Sveriges vapenaffärer, Wallenbergs, exportregler mm

De nya avslöjandena om Sveriges (SAABs) vapenexport till Saudiarabien, efter hemliga påtryckningar från Wallenbergsfären, med hjälp av kronprinsessan Victoria och prins Carl Philip aktualiserar en rad frågor.

En fråga är hur i allsin dar som kontrollmyndigheten 2010 kunde ge klartecken till affären (vapenfabriken) på felaktiga förutsättningar? Exportreglerna, som i o f sig är snåriga,  anger ju att export bl a inte får ske till länder som är inblandade i någon form av krigs- eller stridshandlingar. Diktaturstaten Saudiarabien var ju helt klart starkt inblandade i ett pågående blodigt krig i grannlandet Jemen.
"Saudiskt stridsflyg bombade byar i Jemen och hjälpte den jeminitiska diktatorn kuva en shiitisk rörelse i landet. De saudiska bomberna drabbade civilbefolkningen hårt, bland annat träffades ett sjukhus.
Hösten 2009 flög saudiska bombplan över gränsen till Jemen för att hjälpa landets diktator Ali Abdullah Saleh att kuva den shiitiska houthirörelsen som kämpade för oberoende i norra delen av landet.
Till arabisk media sa den vice försvarsministern som ledde striderna att landet befann sig i krig. Så här skrev svenske ambassadören i Saudiarabien i en rapport i början av 2010:
"För första gången på flera decennier har saudisk militär gått i fält. Stridigheterna och de saudiska flygraiderna fortsätter och mycket talar för att det saudiska engagemanget, kan förväntas bli långvarig".

Varför mörkade kontrollmyndigheten kriget?  På vems uppdrag, eller efter vilka påtryckningar?

 Betr Wallenbergs inblandning. Marcus Wallenberg är inte en privatperson som öppet försöker påverka regeringen. Han är representant för makt- och industrisfären Wallenbergs, en av de tyngsta finansfamiljerna i Sverige som bl a behärskar SAABs vapenindustri. Och dessutom agerade han här i största hemlighet.  I mars 2008 skrev han till dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors ett brev, som hemligstämplades. Nu har SR/Ekot kunnat offentliggöra brevet, och jag citerar ett avsnitt:
"Bäste Sten,
När jag härförleden besökte Riyad med en stor delegation nordiska företagschefer togs vi bland annat emot av Saudiarabiens vice försvarsminister prins Khaled bin Sultan. Han tog då upp ett ärende med mig som jag förstår redan finns på ditt bord sedan några dagar som jag förstår handlar om FOI:s plötsliga avbrytande av samarbetet med sin saudiska motsvarighet. Jag kan då ingenting om detta ärende, vare sig vad det handlar om eller hur länge det pågått.
Vad jag däremot kan konstatera är att våra saudiska vänner har tagit mycket illa vid sig av FOI:s agerande och inte minst bristen på kommunikation och information i detta fall. Prinsen tog mig avsides och överlämnade en kopia på det brev han skickat till dig daterat 4:e mars 2008 men jag fick också ett eget brev som jag härmed bifogar.
Mitt intryck är att det är av största vikt att denna fråga löses snabbt och ett på för alla parter tillfredsställande sätt annars finns det tyvärr risk att ett antal andra samarbetsområden inte minst ERIEYE kan hamna i farozonen. Jag känner vid det här laget prins Khaled rätt väl, han  skulle knappast insistera som han gjorde om han inte själv stod under ett visst tryck. Han försäkrade mig om att han för närvarande icke avsåg ta upp frågan i den saudiska regeringen men han underströk att om han gjorde det i dagens läge skulle reaktionen runt bordet bli ”well, forget the swedes ”
Marcus Wallenberg"

Jag ser det som en mycket olämplig och hemlig påtryckning från Wallenbergs på regeringen att ändra sitt beslut. 

Idag är Marcus Wallenberg ytterst ovillig att tala om sina kontakter både med Saudiarabien och med regeringen. Han försöker t o m förneka förekomsten av brevet (ovan), men tvingas sedan att indirekt erkänna dess förekomst, men vill inte kommentera innehållet, trots att SR har det. Självfallet inser han det olämpliga i att han agerat som han gjort och vill därför säga minimalt för att avslöja sig. Påtryckningen var ju avsedd att vara hemlig.  Wallenbergs ville ju att alliansregeringen skulle fullfölja de avtal som s-regeringen några år tidigare ingått, för att gynna SAAB. Det gällde dels ett avancerat radarsystem, dels att Sverige skulle bygga en vapenfabrik i och åt Saudiarabien.

Sverige (dvs regeringarna och vapenindustrin) anser sig ha den mest strikta regleringen av exporten av vapen, samtidigt som Sverige är en av de absolut största exportörerna av vapen, både i faktiska tal och sett i relation till vår befolkning.
Det är alltså något som inte stämmer.
Svenska folket är faktiskt rätt så negativa till vapenexport. Medan främst socialdemokraterna och moderaterna är positiva, främst av två skäl. Dels att Sverige måste ha en vapenindustri för att tillgodose det egna försvaret, utan att bli beroende av import. Dels att vapenindustrin ger sysselsättning, spec om den kommer upp i större (lönsamma) volymer, vilket kräver export. Folkpartiet och miljöpartiet har liksom vänsterpartiet varit mera tveksamma eller helt emot export av krigsmateriel.

Ett flertal skandaler, där svenska vapen varit inblandade i krig och inbördeskrig (från Boforsaffären och framåt) har tvingat fram regler som skulle vara mer restriktiva, i synnerhet ska Sverige inte sälja till diktaturer och länder i krig eller inblandade i väpnade konflikter. Så har varit avsikten med de "skärpta" reglerna och kraven att export ska godkännas av en speciell inspektion.  Inte minst har uttalanden i den riktningen gett uttryck för detta.
Sålunda tillsattes också en utredning efter Saudiaffären 2010-2012 som ska framläggas i dec 2014 och som ska precisera, skärpa och förtydliga nuvarande regler.  Vi får väl se vad som händer...

Att reglerna är komplicerade och ger utrymmer för rätt vida tolkningar, och avsteg, det visar ju både de senaste årens olika avslöjanden  och den fortsatta volymökningen, så långt den är bekant.

Jag kopierar in ett stycke från Wikipedia (länk som ovan) om detta. "I en opinionsundersökning genomförd av Demoskop i november 2009 ansåg 81 procent av befolkningen att Sverige inte ska tillåta vapenexport till länder i krig, och 92 procent att Sverige inte ska tillåta vapenexport till länder där allvarliga brott mot mänskliga rättigheter sker. Sedan beslut 1996 har delegerats från riksdagen till myndighetsnivå har en praxis utvecklats som innebär att undantag beviljas regelmässigt - i tusentals fall under de senaste åren - från förbud mot export till sådana länder. Svenska vapen har använts av flera totalitära regimer och i flera krig, exempelvis i Burma, Sri Lanka, Indonesien, Tunisien, och på senare år Egypten, Afghanistan och Irak. Sverige kritiseras för att exportera vapen ökande andel länder som begår allvarliga brott mot mänskliga rättigheter, och till båda sidor i konflikter, exempelvis till både Indien och Pakistan. ^[20] [21]

KRUT-utredningen (KRigsmaterielUTredningen) föreslog 2005, på initiativ av regeringen Persson, en uppluckring av reglerna för att underlätta internationellt försvarssamarbete och bättre återspegla praxis. Förslaget mötte kritik och genomfördes aldrig.^[22] I maj 2011 lovade folkpartiet, kristdemokraterna, miljöpartiet,socialdemokraterna, och vänsterpartiet tvärtom att verka för att reglerna skärps så att vapenexport i praktiken förhindras till diktaturer och länder där allvarliga brott mot mänskliga rättigheter sker i praktiken förhindras, men uttalade sig inte om krigförande länder.^[23] Trots detta löfte har vapen sålts under 2011 till Thailand, Saudiarabien, Indien, Pakistan och Förenade Arabemiraten - länder som kränker mänskliga rättigheter, är inblandade i pågående krig eller är diktaturer.

Riksdagen beslutade den 19 maj 2011 att ge regeringen i uppdrag att ta fram en ny lag om krigsmateriel som skärper vapenexporten gentemot ickedemokratier.

Projekt Simoom var ett kontroversiellt samarbete mellan Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och Saudiarabien i syfte att tillsammans bygga en vapenfabrik iSaudiarabien, och att lära saudierna svensk vapenteknologi. Projektet avslöjades av Sveriges radios Ekoredaktion i mars 2012 kritiseras för komplicerade arrangemang med bulvanföretag i syfte att hindra insyn och debatt."  

Sålunda, att sälja krigsmateriel ses av många (dock ej av väljarna) som viktigt för industrin och dess inkomster och har mäktiga lobbyister. Ännu ett Wikipediacitat:  "Den politiker som anses ha haft störst betydelse för denna lobbyism är tidigare statsministern Göran Persson, idag PR-konsult för JKL, som har vapenindustrin som kunder. Andra personer som utpekas som betydelsefulla lobbyister är bland andra Marcus Wallenberg och Jan Nygren."

Jag menar att Sverige, som alliansfritt land, behöver en viss vapenindustri. Och dess produkter blir rimligen något billigare om de också kan säljas utomlands. Men jag menar att det får inte ske till diktaturer (med en rätt sträng definition!) eftersom de ofta är eller råkar i konflikt med andra länder (demokratier och diktaturer) och också förtrycker mänskliga rättigheter. Ö h t ska inte krigsmateriel få säljas till något land, eller part, som förtrycker mänskliga rättigheter, oavsett hur landet benämner sitt statsskick. Däremot ska vapen kunna, efter noga prövning i varje fall, säljas till demokratiska frihetsrörelser eller för försvar emot diktatur och förtryck.
De undantag som uppenbarligen idag både inspektions- och kontrollorgan som regeringen kunnat göra ska kraftigt begränsas, om möjligt helt avskaffas.
Svenska vapen ska inte säljas dit där de kan användas emot demokratier eller emot mänskliga fri- och rättigheter.  Det kan ses som en kraftig begränsning.  Men nödvändig, och trots allt finns det väldigt många demokratiska länder som ska få köpa svenskt materiel. Om de vill.  Och utan skumraskhistorier av något slag.

Skärpningar och förtydligande  måste till så att reglerna lever upp till vad de faktiskt avsetts vara, utan hemliga undantag och avsteg.   Därför vill jag ge ännu nu en länk. till Amnesty.  http://amnestypress.se/artiklar/reportage/25470/i-skandalernas-kolvatten-nu-ska-vapenexportlagen-s/

Hans Lindblad om öppenhet och fåniga hemligheter

Dagens bloggtext är en kommentar från Hans Lindblad (se ovan i blogghuvudet) om den aktuella debatten om hemliga handlingar, öppenhet etc, allt med koppling till Wikileaks och hur dagens makthavare söker minska den fria informationen.

"Egentligen ett förakt för demokratin att viktiga utrikesfrågor hålls hemliga"

I början av 1900-talet var både liberaler och sossar negativa till "hemlig" utrikespolitik. De ansåg att om kontakterna redovisades öppet så skulle det minska riskerna för konflikter och krig. Riksdagen stod ju då helt vid sidan i de flesta utrikesfrågor, så därför inrättades utrikesnämnden. Men snart märkte man att de få, som fick information på så sätt, inte förde den vidare till andra ledamöter.

