Var C G Ekman miljöpartist?

I min genomgång av serien ”Sveriges statsministrar under 100 år” (Bonniers) har jag nu hunnit till volymen om C G Ekman, frisinnad liberal politiker och statsminister i två omgångar, och fällde ett antal regeringar av annan kulör, under en tid då minoritetsregeringar och s.k. vågmästeri var vanligt.

Han var i många avseenden mycket framgångsrik under sin levnad, men samtidigt – och därför - avskydd av sina politiska motståndare, som dock ”tvangs” att samarbeta med honom och hans parti, de frisinnade”. Tyvärr fick han avgå snöpligt efter att först förnekat en partistöd av Ivar Kruger. Att partierna fick bidrag från olika håll var ju vanligt och tillåtet, men Ekman trasslade in sig... och det blev hans fall – och har blivit det som präglat hans eftermäle och fördunklat hans insats och vad han stod för.

Vem var han då – denne den förste kroppsarbetaren som blev statsminister, uppväxt under mycket fattiga förhållanden, men som sparade för att gå i skola utöver folkskolan. Som snabbt blev ledande inom den då starka och inflytelserika nykterhetsrörelsen, och inom frisinnet och det liberala parti som sprack på förbudsfrågan. Nära medarbetare till Karl Staaff, men som hade svårt för Nils Edén (som var emot alkoholförbud och mera försvarsvänlig än Ekman, vars frisinne inte gillade militarisering).

Om detta handlar boken, och jag ska därför bara skissa en del och samtidigt lyfta fram några aspekter som i vart fall jag inte stött på tidigare.

Under de tre första decennierna under 1900-talet som Ekman – och liberalismen i olika tappningar var inflytelserika, om än med starkt varierande underlag i riksdagen, så var det tre stora frågor som dominerade den politiska debatten.
1) Demokratiseringen av samhället med införande av allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor. Där var liberalerna eniga och framgångsrika.
2) Försvaret. Där liberalerna var eniga om att det försvar som skulle finnas skulle vara demokratiskt förankrat, och inte kungens och högerns. Däremot var det en del liberaler (ex-vis Nils Edén) som gärna såg ett starkare försvar än vad Karl Staaff – och C G Ekman och de frisinnade, med stark förankring på landsbygden och bland enklare folk, ansåg nödvändigt.
3) Alkoholfrågan - Sverige var ju på god väg att gå under i superiet under slutet av 1800-talet. Där nykterhetsrörelsen lyckades – tillsammans med frikyrkorna – få en vändning och nog kan sägas fick Sveriges folk på fötter. Men nykterhetsrörelsen vill så att säga stadfästa och permanenta en folknykterhet genom ett alkoholförbud. Och det var i linje med de frisinnades linje. Däremot var dock de som ansåg att folkomröstningsresultatet, men ett knappt men ändå nej till förbud (där männens röster var emot förbud, men kvinnornas var för förbud) skulle respekteras och i stället skulle spriten ransoneras (Brattsystemet).

För liberaler och frisinnade var också sådant som bättre skolor, också för vanligt folk, och olika sociala frågor/förbättringar viktiga frågor, där de var eniga. Samtidigt var de eniga i sitt motstånd emot såväl socialisering som högerns försvar av kungamakten och överklassens privilegier.

I de frågor där det fanns olika åsikter inom den liberala rörelse så var C G Ekman först och främst frisinnad. Folkligt frisinnad, för demokrati, nykterhet och sociala reformer – och för statsmaktens neutralitet mellan arbetsmarknadens parter, som skulle förhandla utan statlig inblandning. Vilket ju inte var en självklarhet, för högern ansåg ju att staten (som skulle vara konservativ) skulle stå på arbetsgivarnas sida, medan socialisterna (sossar och kommunister) ville att staten (som givetvis de ville se som socialistisk) skulle hävda fackföreningarnas intressen.

Så såg det ut, och där stod C G Ekman. Som en stabil företrädare för en ”borgerlig vänster”, dvs som ickesocialist på vanligt folks sida. Ett begrepp som inte använts eller funnits på lång tid. Nu är ju en tid då det bara finns två sidor, anser de ”tunga partierna”. Antingen är man höger vilket ses som borgerlig och ska vara smärre varianter av moderaterna. Eller så är man vänster, vilket innebär sosse eller vänsterpartist – och dit miljöpartiet fogats in genom samarbetet med sossarna.

Ekman däremot ville inte se det så, han såg tre krafter, högern (dit bondeförbundet också hörde), mitten som var borgerlig vänster (dvs frisinnade och liberaler som rekryterade sina väljare inom de stora folkrörelserna för nykterhet, frikyrka och till en del även arbetare och hantverkare och småbönder och andra på landsbygden, och så vänstern (s och kommunisterna).
Och det var naturligt att den borgerliga vänstern kunde samarbeta med partier både till höger och vänster, beroende på vad frågan gällde.

Och så gjorde han – vilket förstås irriterade de som ville se de frisinnade som hemmahörande på endera sidan – permanent. Vågmästarpolitik kallades det, och vingleri.

Nå, var han då liberal? Nja, i mångt och mycket, men ändå tveksamt om man ser det för strikt. Han var definitivt inte liberal i alkoholfrågan. Och inte helt klar betr frihandeln, då han gärna ville stöda landsbygden och bönderna när så ansågs behövligt för landets överlevnad.

Men han var frisinnad, som det definierades då – och som idag närmast skulle kunna beskrivas som socialliberal.

Men så tillkommer en sak till. När han ombads beskriva hur han ville se sitt drömsamhälle, då kom ord som ”lycka” in, hur man blir lycklig. Och som kan ses som ett försvar för kompromissandet. Att personligheten skulle få utvecklas, solidaritet och välfärd, rättvisa, fredlig samlevnad, framtidstro.

