Brott och straff, eller att återföra brottslingar till samhället.

Avstampen i detta inlägg är den diskussion som uppstått kring den oliberale fp-riksdagsmannen Johan Pehrsons sura reaktion över lagrådets yttrande över en föreslagen lag för drogtestning av barn och ungdomar. Se mina tidigare inlägg, här och här. På Pehrsons egen blogg, Rättare sagt (!) har uppstått en livlig diskussion kring detta, läs alltså även kommentarerna. Jag konstaterar att stödet för hans uppfattning är ytterst ringa, medan kritiken är desto mera handfast och övertygande. Av Pehrsons egna inlägg drar jag slutsatsen att han inte torde ändra sig. Det som däremot kan ske är att debatten leder till att de principer om straffens välgörande verkan, som Pehrson hävdar, diskuteras. Både i det aktuella fallet och rent generellt.

Ett sådant tecken på en mera vidsynt och öppen inställning har folkpartisten Jan Rejdnell, som kraftfullt argumenterar för ett skydd av den personliga integriteten, men som sagt även hos de flesta som kommenterat hos Pehrson själv.

Det är också intressant att se hur nätverket Liberati hyllar Lagrådet som hjältar. Och inte bara det, de går igenom de punkter hos Lagrådet, som Johan Pehrson riktat sin vrede emot. Resultatet blir en mördande kritik av hr Pehrsons ställningstagande i "drogtestfallet", men även i princip vad gäller ogenomtänkta och integritetskränkande lagar. Jag kunde citera hela Liberatis text, men ger er istället länken dit, så kan ni själva läsa den kraftiga pläderingen för integritetsaspekten.

Den för dagen förhärskande inställningen till brott och straff inom allianspartierna och speciellt då hos folkpartiet genom dess företrädare Johan Pehrson är att brott förhindras genom straff, ju hårdare straff desto bättre. Han vill säkert inte beskriva det så, men hans agerande i praktiken är just detta.

Som gammal socialliberal (och f.d. folkpartist) känns detta mycket antikvierat och oliberalt. Tillika ett grovt avsteg från fp:s tidigare politik. Dessutom finns, såvitt jag vet, ingen forskning som styrker teorin att straff är en effektiv medicin mot brott. Det som är fullt klart är dock att straff kan ses som samhällets hämnd mot brottslingen. För brottsoffret kan det möjligen ibland ha en viss psykologisk relevans. Men i övrigt?

Som av en händelse hittar jag då ett intelligent och resonerande inlägg av en jurist, Jakob Heidbrink, som diskuterar just relationen brott och straff, om vad som är straffets syfte. Även här rekommenderar jag en läsning av hela inlägget, varför ni här får länken. Jag ger några av hans punkter:
* Lagar skall inte vara ”signaler” från samhällets sida. Där säger han bl a: "Lagar skall kunna genomföras, vara något så när rationella och vila på principiella och genomtänkta ställningstaganden. ... Syftet med strafflag måste enligt min mening vara att motverka brott och att försöka få brottslingen på en icke-brottslig bana."
* Hårdare straff motverkar inte brottslighet. Det betyder inte att det inte kan behövas straff. Men: "Jag tvivlar dock på att en potentiell brottsling gör upp en räkning där hon skulle begå brottet om straffet är tio månaders fängelse, men inte om straffet är två års fängelse. Jag tror att risken för upptäckt är långt mera avskräckande..."
* Politiskt ledarskap är något annat än att blint följa en uppfattning. Dvs, hur en majoritet säger, det beror på hur man ställer frågan. Och vad en majoritet tycker ska inte förhindra en politiker att visa ledarskap och kunna tänka till själv.
*Kriminalpolitik kostar, den med, och detta är ett viktigt argument. "En fängelsevistelse kostar en miljon om året. Det skulle vara välinvesterade pengar om det ledde till att brottslingar avhålls från framtida brott. Det finns dock inget som tyder på det." Och han menar att eftersom det finns annat som också måste prioriteras emellan så måste de som kräver längre straff visa att det är effektivt att använda pengarna så, vilket dock inte skett.
*För att straffet skall vara ”proportionerligt”, måste vi veta hur vi översätter ett brott till straff. "Hur räknar man ut straffvärdet för ett knytnävsslag i ansiktet jämfört med ett i magen, jämfört med en attack med en kofot, jämfört med en attack med yxa, jämfört med en våldtäkt?" Och menar han: talar vi om proportioner, är det fel att diskutera ett brott i taget, utan då måste vi titta igenom hela brottsbalken och jämföra straffen, vilket vi aldrig kommer kunna göra.
* Ingen kan ange punkten där ett straff är hårt nog. (Som en konsekvens av föregående punkt.) "När är ett straff hårt nog för en våldtäkt? Är det någon som har ett svar på det? Jo, jag har faktiskt ett svar: aldrig. En våldtäkt (och flera andra brott) innebär en sådan förnedring för offret att inget straff framstår som hårt... nog". "Poängen med straffet måste vara att förhindra brott, och alltså måste vi försöka att hitta ett sätt som förhindrar så många brott som möjligt."

Detta var bara korta citat, läs hela inlägget. Och begrunda, vad är syftet med straff? Hur kan vi förebygga brott? Hur få den som begått ett brott att återgå till en laglig tillvaro? Fängelser är ju att se som lärdomsanstalter för kriminella, och där får de bara kriminella kontakter.

Är det vettigt att genom hårdare och längre straff öka och förlänga tiden för en brottslings skolning i kriminalitet? Vilket samhälle vill vi ha?