Påvebesöket är viktigt (plus tillägg)

Påven till Sverige. Och dessutom en påve som har det förpliktigande namnet Franciskus. (Hur många vet vad namnet står för och varför denne påve tagit det? I vart fall verkar inte det vara något som svenska media funderat över.) 

Vad är det då som de flesta "vanliga" (sekulariserade) kommentatorer drar fram. Jo, de stora säkerhetsåtgärderna - och kostnaderna för detta. 

Det är genant för dessa reportar och kommentatorer. Givetvis måste det till en hel del säkerhetsarrangemang (som kostar) när en ledare av en dignitet som överträffar både USA:s president, och Rysslands dito. Etc. 
Påven är en person som andra statschefer är angelägna att hålla sig väl med - i vart fall de som är demokratiska och/eller mäktiga. 

Vatikanen må geografiskt vara en pyttestat, men katolicismen har fler änhängare än de flesta geografiskt större stater har medborgare. Och frånsett i Sverige (och ytterligare en och annan nordlig stat) har religionen en stor betydelse i människornas liv mest överallt.
När en påve av Fransciskus kaliber gästar Sverige så är det en stor och viktig sak. Han står dessutom för tolerans och en humanitär människosyn, inkl beträffande flyktingarnas situation (även icke-kristna flyktingar!) som är ytterst positiv.
Och dagens  påve står för en moderniserad syn på katolicismen, som positivt avviker från de stelnade former som alltför länge och mycket präglat den katolska kyrkan - både centralt och på många håll i världen.  Men en mänskligare, och mindre formalistisk syn har växt fram på sina håll i inte minst i Latinamerika och i en del andra utom-europeiska länder. En syn om också innefattar samarbete och samverkan med andra kyrkor, vilket påven står för. Så är bl a hans resa till Lund föranledd av minnet av reformationen och att han där träffar ledare för Lutherska Världssamfundet. Men visst finns det en hel del för påven att ta itu med, vilket ju gör det än mer angeläget att ha en god dialog med Vatikanen!

Det finns mycket mera att säga om detta, men jag väljer att i övrigt hänvisa till Alf Svenssons debattartikel i Dagens Industri. Alf Svensson var en kd-ledare som man måste respektera, även om man inte alltid delade hans politiska uppfattningar (men de var ju ändå bättre än hos dagens kd:s) .
Och jag ser det angeläget att alla goda krafter samverkar och det borde t ex vara naturligt att även (det sekulariserade) Sverige hade en ambassad i Vatikanen. Vilket ju tyvärr inte är fallet.

Här länken till Alf Svenssons artikel i DI. Den inleds sålunda.
"Under måndagen besöker påven Franciskus Sverige. Han stannar i två dagar och kommer att vara i Lund och Malmö. Det var diplomatiskt obegåvat och intellektuellt sett torftigt att Sverige stängde ambassaden vid Heliga Stolen, skriver Alf Svensson, före detta partiledare (KD).

Ingen amerikansk president eller någon sovjetisk/rysk ledare har eller har haft samma inflytande som påven. Inflytande! Makt kan byggas på kärnvapen och kängor. Stalin frågade, som bekant, hur många legioner påven kunde mobilisera. Svaret han fick var ett höjt ögonbryn.

Fruktan och fasa kan demonstreras på tusen och ett sätt, men inflytande, det är något annat."
--- 

Tillägg, dagen efter. 
I stort sett torde de flesta, dvs av de intresserade (vilket många inte verkade vara, främst för att de inte gillar religioner), vara rätt nöjda med påvebesöket. Den med Lutherska världsförbundet gemensamma manifestationen av alltmer fördjupat och respektfullt samarbete ägde rum under både högtidliga och närmast passionerade former. Och mediaintresset var hyfsat gott, även om det tydligt lyste igenom ett främlingsskap hos vissa journalister inte bara inför katolisismen utan om religion ö h t.  Den fråga som dominerade från media och vissa politikers sida var den närmast politiska frågan om jämställdhet i katolska kyrkan, dvs om kvinnliga präster. Och där kom också plumpen från den 80-årige påven, som vid avresan mycket kategoriskt avvisade tanken på detta, dessutom med ett misslyckat försök att skämta bort det. Och det utan att ge vare sig en teologisk eller allmän motivering. 

Min far, en notis om att klara sig i världen

Det här blir en personlig notis. Om min far. Han var en enastående person, intelligent, arbetsam, plikttrogen, tolerant, djupt troende, frisinnad, nykterist. Bara gått 6-årig folkskola, men var mera beläst än de flesta.  En bra karl och en god make. Och pappa givetvis. Hade han fötts 50-60 år senare hade han haft möjlighet att utbilda sig och kunnat bli vad sin helst.  I sin ungdom emigrerade han till Nord-Amerika, först några år i Canada och sedan över till USA. Men återvände efter sju och ett halvt år till Sverige, då han fick bud om att hans far var allvarligt sjuk.
I sinom tid gifte han sig med min mor, som var betydligt yngre. Vilket gick mycket bra, jag har aldrig kunnat få en bättre karl, sa min mamma ofta. Min mor var sjuklig och de gjorde på äldre dar en  del resor till Medelhavet, inte minst Italien, beroende på mammas behov av varmare klimat än i Sverige. Och nu ska jag berätta en episod, som utspelade sig när jag och mina föräldrar var på Sardinien 1972, om jag minns rätt.

Vi bodde i Alghero på Sardinien, på ett hotell som låg en liten bit utanför själva centrum. Sardinien tillhör ju Italien, men är inte en lika stor turistö som Sicilien. Och folket är, eller var i vart fall då, lite mera kärva, inte så fjäskande för turister som det brukar vara på turistorter. Men vänliga på ett genuint sätt.

En dag ville mamma och jag gå in till centrum. Nåja gå, vi tog nog en buss, men pappa var trött, ville stanna och läsa och vila på rummet. Det var väl inte precis sol- och strandväder den dagen, trots att detta nog var i maj månad. Så vi lämnade pappa och begav oss till centrum. Gick runt där några timmar och såg oss om tills vi tröttnade och började gå tillbaka till hotellet, hittade ingen buss som passade.

Vi hade inte hunnit så långt på hemvägen förrän vi såg en liten röd bil susa förbi oss. Förare var en ung och mycket snygg kvinna, bredvid satt pappa. Tja, vi undrade ju vad som hänt. Vart skulle pappa?

När vi så småningom kom tillbaka till hotellet så låg pappa på sängen i rummet och läste. Ungefär som vi lämnat honom.

- Är du tillbaka, frågade vi?  Vi såg dig ju i en bil med en ung kvinna för ett tag sedan.  Ja, förklarade pappa, jag blev less på att ligga och vila mig, vill ut. Inom parentes kan sägas att pappa gärna ville gå ut, och det betydde att han ville ut och se folk, dvs gå ut på stan. Ja, så då gjorde han det. Gick ut och på väg till centrum, hoppades han skulle hitta oss. Men så tyckte han inte att han kände igen sig, var rädd att han gått vilse.
Men det gjorde honom inte bortkommen. Han hade gått in i en liten butik vid vägen. Han hade en lapp med sig i plånboken med adressen till hotellet. Han visade den och undrade hur han skulle gå för att komma tillbaka till hotellet.
(Jag undrar vilket språk han använde. Italienska kunde han inte, och jag har inget minne av att folket på Sardinien var så bra på engelska. Men pappa brukade klara sig oavsett språk. En gång så diskuterade han jordbruk med en bonde på Rhodos. Bonden kunde lite tyska. Pappa kunde varken tyska eller grekiska, men det gick bra ändå. Allt medan mamma och jag var inne i en keramikfabrik.)

Nå, folket i butiken förstod pappa och hjälpte till. En kund erbjöd sig att skjutsa honom till hotellet. Det var den unga snyggingen. Och därmed hade han hunnit tillbaka före oss....  Oj, vad vi skrattade.  Så typiskt pappa. Klarade sig i alla väder. Även om han inte höll sig till de snitslade spåren  för turister...

Tilläggas kan att när detta hände var pappa i 80-årsåldern. Ett par år tidigare hade vi tre, mamma, pappa och jag, varit på en turistort utanför Rom. En dag for vi in till Rom på en s.k. utfärd anordnad av researrangören. Hamnade bl a i Vatikanen, lotsades runt givetvis. Men pappa tyckte nog att det var lite trist och kom i samspråk (på vilket språk?) med några hantverkare som höll på att renovera ett mosaikgolv. Allt medan vi andra snällt följde guiden. Vi upptäckte att plötsligt var han försvunnen och undrade givetvis var han var, om han gått vilse. Med oss i gruppen var ett par äldre damer, dvs i pappas ålder och därmed mycket äldre än min mamma.  Äsch, sa de, den karln skule vi aldrig vara orolig för, han klarar sig.

Och visst, när turen var över i Vatikanen, så där stod pappa vid utgången. Han hade pratat med hantverkarna men när han var klar så såg han inte oss. Men hade ändå tagit sig till utgången, och sett en del intressant på vägen. Damerna hade haft rätt. Sedan gick vi och åt gorgonzola med nånting och tog ett glas vin på en trottoarservering.