Medborgarförslag eller "folkmotion" ? - Vad stärker demokratiskt deltagande?

"Att ta bort medborgarförslaget och ersätta detta med en folkmotion är ur demokratisk aspekt ett riktigt uselt förslag. Att ge medborgarna rätt att lämna medborgarförslag är frivilligt för kommuner och landsting, 75 procent har så beslutat.

Inte Norrbottens landsting, men de lyssnar ju inte heller på vad folket tycker. Syftet med att införa medborgarförslag var att minska avståndet mellan väljare och förtroendevalda. Ett motiv var också att ge unga personer som saknar rösträtt en möjlighet att väcka ärenden för att öka barn och ungas delaktighet i den kommunala demokratin och att stärka deras kunskaper om hur den kommunala politiken och förvaltningen fungerar."

Så inleds en debattartikel i PT, föranledd av Peter Roslunds (och därmed sossarnas ?) uttalanden i i gårdagens PT där han vill avskaffa rätten att lägga medborgarförslag till kommunfullmäktige. De tar för mycket tid att utreda, tycker han. Det kommer för många förslag och är för snäva, han vill hellre ha färre förslag som stöds av flera, och förordar det som kallas "folkmotion".

Kommunalrådet Peter Roslund (s) tänker avgå vid årsskiftet, men nog är det trist att han i slutet av sin bana förespråkar en sådan begränsning av demokratin. Det som behövs för ett bredare och mera direkt demokratiskt deltagande är inte inskränkningar i möjligheterna att engagera sig, att känna sig som en medborgare. Tvärtom. 

Jag citerar ur debattartikeln.
"I en motion, som blev avslagen av kommunstyret, ville vi stärka medborgarförslaget genom likställa det med motioner från partier. Vi ville att förslagsställarna med egna ord skulle kunna argumentera för förslaget när det kom upp till behandling.
2014 års Demokratiutredning har i år lagt fram förslag om att ersätta medborgarförslaget med en folkmotion. ”Ärende får i fullmäktige väckas av minst en procent av de folkbokförda i kommunen eller i landstinget, som fanns i kommunen eller landstinget den siste december året före det år som motionen lämnas in (folkmotion).”
---
"Syftet med medborgarförslag är att medborgare kan initiera ett ärende för att på så sätt minska avståndet mellan väljare och förtroendevalda. Det är en metod att både ge förslag för förbättringar i kommunen men också en metod att med kraft framföra åsikten att här är något som kommunen måste beakta.
Kravet på att 1 procent av de röstberättigade skall underteckna en folkmotion stärker inte demokratin. Tvärtom. Det är inte så lätt att skriva och författa en motion. Att göra en utredning som styrker förslaget är inte heller medborgarnas uppgift. Det är kommunen som har uppgifterna om planer, budget och ekonomiska resurser.
Kommunalrådet Roslund tycks tro att bara för att en person lämnat in ett medborgarförslag så är det snävt. Många kan likväl stödja det. Roslund liksom andra i politiker/tjänstemannastyret måste också skärpa till sin tankeverksamhet.
När många medborgarförslag kommit in i samma ärende, som t ex arbetskläder till anställda, kan man och skall man behandla dom i klump. Använd förnuft, om det nu finns, istället för byråkratiskt grubbleri." Undertecknat: Anders Nordin/Leon Bollerup, Skol och Landsbygdspartiet.  Slut citat.
---
Jag instämmer.
Alltför många känner inte att de kan påverka demokratin. Känner en djup klyfta till både de som de kallar "politikerna i riksdag och regering" och "kommunpamparna".  Och störst är måhända den klyftan mellan ungdomar och det politiska etablissemanget, som ju också omfattar (de krympande) partierna.
När nu Demokratiutredningen föreslår att medborgarförslag ska ersättas av folkmotion så är det en helt galen väg. Möjligen kan man testa att inför även möjligheten med folkmotion, möjligen, men inte ta bort medborgarförslag.
Att det känns jobbigt för de styrande politikerna och deras tjänstemän, med medborgarförslag, det argumentet köper jag inte, det är ju väljarna som ska få delaktighet i hur kommunen styrs.

