Kalott jazz och blues, Kuru och Louise Hoffsten (uppdaterad)

Vi reste upp till Torneo och Kalott Jazz och Bluesfestival i lördags, den 28 juni 2014. Faktiskt för första gången. Flera timmars bilfärd. Kom lite tidigt, men nej, det var precis. Finland ligger ju en timme före Sverige i tid.

Först en barnkonsert. Sådär. Småtrevligt, men det något kylslagna vädret lockade inte så många, varken barn eller vuxna. Och nog var barnvisorna i första hand för barn i förskoleåldern.

Och sedan en pop och jazzkonsert. Sienna kallar sig den gruppen, sammansatt av musikstuderande från Torneo. Ledare Outa Pajus, som här syns vid el-pianot, kompositör av musiken, som kändes rätt trevlig, med mycket av finsk folkton i sig. En aning pop- och jazzinfluenser i en lättsmält mix. I längden dock lite blodfattig, för snäll. Med mera rutin och mera nerv kan det dock bli något. Och Essi Särkijärvi hade en fin röst för denna slags musik.
Kalott Jazz och Bluesfestivalen i Haparanda-Torneo är redan på sitt 31 år. Efter de två gratiskonserterna på Victoria Square, precis på gränsen mellan Sverige och Finland fick vi en paus. Och letade oss sedan fram till Pikisaari, jazzholmen där huvudkonserten skulle äga rum. Stort konserttält, ölbar längst bak. Mat och dryck i tält utanför och även en massa sittplatser för de som åt och drack, eller bara solade. Det lite kylslagna vädret tidigare under dagen hade vikit för en mera normal sommarvärme.

Vi var tidiga, ville inte missa sittplats i tältet. Det visade sig dock inte vara någon fara, de som kom i tid gick runt utanför konserttältet. Någon tog en öl. Ytterst få gick in i musiktältet förrän precis före start. Då blev det  välbesatt, och eftersom mera än så.

Tre band stod på dagordningen.
Först Per Ödberg, gitarrer och Dan Johansson (trumpet och flygelhorn)  Duo. Fint spelat, men blev lite jämntjockt i stora sjok. Det blir lite tråkigt och väl mycket av Chet Baker och finlir, trots att inte minst Danne J i några nummer visade sig ha bett i trumpeten. Kammarjazz, västkustjazz.  Inte min likör, även om mindre doser kan vara fullt OK ibland.

Men sen hände det. Kuru. KURU! Jag har snabbsökt på Google. Det jag finner där är att kuru är en sjukdom, och en fd kommun i Finland.  Men nu visade det sig att Kuru är en grupp musikpedagoger, från Uleåborg, som spelar fullvuxen och "skön" musik. Oj, vilken intensitet. Chockerande bra! Man kan ju inte hålla reda på och kolla in vareviga jazzgrupp runt i världen. Inte ens från  grannlandet Finland. Men budskapet om denna borde ha nått mig. Fastän det är klart,  någon smärre notis skulle nog inte fastnat. Detta är musik som måste höras! Tvivlar på att det räcker med att höra på skiva eller i radio.

Kuru.

Intensitet är ordet. Inlevelse. Uttrycksvilja, en vilja som de kan genomföra, kommunicera med åhörarna.
Mari Leppävuori sjunger texter som verkar episka, mycket finska, inte precis schlager eller pop. Men man behöver inte förstå orden, musiken och sången förmedlar ändå en känsla som man, i vart fall jag och hörbarligen även resten av lyssnarna, tar till sig. Grips av.

Det är svårt att klassifiera musiken. På något sätt är det storslagen "nutida konstmusik", men mycket mera än så med inslag av (bättre) pop (kanske?), visa/folkmusik (visst!) med inte bara lite lätt sorgesam utan mycket mycket mera levande och kraftfull, temperamentsfull, och rytmisk jazz.
Och Olli Tuomainen på tenor, sopransax och flöjt. Vilken lirare! Ingen blyg viol det inte...  Jag gissar att större delen av publiken kommit för Louise Hoffstens skull, men Kuru vann publikens hjärtan.



