Hax uppmärksamar (http://henrikalexandersson.blogspot.com/2009/03/margot-i-smoret.html ) liksom Dagens Industri (http://di.se/Avdelningar/Artikel.aspx?stat=0&ArticleID=2009%5c03%5c23%5c330024&SectionId=Ettan&menusection=Startsidan;Huvudnyheter ) att EU-kommissionären Margot Wallström haft en minst sagt hyfsad lön och att hon får en lika gyllene pension den dag hon slutar.
Margot tillhör inte favoritobjekten för min kritiska granskning av makten. Hon verkar ju vara en ganska sansad kvinna, som inte gör för många dumheter. Samtidigt kan väl sägas att någon klart lysande stjärna har hon inte heller varit (annat än inom den stjärnfattiga socialdemokratin).
Trots att jag inte är speciellt avundsjuk över höga löner, dvs om de beror på hårt och intelligent jobb, anser jag knappast att hon gjort rätt för den lön hon haft. Och än mindre för sin pensionsfallskärm.
Ett avgångsvederlag på fem milj kr samt en pension på 1,2 milj per år från 65 år är i saftigaste laget. Till detta lär då komma de pensioner hon får för sin tid som riksdagsledamot och minister. Liksom "vanlig" grundpension.
Även politiker (eller tjänstemannapolitiker, som i detta fall) och direktörer, bör inte ha andra "fallskärmar" än de vanligt folk har, dvs A-kassa med de tak som finns i den. De får förutsättas ha kunnat sätta av buffertar (och försäkringar) som klarar övergången till nästa jobb, från sina rejäla löner. Att lägga speciella pensioner på topp av de övriga känns också stötande.
Varför inte i vanlig ordning räkna in deras inkomster för reguljär pension? En bra lön under några år höjer ju den vanliga pensionen också. Till detta får de, som alla andra, ta privata pensionsförsäkringar, som de själva betalar.
Det brukade sägas, främst från direktörssidans försvarare, att höga löner för dem inte har någon reell betydelse, totalt sett.
Nu ser vi dock sedan några år att direktörslönerna sprungit iväg så att EN dir-lön kan motsvara alla, eller nästan alla övriga anställdas.
Till det kommer då den psykologiska effekten. Alla underhuggare, mellancheferna vill också ha högre lön. Och ministrarna - inte ska de ha så mycket mindre än en direktör? Och riksdagsmännen. Hur ska man kunna rekrytera kunnigt folk till riksdagen om de inte har "ordentliga" löner?
Men, med tanke på hur riksdagen ser ut idag får jag nog tillåta mig konstatera att den strategin varit tämligen misslyckad.
Jag menar desstom att girigheten är en dålig metod för urval av politiker. Det stora intresset hos en politiker bör väl vara att arbeta för ett bättre samhälle för andra, utifrån olika ideologiska plattformar! Eller?
Och dessa enormt kunniga människor, fondförvaltarna, kreditgivarna och andra inom finanssektorn. De hanterar ju gigantiska summor, de ska givetvis ha gigantiska löner och bonusar. Eller hur?
Tills girighetsbubblan spricker. Och staten (dvs vi skattebetalare) måste gå in med stöd för att rädda de krisande företagen... av alla slag. Dvs sätta igång sedelpressarna. Höja skatterna.
Allt detta skapar inflation. Vilket framför allt drabbar de med låga inkomster.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
23 mars 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar