Medborgarförslag eller "folkmotion" ? - Vad stärker demokratiskt deltagande?

"Att ta bort medborgarförslaget och ersätta detta med en folkmotion är ur demokratisk aspekt ett riktigt uselt förslag. Att ge medborgarna rätt att lämna medborgarförslag är frivilligt för kommuner och landsting, 75 procent har så beslutat.

Inte Norrbottens landsting, men de lyssnar ju inte heller på vad folket tycker. Syftet med att införa medborgarförslag var att minska avståndet mellan väljare och förtroendevalda. Ett motiv var också att ge unga personer som saknar rösträtt en möjlighet att väcka ärenden för att öka barn och ungas delaktighet i den kommunala demokratin och att stärka deras kunskaper om hur den kommunala politiken och förvaltningen fungerar."

Så inleds en debattartikel i PT, föranledd av Peter Roslunds (och därmed sossarnas ?) uttalanden i i gårdagens PT där han vill avskaffa rätten att lägga medborgarförslag till kommunfullmäktige. De tar för mycket tid att utreda, tycker han. Det kommer för många förslag och är för snäva, han vill hellre ha färre förslag som stöds av flera, och förordar det som kallas "folkmotion".

Kommunalrådet Peter Roslund (s) tänker avgå vid årsskiftet, men nog är det trist att han i slutet av sin bana förespråkar en sådan begränsning av demokratin. Det som behövs för ett bredare och mera direkt demokratiskt deltagande är inte inskränkningar i möjligheterna att engagera sig, att känna sig som en medborgare. Tvärtom. 

Jag citerar ur debattartikeln.
"I en motion, som blev avslagen av kommunstyret, ville vi stärka medborgarförslaget genom likställa det med motioner från partier. Vi ville att förslagsställarna med egna ord skulle kunna argumentera för förslaget när det kom upp till behandling.
2014 års Demokratiutredning har i år lagt fram förslag om att ersätta medborgarförslaget med en folkmotion. ”Ärende får i fullmäktige väckas av minst en procent av de folkbokförda i kommunen eller i landstinget, som fanns i kommunen eller landstinget den siste december året före det år som motionen lämnas in (folkmotion).”
---
"Syftet med medborgarförslag är att medborgare kan initiera ett ärende för att på så sätt minska avståndet mellan väljare och förtroendevalda. Det är en metod att både ge förslag för förbättringar i kommunen men också en metod att med kraft framföra åsikten att här är något som kommunen måste beakta.
Kravet på att 1 procent av de röstberättigade skall underteckna en folkmotion stärker inte demokratin. Tvärtom. Det är inte så lätt att skriva och författa en motion. Att göra en utredning som styrker förslaget är inte heller medborgarnas uppgift. Det är kommunen som har uppgifterna om planer, budget och ekonomiska resurser.
Kommunalrådet Roslund tycks tro att bara för att en person lämnat in ett medborgarförslag så är det snävt. Många kan likväl stödja det. Roslund liksom andra i politiker/tjänstemannastyret måste också skärpa till sin tankeverksamhet.
När många medborgarförslag kommit in i samma ärende, som t ex arbetskläder till anställda, kan man och skall man behandla dom i klump. Använd förnuft, om det nu finns, istället för byråkratiskt grubbleri." Undertecknat: Anders Nordin/Leon Bollerup, Skol och Landsbygdspartiet.  Slut citat.
---
Jag instämmer.
Alltför många känner inte att de kan påverka demokratin. Känner en djup klyfta till både de som de kallar "politikerna i riksdag och regering" och "kommunpamparna".  Och störst är måhända den klyftan mellan ungdomar och det politiska etablissemanget, som ju också omfattar (de krympande) partierna.
När nu Demokratiutredningen föreslår att medborgarförslag ska ersättas av folkmotion så är det en helt galen väg. Möjligen kan man testa att inför även möjligheten med folkmotion, möjligen, men inte ta bort medborgarförslag.
Att det känns jobbigt för de styrande politikerna och deras tjänstemän, med medborgarförslag, det argumentet köper jag inte, det är ju väljarna som ska få delaktighet i hur kommunen styrs.

