Vi reste upp till Torneo och Kalott Jazz och Bluesfestival i lördags, den 28 juni 2014. Faktiskt för första gången. Flera timmars bilfärd. Kom lite tidigt, men nej, det var precis. Finland ligger ju en timme före Sverige i tid.Först en barnkonsert. Sådär. Småtrevligt, men det något kylslagna vädret lockade inte så många, varken barn eller vuxna. Och nog var barnvisorna i första hand för barn i förskoleåldern.
Och sedan en pop och jazzkonsert. Sienna kallar sig den gruppen, sammansatt av musikstuderande från Torneo. Ledare Outa Pajus, som här syns vid el-pianot, kompositör av musiken, som kändes rätt trevlig, med mycket av finsk folkton i sig. En aning pop- och jazzinfluenser i en lättsmält mix. I längden dock lite blodfattig, för snäll. Med mera rutin och mera nerv kan det dock bli något. Och Essi Särkijärvi hade en fin röst för denna slags musik.Kalott Jazz och Bluesfestivalen i Haparanda-Torneo är redan på sitt 31 år. Efter de två gratiskonserterna på Victoria Square, precis på gränsen mellan Sverige och Finland fick vi en paus. Och letade oss sedan fram till Pikisaari, jazzholmen där huvudkonserten skulle äga rum. Stort konserttält, ölbar längst bak. Mat och dryck i tält utanför och även en massa sittplatser för de som åt och drack, eller bara solade. Det lite kylslagna vädret tidigare under dagen hade vikit för en mera normal sommarvärme.
Vi var tidiga, ville inte missa sittplats i tältet. Det visade sig dock inte vara någon fara, de som kom i tid gick runt utanför konserttältet. Någon tog en öl. Ytterst få gick in i musiktältet förrän precis före start. Då blev det välbesatt, och eftersom mera än så.
Tre band stod på dagordningen.
Först Per Ödberg, gitarrer och Dan Johansson (trumpet och flygelhorn) Duo. Fint spelat, men blev lite jämntjockt i stora sjok. Det blir lite tråkigt och väl mycket av Chet Baker och finlir, trots att inte minst Danne J i några nummer visade sig ha bett i trumpeten. Kammarjazz, västkustjazz. Inte min likör, även om mindre doser kan vara fullt OK ibland.Men sen hände det. Kuru. KURU! Jag har snabbsökt på Google. Det jag finner där är att kuru är en sjukdom, och en fd kommun i Finland. Men nu visade det sig att Kuru är en grupp musikpedagoger, från Uleåborg, som spelar fullvuxen och "skön" musik. Oj, vilken intensitet. Chockerande bra! Man kan ju inte hålla reda på och kolla in vareviga jazzgrupp runt i världen. Inte ens från grannlandet Finland. Men budskapet om denna borde ha nått mig. Fastän det är klart, någon smärre notis skulle nog inte fastnat. Detta är musik som måste höras! Tvivlar på att det räcker med att höra på skiva eller i radio.
Intensitet är ordet. Inlevelse. Uttrycksvilja, en vilja som de kan genomföra, kommunicera med åhörarna.
Mari Leppävuori sjunger texter som verkar episka, mycket finska, inte precis schlager eller pop. Men man behöver inte förstå orden, musiken och sången förmedlar ändå en känsla som man, i vart fall jag och hörbarligen även resten av lyssnarna, tar till sig. Grips av.
Och Olli Tuomainen på tenor, sopransax och flöjt. Vilken lirare! Ingen blyg viol det inte... Jag gissar att större delen av publiken kommit för Louise Hoffstens skull, men Kuru vann publikens hjärtan.
Kurus nära timslånga konsert, inklusive framtvingat extranummer, det kändes att det skulle bil svårt att toppa.
Men Louise Hoffsten klarade det. Vilken kvinna, vilken artist!
Hon och musikerna anlände bara ett par minuter före sitt framträdande. Hann inte sätta sig mer än möjligen en halv minut innan hon stod på scenen. Men full fart från första tonen. Enorm inlevelse, enormt proffsig - och äkta. Munspelsintro, mycket blåtonig, till Duke Ellingtons "Don´t get around much anymore". Det var bara att ge sig.I mångt och mycket är Kurus och Hoffstens musik olika varandra. Men gemensamt är inlevelsen, uttrycksbehovet, intensiteten i framförandet. Och att deras musik har element från olika håll, som de gör till något eget. Dock kan man givetvis påstå att i det mesta som Louise gör finns en stark blueskänsla, och mycket är ren blues. Ja, även de Elvisnummer hon gjord får mera av blues än rock i hennes gestaltning. Samtidigt ska vi ju veta att Elvis r&r hade mycket mera blues och rockabilly i sig än det mesta av det som idag kallas rock.
Nå, Louise kände redan från första stund att detta var en publik som älskade henne och hennes musik, oavsett vilka sånger hon valde att göra. Redan gensvaret till första numret gjorde att hon kände sig hemma, det syntes.
Förutom ren blues och bluesmättade Elvisnummer så bjöd Louise också på lite slow jazzblues i balladform, lite visjazz, och självaste Fats Wallers "Honeysuckle Rose". Och vilken version av "Since I fell for you"!
Dessutom informativt och lagom mellansnack mellan låtarna. Och en hyllning till fadern, Gunnar Hoffsen.
Kompet hade Claes Crona på piano, jag har aldrig hört honom så till sin fördel. Avspänt och lödigt bluespiano. Erik Söderlind på gitarr, Johan Löfcrantz Ramsay på trummor och Anders Jonsson på bas gjorde precis vad de skulle och Söderlind visade inte bara att han kunde spela bluesgitarr med extra rockkrydda ibland utan även mera renodlad jazzgitarr, som t ex i Visa från Rättvik, i Jan Johanssons anda.
Över huvud taget så visade hela orkestern en spelglädje och entusiasm, parad med inlevelse och kunnighet som gjorde hela Louise Hoffstens framträdande till en fullträff. Åhörarna gav sig inte heller förrän de fått ett extranummer - och en glad, smått rörd, Louise lovade att försöka lära sig lite finska till nästa gång. Men Louise, jag tror inte det behövs, det viktiga är att Du återkommer till dessa nordliga breddgrader snart igen.
(Läste ngnstans att dagen efter, söndagen, skulle Louise sjunga och spela på Jazzens Museum, säg cirka 100 mil söderut räknat från Torneo-Haparanda. Ett tufft liv för artister som flänger kors och tvärs.)
Tack Louise!!!
... Även sonen Erik gillade Louise och sa " Du var väldigt bra, det var väldigt bra musik", vilket tycktes glädja henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar