Varför minnas förintelsen?

I dagarna påminns vi om Auschwitz, om nazisternas besinningslösa, men kallt och beräknande industriella likvidering av miljoner judar och andra under WW2.
Det är bra att vi påminns. Men ändå mer om vi betänker varför detta skedde. För,varför ska vi minnas förintelsen?
Vi får inte glömma, sägs det.
   Men varför? För att inte gå på det som (ny)nazisterna påstår om att förintelsen är en myt? Och att därför media inte ska uppmärksamma folkmordet av judarna, vilket budskap hotfullt gick ut i dagarna från någon extrem nynazzegrupp.
Självfallet måste vi förstå att det inte är en myt, förintelsen är ett plågsamt faktum. Vilket bl a ledde till att världssamfundet genom FN bidrog till att överlevande judar skulle få ett område i Mellanöstern som egen stat, Israel. Där judarna till och från under långa tider haft en egen stat.
Ja, det är viktigt att veta.
Men än mera viktigt är att se orsakerna till förintelsen. Att "principerna" bakom den inte är något som är unik för nazismen och dess judehat.
Förintelsens enorma omfattning är unik - i volym. I vart fall i någorlunda modern tid. Men visst finns och har funnits många exempel därefter på liknande handlingar, övergrepp. Som ofta gällt andra än judar, men lika fel för det!

Det nazismen bygger på är den vedervärdiga inställningen att vissa människor är mera värda än andra. Att grupper av människor är mera "högstående" än andra, och därför har rätt (eller till och med skyldighet!) att både förtrycka, fördriva och utrota de som anses som mindervärdiga. P g a ursprung, "ras", religion, sexuell läggning el likn.

Men samma inställning finns även hos andra "ideologier", att vissa är mer värda och andra mindre. Den kommunistiska tanken om "proletariatets diktatur" (där en partielit styr) är i grunden detsamma. Liksom extrema tolkningar/rörelser inom olika religioner. Där "uttolkarna" helt klart har maktpolitiska syften. Jfr påvar, biskopar och prästers uppmaningar till Korsriddarna att "befria Palestina" från judar och muslimer. Hur konungar med våld "kristnade" länder, för att erövra land. Hur morerna med våld erövrade större delen av Spanien för att sprida Muhammeds lära. Hur i dag talibanska ledare "tolkar" islam för att med våld och terror få makt (och pengar), ofta där samhället kapsejsats med vanmakt och fattigdom som följd och där demokrati inte fått ordentligt fotfäste.

Det vi måste minnas och förstå, det är att alla människor har samma värde. Att varje människa är unik. Att inte skuldbelägga, nedvärdera människor p g a något slags mer el mindre godtyckligt definierad grupptillhörighet.

Inte bara med avsky minnas Auschwitz och de nazistiska förintelselägren, utan också kommunistiskt dödande av oliktänkande. Staten Israels urskiljningslösa dödande av palestinier i Gaza. Terrororganisationer som Hamas dito dödande av israeler/judar. ISIS (islamska kalifat) dödande av både muslimer (som de anser som otrogna) liksom kristna och andra folkgrupper som de anser mindervärdiga. Talibaners dödande av andra muslimer, kristna och andra "otrogna". Boko Harams dödande av de som de inte "godkänner" i Nigeria, och flera andra liknande extrema grupper på andra håll som förföljer, terroriserar och dödar oliktänkande eller av "fel" folkslag. 

Stig-Björn Ljunggren skriver idag i PT insiktsfullt och bra speciellt om det svåra i att skriva om islam, att det är att skaffa sig problem. Men jag vill i en detalj kommentera. Han anser, som "hedning" att Islam måste moderniseras, liksom kristendomen gjorts (vilket väl är riktigt, i stort sett). Men också att det måste ske inom islam, av muslimerna själva. 

Jag ifrågasätter om det, när det gäller islam, är en modernisering som måste ske. Det som sker idag kan ju ses som en "modernisering", men som de facto är en utveckling i politiserande syfte, en förgrovning. Jag menar, bl a med stöd av djupt troende muslimen Malala Yousafzai, fredspristagaren, i hennes bok "Jag är Malala" att islam ÄR en tolerant och kärleksfull religion, inte den råa våldsbenägna och totalitärt enögda lära som talibaner och andra extremister menar. Och jag menar att de flesta muslimer har samma tolkning som Malala. "Talibaniseringen" är en "modernisering" som vi kan vara utan. Däremot kan vi kanske välkomna en modernisering av islam i den meningen att islam "accepterar" det moderna samhället, tar till sig framsteg och forskning. Eller som Stig-Björn nog menar, blir en aning sekulariserad. Men Malala är inte sekulariserad, men tolerant och "modern", men ändå rätt konservativ i moralfrågor etc. Den synen hos alla muslimer skulle effektivt stoppa terror och mord i profetens namn.

I sammanhanget vill jag också ge en länk som visar på att allt inte är extremism. Där muslimer visar samhörighet med judarna i Malmö.

Än en gång, det vi måste inse, och övertyga andra om, det är att se människan, varje människas lika värde. Inte "se" grupper som vi är rädda för, inte sortera in det vi inte gillar i stora kollektiva grupper att hata och förfölja. Att se människan.

PS. Ser nu att Göran Persson, som annars jag inte brukar ösa beröm över, tydligen höll ett mycket bra och insiktsfullt tal igår om Förintelsen. I vart fall enligt Expressens referat. Ett tal där han också lyfte fram vad som leder till extrema, hårda ställningstaganden som kan leda till våld och dödande. Dvs ett brett perspektiv.

