Det finns gott om deckarförfattare, goda sådana. Både svenska och utländska. Bland de utländska har jag en förkärlek för de engelska. Men ibland känns det som de vore tretton på dussinet. Bra, men ändå inte SÅ bra. En som dock oftast är bra och dessutom lite annorlunda är Håkan Nesser.
Nu ska man kanske säga att många av de man kallar deckarförfattare skriver kriminalromaner - och att det begreppet är rätt stort och ibland är mera av action än studier av brott eller brottslingar.
Håkan Nessers "De ensamma", som kom ut härom året, är annorlunda. Den är spännande, men ofta på ett lågmält, eftertänksamt sätt. Till det yttre ändå en kriminalhistoria, rentav en deckare. Men egentligen är den mycket mera. Det är delvis rätt djupa dykningar i människors psyke, hur livet kan gestalta sig bortom den mer eller mindre putsade ytan. Denna bok som spänner om en tidsperiod på 40-50 år, där de två dödsfallen inträffar inom 35 år, behandlar mycket om livets mening, om sökande efter lycka, om slumpen, och om tro, gudstro och om människans ensamhet. Om hur olika attityder vi kan ha till livet, till varandra, och till döden.
Dessutom ger den igenkännande bilder från Sverige som det var under framför allt sent 60-tal och 70-tal. Hur tidsandan var, och hur det akademiska livet i Uppsala kunde upplevas. Liksom dagens.
De flesta svenskar som uppnått mogen ålder har ju, förutom sin uppväxtmiljö, något slags relation till Stockholm och om man studerat så skedde det då antingen i Uppsala eller Lund. Idag kan det ske på så många fler ställen, vilket inte ger samma gemensamma referensram.
Nå, jag gillar boken, den ger mera än yttre spänning. Visar hur vänskap kan byggas men också avta, rent av försvinna med tiden. Och hur olika innehåll som kan ges ordet "vänskap".
Nå, slutet är jag inte helt lycklig över. Det är på något sätt rätt konsekvent i detta att överraska. Överraskningen blir inte så överraskande som den nog avsetts vara. Men OK, när man väl fått den lilla gruppen människors liv redogjort för sig, då kan det kanske inte bli så mycket annorlunda. En förutsägbar överraskning.
Femhundraåttiotre sidor i pocketformat. Månpocket. För mig kändes det som väl använd tid att plöja sig igenom dem.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar