Har politisk diskussion på bloggar och FB någon framtid?

Mary X Jensen har i en bloggpost ett intressant resonemang om bloggandet, dess framtid och villkor. Hon ställer där frågan om det politiska bloggandet har någon framtid.

Jag har inte kollat någon statistik (det finns säkert!), men även om antalet politiska bloggar möjligen ökat så är min subjektiva uppfattning att aktiviteten drastiskt minskat under de senaste dryga två åren. Med viss återhämtning strax före valet 2010.

En orsak är utan tvivel att Facebook (och möjligen twitter) tagit över en stor del av aktiviteten. Där blandas dessutom politik med vardagens trivialiteter i en (o)skön blandning. Att skriva en-två rader på FB verkar kännas lättare än att skriva en något längre text på en blogg. Och kräver kanske mindre pregnans.

Visst kan det, ibland, bli en viss debatt kring ett FB-inlägg, och enstaka gånger ett rätt omfattande diskuterande. Men som regel (varje regel har som bekant undantag) blir det rätt ytligt på FB, om ens någon reaktion alls utöver några klick på gilla-knappen.

FB:s tillväxt har också inneburit att kommenterandet på bloggarna minskat kraftigt också. Trots att många bloggare "annonserar" sina bloggposter på FB så verkar det som att de eventuella kommentarerna till bloggen kommer på FB, där det ofta är tydligt att den som kommenterat på FB inte läst den bloggpost som han/hon kommenterar...

Mary Jensen snuddar vid det faktum att många (de flesta) politiker som nyttjar FB och/eller bloggar, de använder dessa fora som megafoner. De vill bara föra ut sitt budskap, kommenterar eller diskuterar inte de eventuella svar som inkommer.

Det är givetvis något som starkt reducerar värdet av deras bloggande och fb-aktiviteter. Samtidigt minskar det intresset för att använda bloggar och FB för diskussion om viktiga samhällsfrågor.

Människor som inte är partipolitiskt aktiva men som har ett intresse av att delta i det demokratiska samtalet vill givetvis ha en reell möjlighet att diskutera med de som har makten. Den som vill ha diskussion nöjer sig inte med att höra en monolog.

Att så många politiker inte inser det är illavarslande. I vart fall för dem själva. Samtidigt kan det faktiskt leda till att engagemanget för samhällsfrågor tar sig andra vägar och/eller förs i andra grupper än inom de krympande, nuvarande partierna.

Apropå FRA, SvD och Sverker Åström. Bloggar är viktiga

Om FRA-lagen, SvD, Mark Klamberg och Sverker Åström.
Vill uppmärksamma Mark Klambergs gedigna analys av SvD:s ledare om FRA och hur slarvigt den är skriven. Det finns ingen anledning att såhär i efterhand förringa den negativa innebörden av FRA-lagen, tvärtom. Mark ger på sin blogg en djupare insikt i detta än vad SvD förmår. Läs det! Bloggar är viktiga, och ger oftast mera djup och insikt än korta kommentarer på Facebook...

Diplomaten Sverker Åström har avlidit vid hög ålder. En man som kom att utforma den socialdemokratiska utrikespolitiken under decennier. Med mjukhet mot Sovjetdiktaturen och sträng kyla emot USA och Israel. Han verkar inte heller precis ha satt Raoul Wallenbergs insatser för att rädda judar från nazisterna under andra världskriget speciellt högt.

För mig ger lovorden över Åström en fadd bismak. Att en högt uppsatt person blir gammal får inte vara en ursäkt för att man "glömmer", dvs bortser från vad personen stått för inklusive det mindre positiva. Carl Bildts lovord över Åström är ren panegyrik. Det är nästan så att jag får känslan av att Bildt därmed vill överskyla sina egna negativa sidor.

I sin ungdom var, enl uppgift, Sverker Åström aktiv i en nazisympatiserande rörelse, nazistiska Sveriges Nationella Förbund, under flera år under 30-talet. Det kan ses som en ungdomsförsyndelse, som han säger sig glömt, men kan också vara en förklaring till hans avsky för USA och Israel, vilka om än inte invändningsfria ändå var och är demokratier. Möjligen också till att han var så överseende med Sovjetdiktaturen. Åström har också själv uppgett att SÄPO misstänkt honom för att vara Sovjetspion.

Betr Sveriges Nationella Förbund, läs detta.

Vem är nye s-ledaren Löfven?

Stefan Löfven är svår att greppa. Men här ett försök.

I mycket ger han intryck av att vara en gammal "hederlig" gråsosse, stundom med en framtoning av s.k. betonghäck.
Men samtidigt har han en vilja att i ytterst "lagom" dos antyda, nej inte förnyelse, men "öppenhet"...

