Jag minns när mjölken kostade 41 öre litern, och var man köpte den

 Nu har mjölken blivit mycket dyrare igen, liksom alla mjölk- och mejeriprodukter. Jag minns faktiskt när den kostade "bara" 41 öre litern, och var man köpte den. 

Första mjölkaffären jag minns, det var den i Boliden, i andra hälften av 1940-talet. . I backen, på vägen upp. Var mjölkaffär bara , punkt slut. En liten butik. Men mjölken var, och är, en viktig basvara som förtjänade en egen butik - också i gruvsamhället Boliden.

Mjölken hälldes upp i en mjölkhämtare, och nog var den på två liter? Kostade 41 öre litern. Jag följde mamma när hon skulle handla mjölk.

(Det här var på den tiden då bondeförbundet ännu inte gått med i regeringen och inte fått fem öre mer för mjölken. Eller var det bara ett öre mer de fick?)

Min andra mjölkaffär, den fanns i Vallsta. I Hälsingland. Inte långt ifrån skolan. Med egen ingång, i mejeriet, en halvtrappa upp. Där var det två expediter, tant Stina och tant Olga, båda arbetade också som mattanter i skolbespisningen. Glada medelålders kvinnor, gifta förstås. Tant Stina var gift med skolstyrelsens ordförande. Mamma fick alltid komplimanger av tant Stina om vilken trevlig pojke hon hade med sig...

Mjölken köptes också här i medhavd mjölkhämtare. Men efter något år så gick man över till mjölk i glasflaskor, förslutna med ett tunt lock av aluminium (?), stanniol. Tetrapack fanns inte på kartan.

På övre plan i mejeriet hade Jordbrukskassan sitt kontor, öppet några förmiddagar i veckan. Med egen ingång. Det var en räknekunnig hemmansägare som skötte kontoret, var kamrer.

Vi var ju inte bönder, och inte kunder/medlemmar i kassan, men vi visste vem han var. Storbonde, med gården någon kilometer utanför själva samhället.

Med tiden så lades mejeriet ner. Och i stället för mjölkbutik så öppnades där en fullvuxen mataffär med brett sortiment; Hälsinge-Livs. Butiksstrukturen i byn var förvandlad. Och intill f.d. mejeriet fanns nu en bensinmack.

Men då hade vi för länge sedan flyttat från Vallsta.

Betr Boliden, gruvbolaget och lite till

Jag har på annan plats skrivit några mer personliga, och halvprivata, reflexioner kring besök i Boliden, det samhälle där flera av mina barndomsår tillbringades. Senaste besöket var i juli 2016. Texterna innefattar, förutom kommentarer av mera privat karaktär också mer allmänna noteringar kring samhället i sig - och om gruvbolaget, som länge helt och hållet skötte och var samhället.
   År 1924 hittade man guldmalm, bolaget bildades - och därmed samhället. Som framgår bl a av Wikipedia så är Boliden  den enda serviceorten i Skellefteå som inte varit egen kommun. Det beror på att samhället ända till 1965 i praktiken var helt styrt av Bolidens Gruv AB. Därefter övergick skötseln av Bolidens samhälle till Skellefteå landskommun. 
Då min resetext innehöll en del frågor, så googlade jag lite grand för att få en del svar som besöket i sig inte gav.

Min mor arbetade på gruvbolagets kontor (sent 30- och tidigt 40-tal). Vid besöket 2009 var den en gång ståtliga kontorsbyggnaden museum (och i behov av ommålning), administrationen satt i nybyggnader, tämligen charmlösa. Det gamla kontoret hade nu namnet Bergrum Boliden.
Såhär beskrivs det i Norran 2012, vilket visar vad som hänt efter vårt första besök, men före årets. "Kontoret togs ursprungligen i bruk 1927. 

Huset var kontor ända tills Boliden lät bygga det nya, en koloss i tegel som togs i bruk 1972. Därefter byggdes det gamla om till utbildningslokaler. 
Var museum i 20 år
Det såldes sedermera till Skellefteå kommun som hyrde ut till Skellefteå museum. Där fanns gruv- och mineralmuseet Bergrum Boliden i cirka 20 år, men lades ner hösten 2012. Sedan såldes huset tillbaka till Bolidenbolaget – för en krona."  
Bilden i svartvitt visar hur det såg ut från början. Det var då rött, men fick senare sin gula färg. 

Alltså. Det gamla kontoret var bolagets kontor från börja och fram till 1972, blev sen utbildningslokal och därefter ett filialmuséum till Skellefteå muséum, men såldes 2012 tillbaks till bolaget (som i o f sig genomlevt både utveckling, diverse skandaler och ägarbyten) för en krona.  Och skulle rustas upp och åter användas av bolaget. Av upprustning, i vart fall utsides, syntes intet vid årets besök. Men en del av det som förutskickades 2012 har nog gjorts, betr takhöjning (bättre isolering) och utstädning av det gamla muséet.  Men en del av entrén var borta, ledstänger etc, och genom fönstren kunde man se en del bråte.  Ovanför entrén står fortfarande "Bergrum Boliden", som ett minne (?) från den tid byggnaden var muséum.

Den gruva, där guldmalmen lång tid var det viktigaste,  lades ner 1967.  Här också en bild av linbanan mellan Boliden och Kristineberg (1943). En linbana av stor betydelse för samhället under dessa år. 

Nå, mera om både Boliden och bolaget kan man googla fram, ex-vis på Wikipedia och bolagets egna hemsida, http://www.boliden.com/sv/

Det är intressant att samhället inte byggdes upp i hast som en kåkstad utan tanke, inget "vilda västern" inte. Tvärtom, det hade karaktär av ett mönstersamhälle.  Det har en intressant stadsplan, med flera gatunamn som både har anknytning till gruvan men samtidigt är rätt ovanliga. Värt att studera. Liksom bolagets historia.

Vid vårt besök 2009 så var samhället mycket sömnigt, med väldigt hög andel pensionärer och övergivna hus. Men samtidigt fanns där ett asylboende, som gav visst hopp om liv. Och numera verkar det finnas gott underlag till skolorna, där den gamla ståtliga skolan, där jag gick, är av en klass som bör bevaras med pietet. Det gamla torget, som strax efter vår flytt blev park, nu med namnet Margaretaparken, har fräschats upp. Och samhället verkar nu ha fått en del inflyttande (efter decennier av tillbakagång) som upptäckt att huspriserna är låga och pendelavståndet till Skellefteå är rimligt.
Boliden AB är ett världsföretag, där metallåtervinning är en viktig och växande del, och bolagets framgångar  bör vara positivt för Boliden även om gruvan varit nerlagd sedan länge.

För övrigt anser jag att ett minnesmärke, som inte är kopplat till gruvbolaget, som är närmast

kulturhistoriskt och gett (och ger) karaktär åt samhället är Missionskyrkan. Den har på senare år tappat namnet, skylten finns kvar men utan texten. Den verkar tämligen väl bevarad, i vart fall på utsidan, men jag kunde senast inte se många tecken på verksamhet. Och jag menar att om de nuvarande ägarna inte har varken verksamhet i någon större omfattning eller resurser att varaktigt bevara kyrkan, då bör samhället på något sätt se till att den bevaras - av kulturhistoriska skäl.  Så att byggnaden inte röner samma öde som Frälsningsarméns, i och för sig blygsammare, kapell.

Denna bild av Missionskyrkan (byggd 1932)  är av äldre, okänt, datum.