En folkmotion kräver att den stöds av en procent väljare. Det är mycket det. Kräver en stor organisation, i skala av ett stort parti. Och frågor som är så stora och omfattande att de ändå (rimligen!) behandlas inom den vanliga politiskt/byråkratiska lunken i kommunen. I många kommuner krävs 2-4% för att få ett mandat i fullmäktige. Och förutom s och m är det ofta få andra partier som har så många fler mandat - och har medlemsantal som ligger under eller runt ett hundratal (aktiva) medlemmar.  Men - partier som lyckats komma in i fullmäktige, de behöver inte "folkmotion", annat än möjligen i PR-syfte, för att få uppmärksamhet i media.  Ö h t så bygger begreppet folkmotion på ett kollektivistiskt tänkande. Att det är suspekt att enskilda medborgare engagerar sig i samhällsfrågor.
För givetvis kan medborgarförslag vara "breda" såväl innehållsmässigt som vad gäller sympatisörer. Rymma principiellt viktiga frågor, som rör stora grupper eller alla medborgare. Och ha diskuterats med andra. Men att springa runt och ragga underskrifter, till ett kollektivt framarbetat förslag/motion, det är inte något som så många har tid eller resurser till, även om man har bra idéer, som man vill att "kommunen" tar upp.

F.ö. menar Roslund också att det är för lätt att överklaga plan- och byggnadsbeslut. Det vet jag inte, men det kanske är möjligt i vissa fall. Men nog måste möjligheten finnas för de som berörs direkt.  Dessutom så anser han att det ska kosta, avgiftsbeläggas, att överklaga. Det har jag svårt att svälja. Ska medborgarrätt, att få säga ifrån, kosta pengar? Nej, tack.

Kan en alliansoffensiv bryta lokala maktmonopol (s), och bör den?

Birgitta Ohlsson har, efter ett besök i s-monopolets Skellefteå, på Facebook föreslagit en gemensam alliansstrategi för att bryta maktmonopolet i de kommuner där socialdemokraterna styrt snart sagt sedan WW2 (eller tidigare), om än i några  fall tidvis med något stödparti (oftast v, och dess föregångare vpk, skp och/eller c/bf). Maktskifte även lokalt är ju angeläget för en bevarad demokrati. 

Min kommentar blir denna. 
Jag instämmer i det osunda i att ett parti (eller partikombination!) styr och har maktmonopol låååång tid, vare sig det är på lokalt plan eller riksplanet. 
   Dock är jag inte så såld på att alliansen ska utarbeta strategier för maktskifte - det leder till förstärkt blockpolitik, vilket jag anser vara av ondo, OCH att högern får en oförtjänt stark ställning. Det viktiga är att ett maktskifte får liberal, socialliberal prägel, vilket skulle innebära "friska fläktar", ge vitalitet åt demokratin lokalt och regionalt. 
   OK, förhållandena skiftar givetvis lokalt, så en oppositionens offensiv kan givetvis variera i upplägg. 

1976 var ett maktskifte i riket i sig det viktigaste - och DÅ var förhållandena sådana att det inte fick höger/moderat prägel, utan faktiskt en rätt socialliberal inriktning, tack vare att fp var starkt och hade partiledare som lyckades hålla balansen, så inte Bohmans höger fick övertaget, hur mkt än Bohman väsnades... Fälldins lugna och klara mittinriktning var givetvis också en viktig faktor i detta.  
   Efter maktskiftet 91 (och i viss mån 06) känns maktskifte mellan block inte som första prioritet. S är numera ett vanligt parti, och hur ett nytt styre ska se ut beror på aktuella frågor - och möjligheterna att driva en så socialliberal politik som möjligt, med både tillbakahållen höger-konservativ som (event.) socialiseringsbenägen socialdemokrati.

En av de kommuner, som alltför länge haft s-styre (ngn ggn med hjälp av v och/eller c) är Piteå, min hemkommun sedan mer än 35 år. Men i princip är hela "oppositionen" numera rätt  kraftlös, så hur mycket än den samordnar sig lär den inte åstadkomma förändring. Om inte det sker någon stor skandal, som lokala media upplyser om, och som upprör folk.
Hittills verkar dock missnöjda s-väljare dock gå till vänsterpartiet eller, nu senast, till sverigedemokraterna...