Och när han skulle mera konkret beskriva hur hans samhälle ser ut, då blir det en del ”gröna” tongångar. Som har landsbygdsprägel, med enkelt ursprung. Småskalighet, självförsörjning.
Jordbruk i små enheter som försörjer en man (familj). Avskaffande av storindustrin – göra den till hemindustri där var och en är sin egen. Och så helnykterhet förstås.

En trettiotalets helnyktra miljöpartist?
Grön tyngdpunkt som inte hör hemma till höger eller vänster?  

Söndagsöppet på systemet? Plus lite bakgrund.

När svenska folket höll på att supa ihjäl sig så diskuterades om det borde stoppas eller om det vore en frihet för alla att supa ner sig, förstöra ekonomi, familj och omgivning och sedan dö i förtid.
Vår första folkomröstning slutade närmast jämt skägg för el emot förbud. Men förbudsmotståndarna var något fler. Resultatet blev att inte förbjuda alkoholförsäljning, men att den skulle ske i det statliga Systembolagets monopol och ingen skulle få köpa mer än en tilldelad ranson. "Motboken" skapades.

Och bruket och än mer missbruket minskade. Men motboken var inte precis älskad av de som vill dricka utan begränsningar, och .hembränningen blev en populär illegal hobby.  Och på 50-talet avskaffades motboken, man hoppades att svenskarna skulle vara mera mogna att hantera spriten...   Men riktigt så bra var det ju inte. Dessutom blev det, genom charterresandet, alltmer vanligt att förutom brännvinet även lägga till ett vindrickande, som tidigare var nästan obefintligt bland "vanligt" folk. Och på 60-talet infördes mellanölet, vilket höll på att knäcka en hel ungdomsgeneration, genom sitt låga pris och lättillgänglighet.
På olika sätt försökte man ända begränsa alkoholtillgången, eftersom tillgänglighet leder till mera drickande, och drickande leder ofta till missbruk, alkoholism. Men efter långa stridigheter fick spritanhängarna ändå igenom att Systemet skulle hålla öppet även på lördagar. Dock har det alltid varit bekymmer med smuggling, vilken inte verkar ha minskat trots alltmer generösa införselregler bl a  p g a EU:s regelverk. Och spritlobbyn är stark i Bryssel.

Nu har, genom en debattartikel i DN, föreslagits att Systembolaget ska få ännu mera utökade öppettider. Detta i servicesyfte...  Kvällsöppet t o m till kl 21 vardagar och även söndagsöppet. Förslagsställaren, Carl B Hamilton (fp), skriver: "Att ge perfekt service till nyktra vuxna bör vara statens inställning".  
Nå, nu behöver knappast nyktra vuxna, dessa utökade öppettider. Nyktra vuxna kan planera sina inköp, så det inte blir kris sent på kvällen eller söndagsförmiddagen. Kan de inte det kan nog deras nykterhet och även faktiska vuxna mognad ifrågasättas.
Det är ju så, enl all erfarenhet och forskning (mig veterligt) att tillgång och låga priser leder till högre total alkoholkonsumtion, högre konsumtion leder till missbruk och missbruk leder till alkoholberoende, dvs alkoholism. Vilket leder till sociala skador, vårdbehov,  för tidig död etc.

Och forskare dömer ut Hamiltons förslag. "Systembolaget har inga planer på söndagsöppet. Och styrelseledamot Carl B Hamiltons förslag möter starkt motstånd hos Centrum för socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning. ”Det leder med största sannolikhet till fler skador”, säger föreståndaren Jenny Cisneros Örnberg." . DN 21 juli 2015 (länk)

Nu  kan man förstås ha olika åsikter om detta, dvs om man bortser från forskningen. En del menar ju att det är en oförytterlig rättighet att få supa ihjäl sig, utan samhällets inblandning.

Jag utgår dock ifrån min socialliberala inställning (vilken tidigare också varit folkpartiets intill för några år sedan).
Socialliberalism innebär, enl gängse definitioner, att kombinera största möjliga frihet med socialt ansvar och insikten om att vi måste leva i gemenskap med andra. Det innebär att friheten har en gräns där en persons frihet skadar andras frihet. Betr alkoholpolitiken så har det inneburit att även de som själva i o f sig brukar alkohol och kan sköta spriten utan att bli alkoholister, tar på sig de restriktioner som det krävs för att minska skadeverkningarna för de som inte kan (eller vill) hantera alkoholen.
Så t ex brukade Per Ahlmark, som var en skarp motståndare emot socialismen och för frihet, att p g a det sociala ansvar som en socialliberalisme innebär, så måste vi alla acceptera begränsningar i försäljningen, i tillgången, höga skatter etc. Han var/är socialliberal. För att inte nämna Gabriel Romanus, en gång socialminister och sedan systembolagschef. En socialliberal som förstod (förstår) att frihet och ansvar mot varandra måste kombineras.

Liberalismen som sådan har ansetts innebära att friheten inte får innebära anarki och att en persons vilja att vara fri inte får innebära att andras frihet och liv begränsas och skadas. Och exemplet alkoholpolitik (och drogpolitik) anser jag vara utomordentliga exempel på var gränsen ska gå, och att det sociala ansvarstagandet i socialliberalismen gör detta ännu mera klart.

Och observera, höga priser och begränsningar i tillgången bl a genom att inte ha Systemet öppet precis lika mycket som de stora livsmedelskedjorna, det är inte förbud att köpa eller dricka sprit. Den om kan planera sina inköp, och förhoppningsvis styra sin spritkonsumtion, kan göra det. Under ansvar. Men begränsningarna är till för att - just det - begränsa det drickande som går till övermått och som ofta leder eller redan lett till beroende och olika skadeverkningar.