Lagen som gör att FRA får spionera på oss

Så gick den igenom, den lag som ger FRA rätt att ”signalspana” även över internettrafik. Även på personer som inte är misstänkta för något. Visserligen med ett antal byråkratiska överrockar, vars effektivitet kan ifrågasättas, men ändå.
Självfallet ska Sverige bedriva spaning emot fientlig verksamhet, men detta verkar mera vara en klåfingrig lekstuga för amatörer. En lekstuga som tyvärr sätter klara begränsningar för individens frihet och integritet och öppnar upp för illasinnad verksamhet och illasinnade krafter som ingen vet när och om de kan ta över. När ”den goda staten”, den som skall skydda medborgarna för inre och yttre hot (vart tog försvaret vägen?), som inte ingriper i eller registrerar medborgarnas åsikter utan tryggar en fri demokratisk debatt, när denna stat tvärtom övervakar vanliga medborgare, som det kan bli med denna lag – är den då fortfarande god?

Självfallet skall Sverige ha ett kontraspionage och bedriva underrättelseverksamhet. T ex Putins Ryssland inger farhågor. Men det kan inte bli så att de myndigheter som ska bedriva detta, blir en stat i staten, några som står över grundlag och demokratiska rättigheter som rätten till fri debatt och fri kommunikation. De föreslagna (?, se nedan) skyddsnäten verkar inte det minsta betryggande!
Förutom alla väldigt tunga invändningar emot lagen för dess brister betr integritetsskyddet, så verkar ytterst få experter (utanför FRA) se att den ger någon effekt, tvärtom ses den som ineffektiv i förhållande till sitt angivna syfte samtidigt som den kostar mycket både för staten (skattebetalarna) och för den enskilde i form av t ex högre avgifter för mobilsamtal och internetanvändande.

Ett litet kuriosum, som dock inte verkar bekymra de närmast berörda, är att rikdagsledamöternas internettrafik går genom en gatekeeper i Tyskland, och alltså definitionsmässigt faller under lagen.

Den kompromiss, som under upprörande tidsbrist skakades fram, gjorde att de flesta av lagens kritiker inom allianspartierna, t ex Fredrick Federley och Annie Johansson, centern, föll till föga för påtryckningarna från partiledningarna. Dock noterar jag två undantag, Camilla Lindberg och Birgitta Ohlsson, fp. De röstade emot resp avstod. I det skedet var det klart att lagen skulle gå igenom, så nej och avstår är därmed som markeringar närmast likvärdiga. De två ståndaktiga och principfasta folkpartisterna ska ha ett stort tack för att de inte dagtingade med sina liberala principer! Däremot finns det mycket att säga om de övermaga och mästrande uttalanden från lagförespråkarna t ex inom m, c och fp som jag hört och läst.

Utanför riksdagen kvarstod dock kritiken, t ex från Journalistsamfundet och Advokatsamfundet och i princip alla andra. Dessutom är det pinsamt att ta del av socialdemokraternas ställningstagande. Av deras formuleringar framgår att de främst gick emot av partitaktiska skäl, inte av genuin oro inför det betänkliga i lagen, de vill också ha en signalspaning liknande den som nu godkänns av lagen. En rimlig gissning är att de i regeringsställning hade handlat som Alliansregeringen, t o m utan de smärre förbättringar som kom i sista stund.

Anmärkningsvärt är också att gårdagkvällens beslut i riksdagen innebär ett godkännande av lagförslaget i sig. De i och för sig marginella förändringarna (förbättringarna?), de ska presenteras i en proposition för riksdagen först i höst! Är det inte att köpa grisen i säcken?

Ändå – till sist – att detta lagförslag ö h t las är märkligt. Dock är det ett gott tecken att det orsakade en sådan debatt, att yttrandefrihet och personlig integritet ses som så fundamentala rättigheter av så många svenskar. Det man kan hoppas är att den insikten lever kvar och att lagstiftarna känner att de inte kan göra som de vill utan att det uppmärksammas. Och att lagen t o m kanske modifieras i rätt riktning i sinom tid.