Fattiga riddare.

I min barndom gjorde min mor ibland "fattiga riddare". Det var mat för folk med knapp kassa. Om jag minns rätt var det brödskivor, dränkta i mjölk med lite kryddor (kanel?) och så stektes de.

Ser nu att det är på väg att bildas ett nytt parti, med namnet Fattiga riddare. Om jag fattat saken rätt är det ett parti av folk som faller mellan stolarna i vårt "välfärdssamhälle". I vårt f.d. välfärdssamhälle. Fokus är på folk som i desperation satt sig i skuld och har svårt att komma ur skuldfällan.

Problemet och det nya partiet beskrivs även på flera bloggar, bl a denna. Rent spontant känner jag stor förståelse för partiet, för den situation och de känslor som driver fram detta. Dagens riksdagspartier har alltmer fjärmat sig från det liv vanliga människor lever, för de problem och prioriteringar som engagerar folk.

Det förefaller som att riksdagspartierna, yes, allihop, vädjar till en välmående medelklass. Folk med fasta anställningar och helt friska. Och under 65, men över 30. Väljare som inte bekymrar sig för arbetslöshet, sjukdom eller hur de ska klara sig på en mager pension om de får uppleva den dagen, och inte bekymrar de sig för sin personliga integritet. De litar på staten. Tror att vi lever i den bästa av världar där Storebror Staten är god. Att man bara behöver välja mellan Snälla Fredrik eller Snälla Mona.

OK, lite hårddrar jag, men kollar man upp bakom fasaderna är skillnaderna inte så stora som partierna själva vill måla ut det. Visst, m eller s har lite olika uppfattning om nivåer på "välfärdssystemen", men i grunden så lever de i samma värld. De som lever utanför denna värld är många, men ändå för få för att attrahera partierna på allvar. För, i så fall fick de radikalt göra om sina program, kanske till och med plocka fram sina ideologier för tillämpning. Och hur skulle det se ut?

Därför förstår jag de som tappat hoppet om riksdagspartierna. Jag tror dock inte på att Fattiga riddare når riksdagen. Det är för nytt och diffust i kanterna än. Men det är ett tecken i tiden. Ett av flera tecken på att riksdagspartiern befinner sig i en glaskupa, avskärmade från verkligheten.

Vaknar de inte kan det bli allvarliga konsekvenser. Inte bara för de gamla partierna utan för samhället i sin helhet.

Fattig men stolt, sa man i min ungdom. Ingen vill vara fattig, och stoltheten har fått sig många knäckar. Ingen bör bli berövad vare sig sin stolthet eller sin integritet.