I Sverige hemligstämplas det allra mesta av UD:s handlingar i minst 70 år. Det ledde till att forskare kunde ta del av nazityska och amerikanska dokument, där det stod beskrivet vad svenska diplomater sagt till dem, men de svenska dokumenten släpptes inte.

Egentligen är det ett förakt för demokratin att viktiga utrikesfrågor hölls hemliga, t ex det omfattande militära samarbetet, efter Natos bildande, med främst Norge, England, USA och Danmark. Jag tycker det samarbetet var bra, men självklart måste riksdag och allmänhet informeras.

Jag tyckte det var fånigt att som riksdagman få ta del av även mycket enkla handling som hade hemligstämpel, t ex beskrivningar om politik och annat i olika länder, ofta med pressen som källor. Ibland sades att ett skäl att hemligstämpla var att inte visa svensk allmänhet hur dåligt många av UD:s diplomater skrev.

Jag kan ändå erkänna att det finns en del samtal som bör hållas hemliga, t ex inför förhandlingar. Men har länder dokument som inte bör komma ut ska man väl se till att omgärda dem säkert. Det är skandal att USA har skyddat dokument så illa som det nu visat sig. Ett av skälen är dokumenten ifråga är gripbara av hundratusentals tjänstemän i amerikansk byråkrati.
De dokument som de senaste dagarna kommit fram om hur Saab blev lurade i Norge eller hur Urban Ahlin har olika budskap till amerikanska diplomater än till sina partikamrater är väl sådant som det bara är bra det blir allmänt känt.

Hans Lindblad

Spyker köper Saab!

Läser just att Spyker köper Saab, att GM godtagit sista budet.
"Den nederländska sportbilstillverkaren Spyker, som länge uppvaktat Saab-ägaren General Motors, har fått sitt senaste bud godkänt. Affären är nu ett faktum, erfar SVT:s Rapport." Så skriver Dagens Industri.

Men rubriken: Saab räddat, den är nog mera tveksam. Vi kan ju alltid hoppas, men tiden får utvisa om Spyker har förmåga och kapital på längre sikt för att få Saab på fötter och bli lönsamt.

Uppdatering några timmar senare. Så typiskt, som vanligt har något hakat upp sig i sista stund.

Uppdatering 2. Tisdag kväll. Ännu en gång artiklar om att Spyker köper Saab. Om det är rätt, det får vi väl veta rätt snart. Eller om det är ännu en förhastad "anka".

Nyårsfundering (1), mjölkbutiker och mattanter

Denna tanketråd började med att en av långhelgens traditioner är att köpa och äta bl a dadlar. Att årets dadelköp inte vart så bra, så kanske borde jag kolla om det mera kända och beprövade märket finns till halva priset om någon dag i butikerna. Överbliven julmat och dito julgodis brukar ju numera snabbt reas ut så det inte måste kastas pga passerat bäst-före-datum.
Varvid tanken gick till hur butikernas sortiment förändrats.

I min barndom fanns ännu mjölkbutiker. Sortimentet bestod av mjölk. Punkt slut. Inte lättmjölk, mellanmjölk eller standardmjölk. Utan mjölk, rätt och slätt. Till ett pris av drygt 40 öre litern, som köptes i mjölkhämtare. Dessa butiker försvann succesivt under 50-talet eller så ökade de sitt sortiment. Blev livsmedelsbutiker i eller i anknytning till ett mejeri till exempel.

När jag tänker på "min" första mjölkbutik får jag också alltid en association till Saab. Det bilmärket var bara något år gammalt denna tid, men ett exemplar av bilen hade letat sig upp till de nordliga breddgrader där jag var barn. Saab var ett märke som stack ut. Och det levde kvar längre än mjölkbutikerna.

