Björklund förvirrar och oroar

Jan Björklund (L) är en driven debattör. Men man undrar vad han menar, egentligen, bakom de självsäkra uttalandena. Det är ofta one-liners, rubriker, som uppmärksammas. Men ofta har han även insmugna brasklappar, förklaringar och andra komplikationer som man inte vet vad han menar med. Är det brasklappen som är det viktiga - i så fall brukar den inte uppmärksammas, i vart fall inte av hans politiska motståndare - eller är det "rubriken" utan förklaring. Jag vet inte? 
Frågan än vad Björklund menar, vad han vill att vi ska uppfatta.  Eller vill han nå olika målgrupper?  Men ofta uttrycker han sig så att han retar både förmodade anhängare och motståndare - och tveksamma. 

Några exempel från de senaste dagarna.
1. SD borde få vara med - dvs i de politiska överläggningarna över blockgränserna (som statsministerna inbjuder till).
Jag blev illamående när jag läste rubriken - var detta ännu en invit från ännu ett av allianspartierna att ta in SD i värmen, ett steg att normalisera SD, att bagatellisera deras rasism för att bereda marken för ett samarbeta i regeringsställning om nästa val skulle gå alliansens väg? 
   Så läser jag (och hör) vidare. " Det betyder ju inte att man sedan gör upp med alla partier men det skapar en onödig martyrställning för SD", säger Björklund. 
   Nähä, det låter ju OK... kanske.   För visst spelar SD martyrkortet hela tiden, då de "inte får vara med".  Och det är ju bra, om Björklund menar vad han säger, att bara för att ett parti är med i dessa överläggningar så gör man inte upp med alla partier.  Och så är det väl inte idag heller (med undantag för DÖ).
   Men, men, vilket budskap vill Björklund ha fram? Egentligen! 
Och än mera tveksam blir jag när han, något senare, säger att han inte vill göra upp med varken SD eller V, som svar på Jonas Sjöstedts påstående att han inte trodde att L skulle öppna dörren för SD.
2. Björklund vill, i DN-debatt, stoppa religiösa friskolor. Inga nya skolor.
Hoppsan! Detta sagt från ett parti som sedan decennier förespråkat friskolor för att öppna upp för mångfald på olika sätt, inte bara pedagogiskt utan även religiöst. Friskolor i en tappning som gör det möjligt för alla att att sätta sina barn där, dvs inte bara för de mest välbeställda. Dock under förutsättningen att skollagens och skolstadgans regler följs, t ex om neutralitet i den religionsundervisning som ska ske, och om demokratiska värden etc.
Men de friskolor som finns, även de som drivs med religiös bakgrund, ska få finnas kvar, enl Björklund, dock vill han ha hårdare kontroll att de följer regelerna. 
   Hm, jag inser att ett förbud gläder många, speciellt de som är emot allt som luktar religion det minsta. Dvs de som tolkar religionsfrihet som frånvaro av religion. Men det trodde jag inte var L:s linje, detta parti med frisinnade och socialliberala rötter (idag förtvinade, men ändå) som alltid drivit religionsfrihet i betydelsen att staten inte ska bestämma vilken religion man ska ha, och ingen diskriminering, ej heller av de som inte är religiösa eller  som kallar sig ateister. Att religionsundervisning skall ske i skolorna, visserligen med visst fokus på kristendomen (som den religon som präglat Sverige sedan tusen år) men också med information om andra religioner. Undervisning som ger information och valfrihet. Och som lett till att Svenska Kyrkan inte är statlig, utan ett från statens skilt samfund med (i stort sett) samma status som andra frikyrkor och samfund.  
   Nu undrar jag varför nya friskolor ska stoppas - men gamla ska få finnas kvar? Antingen borde, i logikens namn, nya religiösa friskolor få startas med samma regler som för andra. Eller så bör också de gamla stoppas. Om man inte anser att reglerna räcker till.
   Dessutom blir jag misstänksam när Björklund argumenterar emot nya fria skolor (med religiös inrikting)  med argument som att de skapar segregering i områden med många nykomna (dvs flyktingar) och att friskolorna (de "religiösa" eller alla?) ska omfatta "västerländska värderingar".  Ett ordval som är snubblande nära SD:s om "svenska värderingar" (vilket i o f sig är ännu mera svårdefinierbart än "västerländska"). 
   Jag menar nog att friskolor ska bidra till mångfald och valfrihet. Dock med ett undantag: de ska omfatta och ge eleverna demokratiska värderingar.  Och det är något som ska ske redan enl nuvarande regler. Om så inte sker ska tillsynen skärpas - för alla - och om det inte räcker så får man hitta något sätt att skärpa kraven - utan att ta bort den mångfald och valfrihet som ligger i själva demokratibegreppet.
   När han talar om risk för segregering, luktar det "SD", som ett sätt att komma åt i första hand (nya) muslimska friskolor. Jag menar att om där skulle finnas risk för extrema åsikter och segregering får man söka komma tillrätta med det utan att ropa på inskränkningar i religionsfrihet för vissa grupper. Genom att inte skapa segregerade ghetton, och med demokratisk skolning och medel.

Vad vill och menar Björklund, egentligen, genom att både vara för att öppna för SD - och säga sig vara emot "martyrskap" och samtidigt använda retorik som ligger snubblande nära den som SD använder.  Vill han bromsa ev flykt av väljare till SD, i likhet med sossarna, m och kd? Eller vill han samarbeta med SD? Vad är hans avsikt med ordval och retorik?