Socialliberalismens vägval, viktigt!. Det är dock inte det som L-partiet gjort

 Fd kommunalrådet och riksdagsmannen Harald Nordlund har i UNT (6 nov)  kommenterat L-partiets bakgrund och  val. Jag citerar hans artikel, och kommenterar den nedan , något kortare  (har också citerats i Facebook). 
---

Liberalernas vägval en historisk parentes

Med enstaka undantag kan partierna i Sveriges riksdag kalla sig liberala. Inte för att partierna är lika, men för att begreppet liberal, från latinets liber som betyder fri, är öppet för partiernas egna definitioner.

Begreppet liberal kräver en förstavelse för att tydliggöra en ideologi. Den kan handla om Manchesterliberalismen, vars inriktning var att helt fri konkurrens är bästa förutsättningen för ekonomisk utveckling och för en rättvis fördelning. Förespråkarna menade att frihet råder när samhället inte utfärdar förbud eller tvång. Sedan det visat sig att den helt fria konkurrensen missgynnade de svaga i samhället växte fram en ny inriktning för några liberaler i England redan i mitten av 1800-talet, som kom att få benämningen socialliberalism. Kravet på en starkare statlig styrning var uttryck för ambitionen att skapa jämlika förutsättningar. I Sverige formulerades socialliberalismen av Bertil Ohlin, på 1940-talet, som en politik för en frihet så länge inte andra kommer i kläm. Uttrycktes så småningom som sociala reformer utan socialism.

Under Folkpartiledaren Bengt Westerberg var denna profil tydlig. Därefter har skett en stegvis dragning åt höger, under namnet Liberalerna, med en vurm för marknadskrafter i även offentlig verksamhet där det solidariska ansvarstagandet blivit mer otydligt. I dag även steg bort från internationell solidaritet genom, i vissa frågor, samarbete med ett nationalistiskt parti.

Idèer från Manchesterliberalismen lever vidare i vad som benämns nyliberalism och som tar sig uttryck i krav på inskränkning av statliga ingripanden och lägre skatter. Utan att beskriva något av riksdagspartierna som nyliberalt kan skönjas inslag i den nu nytillträdda svenska regeringens överenskommelse med Sverigedemokraterna i, det så kallade, Tidöavtalet.

Samtidigt som Liberalerna dragit sig åt höger kan förflyttningar noteras för även Socialdemokraterna. Man talar inte längre om socialism utan man har stakat ut kursen som en tredje vägens politik. Vägvalet beskrivs ofta som en kompromiss mellan Socialdemokraternas tidigare demokratiska socialism och en kapitalistisk marknadsekonomi. Avståndstagandet från socialismbegreppet och accepterandet av marknadsekonomin ger socialdemokratisk politik i dag likheter med den socialliberalism Folkpartiet, nuvarande Liberalerna, stod för under Bengt Westerbergs ledarskap.

Utan Liberalernas ideologiska förflyttning kan anses ha förelegat förutsättningar, att efter valet i år, skapa ett nära samarbete mellan L och S i en regeringskoalition. Oviljan, inte minst från Liberalernas sida, att söka sådant samarbete kan kläs i ord som misstro. Attityden att socialdemokraterna kan man inte lita på har funnits och finns fortfarande hos en del i partiet. Med nuvarande positionering för Liberalerna är ju en nära samverkan helt främmande. Med nära samverkan avser jag koalition . Den form av samverkan vi sett i form av Januariövernskommelsen och det nyss träffade Tidöavtalet anser jag bör, ur demokratisk synpunkt, ifrågasättas. Den typen av avtal anger att ett oppositionsparti är delvis en del av regeringspolitiken, delvis ett oppositionsparti. Lösningen skapar osäkerhet hos väljarna. Tidöavtalet är ur denna aspekt ännu mer tveksamt då ett oppositionsparti beretts plats i regeringskansliet med ett eget kansli. Partiledningars förhandlanden, som inte sällan leder till överenskommelser, som står i strid med, av partiernas högsta beslutande organ, fattade beslut, bör inte vara möjliga.

Fastslås bör att ett parti är antingen i regeringsställning eller i opposition.

Liberalernas nuvarande vägval torde komma att utgöra en kort parentes i dess historia. Partiets långsiktiga existens kan knappast grundas i en samverkan med konservativa och reaktionära partier. Det fortsatta vägvalet står mellan att strypas av sådana krafter och att återgå till en profilerad socialliberalism.

På den senare vägen bör en framtida koalition mellan Liberalerna (som då bör finna ett mer relevant namn) och Socialdemokraterna vara möjlig.