Nå, jag har tidigare även levt (och verkat) långa perioder i andra kommuner där s länge haft majoritet, men där har detta maktmonopol oftast avbrutits, åtminstone för någon period då och då. Så lokala maktmonopol behöver inte vara en naturlag...  Men troligen hjälper det inte alltid med en mer el mindre samlad lokal icke-socialistisk opposition som tar över, utan dessutom behövs ibland (eller ofta) en framgång på riksplanet.* Kanske skulle en pånyttfödelse av det s.k. liberala partiet i just (social-)liberal riktning, vilket torde kräva ett p-ledarskifte bl a, med klar distans till moderathögern vara det alternativ som skulle locka en hel del nuvarande s-väljare till "L". 
Väljare som är rätt ljumma eller t o m missnöjda med s-partiet, men som inte vill ha ett styre som lutar så mycket åt höger och konservatism som alliansen gör - och lär fortsätta att göra med nuvarande sammansättning och ledare. Och väljare som tidigare var trogna folkpartiväljare. 

Turbulensen inom L - personstrid eller ideologisk?

Fredag morgon (16/9), radionyheterna: Turbulensen inom (L)iberalerna fortsätter.

Ack ja. Den angripne framträdande L-profilen, i partiledningen, riksdagskvinnan, fd ministern Birgitta Ohlsson intervjuas och visar klart sina åsikter, varför hon ifrågasatt en del utspel av Jan Björklund och hur hon ser på partiets politik och vägval. Där hon kritiserat Jan Björklund och hans utspel, anser att de inte är liberala och anser att de bryter tidigare linje och landsmötesbeslut. Då har hon all rätt kritisera och diskutera dem öppet. Att hon skulle få kritik för sin kritik förstod hon, men hade inte väntat att hon skulle uppmanas avgå, inte när hon försvarar liberala ställningtaganden inom ett parti som skall vara liberalt.
Kvällen innan hade Jan Björklund, pressad av situationen, i TV-aktuellt medgett att hon (och alla) har rätt att ifrågasätta och diskutera partiets politik, och ändringar av den,  öppet. Om det skedde med gott omdöme...  Och han medgav att Birgitta gjort mycket gott och bra för partiet.
På morgonen framkom också att flera framträdande företrädare för (L) i Stockholm län nu kräver att länets L-ordf Anna Starbrink, förbrukat sitt förtroende när hon krävt Birgitta Ohlssons avgång, och själv bör avgå på grund av sitt personangrepp på Ohlsson.

Alltså, nu fick attackerna emot Birgitta så mycket mothugg att Jan Bj fick kalla fötter och backade, lite luddigt, betygande sin respekt för Birgitta. 
Det kändes som en avbön från hans sida, om än väl så mångordig och  krystad, för den behandling som hans hovdamer (ett roligt och träffande uttryck som jag såg någon använde på Facebook) och riksdagsgruppen (inom slutna dörrar, men också offentligt) utsatt henne för.

Att Birgitta Ohlsson (med flera!) haft skilda meningar om fp/L:s politik i många frågor gentemot den styrande kretsen kring Jan Björklund, det är väl känt sedan länge. Och trots att många av de som hävdat och hävdar de mer liberala och socialliberala värden som fanns inom fp, har slutat eller mer eller mindre frivilligt stigit åt sidan, så har den interna kritiken emot partiets högervridning fortsatt. Men också på sociala media. 

Det har med tiden alltmer, och då från den styrande gruppen kring Jan Björklund, gjorts till en personfråga. Att de aktuella angreppen på Birgitta Ohlsson mötte så starkt motstånd och så intensiva reaktioner verkar ha överraskat den styrande "Jan-gruppen".  
Trots den åthutning som de gav Birgitta i ett dagslångt möte inom slutna dörrar. 

Nu kan de få sota för det, och Starbrink verkar på väg ut. Alla bedyrar att debatt, även offentlig, inom (L) är inte bara tillåten, utan viktig inte minst inom ett liberalt parti. 