Apollo Theater - att minnas i en bedrövlig tid och värld

 Man får söka tröst.
INTRO
   Det är lätt att bli deppig av världsläget. Över en värld och tid som verkar helt galen. En värld som inte verkar ha tagit någon lärdom av varken kommunismen eller nazismen, hur våld och elände uppstår genom ideologisk eller religiös fanatism, fattigdom och ojämlikhet, djupa klyftor och brist på medmänsklighet och kärlek.
Oroshärdarna är närmast oräkneliga. Och så en galen syn på ekonomi. Som nu när Grekland tror sig kunna slippa betala sin ofinansierade välfärd, där folket tröttnat på att svälta. Helt förståeligt. Men där politikers överbud glatt anammats, då och nu. Där som på andra håll, liksom i Sverige.
   Ekonomi som styrs av girighet. När, som idag, när Ericson för stryk på börsen för att det inte "går" riktigt så överdådigt bra som "finansanalytikerna" hoppats. Ett bolag som höjer utdelningen, och säljer bra på de flesta marknader, med undantag för Nordamerika. Numera räcker det alltså inte att företag går bra, ger goda vinster och kan dela ut av vinsten. Nej, att företag går runt och ger en bra avkastning, det är inte nog. De ska gå väldigt bra. Svinaktigt bra, då blir dess direktörer inkomster svinaktigt höga - och finansmarknaden tillfreds. Och börsen kan stiga. Då, men först då.
   Oro för egen hälsa och ekonomi (som hårdbeskattad fattigpensionär) är inte heller något som höjer humöret.

TRÖSTEN
I det läget är det skönt att råka titta i en bok som ger viss lindring. Som praktverket om Apolloteatern i New York, som kom härom året.
"Ain´t Nothing Like the Real Thing", hur Apolloteatern skapade den amerikanska underhållningen. En stor, tung, bildrik bok av högsta kvalitet, insiktsfulla texter,  ingen trist liten pocket detta. På engelska, förstås. Jag minns inte hur mycket det kostade, men speciellt dyr var den inte. Utgiven av  Smithsonian Books, Washington, DC.  Jag köpte den genom Adlibris. Fraktfritt.

Apolloteatern har en hundraårig historia, vilken boken beskriver mycket väl. På det sätt som gjort den berömd är den något yngre, säg ca 80 år, där de första var mycket av vaudeville och "burleque" men som eftersom alltmer var mera modern underhållning, i framkant med tiden. Med storband som Ellington, Basie och Lionel Hampton, där sångerskor som Ella Fitzgerald och Pearl Bailey liksom Billie Holiday upptäcktes och vann stora framgångar. Där unga talanger kom fram, och senare uppträdde flitigt. Där storstjärnor ibland kunde göra både dåliga och fantastiska framträdanden, dock inte alltid till såpass stor publik att det gav någon vinst. Vilka som spelade och sjöng där? Omöjligt nämna ens en bråkdel, "alla" började där eller i vart fall framträdde där! Ofta väldigt ofta även som stora namn. Charlie Parker förstås, liksom Louis Armstrong, Steve Wonder, Aretha Franklin, Gladys Knight, Sam Cooke, The Supremes, Etta James, Tina Turner, massor av bluessångare, mängder av gospelsångare och grupper, Bessie Smith, Sarah Vaughan, Dina Washington, John Coltrane, Miles Davis, Dizzy Gillespie. James Brown, B B King, John Lennon, Earl Hines, Art Blakey, Monk, Chuck Berry, Smokey Robinson.... ja, det var några få exempel. Och stand-upkomker, med flera.
Alla dessa presenteras och kommenteras mer eller mindre utförligt, med mängder av härliga och oftast unika bilder. Bilder som gör mig glad.

Många skribenter och infallsvinklar, som både livfullt beskriver de olika epokerna och de olika artisterna, musikerna, sångarna och orkestrarna. Visar att medborgarrättsrörelsen var med.  Och mycket annat.  Liksom intressanta inblickar i hur "affärerna" gick, genom kopierade artistkort, där både attraktionernas musikaliska framträdanden "betygssätts", liksom vilket gage de fick - och om de drog stor eller liten publik. Och om publiken var nöjd eller inte.
Och jag måste nämna bilder än en gång. Fina, konstnärliga bilder med både liv och stämning.

Det sprakar av liv och musik av både text och bild.
Blues, gospel, jazz, dans, sång, underhållning av klass.
En bok som visar att allt inte alltid varit mörker, inte ens under mörka tider i övrigt.
Att musik kan vara den helande kraften för universum.

Terrorism och dess orsaker

Vill ge en del läsning om terrorismen, dess bakgrund, orsaker - och i vilken grad den är "religiöst" betingad eller inte. Framför betr talibaner och anhängare till IS. Utan speciella kommentarer just nu.

Först en krönika från PT, som jag tycker verkar vara en väl genomtänkt analys - som dock lite för för lätt snubblar förbi just den "religiösa" aspekten (dvs hur mycket som kan ses som kopplat - inte till islam i sig , utan till i vilken mån, och varför så många "jihad"-hyllande terrorister åberopar islam. Torsten Nilsson har skrivit krönikan med rubriken: Islam är inte fienden.

 Den andra länken är till AB, där bl a en svensk imam menar att de aktuella ungdomarna inte blir jihadister av religiösa skäl.

Nå, läs artiklarna enl de givna  länkarna. Sammantaget visar de ändå att bakgrunden är komplicerat, att orsakerna är mera än att skylla på radikaliserad islam, och ännu mindre på "vanliga" muslimer. Men att det finns faktorer som extremister utnyttjar, där anhängare värvas "i islams namn".  Vilket är faran. Att utbildning, i tid, måste till för att "vaccinera" emot extremismen.

Jag menar att vi också bör komma ihåg att de värsta följderna av den terrorism som dessa talibaner och "kämparna" för IS, det islamska kalifatet utför, det är emot muslimer inom "hemområdet".

Hur blev talibanerna extremister? (Och något om Malala.)

Att det finns en växande extremism, med "religiös" bakgrund, det vet vi. Att en del religioner har förespråkare som använder våld, det är inget nytt. Men varför, och hur har det blivit så även i dagens värld?
Såvitt jag förstår så är både kristendomen och islam i grunden religioner som grundar sig på människokärlek och är emot våld.
(Nu lämnar jag åt sidan både judendomen, som i och för sig är äldre än de två andra religionerna som uppstått inom samma område, och övriga religioner, där jag ändå vill nämna att buddismen är en fridsam religion, samtidigt som både militärt och annat våld utövas flitigt även i länder som anses som buddistiska. Vilket ju kan ses som egendomligt.)

Jesus gick omkring och sa att hans rike inte är av denna världen (dvs i motsats till vad judendomen hävdar som väntar på en Messias med jordisk makt), och när han sa till lärjungarna att de skulle gå ut och göra alla folk till kristna (sina lärjungar), då förespråkade han INTE att det skulle ske med våld, utan att evangeliet skulle sprida genom förkunnelse. Att det blev både si och så med det vet vi dock. Visst skedde det ofta genom missionärer som predikade (t ex Ansgar), men också att kungar och korsriddare i hög grad använde våld för att "andra folk" skulle "bli kristna".