Kurus nära timslånga konsert, inklusive framtvingat extranummer, det kändes att det skulle bil svårt att toppa.
Men Louise Hoffsten klarade det. Vilken kvinna, vilken artist!

Hon och musikerna anlände bara ett par minuter före sitt framträdande. Hann inte sätta sig mer än möjligen en halv minut innan hon stod på scenen. Men full fart från första tonen. Enorm inlevelse, enormt proffsig -  och äkta. Munspelsintro, mycket blåtonig, till Duke Ellingtons "Don´t get around much anymore". Det var bara att ge sig.
I mångt och mycket är Kurus och Hoffstens musik olika varandra. Men gemensamt är inlevelsen, uttrycksbehovet, intensiteten i framförandet. Och att deras musik har element från olika håll, som de gör till något eget. Dock kan man givetvis påstå att i det mesta som Louise gör finns en stark blueskänsla, och mycket är ren blues. Ja, även de Elvisnummer hon gjord får mera av blues än rock i hennes gestaltning. Samtidigt ska vi ju veta att Elvis r&r hade mycket mera blues och rockabilly i sig än det mesta av det som idag kallas rock.
Nå, Louise kände redan från första stund att detta var en publik som älskade henne och hennes musik, oavsett vilka sånger hon valde att göra. Redan gensvaret till första numret gjorde att hon kände sig hemma, det syntes.
Förutom ren blues och bluesmättade Elvisnummer så bjöd Louise också på lite slow jazzblues i balladform, lite visjazz, och självaste Fats Wallers "Honeysuckle Rose".  Och vilken version av "Since I fell for you"!
Dessutom informativt och lagom mellansnack mellan låtarna. Och en hyllning till fadern, Gunnar Hoffsen.
Kompet hade Claes Crona på piano, jag har aldrig hört honom så till sin fördel. Avspänt och lödigt bluespiano. Erik Söderlind på gitarr, Johan Löfcrantz Ramsay på trummor och Anders Jonsson på bas gjorde precis vad de skulle och Söderlind visade inte bara att han kunde spela bluesgitarr med extra rockkrydda ibland utan även mera renodlad jazzgitarr, som t ex i Visa från Rättvik, i Jan Johanssons anda.

Över huvud taget så visade hela orkestern en spelglädje och entusiasm, parad med inlevelse och kunnighet som gjorde hela Louise Hoffstens framträdande till en fullträff.  Åhörarna gav sig inte heller förrän de fått ett extranummer - och en glad, smått rörd,  Louise lovade att försöka lära sig lite finska till nästa gång. Men Louise, jag tror inte det behövs, det viktiga är att Du återkommer till dessa nordliga breddgrader snart igen.
(Läste ngnstans att dagen efter, söndagen, skulle Louise sjunga och spela på Jazzens Museum, säg cirka 100 mil söderut räknat från Torneo-Haparanda. Ett tufft liv för artister som flänger kors och tvärs.)

Tack Louise!!!

... Även sonen Erik gillade Louise och sa " Du var väldigt bra, det var väldigt bra musik", vilket tycktes glädja henne.

Lästips, De ensamma av Håkan Nesser

Det finns gott om deckarförfattare, goda sådana. Både svenska och utländska. Bland de utländska har jag en förkärlek för de engelska. Men ibland känns det som de vore tretton på dussinet. Bra, men ändå inte SÅ bra. En som dock oftast är bra och dessutom lite annorlunda är Håkan Nesser.

Nu ska man kanske säga att många av de man kallar deckarförfattare skriver kriminalromaner - och att det begreppet är rätt stort och ibland är mera av action än studier av brott eller brottslingar.

Håkan Nessers "De ensamma", som kom ut härom året, är annorlunda. Den är spännande, men ofta på ett lågmält, eftertänksamt sätt. Till det yttre ändå en kriminalhistoria, rentav en deckare. Men egentligen är den mycket mera. Det  är delvis rätt djupa dykningar i människors psyke, hur livet kan gestalta sig bortom den mer eller mindre putsade ytan. Denna bok som spänner om en tidsperiod på 40-50 år, där de två dödsfallen inträffar inom 35 år, behandlar mycket om livets mening, om sökande efter lycka, om slumpen, och om tro, gudstro och om människans ensamhet. Om hur olika attityder vi kan ha till livet, till varandra, och till döden.