Men grunden till det hela är inte en personfråga, även om sidorna kan ges personnamn.
Det är en strid om politikens innehåll, där den ena sidan (som sedan länge "Jan" står för) och är något slags konservativ krav"liberalilsm"som inneburit ett fjärmande från den liberalism på frisinnad grund som fp stod för, och den "klassiska" fp-liberalism  (symboliserad av Birgitta) som vill återvända till och fortsätta till den utvecklingsvänliga, socialt betonade liberalism för demokrati,  internationell öppenhet och jämställdhet -  och utveckla den. 

Turbulensen i dagens (L) är ett tecken på detta. 
Och den ideologiska striden är inte avgjord.

Ledarskapsstriden inom "Liberalerna", vart leder den?

Idag är det öppen strid inom L, det parti som nylingen döpt om sig för att betona sin liberalism. Och under valrörelsen ville partiet också betona att det fortfarande bygger på socialliberalismen.

Krisen och striden beskriva i Dagens Industri, varifrån jag citerar och kommenterar. Se gärna också en del av bakgrunden i min bloggpost om ett par av Jan Björklunds senaste utspel.
Båda dessa har kritiserats av Birgitta Ohlsson, och det har inte tagits nådigt upp av en ledande krets runt Björklund, där ett par personer kräver att Birgitta Ohlsson ska avgå från partiledningen.
Ett krav som ifrågasätts av många andra företrädare, som dels i det ser ett brott mot liberalismens principer om mångfald och öppen diskussion, dels menar att Ohlsson har rätt i sin kritik av Björklunds utspel och att partiet måste våga stå för sin (tidigare) socialliberala ideologi.

"På onsdagen kallades riksdagsgruppen till ett extrainsatt möte. Liberalernas ungdomsförbund väljer i ett uttalande att backa upp Birgitta Ohlsson.

“Liberala ungdomsförbundet tycker det är sorgligt att en person som har så mycket stöd i partiet angrips offentligt. Att partiet har högt i tak också i viktiga värderingsfrågor är ett sundhetstecken, ingenting som ska tystas ned”, skriver ordföranden Joar Forssell uttalandet.

Birgitta Ohlsson får även starkt stöd av partikollegan och EU-parlamentarikern Cecilia Wikström. "  Wikström betonar att Birgitta Ohlsson är en person som verkligen lyckats samla unga människor, få dem att känna kraft och tillit och tro på det liberala projektet om en bättre värld. Sådan är Birgitta och vi behöver henne .

Även den tidigare partiledaren Maria Leissner ger Birgitta Ohlsson sitt stöd. ”Att vilja tvinga en av de mest ledande partiföreträdarna, förödande lojal dessutom, att lämna sin post för en totalt rimlig åsikt grundad på liberala värderingar, är inte demokratiskt. Det är inte heller förenligt med liberala värderingar”  Bland de som stöder Ohlsson finns även t ex EU-kommissionären Cecilia Malmström, tidigare fp-minister och tungt namn inom EU.
Men Anna Starbrink, ledamot i partistyrelsen och landstingsråd i Stockholm liksom partiets vice ordförande i riksdagsgruppen Tina Acketoft, vill att Ohlsson ska ställa in sig i ledet, eller avgå. 

Jag vill påpeka att L idag är ett litet parti, som förlorat mängder av medlemmar och aktiva, sådana som var socialliberala och inte gillar L:s högersväng. Personer som idag är politiskt hemlösa, och socialliberalerna som finns kvar lär inte kunna stödja L om ytterligare steg tas åt höger, och dessutom öppnar för samverkan med SD. Det finns ett stort behov av ett socialliberalt parti, men det uppfylls inte av dagens L, än mindre om Björklunds linje fortsätter.

Socialliberaler är inte socialister, inte heller konservativa som kd, eller nykonservativa som dagens moderater blivit efter Reinfeldt, ej heller nyliberala som centern är idag (med undantag av vissa områden) .
Socialliberaler är för frihet OCH ansvar. En frihet som inte skadar andra, emot rasism och för ett socialt ansvar och öppenhet och utveckling. 