Nja, "vilja", det var att ta i, för hans främsta mål är nog att få alla stridande fraktioner och nervösa sossesympatisörer att "komma hem", och sitta still i båten.

"Lagom", klädsamt konservativ och traditionsbunden till s-tiden före turbulensen med Mona Sahlin och Håkan Juholt. Antyder öppenhet, men vill inte oroa någon med "förnyelse". Inte skrämmas, inte säga för mycket.

Och så lånar jag en teckning av Jan-Erik Ander. Jag vet att han inte har något emot det.

En diskret tumme ner till enhjulingen och en diskret tumme upp för tvåhjulingen.

Kanske är "lagom bäst" den nya sossemelodin.

För att rädda EU (inkl Grekland m fl krisländer) krävs en återgång till grundarnas principer

Rubriken ovan: "För att rädda EU (inkl Grekland m fl krisländer) krävs en återgång till grundarnas principer" kan ses som en stark sammanfattning av en intressant kolumn i dagens DN (25 juni). Inlägget är skrivet av den amerikanska statsvetarprofessorn Anne-Marie Slaughter, vid Princetownuniversitetet. Jag hittar inte artikeln på nätet, i papperstidningen finns den dock på sid 5 i dagens tidning.

Jag är för EU, men självfallet finns där mycket att anmärka och kritisera. Inte minst i hur det idag styrs. Men t ex EU-parlamentet är då och då en ljusglimt i kampen mot byråkrater, kommission och maktgalna ministrar.

Slaugheters artikel har rubriken: Utveckla samarbetet i Europa. Där hon vill se ett samarbete i Schumans och Monets anda, som skulle rädda bl a Grekland och hela "Club Med"-området... För att, som EU var tänkt, säkra fred och framsteg.

Inledningen känns lite långsökt, men sedan blir det klartext. Hon frågar, Kan vi vänta oss att greker, spanjorer och portugiser ska finna sig i påtvingade åtstramningar därför att Tyskland och andra nordeuropeiska länder anser dem slösaktiga och lata? Det skapar ju bara bitterhet när det är samarbete som behövs.
Hon målar upp hur Grekland kunde leva upp som en förebild för demokrati och förnyelse och pekar t ex på förekomsten av naturgas i östra Medelhavet. Och påpekar snabbt att idag så är det många nationer som i nationell egoism kämpar om "rätten" till dessa fyndigheter. En egoism som är en stor konflikt och krigsrisk. Men att det samtidigt är konfliker som borde kunna lösas om EU besinnade sig och återgick till hur EU var tänkt och faktiskt fungerade från start, när de forna fienderna Tyskland och Frankrike bara några år efter andra världskriget skapade ett fruktbart samarbete i fredens tecken. Och det skulle, rätt tillämpat, göra Grekland till en fullvärdig partner i ett förnyat EU. (Vilket ju också rimligen skulle mildra smittoriskerna av dagens kris. Min anmärkning.) Mycket tänkvärda synpunkter.

Samtidigt noterar jag att Merkels och Anders Borgs svältkursmedicin för Grekland i flera artiklar i DN starkt ifrågasätts. Tyskland är inte oskyldigt till utvecklingen. Senast i gårdagens DN.

Min kommentar är att självfallet ska lån betalas. Men det är inte vettigt att ta död på låntagaren på köpet. En viktig lärdom är att ifrågasätta den extrema låneekonomin, och att sätta in åtgärderna på rätt sätt och i rätt ordning.

Ett lönande cirkusjobb: sport

Jag skiljer på sport och idrott. Sport, det är arenaidrott där utövarna är att betrakta som cirkusartister - med högsta ersättning. Idrott är mera för ära än ersättning, för att det är roligt och utmanande att mäta sig med andra idrottsmän. Visst, gränserna är idag flytande, men ändå... Jag måste ändå säga att jag är mera intresserad av idrott än av cirkussport. Men ingen regel utan undantag, toppartister inom välavlönade sporter kan vara oerhört fascinerade att följa också ibland. Om det inte är för tydligt att de gör det uteslutande för pengar.

Nå, dessa rader är föranledda av Forbes lista över de megainkomster som toppartisterna inom sporten uppnådde 2011, publicerad i DN 20/6 (sportbilan, sid 12).

Två boxare toppar, Floyd Mayweather, USA med 85 milj dollar (nära 600 milj kr!) och Manny Pacquiao, Filippinerna med 62 milj dollar (cirka 420 milj kr, i peso en summa som är än mera löjligt hög. Golfaren Tiger Woods har halkat ner till tredjeplats, men skrapade ändå ihop 59,4 milj dollar.
Någon svensk finns inte bland de tjugo mest avlönade. Men vi vet ju att fotbolls- och hockeyspelare ofta kommer upp i rena fantasiinkomster de med, numera.