Dessutom ger den igenkännande bilder från Sverige som det var under framför allt sent 60-tal och 70-tal. Hur tidsandan var, och hur det akademiska livet i Uppsala kunde upplevas. Liksom dagens.
De flesta svenskar som uppnått mogen ålder har ju, förutom sin uppväxtmiljö, något slags relation till Stockholm och om man studerat så skedde det då antingen i Uppsala eller Lund. Idag kan det ske på så många fler ställen, vilket inte ger samma gemensamma referensram.

Nå, jag gillar boken, den ger mera än yttre spänning. Visar hur vänskap kan byggas men också avta, rent av försvinna med tiden. Och hur olika innehåll som kan ges ordet "vänskap".
Nå, slutet är jag inte helt lycklig över. Det är på något sätt rätt konsekvent i detta att överraska. Överraskningen blir inte så överraskande som den nog avsetts vara. Men OK, när man väl fått den lilla gruppen människors liv redogjort för sig, då kan det kanske inte bli så mycket annorlunda. En förutsägbar överraskning.
Femhundraåttiotre sidor i pocketformat. Månpocket. För mig kändes det som väl använd tid att plöja sig igenom dem.

Min far, en notis om att klara sig i världen

Det här blir en personlig notis. Om min far. Han var en enastående person, intelligent, arbetsam, plikttrogen, tolerant, djupt troende, frisinnad, nykterist. Bara gått 6-årig folkskola, men var mera beläst än de flesta.  En bra karl och en god make. Och pappa givetvis. Hade han fötts 50-60 år senare hade han haft möjlighet att utbilda sig och kunnat bli vad sin helst.  I sin ungdom emigrerade han till Nord-Amerika, först några år i Canada och sedan över till USA. Men återvände efter sju och ett halvt år till Sverige, då han fick bud om att hans far var allvarligt sjuk.
I sinom tid gifte han sig med min mor, som var betydligt yngre. Vilket gick mycket bra, jag har aldrig kunnat få en bättre karl, sa min mamma ofta. Min mor var sjuklig och de gjorde på äldre dar en  del resor till Medelhavet, inte minst Italien, beroende på mammas behov av varmare klimat än i Sverige. Och nu ska jag berätta en episod, som utspelade sig när jag och mina föräldrar var på Sardinien 1972, om jag minns rätt.

Vi bodde i Alghero på Sardinien, på ett hotell som låg en liten bit utanför själva centrum. Sardinien tillhör ju Italien, men är inte en lika stor turistö som Sicilien. Och folket är, eller var i vart fall då, lite mera kärva, inte så fjäskande för turister som det brukar vara på turistorter. Men vänliga på ett genuint sätt.

En dag ville mamma och jag gå in till centrum. Nåja gå, vi tog nog en buss, men pappa var trött, ville stanna och läsa och vila på rummet. Det var väl inte precis sol- och strandväder den dagen, trots att detta nog var i maj månad. Så vi lämnade pappa och begav oss till centrum. Gick runt där några timmar och såg oss om tills vi tröttnade och började gå tillbaka till hotellet, hittade ingen buss som passade.

Vi hade inte hunnit så långt på hemvägen förrän vi såg en liten röd bil susa förbi oss. Förare var en ung och mycket snygg kvinna, bredvid satt pappa. Tja, vi undrade ju vad som hänt. Vart skulle pappa?

När vi så småningom kom tillbaka till hotellet så låg pappa på sängen i rummet och läste. Ungefär som vi lämnat honom.

- Är du tillbaka, frågade vi?  Vi såg dig ju i en bil med en ung kvinna för ett tag sedan.  Ja, förklarade pappa, jag blev less på att ligga och vila mig, vill ut. Inom parentes kan sägas att pappa gärna ville gå ut, och det betydde att han ville ut och se folk, dvs gå ut på stan. Ja, så då gjorde han det. Gick ut och på väg till centrum, hoppades han skulle hitta oss. Men så tyckte han inte att han kände igen sig, var rädd att han gått vilse.
Men det gjorde honom inte bortkommen. Han hade gått in i en liten butik vid vägen. Han hade en lapp med sig i plånboken med adressen till hotellet. Han visade den och undrade hur han skulle gå för att komma tillbaka till hotellet.
(Jag undrar vilket språk han använde. Italienska kunde han inte, och jag har inget minne av att folket på Sardinien var så bra på engelska. Men pappa brukade klara sig oavsett språk. En gång så diskuterade han jordbruk med en bonde på Rhodos. Bonden kunde lite tyska. Pappa kunde varken tyska eller grekiska, men det gick bra ändå. Allt medan mamma och jag var inne i en keramikfabrik.)