Sammalunda hände när islam bredde ut sig, och t ex att morerna på 700-talet e Kr erövrade stora delar av Spanien (Iberiska halvön) skedde det med våld. Vilket jag ser inte i första hand som att de som härskade över områden som var muslimska ville sprida religionen, utan att det var sina maktsfärer de vill utvidga. Religionen togs som förevändning för att öka makten. Såväl biskopar, påvar, som mullor och imamer, kungar, kejsare, emirer, kalifer etc använde religionen för egna syften, för makt. Jihad omtolkades till fysisk strid i st för att predika, övertyga.

Idag  vill människor ha demokrati, mer eller mindre uttalat. I vart fall de som känner sig förtryckta. De vill ha fred, vilket förutsätter frihet. Som förutsätter kunskap och frihet från hunger. Men makthavare vill behålla sin makt. Och kan de inte vinna makt genom demokratiska val så tillgrips andra medel, t ex militär/våld och/eller en aggressiv tolkning av religion. Att den person eller det folk som inte gör som härskaren säger att den egna religionen påbjuder, den är ond, otrogen och skall underkasta sig eller förgöras.

Det vi ser idag är i vart fall delvis orsakat av sådan politiserad användning av religioner, som möjliggörs dels av indoktrinering, en brist på kunskap, och att maktsträvandena också inkluderar ekonomiska aspekter (girighet hos maktens män och/eller företag). Det verka också vara en stor portion politisk dumhet (=okunskap om både religiösa och ekonomiska faktorer) på vissa håll som möjliggjort dagens situation med en växande islamsk extremism, som använder terror. Och att många, alltför många, politiker i "väst" liksom de experter de anlitar, har ett begränsat västerländskt perspektiv på problematiken.

Jag vill nog påstå att fredspristagaren Malala Yousafzais budskap och hennes  beskrivning i sin bok "Jag är Malala" kan öka förståelsen, och därmed möjligheterna till att bekämpa den extremism som vuxit fram ur islam.
       
Så beskriver hon t ex att "taliban" från början betydde en person som studerar religion (islam). Men hur det mer och mer kommit att glida över till att betyda outbildade personer som indoktrinerats med lösryckta citat ur Koranen, som gör dem till fanatiska redskap för sina ledares maktsträvan.
Hon påpekar att hennes hemland, uppväxtområde, Swatdalen i nordvästra Pakistan bebos av pashtuner, ett folk som även bor i Afghanistan, och inte riktigt erkänner gränsen emellan länderna. Att buddismen kom dit på 100-talet e Kr och islam kom först omkring år 1000 e Kr. Att Sovjets ockupation av Afghanistan ledde till ett folkligt uppror, vilket ju underblåstes av USA (och väst) genom att uppmuntra den våldsamma tolkningen av jihad som ett krig emot de otrogna, vilka då var Sovjet. Men det ledde till att när Sovjet var borta vändes jihad emot USA och andra västmakters inflytande.

En av de som använde en extrem  islamisering för att komma till och behålla makten i Pakistan var generalen Zia ul-Haq, som genom en militärkupp tog makten efter den demokratiskt valde Ali Bhutto. Zia såg till att indoktrinera de mullor som dittills ansetts nästan som byfånar till sina religiösa företrädare och införde mängder av inspektörer som skulle se till att folket levde som han sa var det ENDA rätta (enl islam). Toleransen minskade och skräcken för talibanerna tilltog gradvis, och inte minst kvinnornas frihet (som även tidigare var rätt relativ) minskade drastiskt. Flickor behöver ingen utbildning, de ska bara gifta sig och få barn. Samtidigt så ska flickor ha kvinnliga lärare och kvinnor undersökas av kvinnliga läkare. Hur nu det ska gå till när flickor/kvinnor inte ska få utbilda sig alls...

Hon beskriver hur en talibansk ledare Fazlullah startar radioutsändningar samtidigt som en våldsam jordbävning i Pakistan dödar 70 000 människor. Hur myndigheter och armé står rätt handfallna, trots mycken hjälp utifrån, och hur talibanerna utnyttjar situationen och skyller katastrofen (denna, och andra) på att folk inte följer talibanernas extrema islam. De hjälper, och skrämmer samtidigt till underkastelse. Militären, som är och länge varit, en stark maktfaktor i Pakistan har en mycket vacklande ställning till talibanerna, liksom i förhållandet till USA/väst, gör vissa försök att bekämpa talibanerna, men det är ofta bara något som är en kuliss att visa upp för omvärlden. För att kunna ta emot enorma summor från väst, som ju är rädda för att Pakistans atomvapen ska falla i fel händer.
Fazlullahs anhängare blir alltfler och får alltmer stöd. Butthos dotter Benazir Bhutto kommer till makten och ger folket visst hopp, men avsätts, återkommer - och dödas, osäkert av vem och på vems uppdrag.
Talibanerna skrämmer och dödar folk. Beordrar att flickskolor ska stängas. Görs det inte "frivilligt" så terroriseras rektorer och lärare, skolor bränns ner. Och skolorna stängs med våld. T o m flickor/elever dödas. Allmänna våldsamheter uppstår. Miljontals människor blir flyktingar i sitt eget land, i de nordvästra områdena av Pakistan. Islamiska domstolar. Militären ingriper, och den säger sig få till lugn och ordning, men i praktiken är det ytterst relativt. Militären håller vissa poster, punkter, vägspärrar men egentligen är det talibanerna som härskar, genom skrämsel och genom samarbete med en del militära chefer. Etc. Trots regeringens uttalanden är inte Swat-dalen ett talibanfritt område, tvärtom.
Kriget i Afghanistan påverkar hela området. I okt 2012 utsätts Malala, då bara  15 år,  för ett grovt mordförsök i minibussen på hemväg från skolan. Märkligt nog "hittar" inte regeringen/militären mördaren. Och så sent som strax före jul 2014 så dödar talibanerna en mängd elever i en mycket väl skyddad skola, i Peshawar, inte långt från Swat-dalen.
Malala betonar och visar gång på gång att hon är en starkt troende muslim, och visar att hon dessutom moraliskt/kulturellt är rätt så konservativ. Men att talibanerna misstolkar koranen och utnyttjas av folk som söker makt, av folk som inte vill att folk utbildas och får vara fria att forma sina liv.