Harald Nordlund

f.d. kommunalråd och riksdagsledamot (FP) ---

Mitt, Lars-Erick Forsgren, svar.

Min kommentar blir sålunda: Jag skulle mått bättre om du rubricerat artikeln: "L-partiets vägval blir en historisk parentes".

Varför det då? Jo, jag menar att liberalism har, alltsedan Ohlins tid, på svenska betytt socialliberalism enligt folkpartiets tolkning. När fp bytte namn till Liberalerna så hade det dock redan urvattnats en hel del genom partiell anpassning till "nyliberalismen" som jag, liksom t ex Hans Lindblad, snarare ser som ny-konservatism med ekonomisk slagsida. När nu partiet dessutom anpassat sig till extremkonservatism och rasistisk-nationalism till och med i en regeringssamverkan (med SD), så har L-partiet definitivt avlägsnat sig totalt från socialliberalismen!

Därför så menar jag att partiet kan betecknas som L-partiet, en partiorganisation som har lämnat sitt ursprung, och inte har rätt att kalla sig liberalt/Liberalerna, och bara (möjligen) ha kvar L-et. L-partiet är ett organisatoriskt skal utan innehåll. Skalet kan knappast återfyllas med innehållet socialliberalism. Det måste till en ny organisation som ideologins hemvist.

Partiernas förflyttningar (som de facto skett) är dock inte riktigt korrekt att beskrivas på en höger-vänsterskala, det är mer komplicerat än så. En viktig dimensionen demokrati eller auktoritär/diktatur av olika karaktär. Olika syn på vad frihet innefattar, välfärden omfattning. Ideologiernas utveckling - eller avveckling etc. Internationalism eller nationalism.

Nå, jag instämmer i konstaterandet att socialliberalismens fortsatta existens inte kan vila på en samverkan med ärkekonservativa eller rent reaktionära krafter. Framtiden måste vila på ideologins egen kraft genom att den presenteras trovärdigt.

Om den kan eller bör förstärkas genom samarbete med centern och/eller socialdemokratin beror i hög grad på hur de partierna utvecklas. Centern har en tid bitvis legat rätt nära socialliberala tankegångar, hur det blir efter ledarskiftet kommer väl snart visa sig. Socialdemokratin har en historia, som varit lätt socialistiskt färgad men också varit pragmatisk på en linje som mera ska samla makten hos partiet än för en klar ideologisk linje. Vad som nu sker efter valet vet vi inte. Det kan bli en radikalisering åt socialism-light, eller en dragning åt SD:s hårdhet kring invandrare och flyktingar, eller en slags pragmatisk mittenposition, som kan ha en smaklig portion av socialliberalism. Det får vi se, kanske.

Det viktiga är att socialliberalismen finns som ett tydligt och klart alternativ! Ett folkliberalt alternativ, som inte belastas av L-partiets snedsteg.

LARS-ERICK FORSGREN, 
Alltjämnt socialliberal, men sedan länge inte L-partist. 

1 kommentar

Gilla

Kommentera

Nazze-sd styr och "regeringen" med sina partier viftar på svansen

 Visst kan man diskutera om de är nazister eller fascister, eller en mix av båda dessa antidemokratiska läror, som SD och dess ledning, står för, men det är hårklyveri. Det viktiga är att det är detta som är grunden för SD, och förblivit, hur mycket än SD tar på sig kostymer (utåt) och söker putsa sitt språk.
För att rädda en text om detta så försöker jag här klistra in den här.  

 Peter  Robsahm påminner:

"Jag skulle vilja börja med en kort historia:

En politisk ideolog gick in på en bar med en apa på axeln. Han stegade törstigt fram till bardisken och beställde så en öl.

Bartendern satte glaset under kranen och medan ölet fylldes på tittade han upp och sa med en menande nick: ”var har du fått tag i den där?”

”Tja, det började med en böld i arslet”, sa apan.

Det är svårt att riktigt säga när bölden började växa. På allvar alltså.

Den första rodnaden började dock göra sig påmind redan 1988 när gamla nazistherrar som fd SS-Rottenführer Gustav Ekström, Gösta Bergquist, Fritz Håkansson från Nordiska Rikspartiet och andra, strukturerade upp en ny verksamhet - Sverigedemokraterna.

Anders Klarström, hette en annan tidig kraft, tillika den förste partiledaren i det parti som snart skulle husera namn som Åkesson, Söder, Jomshof och Karlsson. Han var förresten den som ringde upp underhållaren Hagge Geigert och sa att ”vi ska bränna dig ditt jävla judesvin… ditt äckliga judesvin… vi ska döda dig”.

Det var för övrigt i samma veva som killen från Sölvesborg och busskontrollant Söder gick med i partiet.