Det är länge sedan som idrott- och sport bedrevs på en renodlad amatörnivå, inkomstmässigt. Observera att amatör i sammanhanget inte betyder någon som är sämre, utan är en som inte har idrotten som (väsentlig) inkomst. För inte så förfärligt länge sedan så var det strängt reglerat i vilken mån som en idrottare kunde få någon form av rese- eller traktamentsersättning. Lön var det inte fråga om.
Det fanns proffsboxare, som alltså hade boxning som yrke, men så fanns det "amatörer" som boxades för nöjes skull...

Apropå filippinaren Pacquiao. Han blev omåttligt populär när han blev världsmästare härom året. Och han strödde pengar kring sig. Var en kille som kom ur mycket enkla förhållanden. Jag följder inte hans bravader, men han tjänar alltså kopiösa summor numera - och det verkar inte påverka honom direkt positivt. Han lär inte vara lika populär längre, och har till och med förlorat någon match.

För vem är det viktigt att ha "sund" ekonomi?

Nej, i skrivande stund vet jag inte hur det grekiska nyvalet går. Och problemet är att hur det än går så torde konsekvenserna bli ytterst besvärliga, i första hand för Grekland men även för Europa, euron och troligen även för hela världsekonomin.
Den grekiska tragedin har en smittoeffekt som inte "bara" torde drabba Spanien, Italien, Irland och Portugal.

Detta p g a att ekonomierna är sammanvävda och påverkas av både realia och psykolgi. Och orsakerna till Greklands kris är lite mer komplicerade än man i förstone vill tro.

Samtidigt vet vi att både enskilda stater och stora delar av världsekonomin genomlevt många kriser tidigare. Följderna har varierat i styrka, men världen har överlevt. Så hur går det denna gång?

Dagens söndagskrönika på ledarsidan i DN ger ett intressant och tankeväckande perspektiv, där Peter Wolodarski söker avliva myterna om det svenska 1990-talet.

Jag har alltid varit skeptisk till att låna. Speciellt gäller det den privata ekonomin. Att låna kostar pengar, och därför är det dessutom extra påfrestande för den som redan har knapert med pengar. Det är möjligt att denna inställning beror på uppfostran och den tidsanda som länge rådde och som gjorde "Spara och Slösa" till det tunga och viktiga i Sparbankernas tidning Lyckoslanten.

Visst, även jag inser att en så stor investering som ett eget hem kan kräva ett banklån. Även om dessa lån till en början låg på en rätt rimlig nivå så länge byggkostnaderna hölls nere och kompletterades av egna insatser, både pengamässiga och genom praktiskt arbete.

Jag inser också att i affärsverksamhet kan det behövas riskkapital (förutom aktiekapital), och kan vara försvarligt om det finns en god chans att verksamheten ska kunna betala både räntor och amorteringar. Jag menar också att Keynes teori om att staten ska kunna låna i lågkonjunktur, för att stimulera samhällsekonomin, och dra ner på kostnaderna i högkonjunktur (för att motverka inflation bl a) verkar rimlig. Det sista ledet har dock ofta glömts bort.

I Sverige har vi nu en finansminister vid namn Anders Borg, som jag och många andra menar är rätt bra på att hålla ordning på statsfinanserna. En hyfsat bra kamrer. Om än jag har kritiska synpunkter i hur han (och regeringen) prioriterar.

Det DN-krönikan idag visar är därför intressant, då den visar att statsskuldens nivå i (början av) en kris inte är det avgörande för hur krisen ska bekämpas.

Några citat. "Om ett lands viktigaste mål är att statsbudgeten visar plus, så befann sig svensk ekonomi på topp omkring 1990. Det året var överskottet i de offentliga finanserna 4 procent av BNP, en nivå som inte ens rikshushållaren Anders Borg lyckats nå upp till."

"Sedan hände något oväntat. På bara tre år genomgick samma finanser en dramatisk försvagning, som 1993 resulterade i ett rekordunderskott på 13 procent av BNP. Värt att notera är att inget av dagens krisande euroländer har ett sådant stort hål i sin kassa.

Förståelsen av det svenska 1990-talet kan bidra till att göra en rimlig analys av dagens europeiska oro. I Sverige har det funnits en del myter om varför ekonomin rasade för drygt 20 år sedan. Många tolkade felaktigt krisen som ett tecken på att välfärdsstaten kört in i väggen. Övertunga och ineffektiva arrangemang hade till slut kollapsat och framkallat en förtroendesmäll för svensk ekonomi, löd analysen."

"Men även om välfärdsstaten hade sina problem kunde dessa knappast förklara chocken i svensk ekonomi.

Lika fel var det att skuldbelägga den dåvarande Bildtregeringen för det statsfinansiella moraset. De borgerliga partierna hade sina brister, men det var inte deras påstådda slösaktighet som låg bakom det prekära läget.

