Den socialliberala utmaningen för 2015, se på Malala

Vad är viktigast att betona och kämpa för som socialliberal? Inte som ett "partiprogram", utan som det som är visionen och tron på vägen till en bättre värld.

 Utbildning. Då den lägger grunden för kunskap. Inte bara om en massa fakta, utan (förhoppningsvis) frigör kreativitet och nytänkande. Därför att utbildning drar upp oss ur okunskapens och fördomarnas träsk. Får oss att ifrågasätta, diskutera, vara nyfikna. Kunskap lägger grunden för demokrati, ger oss förutsättningar för att känna och kräva människovärde. Lägger grunden för ett liv där vi utvecklas, kan arbeta, kan samarbete. Att inse att män och kvinnor har samma värde. Att människovärdet inte kan räknas i pengar, att rik och fattig har samma värde. 

Dvs utbildning är inte bara ett skrik på en "bättre skola' , vilket ju kan kännas både väldigt rätt men också väldigt begränsat och sekteristiskt. 
Kravet är mera långtgående, ett sätt att söka beskriva varför utbildning är viktig! Att läsa, skriva, räkna och förstå sammanhang, att historien kan ge förståelse för varför världen ser ut som den gör - på gott och ont. 
Och ge en vink om vad som kan bekämpa ondskan och vad som gör världen bättre. Frihet att utvecklas och inse att vi kan och bör få leva i gemenskap med andra. Att fred förutsätter frihet och tolerans. Och det är förutsättningar för att vår jord skall överleva. 
Att inte tappa sambanden mellan frihet och gemenskap, frihet, jämlikhet och fred.

Det ser jag som den stora utmaningen för socialliberalismen. Att få förståelse för detta.

---
Jag måste säga att min övertygelse om att detta är rätt, den har stärkts än mera av att ta del av Malala Yousafzais tankar, som hon beskriver dem i sin bok "Jag är Malala". Jag har i skrivande stund inte hunnit läsa hela hennes bok. Men det känns som en tröst och befrielse att hon och hennes berättelse bekräftar synen på utbildningens betydelse. Hon, en ännu bara 17-årig flicka, muslim från ett land som så mycket plågats av naturkatastrofer, av diktatur och olika former av religiös fanatism, av obildning etc. Att hon har denna styrka och klarsyn, det ger hopp inför framtiden. Trots allt.

Och hennes bok ger en djupare insikt i den komplexa bakgrunden inte bara till hur det är i dagens Pakistan, utan hur viktigt det är med utbildning, och hur och varför talibanrörelsen växt fram. Och demokratins nödvändighet.

Juldag och filippinskt barndop

Det är juldagsmorgon. Inte riktigt så tidigt som en svensk julotta, men det känns rätt tidigt ändå. Även om det inte glimmar, det finns ju ingen snö... Kan bara undra hur det är för de som avslutade julaftonen med midnattsmässa och som nu ska iväg på gudstjänst också. För vår del är programmet barndop, en svägerska har en nyfödd dotter, med föregående gudstjänst.
Nå, det var för ovanlighetens skull tämligen lätt att få tag i en taxi för färden till kyrkan, som uppskattningsvis ligger bortåt två mil från vårt boende, och kanske drygt tre mil utanför stadscentrum i miljonstaden Davao City. Och det är mycket gles trafik. Vi är framme på tjugo minuter, annars tar det aldrig under en halvtimme och oftast timmen eller drygt det. Plus väntetiden för taxin...

Kyrkan visar sig vara en stor, modern, ljus och luftig kyrka med högt i tak. Ordentligt julsmyckad med mängder av stjärnor efter väggarna och en julkrubba krönt med texten ”Gloria In Excelsis Deo”. Väggar är det förstås egentligen inte, utan en luftig och konstnärlig stålkonstruktion som bara markerar vägg och som släpper in eventuella vindpustar, för att ge svalka i den fuktiga trettiograders (eller mer)värme som är den vanligaste väderleken här. Även fåglar hittar lätt in, och en hund tog sig en strövtur framme i kyrkan under prästens predikan.