Killen från Sölvesborg kanske lockades av värderingarna som kokade i brunsoppan av rester från BSS, NRP och gamla SS?

Kanske var det likadant med Björn Söder och magister Lohikoski?

Om inte, vad hade de då där att göra?

Den här soppan - för det är verkligen en jävla soppa - av gamla nazister, rikspartister och skinnskallar var dock allt annat än rumsrena. Sverigedemokraterna ville ju komma upp sig här i världen och då gick det ju inte an att springa omkring och skrika ’Sieg Heil’ eller sitta och sjunga Horst Wessel-sången med nostalgiska tårar i ögonen. Folk gick inte på sådant under 1990-talet. De var inte redo.

Alltså gjordes det enda tänkbara: att ta av sig bomberjackorna, kränga på kavajerna och börja nynna på Du gamla du fria i stället.

Och plötsligt hade vi början till en böld.

Det tog sin lilla tid, men skulle visa sig vara ett vinnande koncept. Gustav Ekström hade således rätt, den gamle räven. Det han dock inte ville att de skulle glömma när de ”modefierades”, var sin ledare.

Hörde ni det; Jimmie, Björn, Richard och Mattias? Er ledare!

Nu har åren gått och partiet med sina funktionärer har kommit upp sig här i världen. Det är en kostym som inte kan hänga och slänga hur som helst, utan måste sitta snyggt och fint.

Likt förbaskat beter de sig gång på gång som gamla skinnskallar på grönbete. Det går inte an att hålla på som ett nättroll på Facebook, lägga ut gammal skit som ska hetsa mot folkgrupp och som bygger på skräp som var lögner redan första gången de skrevs. I kommentarsfälten är det ostädat. De verkar vilja sitta på två stolar samtidigt - leka sofistikerade och bete sig som simpla huliganer. Arbete och fritid, liksom.

Men nu är man inte ”vem som helst” och borde bära sin position med någon sorts värdighet.

Samtidigt som jag skriver detta, så vet jag ju hur mycket det är att begära. Det finns liksom inte med i det vitmaktshuliganska genomet.

För innerst inne, långt inuti, har inte mycket hänt sedan tiden då man frotterade sig med dem som har kultstatus i världen där blått går över i brunt.

Det kostymklädda nazistpartiet är inget parti som vilket som helst. Och alla är livrädda. Politiker fjäskar, media fjäskar, opinionsbildare fjäskar i takt med att de radikaliseras.

Alla fjäskar.

Det är sant att alla partier har sina skamfläckar och personer som både sagt och gjort saker som inte tål dagens ljus. Men SD har samlat allt detta på ett ställe och i takt med att de växer tappar de andra många av dessa personer. I kölvattnet - det många av oss kallar för "svansen" - florerar hatet och invektiven. Människor skräms till tystnad av det tunga artilleri av verbala spyor som möter var och en som talar mot dem.

Varför måste ni envist kalla era värderingar för svenska, SD? Jag har inte ett jävla dugg gemensamt med er. Massor av folk jag känner likaså. Vi delar inga av era värderingar och har ingenting av det ni vill kalla "svenskhet".

Det är så mycket bludder och bullshit i den där soppan ni kokar, att hälften vore mer än nog.

Vi representerar två väsensskilda sätt att se på världen.

Nu kliver ytterligare en fram ur SD-dimman och börjar svamla om "Entartete Kunst" och vet ni vad, SD:are? Jag är inte ett dugg förvånad. Det var bara en tidsfråga innan de mer tydliga nazistiska anspråken skulle komma i dagen. Det går att spela teater till en viss gräns, men förr eller senare torkar klistret och masken faller av.

Sanning. Smaka på det ordet; nästan som en konjak en dag i jaktslottet med fasan och bourgogne på bordet.

Herrar skitspridare i SD: Jag får aldrig någon makt. Jag har heller ingen åstundan att ”ta” någon makt. Där skiljer våra möjligheter oss åt.

Inte heller vill jag leva i en inhägnad.

Jag vill ha min frihet; frihet att älska vem jag vill, att ha möjlighet att umgås med människor av alla slag, att läsa vad jag vill, att lyssna på vilken sorts musik jag än väljer att lyssna på, att se på den konst jag behagar.

Om jag vill det, ska jag också ha möjlighet att göra det. Det ska inte några obildade kläppstrutar i Sveriges Riksdag bestämma.

Problemet är att ni Sverigedemokrater vill göra det.

Det är därför apan har en böld i arslet."

(Peter Robsahm)

 . 
SD-trojka somstyr

Älskar

Kommentera

jag ser detta som en relevant kommentar i detta sammanhang.

Läser denna ingress i Expr den 9 nov. 

Sverigedemokraterna har ”markerat” mot regeringen efter att två ministrar, som SD uppfattat det, tagit avstånd från delar av Tidöavtalet. Det erfar Expressen. 

– Det finns inget utrymme att distansera sig från avtalet, säger en central SD-källa.

Konflikten handlar om utvisning på grund av bristande vandel och de föreslagna begränsningarna av rätten till tolk i vården – två förslag som mötts av hård kritik. 

Valstrategerna letar väljare i st för att söka övertyga väljarna om partiernas ideologi och grundvalar (apropå artikel av Ola Larsmo)

 Författaren och samhällsanalytikern Ola Larsmo (som bl a skrivit viktiga böcker om svensk invandring i USA och om nazismen i Sverige) har i DN (tisd 6 sept ) beskrivit hur de s k spin-doktorerna (valstrategerna) sen 1990-talet främst inriktat sig på att vinna väljarna i den breda mitten. Men att nu i Sverige så är det de extrema partierna och deras väljare som partistrategerna riktar in sig på. 
Citat " I år har vi förmodligen satt ett nytt rekord i negativt kampanjmakande, särskilt när det gäller att så split och misstänkliggöra hela medborgargrupper. ... Vi får nog gå tillbaka till det så kallade Kosackvalet 1928 för att hitta samma nivå på argumentationen. Men av detta störtlopp ned mot människosjälens mörkaste vrår finns också något att lära sig."
    Kampen om mittenväljarna, i USA, och Sverige,  beskriver Larsmo som   "Metoden för att vinna över mittenväljare var den ”triangulering” Clintonkampanjen utformade, vilket enklast låter sig beskrivas som ett sätt att ta någon av motståndarnas paradfrågor, viktig för deras väljare, och fylla med ett delvis eget innehåll. Metoden var långt ifrån ny, men mer utstuderad. Den fungerade också bra för Reinfeldtkampanjen 2006, som i princip tog över New Labours hela paket när Moderaterna lanserade sig som ”nya”. Och vann sina mittenväljare."

Men nu är mittenväljarna och deras värderingar "kalla", nu är det de som är eller förväntas bli SDs väljare man jagar, de 15-20 procenten. 

Jag kommenterar det sålunda. 

      Jag tycker Ola Larsmo formulerar så väl vad jag har känt under hela valrörelsen, och lite till. Ja, egentligen började min tilltro till spin-doktorlogiken krackelera redan tidigt 2000-tal. Jag, som varit trygg i min socialliberala folkpartism i 50-talet år, kände att fp började glida över från att se ideologiskt till att lyssna på de som tänkte "strategiskt", spindoktorer (minns datorintrångsaffären, som var ett tecken), och det blev succesivt viktigare att ta hänsyn till de nyliberala (dvs neokonservativa), som man verkade tro skulle strömma till och göra fp större. (Vilket jag inte ska analysera mer här och nu.)

Nå, efter en tid försköts inriktningen på nya väljare, i och med SDs inträde i riksdagen, att förändras till att gradvis "ta" över SDs kärnfrågor att stoppa invandring, att inte ge asyl, främlingsfientlighet etc. (OBS samtidigt så har SD lockat s-väljare genom punktvisa hänvisningar till Per-Albins folkhemsidéer. som gjort SDs rasism lite mer smaklig i vissa ögon. )

     Alltså , de konservativa smetar på sig lite brunt, för att stoppa väljarflykten till SD (inte helt lyckat, verkar det av valprognoserna att döma), detsamma sker inom s-partiet, när de känner SD flåsa i ryggen. (Somalitown-snack etc.)   fp-L-partiet höll stånd emot att flörta med SD rätt länge ändå. Men sen några år, fr f allt i och med Sabuni, och än mer med Johan Persson, så vill de både medverka till en "borgerlig"  (dvs icke-socialistisk)  regering de facto styrd av SD och samtidigt inte vilja det, inte rösta för en regering med SD. Både ha kakan och äta den.

En strategi som kan bli katastrofal inte bara för L-partiet (och socialliberalismen) utan också för den svenska demokratin. 

Ohlin, pappa och frisinnade Norran gjorde mig till liberal (som i svensk politik preciseras till socialliberal och absolut inte borgerlig)! l

 Varför är (och förblir) jag socialliberal - och vad betyder det? Samt lite bakgrund.

Först. Jag växte upp i en tid och miljö där folkfrisinnet präglade folkpartiet. En tid då socialdemokraterna suttit vid makten ett par decennier redan, och där högern hette högern, en tid då kommunisternas ledare hette Hilding Hagberg, och då bondeförbundet leddes av Gunnar Hedlund i Rådom, en smålurig herre som kohandlade med sossarna (Erlander), bf  fanns i stort sett bara på landsbygden, och därför sökte bondeledaren Rådom fånga stadsväljare genom att byta namn till centerpartiet.

Dessutom hade vi kvar tvåkammarsystemet, med fyraåriga mandatperioder.  Det hade även kommun- och landstingsfullmäktige, men de valen gjordes mellan riksdagsvalen. Vi hade alltså val vartannat år, men till olika "nivåer".  Valet till riksdagen var endast till andra kammaren. Första kammarvalen skedde indirekt av landstingen och enl ett rullande schema på 6-årigs mandat. Vilket gynnade det stora sossepartiet, som genom den succesiva förnyelsen av första kammaren kunde överbrygga dåliga AK-val. 

Det var ett märkligt system, som var tänkt att förhindra "olämpliga" snabba skiften av makten. En konservativ spärr alltså. Jag  gissar att yngre väljare inte vet hur det var "förr",  men vi årsrika minns.  

Jag växte alltså upp i en frisinnad miljö. Pappa berättade om de heta diskussioner han hade på byggena (han var målare, och  hade i unga år emigrerat till Amerikat, arbetat med allehanda jobb, sett och mött alla slags människor, av skilda kulörer och intressen, men efter 7,5 år återvänt till Sverige)  med både kommunister och nazister. Men pappa var arbetare och aktiv frireligiös, givetvis också nykterist, dvs med benen i  alla de tre folkrörelserna. (Facket, Frikyrkan och Nykterhetsrörelsen). Hans far, min farfar, var både arbetare, frisinnad liberal och facklig företrädare. När jag började läsa flytande, i åttaårsåldern, var det i den frisinnade tidningen Norra Västerbotten, som vi hade med från tiden i Boliden, (Norran kallad) och dess ledarsida, även de utrikespolitiska krönikorna. Pappa var med i styrelsen för missionsförsamlingen även på den nya bostadsorten. Där hade vi en nära granne, bonde/hemmansägare, som var folkpartist, ordf i kommunfullmäktie, med en far som varit liberal riksdagsman på sin tid.

I en kommentar på FB, skrev jag såhär.  Jag vet ju att Berra (ja, han kallades ju så internt, har jag erfarit) Ohlin starkt ogillade ordet borgerlig (eftersom det alltid tolkades som höger/konservativ. Han menade, med full rätt, att det som förenade oppositionen var att den var icke-socialistisk. Punkt. De olika partierna hade olika ideologier, och fp´s var givetvis socialliberalismen. Han utlyste t o m en tävling om att hitta ett bra och rättvisande ord, för ersätta det tungrodda "icke-socialistiska", men fick inga bra svar.

Ja, även jag fängslades av duellerna mellan Ohlin och Erlander. Dock ej i Vasaparken, utan hörde dem i RADIO, tillsammans med pappa. Och det var nog snart 70 år sen det också.

Sen for jag runt med pappa (och en vän som hade bil) och klistrade upp valaffischer för fp i byarna. Ett frisinnat engagemang med udden emot både högern (Jarl Hjalmarsson) och vänstern i form av sossarna (Erlander) och givetvis kommunist-Hagberg. 
Ett kuriosum. Jag träffade aldrig, och talade inte med Jarl Hjalmarson ( h), Gunnar Hedlund (bf/c), eller Tage Erlander (s). Men däremot, som mycket ung med kommunistledaren Hilding Hagberg. I en tågkupé, hamnade mitt emot varandra. Hälsade artigt på den buttre gubben, han svarade fåordigt, men ändå. Ett kort samtal. I tåg på väg mellan Vallsta , där jag steg på, och Bollnäs, där jag steg av. 
Vet inte vart han skulle, men det kan ha varit den gången jag (ensam och ung) for för att höra Waldemar Svensson på Ohnbacken i Bollnäs.  Men hr Hagberg steg inte av i Bollnäs... 

För denna ideologi engagerade jag mig under ett halvsekel, i folkpartiet, ideellt.  I valrörelser, i partiarbete, som förtroendevald i flera olika kommuner, som politisk sekreterare några år (i Botkyrka),  i kontakter med flera partiledare och med andra "partihöjdare", som debattör främst i lokalpressen.

 På senare år, utan partistämpel, som oberoende socialliberal, också på internet (blogg och FB).  

 Och jag sammanfattar min ståndpunkt:
Vi årsrika socialliberaler, vi vill varken ha pest eller kolera. Vi vill ha socialliberalism, frihet i gemenskap, med socialt ansvarstagande, sociala reformer utan socialism. Mänsklighet och rättssäkerhet. För den liberala demokratin med allmän och lika rösträtt, yttrandefrihet och jämställdhet och u-bistånd för demokrati och frihet,  generositet mot invandrare och generös mot flyktingar. För integritet och rättssäkerhet. Och mot extremism både till höger och vänster (ex-vis nynazister och kommunister). Och för samarbete med demokratiska krafter för att stärka frihet och välfärd och minska klassklyftor och klimathot för att rädda naturen och jordens överlevnad

Jag känner mig alltfort som en frisinnad socialliberal i Ohlins och Bengt Westerbergs anda. Men också med en bakgrund i den socialliberalism som Adolf Hedin förespråkade, i Karl Staaff och Nils Edén och många liberala föregångsmän under 20 och 30-talen, för sociala reformer och välfärd, för Waldemar Svenssons frisinne och  för Sven Wedén, Gunnar Helén och Per Ahlmark.  Och Ola Ullsten, under hans statsministertid. Jag är tacksam för att kunnat ta del av Hans Lindblads kunskap om och engagemang för socialliberalismen - och för Olle Westbergs och Maria Leissners  långa engagemang för  socialliberala principer. 

Sverige skulle må bra av ett sant socialliberalt parti i riksdagen. Tyvärr är inte L-partiet det partiet. Trots att den nuvarande ledningen anser sig vara fp´s  efterföljare.  Den har ju tappat kompassen, och gått vilse i högerskogen, och dess vilja att regera på SD´s villkor. 
Vi behöver ett nytt socialliberalt parti, t ex Folkliberalerna. Som ett pånyttfött folkparti. 


 extra.  PS. Jag noterar nu att t o m Jan Guillou skrev (i AB häromdagen) att han saknar en riktig liberal mitten-kraft i svensk politik, som ett alternativ till extremisterna  till höger-vänster, nu när L-partiet sprungit till höger.
Så, ett sug efter ett riktigt socialliberalt parti finns.  T o m från ett något oväntat håll.  
DS

Om Louis A, fördomar och rasism, vad och varför? (och min far)

 

Fördomar och rasism, i olika former. Varför – och varför inte. Några tankar kring ett par gamla recensioner.av Louis Armstrongkonserter 1933, Med avstamp i ett inlägg på Facebook.   

(Bild på Louis A, 60-tal.)

Kjell Wigers, något redigerad, om Louis Armstrongs besök i Göteborg hösten 1933. (EXPRESSEN)

 "Med anledning av Way out Wests senaste storbokning, Ornette Coleman, en jazz­legendar i Miles och Coltranes klass, kom jag att tänka på när Louis Armstrong för första gången kom till Göteborg hösten 1933. 
Han, Louis, kom sedan att omfamnas av hela svenska folket och fick smeknamnet Ludde. Hans trumpetspel och hans skrovliga röst imiterades och beundrades.

På Göteborgs Handels och Sjöfartstidning var man inte imponerad. Tidningen hade under chefredaktören Torgny Segerstedt ett rykte för rakryggad hållning och värnande om människovärdet. Men människovärdet omfattade inte alla.
 (min kommentar. Tidningens val av recensent speglar väl inte nödvändigtvis chefreds syn på den receserade musikerns människovärde? Eller?)

För att recensera Armstrongs konsert skickades tonsättaren och journalisten Gösta Nystroem, uppburen medlem i Publicistklubben, senare filosofie hedersdoktor och riddare av Vasaorden.

Nu hände detta för många år sedan och man kan alltid skylla på tidsandan. Det var så på den tiden brukar man säga som försvar för rasism och människo­fientlighet. 
Och Nystroem skrev sin recension, inte av konserten, utan mer av artistens utseende. Han skriver om en människa.

"Herr jazzkungen och människo­ätarättlingen Louis Armstrong visar sin slätrakade flodhästfysionomi. Flaxande med en helt vanlig mässings­-trumpet och en jättestor vit näsduk klafsar han fram till ­tribunen, visar tänderna, snörvlar, upphäver ett av sina vilda negroafrikanska förfäders urtjut, då och då omväxlande med ett gravhest gorillevrål från urskogen. Att hans lungor hålla är förvånande men fysiskt brås han nog både på förfäder och gorillor."

Mot slutet av recensionen skriver Nystroem. "Lättjefull och slapp med blodsprängda ögon och svängande armar vrålade han in något obegripligt i mikrofonen, ruskade på sin flodhästlekamen och gestikulerade, krälade och råmade som en besatt. Då och då torkade han med den stora näsduken sitt svettiga ansikte, som egentligen består av en stor trutande mun, under det att trummor, saxofoner och basuner bakom honom kämpade för att nå toppen på denna ­flämtande dårpippikonvulsion."
(min kommentar: Ingen egentlig rec av musiken, men fruktansvärt förolämpande och hårt rasistiska yttrande, som avslöjar stor okunskap om musik och musiker som Nystroem inte hade omkring sig. Tidsanda? Måhända, men bland vilka?)

Armstrong uppträdde också i Stockholm och i Aftonbladet skrev musikern och schlagerkompositören Gösta Rybrant om "Negerfröjd på Auditorium". Rybrant skrev egna sångtexter men blev mest känd som översättare av musikaltexter till exempel Hello Dolly, Originalet, titellåten, kom att sjungas in trettio år senare av just den man som Rybrant hade skrivit så här om: "De odefinierbara bölanden som Armstrong i går frustade fram på sin helvetesmaskin vägrar jag för min del att uppfatta som några slags musikaliska manifestationer. Man ska naturligtvis inte ta en sådan sak på allvar. Men när man ser en herre, vars enda musikaliska kvalifikation tycks vara att han kan guppa med stjärten med någorlunda ­rytmiska mellanrum, begapas, beundras och bejublas av en publik som förefaller åtminstone relativt normal, då undrar man vad man egentligen ska tänka."

Ett gott förde dock Armstrongs konsert med sig, menar Rybrant: "Den gjorde slut på den gamla tvisten huruvida aporna ha ett språk. Den som i går hörde Louis Armstrong föra sina hesa meningsutbyten med mikrofonen kan inte gärna betvivla den saken."

Rasistiskt? Ja, det är väl bara förnamnet. Uttrycket politiskt korrekt var inte myntat på den tiden.

Men varför ska man rota i sån här gammal skit?  Jo, för att dom två var beundrade och respekterade män med makt, inflytande och samhällsställning. Sorten finns kvar, men uttrycker sig smartare och mer försåtligt i dag och i andra riktningar." 

Så långt Wigerts artikel om Armstrong rec 1933.

Kommentarer i FB Det är verkligen en sorglig läsning. ..

Fanns fler tidningar som skrev. Tidsanda, eller ej. Påpekande att det faktiskt blnd s k seriösa kompositörer, musiker fanns stor förståelse och kunskap och uppskattng för tidig jazz.
Exempel: Peter Lundberg, ”Man kan titta på filmen från konserten i Köpenhamn för att jämföra. Det finns egentligen inga ursäkter för de här två recensionerna. Storstjärnor i "seriös" musik hade ju långt innan uppskattat bra jazz, från Ansermets beskrivning av Sidney Bechet 1919, Stravinskij och Rachmaninov som begick premiären på Rhapsody in Blue, och Ravel som satt på jazzklubb och diggade Jimmie Noone.

Men det är ett problem med Armstrong. Han såg sig som artist, och sångare och inte bara trumpetare så även jazzfolk kunde klaga på honom.

Men min morfar, som var generationskamrat med Nystroem , hade Armstrong som sin favoritsångare.”
MEN det vimlade av rasism och rasistiska uttalande, länge. Kring både musik/er och mera allmänt.
Min direkta, snabba kommentar var denna : Arg så jag kokar. Må vara att det då, tidigt 30-tal, var tidsandan.... men har svårt att se att den skulle ha varit SÅ grov och allomfattande. Men uppenbart tyckte Gosta Nystroem och Gösta Rybrant, så, då. Möjligen att de då oxså ville rida på ngt slags populism i "finkulturella" mycket konservativa kretsar. Men det gör ju inte saken bättre. SKAM över deras minne.
Lite senare skrev jag denna längre kommentar, som delvis utvecklade sig till en förkortad minibiografi över min far , som levde och var vuxen både före 1933, långt senare.
(något redigerad här)
Smygrasism. Den finns ju. Men mera raffinerat smygande nu, än den grova, öppna rasism som recensionerna avslöjat . de. 30-talet var ju nazismens decennium i Tysklad (för att ta slut som härskande ideologi i Tyskland i o med WW2.
Men varför så utbredd då?

Jag tror att det i viss mån berodde på okunskap. Man reste inte i någon utsträckning, t o m inom landet var det begränsat, trots järnvägarnas framväxt några decennier tidigare , och radion var nyheter och finkulturellt (från Stockholm-Motala). Och man var rädd för det nya. Tanken slår mig, Tänk om alla hade varit som min far. Han föddes i slutet av 1800-talet. Frireligiös (inte statskyrklig! ). Välutbildad målare. Arbetslös. Emigrerade 21-årig till Amerika. Arbetade sig först genom Canada på rancher, på farmer, som skogshuggare i British Columbia, sen till Montana i USA. Försökte odla upp ett Home-stead, men inkallades till militärutbildning i Californien,  (miste jordplätten därför), när han var färdigutbildad soldat så slapp han dock att skeppas över till fronten i Europa p g a vapenstilleståndet. Blev inte kanonmat.

Under dessa år lärde han känna många människor, nya, med allehanda ursprung, inkl både färgade och indianer. Åter i Sverige arbetade han som målare, och var aktiv frireligiös, missionsförbundare., vilka engagerade sig i missionsarbetet, och mötte många afrikaner från missionsfälten som gästade församlingarna i Sverige (i sällskap med missionärer). Och han läste mycket. Skaffade uppslagsverk, världshistoria, stora atlas etc. Nyfiken, kunskapstörstande. Frisinnad.

Så småningom gifte han sig, och fick mig. Som började lyssna på jazz. Inte gillade han det genast, men vande sig. Trots att hans år i Amerika var på breddgrader dit jazzen inte hunnit sprida sig än . Och han sa ALDRIG något nedsättande om människor med annat ursprung. Tvärtom, han reagerade emot de som bar sig illa åt t ex färgade. Var tolerant, fördomsfri.

Och på gamla dar så gick han upp på natten för att spela in jazzprogram, Smoke-rings, midnattsjazz från Gyllene Cirkeln etc, detta när jag låg i lumpen och inte kunde göra det själv. Han var hjälpsam och generös, tolerant på många sätt. Bildad och berest, men inte rik på pengar. På ålderns höst även till länderna vid Medelhavet, en klok man, som inte kunde latin, men ändå kunde tala både med hög och låg. Med ministrar och flyktingar. Och klarade sig med svenska och engelska , om han hamnade lite vilse bland bönder i Grekland eller golvläggare i Peterskyrkan i Rom.

Min slutsats. Om man rör på sig, träffar andra än de närmsta, är nyfiken, då behöver man inte bli rasist eller fördomsfull.(eller girig egoist). Inte ens om man växte upp och blev vuxen i början på 1900-talet. Han, min pappa, skulle ha klarat av att lyssna och njuta av Armstrong, om han haft chansen.

Lars-Erick Forsgren. 
bloggare

Jag minns när mjölken kostade 41 öre litern, och var man köpte den

 Nu har mjölken blivit mycket dyrare igen, liksom alla mjölk- och mejeriprodukter. Jag minns faktiskt när den kostade "bara" 41 öre litern, och var man köpte den. 

Första mjölkaffären jag minns, det var den i Boliden, i andra hälften av 1940-talet. . I backen, på vägen upp. Var mjölkaffär bara , punkt slut. En liten butik. Men mjölken var, och är, en viktig basvara som förtjänade en egen butik - också i gruvsamhället Boliden.

Mjölken hälldes upp i en mjölkhämtare, och nog var den på två liter? Kostade 41 öre litern. Jag följde mamma när hon skulle handla mjölk.

(Det här var på den tiden då bondeförbundet ännu inte gått med i regeringen och inte fått fem öre mer för mjölken. Eller var det bara ett öre mer de fick?)

Min andra mjölkaffär, den fanns i Vallsta. I Hälsingland. Inte långt ifrån skolan. Med egen ingång, i mejeriet, en halvtrappa upp. Där var det två expediter, tant Stina och tant Olga, båda arbetade också som mattanter i skolbespisningen. Glada medelålders kvinnor, gifta förstås. Tant Stina var gift med skolstyrelsens ordförande. Mamma fick alltid komplimanger av tant Stina om vilken trevlig pojke hon hade med sig...

Mjölken köptes också här i medhavd mjölkhämtare. Men efter något år så gick man över till mjölk i glasflaskor, förslutna med ett tunt lock av aluminium (?), stanniol. Tetrapack fanns inte på kartan.

På övre plan i mejeriet hade Jordbrukskassan sitt kontor, öppet några förmiddagar i veckan. Med egen ingång. Det var en räknekunnig hemmansägare som skötte kontoret, var kamrer.

Vi var ju inte bönder, och inte kunder/medlemmar i kassan, men vi visste vem han var. Storbonde, med gården någon kilometer utanför själva samhället.

Med tiden så lades mejeriet ner. Och i stället för mjölkbutik så öppnades där en fullvuxen mataffär med brett sortiment; Hälsinge-Livs. Butiksstrukturen i byn var förvandlad. Och intill f.d. mejeriet fanns nu en bensinmack.

Men då hade vi för länge sedan flyttat från Vallsta.