En folkmotion kräver att den stöds av en procent väljare. Det är mycket det. Kräver en stor organisation, i skala av ett stort parti. Och frågor som är så stora och omfattande att de ändå (rimligen!) behandlas inom den vanliga politiskt/byråkratiska lunken i kommunen. I många kommuner krävs 2-4% för att få ett mandat i fullmäktige. Och förutom s och m är det ofta få andra partier som har så många fler mandat - och har medlemsantal som ligger under eller runt ett hundratal (aktiva) medlemmar.  Men - partier som lyckats komma in i fullmäktige, de behöver inte "folkmotion", annat än möjligen i PR-syfte, för att få uppmärksamhet i media.  Ö h t så bygger begreppet folkmotion på ett kollektivistiskt tänkande. Att det är suspekt att enskilda medborgare engagerar sig i samhällsfrågor.
För givetvis kan medborgarförslag vara "breda" såväl innehållsmässigt som vad gäller sympatisörer. Rymma principiellt viktiga frågor, som rör stora grupper eller alla medborgare. Och ha diskuterats med andra. Men att springa runt och ragga underskrifter, till ett kollektivt framarbetat förslag/motion, det är inte något som så många har tid eller resurser till, även om man har bra idéer, som man vill att "kommunen" tar upp.

F.ö. menar Roslund också att det är för lätt att överklaga plan- och byggnadsbeslut. Det vet jag inte, men det kanske är möjligt i vissa fall. Men nog måste möjligheten finnas för de som berörs direkt.  Dessutom så anser han att det ska kosta, avgiftsbeläggas, att överklaga. Det har jag svårt att svälja. Ska medborgarrätt, att få säga ifrån, kosta pengar? Nej, tack.

Acceptera och t o m respektera SD, eller rent av förbjuda partiet.

Eftervalsdebatten behandlar minst lika mycket Sverigedemokraterna och deras framgångar som regeringsbildandet, i vilket inget annat parti vill blanda in SD.

Sverigedemokraterna är ett vidrigt parti men en grundsyn som vi andra anser är mycket osmaklig, odemokratisk, diskriminerande och till och med rasistisk. Hur ska vi andra förhålla oss till SD då?
Dessutom så aktualiserar SD:s framgångar hur man ska behandla dem när de med sina framgångar kan göra anspråk på viktiga poster i riksdagen - och i någon mån även i kommuner och landsting, inte minst som möjliga vågmästare om man tänker i blockpolitik.

Låt mig försöka analysera - och därmed komplicera bilden.

1) SD har rasistiska rötter. Andra partier har en mörk historia också, om än oftast en bra bit bort i tiden och som är mer el mindre förlåten. Dessutom, även om en historia inte är förlåten så behöver den inte vara oroande i dagens läge.

2) SD:s ledning försöker på olika sätt tvätta bort denna i demokratiska salonger mindre passande stämpel. Bär kostym som de värsta moderater, vill inte låtsas om brunskjortan under.

3) Men kärnväljarna vet och känner i kroppen vad SD står för, dvs rasism i en eller annan mening.

4) SD är invalda i demokratisk ordning.

5) Och SD´s breda väljargrupper är komplicerat sammansatta. En del, även utanför kärngruppen har mer el mindre (dolda) rasistiska motiv, även de.  Andra, många andra,  blundar för det, vill tro på Åkessons försäkringar om att SD inte är rasistiskt, "bara" vill "minska" invandringen eftersom den är så dyr att den förhindrar förbättringar på andra områden. "Vi måste ju ändå först och främst se till att de gamla får bra pensioner och äldreomsorg."   Därför minska invandringen och ställ högre krav på invandrarna.

