12 oktober 2010

Liberala statsministrar - har de funnits?

Det är ingen tvekan om att det för liberalismen katastrofala valresultatet har lett till en diskussion om liberalismens framtid i Sverige. Under den senare halvan av 1900-talet var liberalism detsamma som socialliberalism, vilket var detsamma som folkpartiets politik. Under slutet av 1900-talet kom dock "nyliberala" (ungefär = neoconservativa) strömningar och från sekelskiftet ungefär har fp alltmer glidit bort från i första hand sin socialliberalism och delvis även från klassisk liberalism och till nyliberalism/neokonservatism och allmän pragmatism. Den utvecklingen gör det nödvändigt att definiera bättre vad man diskuterar - parti(er) eller olika tolkningar av liberalism.

Här vill jag ge tips för den vetgirige om de liberala statsministrar som funnits i Sverige under 1900-talet. Kom då ihåg att fram till mitten av seklet användes inte begreppet socialliberalism, men att det faktiska innehållet i den politik som folkpartiet och dess föregångare drev kan betraktas som i långa stycken just socialliberalt, alltså en liberal politik som förenade frihet med socialt ansvar.

I Frisinnad tidskrift nr 2 - 2010 skrev historikern Sverker Oredsson en artikel som påpekar att Sverige haft fem liberala/frisinnade statsministrar: Karl Staaff, Nils Edén, Carl Gustaf Ekman, Felix Hamrin och Ola Ullsten. Statsministerporträtten ingår i en serie som omfattar samtliga statsministrar under 1900-talet, totalt 22 stycken varav endast sju var socialdemokrater...

Jag rekommenderar er att läsa hela artikeln, men vill här ge smakprov betr den förste, Karl Staaff.
"Karl Staaff har i statsministerboxen behandlats av den göteborgske statsvetaren Peter Esaiasson, som bygger mycket på den biografi i två band som skrevs av Leif Kihlberg i början på 1960-talet. Esaiasson ger en klart positiv bild av Karl Staaff, "en av de stora i svensk politisk historia". Han talar också om Staaffs mod och moral, hans integritet, målmedvetenhet, begåvning och allmänna kompetens. I efterhand kan man känna medkänsla med Staaff för att det var mycket lättare att tycka om Branting. Staaff ansträngde sig inte att bli omtyckt personligen."
"Karl Staaffs första stora politiska insats var att han bidrog till att unionen med Norge kunde upplösas fredligt. Hans regering 1911-14 åstadkom en del av bestående värde, främst inrättandet av en ålderspension. Här var Sverige först i världen. Vidare fick landet en Socialstyrelse och en ny lagstiftning för arbetarskydd."
"Staaff ville kombinera allmän rösträtt för män med majoritetsval, vilket givetvis skulle gynna det största partiet. Staaffs tanke var tydligen att den konservativa första kammaren skulle bli ett betydelselöst annex, ungefär som överhuset i England. Staaffs huvudmotståndare Arvid Lindman var betydligt mer fingerfärdig i sin behandling av rösträtts- och valfrågorna. Han förstod att frågan om allmän rösträtt för män måste lösas men han kombinerade detta med proportionellt valsystem, vilket innebar att de svagare partierna också skulle bli representerade. Idag kan vi vara överens om att det bland annat för folkpartiet var väl att vi fick proportionella val, inte majoritetsval. Den brittiska situationen är inte eftersträvansvärd. Till allmän rösträtt och proportionella val lade Lindman till en begränsning av rösterna i kommunala val, så att ingen skulle kunna ha mer än 40 röster. Det tyckte bönderna om; de ville inte att enstaka storbönder eller bolag helt skulle dominera i kommunen. Lindman var också prestigelös så att han accepterade innehållet i en motion av liberalen Daniel Persson i Tällberg att valbarhetsvillkoren för första kammaren skulle sänkas och arvodering ske av förstakammarledamöterna."
"Förvisso var den av Lindman genomdrivna reformen om allmän rösträtt för män vid val till andra kammaren en förändring mot demokrati, och det är märkligt att den föreslogs av en konservativ regering mot liberaler och socialdemokrater. Sverige blev dock inte en demokrati genom denna reform. Det skedde först genom beslut elva år senare, då Sverige hade sin andre liberale statsminister."
"Karl Staaff blev vänsterns hjälte, då han 1914 utkämpade sin stora strid mot Gustaf V, som förlitade sig på inkonstitutionella rådgivare. Staaff förlorade denna kamp. Han fick avgå och efterträddes av regeringen Hjalmar Hammarskjöld. Denna regering skulle snart ha hamnat i en parlamentariskt ohållbar situation, om inte världskriget brutit ut. I detta läge uppträdde både Staaff och Branting lojalt mot regeringen, och Staaff gjorde sin sista viktiga insats i kampen mot dem med drottningen i spetsen som ville att Sverige skulle sluta upp på Tysklands sida i världskriget. Den stora striden mot den personliga kungamakten vanns tre år senare under Sveriges andre liberale statsminister."

Betr Nils Edén så sammanfattas hans gärning som att han var "historiker, en lysande regeringschef - och en tämligen misslyckad partiledare". Hans parti liberalerna sprack på förbudsfrågan, men som statsminister genomdrev han att rösträtten blev allmän och lika för både kvinnor och män. Hans regering genomdrev också många sociala och arbetsrättsliga reformer.
Läs alltså hela artikeln. Den ger en bra sammanfattning som kan ge en bakgrund till även dagens politiska situation i Sverige.

Inga kommentarer: