångsrika.
2) Försvaret. Där liberalerna var eniga om att det försvar som skulle finnas skulle vara demokratiskt förankrat, och inte kungens och högerns. Däremot var det en del liberaler (ex-vis Nils Edén) som gärna såg ett starkare försvar än vad Karl Staaff – och C G Ekman och de frisinnade, med stark förankring på landsbygden och bland enklare folk, ansåg nödvändigt.
3) Alkoholfrågan - Sverige var ju på god väg att gå under i superiet under slutet av 1800-talet. Där nykterhetsrörelsen lyckades – tillsammans med frikyrkorna – få en vändning och nog kan sägas fick Sveriges folk på fötter. Men nykterhetsrörelsen vill så att säga stadfästa och permanenta en folknykterhet genom ett alkoholförbud. Och det var i linje med de frisinnades linje. Däremot var dock de som ansåg att folkomröstningsresultatet, men ett knappt men ändå nej till förbud (där männens röster var emot förbud, men kvinnornas var för förbud) skulle respekteras och i stället skulle spriten ransoneras (Brattsystemet).

För liberaler och frisinnade var också sådant som bättre skolor, också för vanligt folk, och olika sociala frågor/förbättringar viktiga frågor, där de var eniga. Samtidigt var de eniga i sitt motstånd emot såväl socialisering som högerns försvar av kungamakten och överklassens privilegier.

I de frågor där det fanns olika åsikter inom den liberala rörelse så var C G Ekman först och främst frisinnad. Folkligt frisinnad, för demokrati, nykterhet och sociala reformer – och för statsmaktens neutralitet mellan arbetsmarknadens parter, som skulle förhandla utan statlig inblandning. Vilket ju inte var en självklarhet, för högern ansåg ju att staten (som skulle vara konservativ) skulle stå på arbetsgivarnas sida, medan socialisterna (sossar och kommunister) ville att staten (som givetvis de ville se som socialistisk) skulle hävda fackföreningarnas intressen.

Så såg det ut, och där stod C G Ekman. Som en stabil företrädare för en ”borgerlig vänster”, dvs som ickesocialist på vanligt folks sida. Ett begrepp som inte använts eller funnits på lång tid. Nu är ju en tid då det bara finns två sidor, anser de ”tunga partierna”. Antingen är man höger vilket ses som borgerlig och ska vara smärre varianter av moderaterna. Eller så är man vänster, vilket innebär sosse eller vänsterpartist – och dit miljöpartiet fogats in genom samarbetet med sossarna.

Ekman däremot ville inte se det så, han såg tre krafter, högern (dit bondeförbundet också hörde), mitten som var borgerlig vänster (dvs frisinnade och liberaler som rekryterade sina väljare inom de stora folkrörelserna för nykterhet, frikyrka och till en del även arbetare och hantverkare och småbönder och andra på landsbygden, och så vänstern (s och kommunisterna).
Och det var naturligt att den borgerliga vänstern kunde samarbeta med partier både till höger och vänster, beroende på vad frågan gällde.

Och så gjorde han – vilket förstås irriterade de som ville se de frisinnade som hemmahörande på endera sidan – permanent. Vågmästarpolitik kallades det, och vingleri.

Nå, var han då liberal? Nja, i mångt och mycket, men ändå tveksamt om man ser det för strikt. Han var definitivt inte liberal i alkoholfrågan. Och inte helt klar betr frihandeln, då han gärna ville stöda landsbygden och bönderna när så ansågs behövligt för landets överlevnad.

Men han var frisinnad, som det definierades då – och som idag närmast skulle kunna beskrivas som socialliberal.

Men så tillkommer en sak till. När han ombads beskriva hur han ville se sitt drömsamhälle, då kom ord som ”lycka” in, hur man blir lycklig. Och som kan ses som ett försvar för kompromissandet. Att personligheten skulle få utvecklas, solidaritet och välfärd, rättvisa, fredlig samlevnad, framtidstro.

Och när han skulle mera konkret beskriva hur hans samhälle ser ut, då blir det en del ”gröna” tongångar. Som har landsbygdsprägel, med enkelt ursprung. Småskalighet, självförsörjning.
Jordbruk i små enheter som försörjer en man (familj). Avskaffande av storindustrin – göra den till hemindustri där var och en är sin egen. Och så helnykterhet förstås.

En trettiotalets helnyktra miljöpartist?
Grön tyngdpunkt som inte hör hemma till höger eller vänster?  

