17 augusti 2008

Är en kompromiss önskvärd i FRA-frågan?

Går det att få en öppning i FRA-frågan?
I så fall hur?
Är det ens önskvärt med en "kompromiss" ?

När jag söker resonera med riksdagsledamöter, som röstat ja till lagen, händer det att de vill se konkreta förslag. Jag menar att det finns konkreta förslag. Men det de vill se är ett lappande och lagande på FRA-lagen, inget annat. Och de säger sig inte se några sådana förslag.
Så det är där vi är.

Signalspaningslagen har skapat en polarisering i svensk politisk debatt. De hårda förespråkarna för lagen, som finns i riksdag och regering, verkar orubbliga, trots ett fåtal luddiga uttalanden som är avsedda att ses som öppningar.

Det starkaste motståndet emot lagen finns främst ute bland folket, väljarna. De är övertygade, engagerade, starkt politiskt intresserade människor. Sådana som i stor utsträckning blivit bevikna på de partier de hittills röstat på.

Så finns emellan dessa grupper en liten skara riksdagsledamöter som antingen är mer eller mindre kritiska till, eller direkta motståndare till lagen. Plus några få andra ledamöter som också röstat ja, då de tubbats acceptera att det behövs en signalspaningslag, men som gärna ser ett förbättrat integritetsskydd i lagen.
Denna lilla grupp av rikdagsledamöter söker nu, tillsammans med en del partistrateger i ett par av allianspartierna, ett slags lösning, oftast beskriven som en kompromiss. En kompromiss som bevarar lagen men som ger några förbättringar betr integriteten.

Jag skulle karaktärisera denna lilla grupp som traditionella politiker, som i sann svensk anda vill nå en uppgörelse, så att det blir lugn och ro. Så att alla blir nöjda, eller lika missnöjda. Så man kan gå vidare till andra frågor.

Det är inte omöjligt att det till slut blir en kompromiss i denna anda. Däremot tror jag inte att det därmed blir lugn och ro. Det FRA-lagens försvarare inte inser, eller inte vill inse, är att den är felkonstruerad. Den har i sig inbyggd ett systemfel som innebär massavlyssning av oskyldiga människor. Det problemet går inte att lösa på annat sätt än genom att den avskaffas och så försöker man börja om från början, från en infallsvinkel som inte innebär att alla ska betraktas som skyldiga intill de bevisat sin oskuld.
Det är meningslöst att leta efter kompromisser som bevarar FRA-lagen. En kompromiss måste, enl mitt sätt att se, innebära att underrättelsebehovet tillgodoses med andra medel än genom FRA-lagen eller någon lag som är uppbyggd på likartat sätt. Demokratin kan inte försvaras med odemokratiska medel om den ska förbli demokrati.

Ett kompromissande som innebär ett bevarande av FRA-lagen, med någon ytterligare "spärr" eller ny myndighet som ska kolla de som kollar oss, den kommer att befästa den djupa klyfta som uppstått mellan folket och makten. Den kommer att spä på politikerföraktet.

Det vore negativt inte bara för förtroendet för såväl underrättelseverksamhet som politikernas vilja att skydda demokratiska värden som den personliga integriteten. Nej, det vore förödande för demokratin som sådan och skulle skapa ökat utrymme för odemokratiska krafter.

2 kommentarer:

Joshua_Tree sa...

Instämmer. Kompromisser är inget att eftersträva. Gör om, gör rätt! Jag är faktiskt rädd för att det ska bli nåt slags kompromiss som fortfarande innebär massövervakning.

Lars-Erick Forsgren sa...

Kompromisser är ju nästan en hörnsten i svensk demokrati. Men de kan vara farliga. FRA-lagen är ett sådant fall där en kompromiss just förstärker farorna för demokratin. Vi måste övertyga de som inte är helt förlorade. Inrikta oss på de tveksamma, som blir alltmer tveksamma och kan fås över på den rätta sidan. Men dessa tveksamma, som värnar demokratin, de får inte stanna i ett felaktigt kompromissande.