Nå, folket i butiken förstod pappa och hjälpte till. En kund erbjöd sig att skjutsa honom till hotellet. Det var den unga snyggingen. Och därmed hade han hunnit tillbaka före oss....  Oj, vad vi skrattade.  Så typiskt pappa. Klarade sig i alla väder. Även om han inte höll sig till de snitslade spåren  för turister...

Tilläggas kan att när detta hände var pappa i 80-årsåldern. Ett par år tidigare hade vi tre, mamma, pappa och jag, varit på en turistort utanför Rom. En dag for vi in till Rom på en s.k. utfärd anordnad av researrangören. Hamnade bl a i Vatikanen, lotsades runt givetvis. Men pappa tyckte nog att det var lite trist och kom i samspråk (på vilket språk?) med några hantverkare som höll på att renovera ett mosaikgolv. Allt medan vi andra snällt följde guiden. Vi upptäckte att plötsligt var han försvunnen och undrade givetvis var han var, om han gått vilse. Med oss i gruppen var ett par äldre damer, dvs i pappas ålder och därmed mycket äldre än min mamma.  Äsch, sa de, den karln skule vi aldrig vara orolig för, han klarar sig.

Och visst, när turen var över i Vatikanen, så där stod pappa vid utgången. Han hade pratat med hantverkarna men när han var klar så såg han inte oss. Men hade ändå tagit sig till utgången, och sett en del intressant på vägen. Damerna hade haft rätt. Sedan gick vi och åt gorgonzola med nånting och tog ett glas vin på en trottoarservering.

Vad vill partierna - det är den stora frågan inför höstens val

Betr valet i höst. 

En sak verka klar, i vart fall som det ser ut idag med opinionssiffror etc.  den nuvarande alliansen får ingen egen majoritet. Och Löfvén kan inte heller sätta ihop en regering med sossar som enda bestämmande och räkna med ett par lydpartiers stöd,  som bara gör som han vill.
Därför ser jag det såhär. Moderaterna är körda, deras kommando över alliansen gillas varken av de egna (vilka de nu är) eller av övriga partiers väljare. Därför sviktar småpartierna... och en del tidigare väljare går över gränsen till främst mp, kanske någon till s. Men besvikna tidigare s-väljare sympatiserar med mp eller v.
Något stort slagkraftigt socialliberalt parti finns ju ännu inte heller som alternativ.
Därför, som ett råd. Till alla partier faktiskt. Kör era egna race! Kompromissa inte bort er (eventuella) profil. Tala om för väljarna vad ni faktiskt vill och står för! Utan sneglingar på ev koalitioner....
Vad vill kd - egentligen?
Vad vill centern - egentligen?
Vad vill folkpartiet - egentligen? Finns där en förtryckt socialliberalism som bör fram - eller är det dagens mix som är partiets linje  även om det inte är inlåst med Reinfeldt skara?
Hur vore det om sossarna visste vad de ville - säg det i så fall!?
Hur ser mp:s politik ut? Så vi kan se om den verkar hålla - eller inte?
Och vänstern - är ni ett slags vänstersossar eller är ni bara lite kamoflerade ex-kommunister, vad vill ni EGENTLIGEN?
SD då? Tja, de låtsas vilja vara "snälla" emot alla - utom invandrarna förstås. Men visa vad ni egentligen står för, sluta vela!

Idag är det väl bara partierna utanför riksdagen som visar vad de vill.
Om än för få upptäckt det.
Nå, F! kan man ju fundera på, vad det vill bakom dimridåerna som ska dölja deras socialism. 

