Partier utan medlemmar men med spindoktorer gör oss villrådiga

Peter Andersson har upptäckt att Anna Dahlberg i Expressen tyckt till om hur allianspartierna bytt politik. I långa stycken har hon rätt. Men både hon och Peter Andersson "glömmer bort"
att problemet med "omstylade" partier finns inte bara inom alliansen, utan i lika hög grad inom oppositionen.
En del aspekter kring detta har jag diskuterat bl a här. Jag konstaterar där att partiernas medlemstal är en spillra jämfört med för några årtionden sedan, vilket givetvis ger konsekvenser. Man kan också tillägga att det faktum att flera partier (läs, främst s) därtill behållit sin urgamla föreningsstruktur, trots så glesa medlemssiffror att de till och med har svårt att besätta sina styrelseposter, den konservatismen gör frågan än mera komplicerad.

Jag konstaterade också att förhållandet väljare och partiledning förändrats i hög grad de senaste 30-40 åren. Från att då låg partierna/ledningarna till vänster om sina väljare medan idag ligger partierna till höger om sina väljare. Generellt sett.

Nu är ju höger-vänster ett mycket grovt mått och kan väl i huvudsak ses som ett ekonomiskt perspektiv på politiken. Trots detta och trots moderaternas försök till omstylning till att se ut som ett mittenparti så menar jag nog att partiet ändå i stort befinner sig till höger om sina väljare. Eller kanske pga det. M:s nya fasad har lockat väljare med något slag av vänstersympatier, men "ända dit" har inte moderaterna förflyttat sig, inte de facto.

Bara detta att de olika "blocken" har bytt plats är ju en stor omställning i sig, som gör att många måste ruska om sig och se var de är!!!! Jag upplever att många gamla sossar har svårt att inse att inte det är sossarna som är regeringspartiet, de betraktar det som naturens ordning att så ska det vara. Likaså känns det nog ofta för konstigt för många "allmänborgerliga" väljare att beteckna sossarna som opposition... Man är så van att själv befinna sig i en hjälplös oppositionsposition att det är svårt att tänka om. Att partiledningarna tämligen snabbt anpassat sig är en annan sak. Och möjligen en orsak till deras försök till omstyling...

Jag minns den tid då moderaterna hette högern och var ett säkert konservativt parti för rika direktörer och godsägare, sedan kom Gösta Bohman och kallade sig och sina moderater för liberaler. Så småningom blev det i viss mån riktigt, i vart fall om man preciserar det till neo/ny-liberaler. På senare år har Reinfeldt låtit de konservativa återta utrymmet och kallar de kultur- och socialkonservativa inslagen för "arbetarvänligt"... Och allt finns där i den mix som idag är "nya moderaterna".

Jag minns också den tid då folkpartiet var ett säkert socialliberalt parti med förankring bland lägre tjänstemän, hantverkare, småbönder, folkrörelseskolade arbetare, nykterister och frikyrkliga och såväl folkskollärare som högre akademiker och socialt engagerade storföretagare (det här var ju före den tid då dessas främsta intresse inte var bonusar). Den typiska fp-väljaren var en kvinnlig kontorist strax under 30 år, en nyfiken och radikal kvinna som ville utveckling och jämställdhet.

Centern hette bondeförbundet och bestod av storbönder som ville ha 5 öre mer för mjölken. Sossarna hade kvar sin socialiseringsiver och ansåg att makten var deras monopol och med den skulle de planera och bestämma i detalj varje människas liv. Och kommunisterna var kommunister, som troget lydde Moskva.

Idag stämmer inte mycket av detta längre. I vart fall de flesta väljare har dock ännu kvar en dimmig föreställning om att partierna står för en ideologi liknande den de en gång haft. Men nu finns dessutom ett s.k. miljöparti i riksdagen. Ett parti som mognat och i mycket blivit ett mera vanligt parti. Kristdemokraterna kom in i riksdagen och tappade sin kristna pingstvänsprofil och blev ett blekt kulturkonservativt och småpopulistiskt parti, med få väljare. Sossarna började en nedmontering av trygghetssystemen sjukförsäkring och A-kass. De gamla partierna tappade alla sin liberala syn på frihetsbegrepp som integritet och rättssäkerhet, och öppnar fältet fritt för ett nytt parti, piratpartiet. Och Alliansens alla partier fortsatte att skära ner på tryggheten för sjuka och arbetslösa, till många av deras väljares förfäran.

Partistödet gjorde partierna oberoende av de allt färre medlemmarna och gav partiledningarna medel att anställa "experter", s.k. spindoktorer och anlitade PR-byråer i allt högre grad, som ersatte den debatt inom partierna som de hade medan de ännu hade medlemmar.
Numera är det taktik som präglar partierna. En taktik som ska vinna väljare. På vägen dit ska man bli "moderna", dvs "anpassa" sig till vad spindoktorerna tror att folk vill ha och förväntar sig. Resultatet har blivit att grundidéerna kommit i skymundan, eller helt förkastats annat än som honnörsord i högtidliga sammanhang. Dvs i de sammanhang man vill apellera till de gamla kärnväljarna. I övrig söker man nya väljare. Inte ens kommunistledaren får kalla sig kommunist längre för sitt parti, vänsterpartiet.

Men - väljarna har rätt att få veta vad de röstar på!!! Och vad de inte vill rösta på. Alltfler blir förvirrade och tveksamma.
Har de olika partierna något slags kompasser? Att de lägger om kursen, det är ju uppenbart för de insatta. Men var stannar nålen?
I många fall tycks de inte ens använda någon kompass. Om man nu inte ska räkna den allt överskuggande strävan efter MAKT dit... De vill ha makt, ger några disparata exempel, men vi vet inte grunden. Alla svajar fram och tillbaka.