Vad säger då detta? Jo, att bakgrund och orsaker är komplicerade. Och att de extrema våldsbenägna islamister som finns också på andra håll i världen nog i mycket liknar talibanerna i Afghanistan och Pakistan. De finns p g a maktsträvande och politiserande islamister, som använder religionen och okunskapen som redskap. Ofta också i kombination med fattigdom och att det finns vanstyre av dagens makthavare inom området. Och korruption. IS, de som strävar efter ett "kalifat" med snart sagt världsherravälde, har uppenbarligen enorma resurser i form av oljetillgångar (och kunder) som gör att de t ex kan köpa precis så mycket vapen som de vill och anser sig behöva.  Och liknande rörelser finns ju även i Nigeria och Mali. Med terroristceller i Europa.

Det duger sålunda inte att tro att denna form av extremism kan stoppas bara med militära eller polisiära insatser. Vare sig i Europa eller i sina hemländer. Det är också förödande att söka använda rörelserna för att bekämpa andra motståndare, som "västerlandet" för dagen anser de värsta. Det måste givetvis till ordning och reda, men bestående resultat lär inte komma förrän man lyckas utrota den värsta svälten och misären, förrän folken får frihet (inklusive religionsfrihet, utbildning och yttrandefrihet, dvs i vart fall vissa demokratiska fundamenta). 
Grogrunden för extrema rörelser måste försvinna. 
Ett jättejobb.

PS. Läs gärna Malalas bok. Den är inte bara en fascinerande berättelse om hennes liv. Inte heller bara heller "förklaringen" till varför hon är en stark, modig och god ung kvinna och muslim som är i högsta grad en värdig mottagare till Nobels fredspris 2014. Inte heller bara en bok om kärleken mellan far, mor och dotter och den ömsesidiga påverkan  dem emellan.
Den ger dessutom mycket av den bakgrund, både historiskt och om nutiden, som beskriver och förklarar hur den "religiösa" extremismen växt fram i norra Pakistan (och Afghanistan).
Den bakgrund vi måste känna till för att inte bara stå handfallna, som inför något obegripligt.

Extremism som förfalskar både forntid och nutidshistorien, som förstör för de som inte är extrema.

Talibanerna både i Afghanistan och Pakistan, de försöker, och lyckas i viss mån, förfalska historien bland annat genom att förstöra historiskt och kulturellt värdefulla byggnader, som de inte vill se.
Och i nutid förnekar de flickor utbildning och låser in kvinnorna i husen, de ska inte synas ute bland män. Och måste de någon gång gå ut ska de givetvis ha sällskap med sin man eller en manlig släkting. Och ha burka, som täcker hela ansiktet sånär som ögonen.
Dessutom anser sig inte bara vara muslimer, utan vara de enda sanna muslimerna. Vanliga, normala muslimer ser de som otrogna.
Samtidigt får de vanliga muslimerna, som är de flesta, lida och utsättas för misstänkliggöranden och till och med hat när de extrema blir terrorister och dödar.

Men det här då?
I strävan att stoppa angrepp på den israeliska staten så tillgriper dess försvarare allt oftare extremt övervåld.  Vilket givetvis ogillas av många israeler, men också försvaras av andra.
Och apropå Parismanifestationen.
Angela Merkel, Tysklands förbundskansler, är världens mäktigaste kvinna. Men det stoppade inte den ultraortodoxa judiska tidningen från att sudda ut henne – tillsammans med flera andra kvinnliga deltagare – ur en bild på gårdagens (söndagens) protestmarsch.

Vad är detta annat än förfalskning av nutiden? Ett sätt för väldigt extrema att radera bort det man inte önskar se.

Världens ledare samlades för att marschera mot terrorn, efter attacken mot satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i förra veckan då 17 personer miste livet.
Bland de marscherande fanns bland andra Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, den franske presidenten Francois Hollande och Malis president Ibrahim Boubacar Keita.
Men, inte en enda kvinna. I alla fall om man ska tro den judiska ultraortodoxa dagstidningen The Israeli Haredi daily HaMevasers förstasida. Det stämmer inte riktigt. Fler mäktiga kvinnor, Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Paris borgmästare Anne Hidalgo stod mitt i bilden. Men på tidningens förstasida har de redigerats bort.

Det är inte bara talibanerna som inte vill att kvinnor skall synas.
Men alla judar har inte denna extrema syn. Vilket de vanliga också får lida för. 

En manifestation för, emot eller både och, eller... ?

Dagens stora, enorma manifestation i Paris idag skulle, uppenbarligen vara en manifestation för yttrande- och tryckfrihet, och emot terrorism som dödar för att förhindra det fria ordet och åsiktsbildningen. Detta med anledning av hur terrorister slaktade ett antal redaktionsmedlemmar hos en fransk satirtidning i tidningens lokaler i onsdags, och hur slutet (?) på terroristjakten medförde ytterligare offer, inte bara så att mördarna utan även ett antal oskyldiga personer i den gisslan som togs dog.

Att manifestera för yttrande- och tryckfrihet är, sett ur västerländsk demokratisk mening, närmast en självklarhet. Att få uttrycka sin mening är viktigt i en demokrati och inte bara för de som tillhör en majoritet. Och även om det som sägs och trycks inte behagar de som har makten, även om det är satir och även om det av de som drabbas av satiren anser att det är häderi.

Och vi anser dessutom att pennan är starkare än svärdet. Dvs att tangentbordet och internet är starkare för att skapa och behålla frihet än våld och dödande. Om än diktatorer och extremister gör allt för att bevisa motsatsen. Frågan är förstås ändå om inte självmordsbombare etc som skickas ut av maktgalna extremister är kan skapa så stor skräck att det känns svårt att kämpa för yttrandefrihet och andra friheter.

Räcker då manifestationer emot terrorism? Visst, de visar förstås att vi inte gillar, att vi inte accepterar att leva under den skräck som terroristerna vill skapa med sina aktioner.
Men jag vet inte, eller rättare sagt, det räcker inte. Manifestationerna måste leda till konkreta åtgärder från de demokratiska makthavarna så att grogrunden för extremism försvinner.

För extremisterna har ju andra mål än vi, de vill ju avskaffa frihet av alla slag, för att i st skapa ett samhälle enligt deras vilja.

Även om ca en miljon manifesterade sitt stöd för tryckfriheten i Paris, tillsammans med ett sextiotal regeringschefer, och manifestationer samtidigt skedde på många andra håll i världen.
För frågan är om alla som gick ut på gatorna förenades av engagemanget för yttrande- och tryckfrihet. Och sorg över de dödade. Jag anar att en del protesterade emot just terroristerna, samtidigt som de såg dem som en grupp med "fel" extremism. Och gjorde den gruppen större än den är...
Något märkligt var det också att se ledande politiker från länder med helt olika inställning till både demokrati och vad som är terror delta i denna demonstrationen. Deltog de verkligen av hjärtat?

Nå, manifestationen kan också ses som en demonstration till stöd för Frankrike, och än mer för det som är symbolen för fransk inställning till demokrati, nämligen "frihet, jämlikhet och broderskap".

Menar man allvar med det så finns det ändå goda förutsättningar för att (på sikt) tränga tillbaka det som göder våldsam extremism.
Frihet i demokrati som ger fred, frihet att välja sin religion och att inte förtrycka de som väljer en annan religion eller inte väljer någon tro alls, frihet att utbilda sig även för flickor, tolerans, jämlikhet som innebär minskade klyftor och fattigdom, broderskap som innebär att det inte finns slaveri men att vi tar ett socialt ansvar för varandra, att vi lever och måste leva i gemenskap med andra. Att inte girigheten tar död på något av de tre begreppen. 

Det är stora uppgifter, och ger ingen snabbfix för att komma åt våld, ondska och förtryck. Men det kan gå, om vi vill.

Ronnie Gardiner, en god man och ett ovanligt människoöde

Ronnie Gardiner, född 1932, trumslagare, intervjuade jag en gång i världen för Norrbottens-Kuriren i samband med att han spelade i Piteå. Redan då en "äldre" man, mycket trevlig och med mycket att berätta. I går kväll fick vi se ett teveprogram med honom i Svt, kanal två. Rubriken var "En ovanlig livsresa" för den knappt timslånga dokumentären. TV-programmet ligger inte så länge på SVT-play så utöver länken till det skrivet jag lite mera och ger några fler länkar.

Programmets tyngdpunkt låg inte på honom som jazztrumslagare, utan att han efter en del märkliga och hårda livsöden som också redovisades kom att utveckla sin Ronnie Gardiner Method (RGM) för att med stöd av sina erfarenheter som trumslagare finna en träningsmetod för strokepatienter för Parkinson, MS med mera, byggd på samverkan mellan hjärnans olika centra och kropp, kroppens inbyggda rytmkänsla.
Förutom i programmet kan mera om detta läsas på Wikipedia och exempelvis här (rehabilitering i takt med människan). På internet kan även hittas en mängd annan information om både Ronnie Gardiner och RGM-metoden, även kallad RGRM, liksom om den tragiska bakgrunden till att han började utveckla metoden, som en hyllning till sin sambo.

Förutom detta vill jag nämna att jazztrumslagaren Gardiner, som härstammar från USA, har spelat med mängder kända musiker, som Dizzy Gillespie, Benny Carter, Gerry Mulligan och Dexter Gordon förutom svenskar som Charlie Norman, Karin Hammar och även haft egna band.

I jazzsammanhang kallas Ronnie Gardiner för "Mr Nice". Det stämmer nog på honom även i övrigt. En svängig och god man, som vill hjälpa andra.

Ronnie Gardiner trumslagaren resp som föreläsare för sin rehabiliteringsmetod av strokepatienter med flera
Samt som instruktör för medicinare.

En obehaglig fråga

Kan vi stoppa den negativa utvecklingen detta år? Hinner vi?

Jag grubblar. 2014 var ett år med rekordmånga krig på gång. Hatet breder ut sig, mer och mer, verkar det. Grupphat. Diktatorer mördar "sina" folk. Och startar krig åt höger och vänster, för att få mera makt, för att vända bort "sina" folks berättigade klagomål om brister i landet. Religiösa extremister använder egna, hemgjorda tolkningar av resp religioner  för att få politisk makt. För att skrämma till underkastelse. Och för att få folk att hata de som inte deras extrema tolkningar. Talibaner och IS ställer muslim emot muslim, och vill dessutom sprida "sin" förvridna tolkning av islam med våld. Demokrati - nej, säger de. Och menar det.
Och extrema judar hatar alla muslimer. Utan urskillning. Visst, de har blivit förföljda, men varför detta grupphat? Inget blir bättre av hat. Och vad var de "kristna" korstågen annat är ett hat både mot judar och muslimer. Maktpolitik maskerad under religionens namn.

Hur ska världen överleva? Ska vi tvingas in under extremisters diktatur? I ofrihet, tystnad, censur, rädsla, avskaffad demokrati, registreringar, adjö till yttrandefrihet, och nej till utbildning, nej till tänkande och framsteg. (Jfr t ex Malala Yousafzais kamp för allas rätt till utbildning och rätt att leva och tänka.)

Svaret är förstås KUNSKAP, tolerans, att våga tala med varandra, upplysning, inte mörkläggning, demokrati över hela världen. Fred. Att komma förbi den girighet som vill ödelägga världen. Att genom demokrati minska fattigdom, både fysisk och psykisk slaveri.  Etc

Men hur kommer vi dit?  Att genomföra det tar tid.
Men om vi inte har tid med det då? Hatet är ju så starkt att folk dödar varandra. Dödandet och tystandet av oliktänkande breder ut sig snabbt.  Behjärtansvärda insatser för att hjälpa slår ofta fel.

Vi kan ju inte stoppa terrorism med terrorism och inskränkningar av demokratin. Och vi kan inte bara stänga dörrarna om oss, som t ex SD vill. Som jag ser det så representerar sverigedemokraterna samma slags åsiktstvång talibanerna. Tycker man inte som SD så "ut med dom bara".

Det finns många goda förebilder. Levande och döda. Men samtidigt för många onda.

Har någon en snabb-fix för att få slut på ondskan?   Utan onda vapen.

Så många tar sida, för den ena eller andra sidan i sig. Och grupperar in sig. Men det är ju inte fruktbart, det är ju ondskan som vi bör bekämpa.

Regering genom folkvilja eller genom partiledartrixande?

Om folkviljan och regerandet. Och var är partierna?

 Att ett extraval inte blir av i mars, det är bra, ur många aspekter. Men hur och varför man trixade sig fram till detta med decemberöverenskommelsen, det finns massor av invändningar emot. Både politiskt/taktiska och ideologiska. Jag har berört det i några blogginlägg redan tidigare, men vill utveckla mig lite mera.

Sålunda, förändringar i hur regeringar ska utses och fungera ska beslutas i laga ordning av riksdagen, inte av en grupp partiledare som en utomparlamentarisk överenskommelse som dels kan ses stridande emot RO (riksdagsordningen), dels de facto kan brytas när som helst.  (Ser dessutom  i skrivande stund att den visst verkar vila på så skakig grund att den redan är på väg att rivas upp.) Vill man ha en förändring i stil med DÖ (decemberöverenskommelsen),  så skall den ske just genom riksdagsbeslut, inte genom att förhandla över huvudet på riksdagens valda ledamöter, vilka ju i vart fall teoretiskt skulle kunna rösta emot partipiskorna.
Att drastiskt minska den folkvalda riksdagens makt genom en partiledaröverenskommelses till förmån för regeringsmakten, det har jag svårt att se någon demokratisk motivering för!

Vad DÖ faktiskt innebär, det kan man ha olika åsikt om också. Jag ser det som att det man kommit överens om är att inte komma överens, förutom att en minoritetsregering ska kunna regera, el i vart fall sitta kvar. Alltså ingen överenskommelse om sakfrågor, bara i form, och inte enl hur vi hittills uppfattat begreppet regeringsduglighet.

Hittills har ju minoritetsregeringar (s) antingen vilat på ett tämligen villkorslöst stöd från kommunisterna/vpk eller så genom mer el mindre breda överenskommelser i sakfrågor över (de tidigare inte så hårda) blockgränserna. Oftast genom ett regeringsparti som sökt "hoppande" majoritet med ett eller flera partier. När en regering (=s) inte hade majoritet så klarade sig den, när den ansåg att det räckte, med kommunisternas stöd. Ville den så kunde den ibland få stöd av något parti i mitten.

En regering skall söka majoritet. Klarar den inte det skall den mer eller mindre tvingas att söka majoritet för sin budget och andra förslag. Inte garanteras att kunna regera emot riksdagens majoritet.  En framkompromissad majoritet ska, i demokratins namn, rimligen ligga så nära "folkviljan" som möjligt, dvs vila på "mitten".

Ett problem blir då förstås hur man definierar var "mitten" ligger.  Att beskriva det som att alliansen är "mitten", med de rödgröna (vänstern) och sd (högern) på vardera sidan, det är en grov förenkling. .
Blockmässigt man man ju se det så. Däremot anser jag att ideologiskt stämmer det inte.  Inget av de 3 blocken är så lätt definierade.
Ytterligare en komplikationen är förstås att det är svårt att, rent praktiskt, placera partierna ideologiskt. Deklarerad och faktiskt profil stämmer ju snart sagt aldrig numera. Och vad som är "mitten" beror ju på var ytterkanterna befinner sig. För att förenkla resonemanget bortser jag från dessa komplikationer, detta  är ju inte avsett att vara en doktorsavhandling i statsvetenskap.

Jag anser alltså att demokratiska beslut ska fattas så att "folkviljan" ska respekteras. Och att när inte ett parti har en solklar och överlägsen majoritet, så respekteras folkviljan bäst genom praktiska kompromisser (i aktuella frågor) mellan partier som kan komma överens, vilket rimligen bäst sker genom att hitta "mittenståndpunkter", dvs tar hänsyn till mera än vad 51%  av väljarna vill. Gärna klart bredare än så, men utan att låta ytterkantsståndpunkter styra. 

Mitten idag ser jag idag således delvis gå tvärs igenom partier. Det går inte att säga att blocken i sig är "rött/vänster", "mitten" eller "höger".

Tveklöst rött är förstås vänsterpartiet (dock ej så rött som gamla vpk eller skp).
Mp har ibland en viss kantring åt rött, samtidigt med svårdefinierat grönt och ibland socialliberala inslag, mp är alltså inte alls klart "rött" (eller klart rödgrönt) idag.
Stora delar av dagens sosseparti är idag "mitten", men försöker samtidigt hålla en balans med de rödare/socialistiska medlemmarna och väljarna. Vinner endera sidan inom s så tappar det än fler väljare, inte minst på grund av att sossarna definierar partiet som "vänster" samtidigt som det försökt flirta år mitten trots beroendet av vänsterpartiet.  Jag menar nog att så länge sossarna inte har egen majoritet (vilket lär dröja) så måste de vända sig till mitten för att kunna reagera. Därvid tappar de möjligen en del till vänsterpartiet, men kan samtidigt få en del väljare från "mitten" (eller soffan), de som nu känner viss sympati för s, men räds för dess eventuella (?) socialism och dess beroende av vänsterpartiet.

Allianspartierna då? Fp har delvis glidit åt höger, socialliberalerna sitter trångt, men partiet får rimligen totalt ändå ses som "mitten".  (Idag ligger ju partierna/ledningarna till höger om sina "trogna" väljare, till skillnad för hur det var på 70-talet då partiledningarna låg till vänster om sina väljare.)
Nya moderaterna är en skvader, som till och från betecknar sig som mitten eller till och med ngt slags vänster-light, men de facto är det ett högerparti ändå, med sin mix av rester av socialkonservatism (Reinfeldt), en gnutta värdekonservatism, mycket av neo-conservativ nyliberalism (främst ekonomiskt) och framför allt ren maktsträvan utan klar ideologi, ett "statsbärande" parti, ungefär på samma sätt som socialdemokratin länge betraktade sig.

Centern får nog ses som "mitten" idag om än med fläckvis inslag av högerpräglad nyliberalism.
KD är i botten ett värde- och moralkonservativt parti med socialkonservativa inslag som strävar efter att vara "mitten" genom viss praktisk anpassning till liberalism, för att attrahera mittenväljare. (Vilket i o f sig gör att en del värdekonservativa inte riktigt känner sig hemma.)

Ska man sortera partierna inom alliansen så är ändå, trots inre skillnader inom partierna,  fp, c och kd "mitten", medan moderaterna är höger.

Som jag ser det så ligger mitten totalt i svensk politik idag hos sossarna(s mitten- o höger), fp, c, kd, som partier.  Men dessutom hos mittenväljare som kan ha röstat på mp eller m.

"Vänstern" är v, delar av s  och delar av mp (men ej hela eller ens majoriteten inom dessa partier)

Högern är moderaterna, och till en del sd...

Ser man det som block så är sverigedemokraterna idag ett eget "block".

Sd är, i det som är dess profilfråga, den främlingsfientliga invandringspolitiken, förstås extremt och högerextremt i sin närmast perversa nationalism. Samtidigt så ska man komma ihåg att det också är ett missnöjesparti rent allmänt, missnöje med de gamla partiernas politik och deras sätt att "inte lyssna på folk", en populism som får ses som höger - hårdare tag emot brottslingar, ekonomisk politik (men som också kan vara vänster).
En stor del av sd:s förslag som inte direkt berör invandringspolitiken, kan dock ses som en populistisk variant av gammal sossepolitik (som ju också i mycket var värdekonservativ!) , med bättre sjukvård, bättre äldreomsorg och pensioner etc. Att "finansieringen" av detta ska ske genom ett stopp för invandringen, det är man inte lika tydliga med.
Alltså, SD är ett extremt högerparti, som samtidigt försöker fånga nostalgiska vänsterväljare.

Därför borde inte DÖ ha träffats. Men partierna borde på något sätt tagit sig tid för att lösgöra sig från blockpolitiken, hitta och göra tydligt sina egna ideologiska förankringar, och sedan antingen hitta fram till ett sätt att bilda en mittenregering (med majoritet!), eller så acceptera att det behövs ett extra val, kanske sept 2015 eller i maj 2016. Vilket förhoppningsvis kunde visa partierna var folkviljan ligger. Och tvinga dem till en demokratisk kompromiss i mitten.

Varför detta enögda hat, dessa generaliseringar, denna intolerans?

Jag har den senaste tiden sett och läst så mycket om hat och intolerans. I tidningar, hört på radion (t ex i Ring P1) och läst om på Facebook.
Jag blir förtvivlad.

Jag blir bedrövad och skrämd när ser och läser om vad judar, t o m i Sverige utsätts för. Hur t ex synagogor bränns eller sprayas med hatiska slagord.
Jag blir lika bedrövad och skrämd när jag ser och läser om vad muslimer t o m i Sverige utsätts för. Hur t ex moskéer bränns eller sprayas med hatiska slagord.

Än mera bedrövad och förtvivlad blir jag när repr för både muslimer (ej alla) och judar (ej alla) buntar ihop den andra gruppen och vill utrota eller skicka iväg "packet".  Liksom när främlingsfientliga människor vill stoppa flyktingar vid gränsen och skicka tillbaka dem till kriget.
Var är toleransen, var medmänskligheten?  Varför vill man se  "de andra" med hat och avsky, varför generaliserar man?!?

Varför kan man inte se de enskilda människorna, att de är just människor, oavsett vilken grupp som "de andra" vill sortera in dem i och sätta peststämpel på? Och varför vill man inte se de bakomliggande orsakerna som att en del (både i den egna och andra gruppen) blivit extremister och så fyllda av hat. Varför inte söka bekämpa roten till det onda i st f att hata och utrota människor?

Ska det bli fred på jorden måste vi kunna tala med varandra, ge frihet, visa tolerans och utrota fördomar och okunskap.  

---

Varför läser man inte Malala Yousafzais bok "Jag är Malala" ?   

Varför utmålar man (som jude!)  Malala som "otrogen", och att stödja "västerländska icke-muslimska värderingar, det är ju att helt köpa talibanernas syn.  Hon visar precis i boken vad hon står för.  Har inte det större trovärdighet än hur hatfyllda motståndare vill stämpla henne? 

 Hon är en religiös muslim, hon förespråkar alla ungdomars rätt till utbildning, att det gäller även kvinnor/flickor, hos tror på kunskap, hon ser orsakerna till talibaniseringen, och redovisar dem. Hon har demokratiska värderingar, är ingen trotskist som påståtts av en person som "anklagar" henne för att vara "världsvänsterns" nya kelgris. Jag menar nog att hon är en, om man ska sätta västerländska stämplar på henne, en rätt normal mittenliberal med en skvätt värdekonservativ i moralfrågor, absolut ingen extremvänster och inte heller någon extremhöger eller nyliberal i fråga om ekonomi. Och hon menar att som hon och många andra som kan läsa, så är det väl överensstämmande med islam (Koranen).   På samma sätt som de flesta (men inte alla) kristna och judar anser att deras religion stämmer med demokratiska värderingar. 

Kan vi stoppa odemokratiska åsikter med förbud eller skymford?

Min absoluta åsikt är att demokratin måste skyddas med demokratiska medel.
Det vill säga debatt, upplysning, argumentation stödd av erfarenheter och fakta, och i förekommande fall givetvis genom att stoppa faktisk terrorism.

Inte med förbud mot oliktänkande, inte genom yttrandeförbud,  inte genom att trixa med lagar och genom "överenskommelser" som nollställer vissa rösters värde. Inte heller är det en framkomstväg att skymfa eller idiotförklara och säga att de (alla)  som t ex röstar på sd är små och illasinnade människor. Det torde tvärtom leda till att de än mera anser att sd är enda som säger "sanningen" och är det enda oppositionspartiet som vågar ifrågasätta det politiska etablissemanget i Sverige.

Därför anser jag att det i och för sig är bra att det inte blir något extraval i mars, men att sättet och motiven för decemberöverenskommelsen är minst sagt olyckliga.
De partier som kallar sig demokratiska orkade inte samarbeta på riktigt, utan tillförsäkrar sig själva ett slags maktmonopol - utan att behöva argumentera emot den stora fienden, SD. Troligen eftersom de inte tror sig kunna övertyga SD:s väljare att inte rösta på SD en gång till.
Vilken ynkedom! Vilket bevis på bristande tilltro till demokratin och demokratisk debatt!

