Den tigande makten

I en demokrati ger medborgarna i val uppdrag till riksdagsledamöterna att företräda dem för att fatta goda, demokratiska beslut enligt folkets vilja.

Hur skall de valda veta vad folket vill? I någon mån kan de veta det om de själva fört ut sina åsikter i valrörelsen. Men ytterst få profilerar sig och talar om var de står. Möjligen för de ut partiets valfrågor enligt partistrategernas tolkning.

Riksdagsledamöter väljs för att representera sin valkrets. Just det, de väljs visserligen under en partibeteckning, men de skall representera väljarna. De är inte ansvariga inför partiet. De är ansvariga inför väljarna!
Visserligen söker partiorganisationerna på många sätt binda upp ”sina” riksdagsledamöter. Men faktum kvarstår, riksdagsledamoten har fått sitt mandat av väljarna. De kan avsätta henne/honom i nästa val.

Det rimliga är då att riksdagsledamöterna håller tät kontakt med med medborgarna. Gör de det? Svar: nej!
OK, i någon mån bevistar de interna partimötenoch gör de små besök i ”verkligheten”, som de brukar kalla det när de låter sig guidas runt på företag eller skolor.
Det är tillfällen när de själva kan föra ut sitt budskap. Tillfällen där de når ytterst få väljare.

Men samtalar de med medborgarna? Svarar de på mail? Nej, i ytterst liten grad. Diskuterar de på bloggar? Nej, en del har bloggar, men de används oftast bara för att föra ut partisynpunkter, inte för diskussion. Ibland har de spärrat sina bloggar för kommentarer.

En del frågor som riksdagen beslutat om var på intet sätt valfrågor. Jag avser givetvis FRA-lagen (dvs hur allas vår kommunikation via internet kan kartläggas, registreras och systematiseras) och IPRED, lagen som ger mer än polisiära fullmakter till mediaföretag att kräva familjer på stora skadestånd med hot om att dra dem inför domstol med motiveringen att någon använt deras dator för att ladda ner film eller musik.

Inget parti förde fram detta som valfrågor, som de ville kämpa för. Det rimliga hade då varit att ledamöterna fört en intensiv debatt med väljarna, tagit del av medborgarnas synpunkter om detta är förenligt med personlig integritet och rättssäkerhet. Men så skedde inte!
Det som riksdagsledamöterna lyssnade på var tvärtom lobbyorganisationers och byråkraters önskmål om mera makt.

När medborgarna började fråga ledamöterna om vad de tyckte, då svarade de inte, de satte enl uppgift till och med in filter som skulle sålla bort besvärliga mail-frågor.
En grupp demokratiskt intresserade personer skrev till samtliga riksdagsledamöter och frågade om deras kunskaper om FRA-lagen, det som i bloggarvärlden kallats ”riksdagssvar.se”. De flesta har inte svarat alls! Speciellt dåliga att svara var de med partibeteckningarna (s) och (m), dvs de stora partierna.
I några fall kom svar in som hänvisade till partidokument. Inte på vad de själva visste och ansåg.
Med en del undantag (främst från mp och v) så visade dessutom de svar som verkligen inkom att kunskaperna om vad de beslutat var mycket bristfälliga.

Detta är ytterst allvarligt! För att kunna representera oss väljare måste riksdagsledamöterna ta reda på vad vi anser. De måste kommunicera, svara på mail och skaffa sig kunskaper om de frågor som är aktuella.

Alla kan inte ha samma åsikter. Av FRA- och IPRED-frågorna att döma så anser uppenbarligen de flesta i riksdagen att integritet och rättssäkerhet inte är viktiga frågor. Men då ska de klart deklarera detta, diskutera det och grunda sina beslut på kunskaper.

En tigande riksdag, som inte orkar diskutera med intresserade medborgare och som grundar sina beslut på vad lobbyorganisationer och byråkrater vill, den har avlägsnat sig långt ifrån de demokratiska principerna.

Tillägg. Detta inlägg kommer även att tillställas några av de s.k. traditionella media. Om det tas in är en annan sak, som blir intressant att se.