Hur vi, som betraktar oss som demokratiska och antirasister, ska förhålla oss till SD, det avgörs om vi ser denna komplicerade helhet.
Ska vi respektera SD:s åsikter och ideologi eftersom de är invalda i demokratisk ordning? Eller ska vi skilja på detta, att alla har rätt att ha sin   åsikt och få välja parti efter egen vilja,  från att respektera denna åsikt?
Och ska/bör vi skärpa till detta med att den åsikt de har, inte bara strider emot vår åsikt, utan konstatera att den också är odemokratisk - och i strid med FN:s konvention om att förbjuda organisationer som främjar rasdiskriminering.

Kan vi lösa den knuten? Jag vill koppla resonemanget till vad som skriv i dagens DN-debatt, i en artikel med rubriken "Följ FN-lag mot rasism och tvinga SD att bekänna färg" 

En intressant precisering  i artikeln är detta resonemang. "Vi menar att spridningen av rasismen är utbredd i dagens Sverige och Europa. Denna rasism är sällan av biologiskt slag, som tror på fasta rasskillnader och rashierarkier. Den bygger snarare på uppfattningen att människor av olika skäl är till den graden olika att detta legitimerar att de ska hållas isär och behandlas olika. Huruvida det är etnicitet, kultur eller religion som påstås göra människor olika spelar här mindre roll. Det avgörande är att olikheterna ursäktar eller rent av uppmuntrar till att vissa utesluts från rättigheter som andra har. Denna rasism existerar och växer i dagens Sverige. Den drabbar invandrare och flyktingar liksom unga svenskar som växer upp i segregerade områden och av många ”med-borgare” uppfattas som icke-svenskar."

Därmed, menar artikelförfattarna, "bör tillträdande regering i sin regeringsförklaring deklarera att Sverige avser följa den FN-konvention vi undertecknat men aldrig verkställt, och som förpliktar oss att ”förbjuda organisationer och organiserad och annan propaganda, som främjar och uppmanar till rasdiskriminering”.

Alltså: förbjud SD. 

Nå, om vi gör så, förbjuder SD som en organisation som främjar rasdiskriminering, har vi då löst problemet?
Nej, SD kanske klyvs eller återuppstår i annan skepnad. Och fångar upp de som är trötta och besvikna på dagens politiska etablissemang, och vill se ett antal frågor lösta, som SD vill finansiera eller lösta på andra sätt genom att drastiskt minska invandringen.
Och, OBS, detta måste vi inse, och bemöta, oavsett hur vi ser på och behandlar dagens SD - i talmansval, i bemötande, eller genom lagstiftning.

Vad representerar partierna?

Enl Rapport i morse (kolla om det finns på Svtplay) så fortsätter partierna att tappa medlemmar. Det är i och för sig inte förvånande. Trenden har hållit i sig i decennier, med enstaka hack uppåt för enstaka partier då och då.

Det parti som positivt avviker något från regeln denna gång är miljöpartiet, som ändå bara har runt tio tusen medlemmar vilket inte är mer än vad folkpartiets ungdomsförbund hade på 60-talet, om jag minns rätt. De flesta partier har tappat en tredjedel av medlemmarna under 2000-talets första decennium. Sossepartiet, som fortfarande menar sig vara ett stort parti, har nu färre medlemmar än vad folkpartiet hade under sin storhetsperiod på 50-talet. Fp:s väljarandel var då 22-25%, sossarna idag ligger på ca 34%. Kd som snubblar runt 4% av väljarna har ändå något fler medlemmar än vad fp har idag.

Snacka om medlemsras. Utom då för piratpartiet, som har en medlemskader i samma storleksordning som regeringspartiet moderaternas...

(De politiska ungdomsförbundens medlemstal är idag löjligt låga, efter att registren rensats från pappersmedlemmar.)