SD står, som jag skrivit om många gånger, som parti för vidriga åsikter och har en mörk historia. Men det betyder inte att alla deras väljare nu i senaste valet,  har vidriga åsikter eller är småsinta människor. Det finns säkert en skara i SD (partiledningen och en kärna kring den)  som är både rasistisk och annat vidrigt. Men jag är övertygad om att den skaran i sig knappast skulle nå upp till några fyra procent. Men SD har (haft ?) en skicklig partiledare, som blandat bort korten och spelat på folks rädsla för det okända, på brister i dagens politik, som den förs av de gamla partierna, och av oro för landets finanser vid en ökad flyktingström.  Detta har inte de andra partierna begripit och inte kunnat bemöta på ett klart och tydligt sätt. Trots att Sverige är beroende av invandring, att skälet att ta emot flyktingar är humanistiskt, trots att det inte är "flyktingarna" som skapade t ex finanskrisen 2008 etc.

Att bekämpa sverigedemokraterna som parti, det måste ske gnom att göra klart för väljarna vad sd:s politik innebär konkret, att det som de föreslår "finansieras" genom ett helt orimligt,  omöjlig och inhumant stopp för flyktingmottagande. Dessutom rymmer SD:s politik så konstiga och vidriga förslag i övrigt som borde få det att vända sig i magen hos folk. Om de bara visste.  Däremot går det inte att resonera och diskutera med SD:s ledande partiföreträdare, de vill inte resonera, bara propagera.

Jag vill citera från Ann Rambergs blogg några rader betr vad SD står för: "Vad är det då för värderingar och konkreta förslag som Sverigedemokraterna vill genomföra?

Om man besvärar sig med att läsa bara ett axplock av de motioner till Sveriges riksdag som partiets främsta företrädare står bakom blir man förskräckt. Det gäller såväl förslagen som motiven. Motionerna handlar om allt från införandet av spartanska fängelser för utländska medborgare, förbud mot böneutrop, åldersbestämning av immigranter, invandringssystem enligt ett poängsystem, avskaffandet av tolkservice för invandrare vid myndighetskontakter, förbjudande av religiösa attribut inom polisen, registrering av intagnas ursprungsnationalitet och invandrarbakgrund, förbud för polisen att verka för ökad rekrytering av minoriteter eller visst kön, till förbud mot dubbelt medborgarskap. För att beviljas svenskt medborgarskap ska den sökande vidare bedömas bli en tillgång för Sverige. Vidare förekommer ett antal mer eller mindre vildsinta förslag om ökade krav på icke europeiska asylsökande. En annan motion vill förbjuda fyrverkerier på andra nationers helgdagar. Bara vid vissa svenska högtider och särskilda tillfällen ska fyrverkeri kunna godtas. En motionär önskar stoppa den etniska diskrimineringen av svenska medborgare på arbetsmarknaden. Av partiprogrammet kan vidare bland annat utläsas att samkönade par inte ska få adoptera.

Listan kan göras mycket längre. Men, redan detta axplock åskådliggör på ett tydligt sätt den människosyn som präglar riksdagspartiet och dess avsaknad av respekt för de humanistiska värderingar som ligger till grund för internationella konventioner och svensk grundlag."

Men är det skäl att idiotförklara sd:s väljare eller att trixa bort valresultatet? Nej, det är partiets egentliga syfte och mål som måste göras klart för väljarna. Innebörden av deras förslag.  De gamla partierna måste lyfta sig i kragen för att klargöra sina egna (eventuella) ideologier, att visa skillnader mellan sig, liksom vad som skiljer dem från SD, att komma ut från sina glashus och sina krympande partikadrer och förstå att det väljarna vill ha är klara besked i grundläggande frågor, övertyga om sina visioner och vägval. Inte bara i mer el mindre tillfälliga frågor, utan i riktning och mål ideologiskt.  Förklara att demokrati innebär mångfald, tolerans och öppenhet.

Att trixa eller att skälla på sd:s väljare är kontraproduktivt. 

Den socialliberala utmaningen för 2015, se på Malala

Vad är viktigast att betona och kämpa för som socialliberal? Inte som ett "partiprogram", utan som det som är visionen och tron på vägen till en bättre värld.

 Utbildning. Då den lägger grunden för kunskap. Inte bara om en massa fakta, utan (förhoppningsvis) frigör kreativitet och nytänkande. Därför att utbildning drar upp oss ur okunskapens och fördomarnas träsk. Får oss att ifrågasätta, diskutera, vara nyfikna. Kunskap lägger grunden för demokrati, ger oss förutsättningar för att känna och kräva människovärde. Lägger grunden för ett liv där vi utvecklas, kan arbeta, kan samarbete. Att inse att män och kvinnor har samma värde. Att människovärdet inte kan räknas i pengar, att rik och fattig har samma värde. 

Dvs utbildning är inte bara ett skrik på en "bättre skola' , vilket ju kan kännas både väldigt rätt men också väldigt begränsat och sekteristiskt. 
Kravet är mera långtgående, ett sätt att söka beskriva varför utbildning är viktig! Att läsa, skriva, räkna och förstå sammanhang, att historien kan ge förståelse för varför världen ser ut som den gör - på gott och ont. 
Och ge en vink om vad som kan bekämpa ondskan och vad som gör världen bättre. Frihet att utvecklas och inse att vi kan och bör få leva i gemenskap med andra. Att fred förutsätter frihet och tolerans. Och det är förutsättningar för att vår jord skall överleva. 
Att inte tappa sambanden mellan frihet och gemenskap, frihet, jämlikhet och fred.

Det ser jag som den stora utmaningen för socialliberalismen. Att få förståelse för detta.

---
Jag måste säga att min övertygelse om att detta är rätt, den har stärkts än mera av att ta del av Malala Yousafzais tankar, som hon beskriver dem i sin bok "Jag är Malala". Jag har i skrivande stund inte hunnit läsa hela hennes bok. Men det känns som en tröst och befrielse att hon och hennes berättelse bekräftar synen på utbildningens betydelse. Hon, en ännu bara 17-årig flicka, muslim från ett land som så mycket plågats av naturkatastrofer, av diktatur och olika former av religiös fanatism, av obildning etc. Att hon har denna styrka och klarsyn, det ger hopp inför framtiden. Trots allt.

Och hennes bok ger en djupare insikt i den komplexa bakgrunden inte bara till hur det är i dagens Pakistan, utan hur viktigt det är med utbildning, och hur och varför talibanrörelsen växt fram. Och demokratins nödvändighet.