För det krävs att Jan Björklund avgår och L återfinner den socialliberala politik som folkpartiet förde.  Då kan man inte knuffa ut Birgitta Ohlsson. 

Björklund förvirrar och oroar

Jan Björklund (L) är en driven debattör. Men man undrar vad han menar, egentligen, bakom de självsäkra uttalandena. Det är ofta one-liners, rubriker, som uppmärksammas. Men ofta har han även insmugna brasklappar, förklaringar och andra komplikationer som man inte vet vad han menar med. Är det brasklappen som är det viktiga - i så fall brukar den inte uppmärksammas, i vart fall inte av hans politiska motståndare - eller är det "rubriken" utan förklaring. Jag vet inte? 
Frågan än vad Björklund menar, vad han vill att vi ska uppfatta.  Eller vill han nå olika målgrupper?  Men ofta uttrycker han sig så att han retar både förmodade anhängare och motståndare - och tveksamma. 

Några exempel från de senaste dagarna.
1. SD borde få vara med - dvs i de politiska överläggningarna över blockgränserna (som statsministerna inbjuder till).
Jag blev illamående när jag läste rubriken - var detta ännu en invit från ännu ett av allianspartierna att ta in SD i värmen, ett steg att normalisera SD, att bagatellisera deras rasism för att bereda marken för ett samarbeta i regeringsställning om nästa val skulle gå alliansens väg? 
   Så läser jag (och hör) vidare. " Det betyder ju inte att man sedan gör upp med alla partier men det skapar en onödig martyrställning för SD", säger Björklund. 
   Nähä, det låter ju OK... kanske.   För visst spelar SD martyrkortet hela tiden, då de "inte får vara med".  Och det är ju bra, om Björklund menar vad han säger, att bara för att ett parti är med i dessa överläggningar så gör man inte upp med alla partier.  Och så är det väl inte idag heller (med undantag för DÖ).
   Men, men, vilket budskap vill Björklund ha fram? Egentligen! 
Och än mera tveksam blir jag när han, något senare, säger att han inte vill göra upp med varken SD eller V, som svar på Jonas Sjöstedts påstående att han inte trodde att L skulle öppna dörren för SD.
2. Björklund vill, i DN-debatt, stoppa religiösa friskolor. Inga nya skolor.
Hoppsan! Detta sagt från ett parti som sedan decennier förespråkat friskolor för att öppna upp för mångfald på olika sätt, inte bara pedagogiskt utan även religiöst. Friskolor i en tappning som gör det möjligt för alla att att sätta sina barn där, dvs inte bara för de mest välbeställda. Dock under förutsättningen att skollagens och skolstadgans regler följs, t ex om neutralitet i den religionsundervisning som ska ske, och om demokratiska värden etc.
Men de friskolor som finns, även de som drivs med religiös bakgrund, ska få finnas kvar, enl Björklund, dock vill han ha hårdare kontroll att de följer regelerna. 
   Hm, jag inser att ett förbud gläder många, speciellt de som är emot allt som luktar religion det minsta. Dvs de som tolkar religionsfrihet som frånvaro av religion. Men det trodde jag inte var L:s linje, detta parti med frisinnade och socialliberala rötter (idag förtvinade, men ändå) som alltid drivit religionsfrihet i betydelsen att staten inte ska bestämma vilken religion man ska ha, och ingen diskriminering, ej heller av de som inte är religiösa eller  som kallar sig ateister. Att religionsundervisning skall ske i skolorna, visserligen med visst fokus på kristendomen (som den religon som präglat Sverige sedan tusen år) men också med information om andra religioner. Undervisning som ger information och valfrihet. Och som lett till att Svenska Kyrkan inte är statlig, utan ett från statens skilt samfund med (i stort sett) samma status som andra frikyrkor och samfund.  
   Nu undrar jag varför nya friskolor ska stoppas - men gamla ska få finnas kvar? Antingen borde, i logikens namn, nya religiösa friskolor få startas med samma regler som för andra. Eller så bör också de gamla stoppas. Om man inte anser att reglerna räcker till.
   Dessutom blir jag misstänksam när Björklund argumenterar emot nya fria skolor (med religiös inrikting)  med argument som att de skapar segregering i områden med många nykomna (dvs flyktingar) och att friskolorna (de "religiösa" eller alla?) ska omfatta "västerländska värderingar".  Ett ordval som är snubblande nära SD:s om "svenska värderingar" (vilket i o f sig är ännu mera svårdefinierbart än "västerländska"). 
   Jag menar nog att friskolor ska bidra till mångfald och valfrihet. Dock med ett undantag: de ska omfatta och ge eleverna demokratiska värderingar.  Och det är något som ska ske redan enl nuvarande regler. Om så inte sker ska tillsynen skärpas - för alla - och om det inte räcker så får man hitta något sätt att skärpa kraven - utan att ta bort den mångfald och valfrihet som ligger i själva demokratibegreppet.
   När han talar om risk för segregering, luktar det "SD", som ett sätt att komma åt i första hand (nya) muslimska friskolor. Jag menar att om där skulle finnas risk för extrema åsikter och segregering får man söka komma tillrätta med det utan att ropa på inskränkningar i religionsfrihet för vissa grupper. Genom att inte skapa segregerade ghetton, och med demokratisk skolning och medel.