Prästen, som jag gissar var runt de fyrtio eller något yngre, fångade gudstjänstbesökarna genast med några ord som fick dem att skratta och höll sedan en ganska kort predikan med vardagliga anknytningar (tror jag, pga det åskådningsmaterial han använde). Gudstjänstritualen var tämligen lik den i en svensk kykra, om än orden är helt obegripliga för en västerlänning som inte kan bisayan. Några enstaka engelska ord gjorde det inte mycket mera förståeligt.
Som kuriosa kan nämnas att kollekt togs upp två gånger, varför fick jag aldrig riktigt klart för mig.

Körsången bestod inte i stämsång, utan mera som en mera välljudande allsång. Eftersom Filippinerna är katolskt, mycket katolskt, så var det förstås bara prästen som drack av nattvardsvinet. Brödet däremot delades ut av ett flertal medhjälpare som stod längst fram i gångarna, där besökarna fick köa tills det blev deras tur.

Efter den femkvart långa gudstjänsten var det då dags för dopet. Det dop, där jag var en av två gudfäder och dessutom var fyra gudmödrar vidtalade, det visade sig vara ett veritabelt massdop. Jag bedömer att det var minst ett sextiotal, kanske ett åttiotal barn, som skulle döpas. Senare fick jag veta att visst förekommer ”privata” dop, men de kostar mycket mera pengar än dessa dop för många barn på en gång.

Besökarna grupperade om sig, en del gick hem. Vi andra placerade oss så att varje barn med föräldrar, släkt och vänner fick en bänk var. Med barnet och föräldrar närmast mittgången, därnäst gudföräldrar och sedan övriga nära och kära. Antalet nära till varje barn varierade från cirka tio till en 30-40 stycken. Vilket betydde att några fick sitta vid sidobänkar också – alternativt fungera som familjens fotografer.
Det innebar att dopgudstjänsten hade sådär tolv till femtonhundra deltagare. Eller mer!

Det hela inleddes med en livfull ”föreläsning” av en kvinna, ett slags diakonissa, om föräldraskapets betydelse och om vikten att ge de små en sann kristen fostran. Det var inte så svårt att räkna ut.

Därefter kom prästen, men han var inte långrandig alls. Sa bara några ord, gick sedan till varje barn – bänkrad – sa lite till, varvid varje bänkrad stod upp och barnet skickades till gudföräldrarna så att var och en fick teckna ett korstecken i barnets panna. Varje gudförälder fick var sitt ljus av barnets föräldrar. I sinom tid tände fadern dessa ljus, efter att själv tillsammans med ett 60-80-tal andra fäder köat framme vid koret för att få eld. Tänk er själv vilken trängsel av mer eller mindre nervösa pappor.

Trots att ceremonin var kort för varje barn tog detta en avsevärd tid, då det var så många barn och gudfäder.


Först därefter vidtog det egentliga dopet, varvid prästen gick ner efter gången och döpte varje barn i välsignat vatten, läste en kort bön och de som hann med gjorde korstecknet. Detta gick snabbt, och den som stod en bit från barnet hade knepigt att hinna med att se och delta i denna del av akten.

Efter detta avslutades denna officiella del av dopet med ett upprop där varje fader fick hämta dopbeviset, ett pampigt dokument.

Därefter vidtog, som på de flesta håll gissar jag, fotografering av barn och föräldrar i olika kombinationer med släkt och vänner. Fotografering och videofilmande hade givetvis skett i diskreta former under hela dopet, men nu släppte alla hämningar. Och ett antal yrkesfotografer passade också på att tjäna pengar. Eller försökte i vart fall.

I de flesta fall så fortsatte dagen med dopfester hos barnets föräldrar. Filippinare är dels oerhört släktkära, dels älskar de fester. Om detta skall bara sägas att till en filippinsk fest kommer många, inklusive ett antal icke bjudna grannar, vilket bara är att räkna med...
Filippinare gillar att äta, mycket och ofta. Och fest för filippinare det är mat, mycket mat, ännu mera mat än annars.
Men hur det går till förtjänar ett eget kapitel.

... och när jag skriver detta hörs en böneutropare från en moské i närheten. För trots att Filippinerna nog är världens mest katolska land så finns här de flesta religioner inklusive en muslimsk minoritet i de södra delarna.