Nästa mjölkbutik fanns i ett mejeri (nu sedan länge nedlagt) på den ort i södra Norrland dit vi flyttade. Där jobbade ett par kvinnor, som ganska snabbt bytte jobb och blev mattanter i min skola. De kallades ju så, de som byggde upp skolbespisningarna. En av dem var gift med skolstyrelsens ordförande. Den andra var mor till ett par tvillingar, en flicka och en pojke, som gick i min klass. Mamman fortsatte i skolmåltidsverksameten i många decennier till, hennes man och tvillingarnas pappa var fjärdingsman, bytte så titel till polis, förstatligades, och blev mer och mer politiskt verksam och till slut landstingsman och landstingsråd.

Det sprack för Saab, uppdat.

Jodå, jag har haft en Saab en gång i tiden, en Saab V4. Den tjänade bra under några år, men fick till slut bytas ut mot en Volvo. Nu är sagan slut för Saab, och Volvos framtid är också osäker.

I dag kom beskedet att GM inte tycker att Spyker var den köpare de önskat. Det blir nedläggning i stället. Visst hade det varit glädjande om Saab hade kunnar fortsätta. Men när bilarna inte säljs så måste något extra till. Nog kände jag viss tvekan redan med Koenigsegg, en sportbilstillverkare med något oklar uppbackning. När de så drog sig ur har det nog mest varit önsketänkare från inblandade parter. Holländska Spiker, ännu en liten sportbilstillverkare med ännu mera oklara finansiärer. Eller rättare sagt, de kända bakgrundsfigurerna ingav i vart fall mig inget förtroende. Gissningsvis hade EIB liknande tvivel. Det har ju också spekulerats i att de faktiska ägarna till Spyker, dvs främst den ryska bankiren, främst var ute efter lånet från EIB. Vad vet jag.

Visst är det sorgligt. Men att staten skulle gå in som bilfabrikör ser jag som uteslutet. Nu gäller det att räddas vad som räddas kan, för de anställda och betr den tekniska kompetens som Saab har.

Uppdatering. Läser div kommentarer i DN. Blir helt förbluffad att Lars Ohly där uttrycker sig på ett balanserat och rent ut sagt förnuftigt sätt. Det var inte precis igår som jag kunnat instämma med hr Ohly. Detta medan Peter Eriksson (mp) svamlar på om att staten missat att få en långsiktig ägare till Saab. Koenigsegg, Spyker och deras finansiärer-ägare? Hoppsan, Peter!

Massmord på journalister och djurplågeri

Ibland känns det inte helt angeläget att skriva av sig alla tankar man har i nya bloggposter. Det kan vara lika bra att bara kommentera på andras bloggar.

Den senaste tiden har djurplågeriet (vanskötseln av grisar), med rätta, upprört många bloggare.

Vikten att bekämpa sverigedemokraterna (och deras idéer) har också, glädjande nog, fått allt bredare anslutning. Och Sveriges kristna protesterar helt rätt i den inkränkta syn som MIV (och andra svenska myndigheter) har på vilken roll religionen har i andra länder.

Folkpartiets landsmöte föredrar jag att inte ytterligare kommentera, det skulle bara göra mig deprimerad (trots enstaka ljuspunkter).

Situationen för SAAB och Vattenfall (såväl bolagets som regeringens och tidigare regerings (van-)skötsel upprör många bloggare och kommentatorer i gammelmedia.

Lite vid sidan av detta kan ett par andra inlägg ses. Ex-vis Sagor från livbåten, som väcker frågan om bekantskapstest, med en ironisk släng. Vilket får mig att tänka på Sociogram...

Och en av piratpartiets förträffliga riksdagskandidater, Olof Bjarnason, har en intressant bloggpost om det enkla och komplicerade, vilken rekommenderas till läsning inklusive den livliga kommentarsdebatten!

Allt detta är viktiga saker, men förefaller dock som något småttigt när man tar del av nyheterna från Filippinerna, om det makabra massmord som skedde där häromdagen. Dvs där ett femtiotal människor grymt mördades i en massaker när hustrun till en kandidat var på väg att registrera maken till nästa års val (enl uppgift för det liberala partiet) ledsagad av bl a ett stort uppbåd journalister. De flesta dödade var journalister. Det förefaller uppenbart att de skyldiga var hejdukar till den lokale politikerpampen, lierad med president Gloria M Arroyo, som inte vill ha konkurrens om sin position. Om den filippinska reaktionen kan t ex läsas här. Till och med svensk press reagerade! T ex här och här.