Vad vill och menar Björklund, egentligen, genom att både vara för att öppna för SD - och säga sig vara emot "martyrskap" och samtidigt använda retorik som ligger snubblande nära den som SD använder.  Vill han bromsa ev flykt av väljare till SD, i likhet med sossarna, m och kd? Eller vill han samarbeta med SD? Vad är hans avsikt med ordval och retorik?
   

Intresserad av rättssäkerhet?

Jag måste bara lägga ut detta på min blogg.
Ett utförligt och väl genomarbetat reportage om hur det går till i Filippinerna idag. Där den populära, nye presidenten Duterte försöker skjuta bort knarkarna i landet. Genom att helt åsidosätta rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Med följd att polisen blir skjutgalen (liksom många andra korrumperade) för att dölja sin egen inblandning i knarkhandeln. Och där många oskyldiga drabbas, liksom de vanliga knarkdrabbade, som inte är storhandlare och använder svaga former av knark, vilket verkar vara oerhört vanligt.
Men att det skulle vara fel att låta både polisen och andra skjuta besinningslöst, det verkar många filippinare inte har något emot. Sorgligt och farligt.

Jag citerar artikeln i SvD:
Rubrik: Änkan: Jag är rädd – har fått polisen som fiende.

Polisen kom till familjen Bertes bostad halv tolv på kvällen. Några droger påträffades inte. Nästa dag sköts Harra Kazuos 28-årige make Jaypee och hans far Renato till döds i ett häkte.

De är två av hittills 2.400 dödade i den filippinske presidenten Rodrigo Dutertes krig mot narkotikan.

– Jag är rädd eftersom jag fått polisen som fiende, säger Harra Kazuo, Jaypees änka, när vi träffas en morgon.

Efter utfrågning i senaten om händelsen har hon fått vittnesskydd och stöd av organisationen Commission on Human Rights. Hon lever, gravid i åttonde månaden, på hemlig ort med sin treåriga dotter Angel.

Saken har fått uppmärksamhet och kan därför vara en av få som till slut hamnar i domstol. Kring det stora flertalet dödade råder emellertid okända omständigheter. Polisen står bakom 1.100 fall. Resterande utrensningar har genomförts av oidentifierade personer.

Men många av de skjutna är, enligt uppgifter till DN från langare, diplomater och människorättsorganisationer, personer som varit polisens informatörer. Polismän som själva varit inblandade i droghandel eller korruption tros vara rädda för att avslöjas. Särskilt sedan president Duterte varnat dem för följderna.

Närmare 700.000 personer, missbrukare och langare, har på kort tid registrerat sig hos polisen. De har fått ett dokument, som sägs tillräckligt för att inte riskera att svepas med i den pågående våldsamma kampanjen. Samtidigt har många av dem dödats ändå.

Harra Kazuo börjar berätta vad som hände kvällen den 6 juli. Tre polismän stod då utanför Bertes enkla hem i ett fattigt kvarter nära flygplatsen i Manila. De lyste in med en ficklampa.