Första maj - utan revolution nu, men nära för 99 år sedan

Jag gissar att dagens första maj blev en rätt avslagen demonstrationsdag i Sverige. Jag har inte förmärkt något som skulle förmå de stora och upprörda folkmassorna att gå ut och demonstrera. I stort sett hela min livstid har det, förutom några korta avbrott under senare tid, varit socialdemokraterna som suttit vid makten. Och det har verkar konstigt och närmast patetiskt att gå ut och protestera emot makten, när man själv är den som har makten.  Om en stund lär vi få pliktskyldiga reportage för vad som förevarit och sagts.

Annat var det för cirka hundra år sedan. Och för 99 år sedan, 1 maj 1917, var det inte bara världskrig utan också en pågående kommunistisk revolution i Ryssland och i Sverige var det en hungersnöd som drev folk, och inte minst kvinnorna, ut på gatorna för att demonstrera. Etablissemanget (kungen, högern, militären, överklassen) fruktade revolution även i Sverige, och de motarbetade den framväxande parlamentarismen och en demokratisering som skulle leda till allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor. Vänstern, dvs liberalerna och i viss mån de framväxande socialdemokraterna hade vunnit några steg på vägen till folkmakt i stället för herremakt.

Under året innan hade hungersnöden brett ut sig alltmer, Hammarskölds regering hade inte klarat av livsmedelsförsörjningen och inte att förhandla med Storbritannien om handelslättnader. I början av 1917 blev livsmedelsbristen akut. Regeringen Hammarsköld tvangs avgå. Och Carl Swartz bildade regering. En höger- och konservativ regering, men inte av det mer extrema slaget, och ledd av en person som var moderat höger och delvis snarast liberal i praktiken, med ett förflutet som frihandelsvän - i motsats till de mer konservativa högermännen. Och Swartz var inriktad på samarbete med riksdagen och där även med vänstern (liberalerna och socialdemokraterna). Men det var oroliga tider. Militären, i vart fall de värnpliktiga, ansågs inte pålitliga om det skulle bli något som kunde bli en revolution. Samhällsbevarande krafter började bilda "skyddskårer" som skulle hjälpa polisen och "trogna" militärer att hålla tillbaka våldsbenägna demonstranter. Vare sig de demonstrerade för mera mat till rimliga priser eller ett nytt styrelseskick/republik.

Inför första maj höjdes säkerheten, rusdrycksförbud utfärdades ock krigsministern ville förlägga pålitliga förband  från landet i Stockholm p g a oro för de opålitliga i Stockholm. Men Carl Swarz ville inte det. Han insåg att det kunde ses som provocerande, och han förhandlade med Branting om att skyddskårerna inte skulle få några anslag, utan tvärtom förklaras oönskade. En del högerkrafter var närmast panikslagna, men Swartz och hans regering var bekymrade, men inte panikslagna. De lyckades, efter samtal och samverkan med vänstern lugna ner situationen. Samtliga partiledare, inklusive även Branting och Nils Edén (liberalernas ledare) uppmanade folk till lugn och att samarbeta för att klara av svårigheterna. Och i riksdagen lyfte Branting fram att förutom att hungerkrisen måste lösas, måste det också till konstitutionella reformer.

Och, ja, demonstrationerna blev mäktiga och omfattande. Men i huvudsak lugna och värdiga. Dock, skulle det visa sig att det inte var ett lugn som skulle råda allt framgent. Men första maj innebar inte startskottet till en blodig revolution i stil med den ryska, bekämpas av regimtrogna trupper, poliser och högern.  Efter ett halvårs regerande hölls riksdagsval. Swartz regering avgick och vänstern, dvs liberalerna med Nils Edén som statsministger och socialdemokraterna med Hjalmar Branting, bildade regering. Allmän rösträtt, utan graderade röstskalor, och rösträtt även för kvinnorna, infördes. Och första världskriget tog slut.

 Socialdemokratin sprack under resans gång, och utbrytarna bildade ett kommunistiskt parti.

Fösta maj 1917 var revolutionen dock snubblande nära, men undveks. Demokratiseringen kunde gå vidare med fredliga medel.
...
Carl Swartz är en statsminister som jag tidigare inte vetat mycket mera om än namnet. Historikern Eva Helen Ulvros bok (Bonniers) om Swartz ger dock en intressant och detaljerad information om honom och speciellt om det händelserika halvår som han var statsminister. Och den visar att även en kort regeringsperiod kan innebära viktiga beslut för landets framtid.
För mig är det dessutom intressant, Carl Swartz kom från Norrköping (vilket jag inte gör), men hans mor hette Elisabet Forsgren. Undras om det kan finnas något släktband långt bort i historien...