Givetvis kan man fråga sig hur partierna ska kunnar rekrytera nya medlemmar. En orsak är måhända att de lever i gamla tider, med huvudsaklig aktivitet i form av fysiska medlemsmöten i form av kafferep, där det politiska innehållet ofta är väldigt tunt och med minimalt utrymme för diskussioner. Andra möten är genomgång av kommunala ärenden, med ofta än mindre attraktionskraft och utrymme för debatt. Den information som förmedlas är i hög utsträckning enkelriktad; dvs om vad partiledningen vill föra ut som partiets politik. Den faktiska politiken fastläggs uppifrån och ev diskussion förs i små kretsar, och i blygsam mån via internet.

De flesta partier, utom piratpartiet, ser internet som en propagandakanal där medlemmar och intresserade ska informeras om politiken, inte en plats för diskussion för att utforma den. Därigenom, och pga hur partistödet är utformat, så styrs de små (=alla) riksdagspartierna uppifrån. Medlemmarna behövs de facto bara som valarbetare. Personval är en tänkbar stimulans för ökat intresse, men där är de flesta partier föga entusiastiska... Rena personval kan ju minska partiledningarnas inflytande till förmån för självständiga politiker!

En konsekvens av dagens situation är att partierna inte är det minsta representativa för sina väljare, ja knappt ens för de krympande medlemsskarorna! Ex-vis så deltar ofta bara 20-30% av de få medlemmarna i de provval som ordnas. Sossarna har inte ens provval...
Huvuddelen av medlemmarna är äldre och deltar i liten utsträckning i någon verksamhet, de står kvar bara av något slags kvarvarande lojalitet med det parti de en gång gick med i.
Många andra har gått ur partierna eftersom de insett att deras inflytande är minimalt och att partierna i hög grad ändrat sin politik jämfört med för något/några decennier sedan.

Statsvetarna menade att under 70-talet låg alla partier (program/partiledningar) till vänster om sina väljare. Idag är förhållandet det motsatta. Partierna ligger till höger om sina väljare. - OK, höger-vänsterdimensionen är ett trubbigt instrument, men ändå.

Min slutsats är alltså att partierna idag, av flera skäl, inte är representativa för väljarna. Partier som styrs uppifrån och som inte förmår (eller vill) rekrytera fler medlemmar, som får inflytande, de kommer förr eller senare straffas rejält i valen. Medan däremot de som både vill och kan attrahera aktiva medlemmar, de kommer att belönas.

Visst kan väljare bli lurade, men inte hur många gånger som helst eller hur länge som helst.

Lojalitet - med vem eller vad?

I NU nr 25/08 (fps veckotidning) finns en artikel med rubriken "FRA prövar lojalitet". Avsikten med rubriken är möjligen att meddela att fps gruppledare i riksdagen, Johan Pehrson, anser att det är illojalt av en riksdagsledamot att rösta emot partilinjen.

Till vem ska en riksdagledamot visa lojalitet? Till regeringen? Till partiet? Till sina väljare? Till sitt samvete och sin grundläggande ideologi?
Jag vågar säga (för lagen har väl inte trätt i kraft än, hm...) att jag inte ser som det överskuggande syftet för en riksdagsman att rösta som partiet vill, eller att göra det lätt för en regering.
Personligen anser jag det viktigare att visa lojalitet mot sina väljare och sin egen djupa övertygelse. Att rösta efter sitt samvete måste väga tyngre än att följa en partipiska.

För, vad är det som säger att det ska vara lätt för en regering?

Men ligger det inte en ännu djupare, mera skrämmande, underton i rubriken? Den att FRA anses, av makteliten, ska kunna pröva medborgarnas lojalitet emot makthavarna, emot den politiskt korrektheten, att medborgarna ska kontrolleras så att de inte ger uttryck för andra åsikter än de för tillfället härskande anser de korrekta, lojala?
Debatten, som den förts av vissa förespråkare för FRA-lagen, ger en otäck eftersmak av hur de som anser sig veta bäst ser på oss andra.