Det är inget lätt val att göra. Men nog borde partierna, i de flesta fall också för sitt eget bästa, tala om vad de faktiskt står för.
Sedan får valresultatet visa om det finns samarbetsmöjligheter, och var de i så fall finns. 

Nu kan man tycka att jag är naiv som tror att partierna dels har ideologier och dels är beredda att agitera och argumentera för sina ideologier. Kanske det. Men jag ställer det kravet av partier som vill ha mitt förtroende. 

Våga visa att det är något annat än makten i sig ni vill.  Göm er inte i ett block. 

Jämställdhet eller feminism?

Den tidigare ledaren för vänsterpartiet Gudrun Schyman är en skicklig talare, demagog.  Det kan inte förnekas.
Förklaringen till F!s opinionsframgångar ligger just i detta.  
Men förmår man tränga igenom hennes (och därmed Feministiskt initiativs) snack blir man, eller  jag i alla fall , förskräckt över det faktiska budskapet. Det har inget med jämställdhet att göra. Det är  tvärtom ett närmast fascistiskt hat mot männen. Trots att de själva (feministerna) förnekar att de hatar män.
Jag har svårt för detta kollektivistiska (och i detta fall socialistiska, det finns ju också en konservativ kollektivism) synsätt att bunta ihop folk i grupper i st f att se individerna. För att "motivera"  detta  så åberopar feministerna det de kallar det patriarkala förtrycket.  Som de menar drabbar kvinnorna som grupp. Och utövas av männen som grupp.
Vilket snömos! 
Män liksom kvinnor är individer, och ska bedömas efter det.  Männen som grupp är inte per definition förtryckare. 
Det finns såväl goda som dåliga personer inom båda könen.  När dåliga individer förtrycker eller gör fel mot andra är det detta handlande som ska beivras och bekämpas.  Inte kollektivbestraffa ett kön.

Självfallet ska, som ett exempel, folk som gör samma jobb och är lika duktiga ha samma lön.  Inte bättre eller sämre lön på grund av könstillhörighet.   En lika behandling av individer oavsett kön är självklar. Eventuella skillnader ska ha andra orsaker än könet. 

Folkpartiet var, under sin socialliberala tid, det parti som först och mest intensivt kämpade för jämställdhet.  
På senare år har fp inte varit lika alert som tidigare i detta. Samarbetet med andra, mera konservativa partier i alliansregeringen kan vara en orsak.
Det har också gett ett större utrymme för Schymans feminister. Sista året eller så har fp lyft fram jämställdheten igen. Detta som ett led i att "visa" att fp är socialliberalt. Tyvärr är det i princip det enda steg som gjorts i den riktningen.  Och det räcker inte. En fluga gör ingen sommar, brukar det sägas.  Så min kritik emot fp betr dess borttappade socialliberala linje kvarstår. 
Till yttermera visso  så kallar sig dagens jämställdhetsförespråkare för feminister, möjligen med tillägget liberala feminister. 
Det innebär antingen att man inte kan eller vill se hur oliberal feminismen är, eller så har man kapitulerat för det alltmer utbredda språkbruket kring detta. Feminism är inte jämställdhet mellan individer. Feminism är en begrepp som ser kvinnor och män som kollektiv, som kollektiv som har gemensamma egenskaper utöver könet. Och som feministerna använder för att hävda att alla kvinnor är bättre och godare människor än alla män, att därför är det kvinnan/kvinnorna  som alltid ska sättas högst, som ska leda och bestämma allt. Mannen/männen är underlägsna varelser, och ska inte vara jämställda med kvinnorna. 
Jag ser feminismen som den de facto ses av de rabiata feministerna (i F! och annorstädes) som lika diskriminerande och extremt socialistisk som andra vänsterfascistiska åsikter och rörelser.  Den har inget med liberalism eller demokrati att göra. 

Nej, jämställdhet mellan individer, det är OK, eftersträvansvärt  och bra. Men inte feminism för att förtrycka  grupper till den egna gruppens fördel och dominans. 

Att feminister då och då använder begreppet jämställdhet, det är bara ett sätt att förvirra lyssnaren, att lägga ut dimridåer om den egentliga innebörden. 

https://www.youtube.com/watch?v=zUBZWF_ZYdU