Politiska mord är vanliga i Filippinerna, men detta var en ovanligt grov och omfattande kränkning av den sköra filippinska demokratin. Antalet offer är ovanligt stort, det förefaller planerat och genomfört av framstående lokala politiker som har (haft) stöd på det nationella planet. Massakern var förberedd, med gravar grävda i förväg, först skedde en kidnappning och sedan avrättning.
Att vara politiker, speciellt då i opposition, är farligt i Filippinerna. Samtidigt kan konstateras att landet är ett av de absolut mest farliga för journalister! Formellt är pressen mycket fri i landet, men de överhängande hoten om att mördas är en stark anledning till självcensur.

Ett hot mot rättssäkerheten är givetvis att i kampen mot terrorister (som muslims gerilla) så har lokala politiker privata arméer (milis), vars främsta syfte verkar vara att säkra makten för politikern och dennes klan. Nu har president Gloria förklarat undantagstillstånd och sagt att de skyldiga ska straffas, vilka de än är.

Nu är det upp till bevis för presidenten.

SAAB-matte

I stället för att kommentera Pirate Bayrättegången, ska jag göra som traditionella media, dvs skriva om SAAB. Det SAAB som är politiskt hot-stuff och där man bollar med miljarder fram och tillbaka.

Det är några siffror som flyger runt i debatten som jag började fundera över. Saabs styrelse säger att de räknar med en förlust detta år på 3 miljarder kronor. 3 000 miljoner kronor.

3 000 000 000 kr. I förlust.

Det sägs också att Saab har fyra tusen anställda. OK, det är en massa underleverantörer också, men de har egen ekonomi.

Fyra tusen anställda genererar en FÖRLUST på tre miljarder.
Det blir en förlust på sjuhundrafemtio tusen (750.000) per anställd. Förlust!

I runda slängar betyder det att Saab gör en förlust som är bortåt två gånger lönen (inkl arbetsgivaravgifter) per anställd!

Jag har inte kollat, men det har nämnts att Saab "gör" alternativt har en produktionskapacitet på 100.000 bilar/år. Samtidigt har det sagts att de bara kör på halv kapacitet. Det skulle betyda att varje bil går med 30-60.000 kr i förlust att tillverka. Förutsatt att den blir såld.

Vad betyder det?
Att det är viktigt att bryta ner de siffror som bollas i luften. Det krävs stöd (=bidrag brukar det kallas i andra sammanhang) på massor av miljarder. Räkna själv ut vad det blir per anställd.

Rimligen kan inte allt vara sjukt i Saab, men lika självklart är det att det inte går att driva företag med sådana förluster. Helt uppenbart gör de bilar som inte nog många vill köpa och som är för dyra att tillverka.
Det betyder att lönerna är för höga, det är för många anställa och att produktionsapparaten och administrationen inte är effektiv.

Men hur kan indiska Tata göra bilar som säljs för 20.000 kr? Och de ska ju ge sig ut och konkurrera på världsmarknaden, och göra en billig miljöbil. OK att lönerna är lägre i Indien, men även om Saabarbetarna arbetade helt gratis så skulle företaget ändå gå med en enorm förlust.

Jag förstår att regeringen inte vill stoppa in ett okänt antal miljarder av våra skattepengar i ett Saab som läcker som ett såll. Regeringens uppgift är att lindra konsekvenserna för de som förlorar jobbet. Samt att ge sådana konkurrensneutrala förutsättningar för nyföretagande att det kan komma nya jobb i stället. Och då i företag som går med vinst.

Att jobba i förlustföretag ger ingen trygghet.

PS: Läs gärna även kommentarerna. DS.