– Vi hade inte låst grinden, det gör vi inte eftersom vi känner oss säkra här, säger Harra. Min man hade redan somnat. Nästa dag skulle han gå till polisstationen och anmäla sig frivilligt.

Det här var inte första gången som familjen hade med polisen att göra. Jaypee Bertes var missbrukare och langare i liten skala. Han sålde shabu, en billig typ av metamfetamin som ofta kallas den fattiges kokain.

– Där det finns fattigdom i Filippinerna, där finns det shabu. Också här, säger en granne i kvarteret där Bertes bor.

Jaypee arbetade som privatchaufför åt en familj och hans fru hade försökt övertala honom att sluta med drogerna.

Vid två tillfällen förra året greps han, enligt hans änka, men ingen av gångerna ledde till rättegång eftersom han på polisernas inrådan betalde dem för att få behålla friheten.

Jaypee vaknade och steg upp. Egentligen var det hans bror polisen frågade efter, men han trodde att de gällde honom. Då kände polismännen igen honom eftersom de haft med honom att göra tidigare.

De sa att de letade efter droger och vi svarade att vi inte hade några, förklarar Harra Kazuo.

– Jag höll hårt i min dotter och polisen trodde att jag försökte dölja något. De började leta under hennes kläder, tog av underbyxorna och sökte i ändtarmen efter shabu. Det var fruktansvärt.

Poliserna hotade hennes man: om du inte plockar fram drogerna så skjuter vi dig här på platsen.

– Jag bönade att de inte skulle göra det i vårt hem, inte inför ögonen på vår dotter, fortsätter Harra Kazuo.

Hennes svärfar klev in i hemmet efter att ha handlat mat och blev rasande för att polismännen inte kunde visa upp någon fullmakt för husrannsakan. Han hotade att stämma dem för intrång. Då kallade polisen på förstärkning.

– Renato hängde sig fast vid Jaypee för att inte poliserna skulle kunna föra honom härifrån, berättar en kvinnlig släkting, när vi träffas utanför Bertes bostad.

Hon är rädd och vill inte förekomma med namn eller på bild eftersom hon säger att polisen hotat att döda också släktingarna.

Far och son Bertes fördes till polisstation nr 4, bara någon kilometer från hemmet. Enligt polisen togs de senare därifrån för att drogtestas.

Dagen därpå stod Harra på förmiddagen ansikte mot ansikte med sin man i häktet.

– Jag såg att han hade misshandlats. Han kunde nätt och jämt stå upp och bad att jag skulle skaffa läkarhjälp, säger hon.

På eftermiddagen fick hon beskedet att hennes man och svärfar hade dödats i häktet. Enligt polisens version efter att ha anklagats för illegalt spel och sedan de försökt komma åt polisernas pistoler.

Commission on Human Rights finner polisens förklaring häpnadsväckande, högst osannolik och utan rättfärdigande. Rättsmedicinska undersökningar har visat att de två männen sköts med tre skott vardera. Jaypee Bertes högra arm var bruten och han hade inre blödningar, uppger Joel Sarmenta vid människorättsorganisationen.

Polismyndigheter har senare påpekat att de ansvariga tagits ur tjänst och redan åtalats, men det är uppgifter som inte verifierats, enligt Sarmenta.

Familjen Bertes hävdar att det handlar om mord.

Under intervjun sitter Harra Kazuo i solglasögon i en stol med sin treåriga dotter klättrande på kroppen. När bilder ska tas vill hon inte att dotterns ansikte ska synas.

Efter händelsen blev hon tipsad att söka skydd och vittna mot poliserna. På liknande sätt hålls mellan 15 och 20 personer på okänd ort av Commission on Human Rights. De är släktingar till misstänkta brottslingar som alla dödats de senaste två månaderna.

Ytterst handlar det om den nye presidentens inställning, menar Harra Kazuo.

– Dutertes budskap att droghandlare som nekar till skuld eller gör motstånd ska skjutas har lett till att poliserna gärna använder sina vapen, säger hon.

På gatan i Manila tycks kampanjen fått avsedd effekt. Gabriel var tio år när han, utsatt för grupptryck, testade shabu för första gången. I dag är han en 41-årig sexbarnsfar, som brukat röka en dos shabu varje morgon innan han gått till jobbet. Han raggar passagerare till minibussar.

– Då orkar jag vara mycket mer övertygande och entusiastisk, säger han.Han kunde stå mitt i vägen och gestikulera och utgöra en trafikfara. Den senaste tiden har han lugnat sig, säger en vän som känt honom länge. Och då studsar Gabriel ändå omkring bland Jeepneys, motorcyklar och bussar.

– Jag har inte tagit något på en månad. Det beror bland annat på Duterte. Risken är större att gripas och jag vill sluta nu. Jag har redan suttit i fängelse, säger han.

Sedan i juni har nio missbrukare och langare dödats i området. Gabriel kände en av dem.

– Det är så vanligt med shabu, säger han. Chaufförerna använder det också. Både de som kör Jeepneys och chaufförerna i stora bussar. Ser du någon som kör väldigt fort så har han nästan säkert tagit shabu.

I en liten fönsterlös lokal i samma förort träffar jag Ella, en 48-årig kvinna som varit langare i 20 år. Hon är en annan av Filippinernas uppskattningsvis tre miljoner missbrukare.

Det gav bättre pengar att börja sälja droger än att jobba på en textilfabrik. Valet tyckte hon inte var särskilt svårt. Från början skaffade hon droger bara till sina vänner. De senaste åren har hon sålt shabu varje dag, men inte längre.

– Priset har gått upp, det har blivit mycket svårare att få tag på i sommar. Nu gör jag affärer bara var femte dag.

Ella tillhör inte dem som frivilligt anmält sig hos polisen som en följd av president Dutertes krig mot narkotika.

Är du inte rädd?

– Bara lite. De som dödas av polisen är deras informatörer. Polisen vill inte att de ska skvallra om deras egen droghandel. Och jag är ingen informatör. Det var däremot en som jag kände som inte lever längre."

(Jag har tagit bort bilderna som hör till SvD-artikeln, men kolla gärna dem genom att klicka på länken. ) 

Fakta. 2 400 har dödats

• Omvärlden kritiserar starkt Filippinernas nye president Rodrigo Duterte för hansvåldsamma kampanj mot droger.
• Sedan han tillträdde för drygt två månader sedan har 2 400 misstänkta brottslingar dödats – de flesta småhandlare och missbrukare. 1 100 har dödats av polis, resten av oidentifierade personer. Rättssäkerheten har satts åt sidan.
• Kriget mot droger var ett vallöfte, som i maj bidrog till att Duterte fick 17 miljoner röster och vann en klar seger i presidentvalet.
• Under sin över 20-åriga tid som borgmästare i staden Davao i södra Filippinerna förde han med liknande metoder en hård kamp mot kriminalitet och narkotika.
  ---
• äs mer. Dutertes krig mot brottslighet

  • I Davao röstade nio av tio på Duterte i presidentvalet
    Han har alltid velat vårt bästa, säger en invånare. Han är hård men rättvis, säger en annan. Att Rodrigo Duterte varit borgmästare i 21 år visar att han är en bra ledare. Nu kan han som president i Filippinerna göra i hela landet vad han gjort för Davao, säger skomakaren Robert Simo på torget utanför rådhuset i presidentens hemstad.
  • Dutertes krig dödar 36 varje dag36 människor dödas varje dag i det våldsamma krig mot brottslighet som Filippinernas nye president Rodrigo Duterte dragit i gång. Massiv kritik kommer från bland annat USA och FN, men hittills har Duterte valt att svara med förolämpningar.
  • Torbjörn Petersson: Relationen mellan USA och Filippinerna har fått växande betydelseNär en president kallar en annan för ”horunge” har samtalstonen i världspolitiken förändrats. Han säger sig vara djupt ångerfull och efter ett avlyst möte förklarar han att han inte trodde att det skulle tas så personligt. Det är Rodrigo Dutertes första hela dag som president på utlandsresa.
  • Gunnar Jonsson: Filippinsk rättvisa på undantagEn klappjakt på brottslighet pågår. Presidenten försöker skjuta sönder våld och narkotika. Det kan aldrig gå väl.