Skälet var i stället att Sverige, precis som dagens utsatta euroländer, råkade ut för en svår finanskris. Under lånefesten som inleddes i mitten av 1980-talet blåstes en stor prisbubbla upp på fastighetsmarknaden. Efter ett antal år sprack den och bankerna fick allvarliga problem."
Wolodarski refererar till ekonomiprofessorn Hans Tson Söderström som fann att 90-talskrisen hade framkallats av fastighetskraschen och den påföljande bankkrisen. Hushåll och företag – inte staten – var överskuldsatta. När prisbubblan sprack tvingades de sanera sina balansräkningar. Och för att kunna göra det behövde de under flera år spara kraftigt, vilket omedelbart drog ned investeringar och konsumtion. Efterfrågan i ekonomin föll.

"I likhet med Sverige 1990 hade Spanien och Irland budget­överskott och låg statsskuld när krisen bröt ut. Men problemen blev ändå akuta därför att den privata sektorn var överskuldsatt. "

Slutsatsen blir att den privata sektorn måste stramas åt, och att skulderna direkt eller indirekt "flyttar" in i statsbudgeten. Med följd att statsfinanserna inte blir i den goda ordning som Anders Borg (och EU-kollegorna) förordar. Givetvis måste staterna ha ordning också på finanserna, men det bör lämpligen komma som steg två, dvs när den privata sektorn (hushållen mm) och dess låneekonomi fixats till. I Sverige på 90-talet skedde så. Vilket dagens svenska regering inte verkar komma ihåg, påpekar DN, som slutar med orden: "Det är lika lite slösaktiga sydeuropéer som ensamma ligger bakom eurokrisen som det en gång var välfärdsstaten eller Bildtregeringen som orsakade 90-talsdepressionen."

Alltså, sydeuropéerna har "slösat", men det är inte enda orsaken. Och åtgärderna måste sättas in i rätt ordning.

En viktig lärdom är att möjligen gäller inte precis samma regler för hushållen och staten (den offentliga sektorn), men överdriven låneekonomi är av ondo och sparsamhet är det inget fel på. Det gäller även för hushållen.
Det betyder att vi måste försöka att som privatpersoner spara först och konsumera eller investera sedan. Det får både privatekonomiska och samhällsekonomiska katastrofala konsekvenser om vi faller för bankernas ivriga (och giriga) uppmaningar till oss att låna.

Kanske är det inte lika lustfyllt, och en smärtsam ny erfarenhet för den som vant sig att få allt på en gång genom att låna (och glömma att både räntor och lån), att vara tvungen att vänta ett tag. Men alternativet borde avskräcka än mer. För oavsett om de för tillfället styrande politikerna sätter in nödvändiga åtgärder alls, eller gör det i rätt eller fel ordning så kostar det på. Inte bara på ett diffust "högre" plan, utan för de flesta av oss med normal eller svag ekonomi.

Är vinyl nostalgi bara?

Dessa rader kan ses som en uppföljning till föregående bloggpost.

Skrev där om att vinylskivor finns att köpa via Ginza. Vill därför betona att vinyl numera finner alltfler köpare. Ett tecken på det är att världens äldsta och ännu levande (om än med knackig ekonomi) jazztidskrift OJ, dvs Orkester-Journalen, senast i nr 2 för iår hade en krönika, som avses återkomma, om (jazz)musik på vinyl. Jag kan hålla med om de flesta positiva omdömen som där ges om vinyl som ett överlägset medium för musik. Och att CD:s överlägsenhet betr kvalitet är betydligt överdriven. Liksom givetvis att den ljudkvalitet som man kan få genom nedladdningar är mycket sämre - förutom att totalupplevelsen via internet oftast är mindre än via en skiva, vare sig den är en CD eller en vinylskiva.

Problemet med vinyl är "bara" det att vinylskivor lätt blir repade eller skadade på annat sätt. Vilket är förargerligt. Och att de idag är dyrare. I allt annat är de överlägsna.

Det är inte heller så att vinylutgåvor bara består av återutgivningar, nej fler och fler musiker föredrar att ge ut ny musik på vinyl. Och skribenten i OJ om vinyl är Mats Gustfsson, en känd musiker i vad som kan kallas "free form"-traditionen...

Alltså, leta fram och spela era gamla vinylskivor, köp och läs Orkester-Journalen. Och hittar ni något nytt på vinyl som passar, köp det. Det är inte fråga om bara nostalgi, det är fråga om bra musik av hög kvalitet.

Ginza och skivnostalgi

Råkar kolla in lite på Ginzas hemsida. Lite blev mer än bara "lite".
Ginza startade redan 1968 och växte snabbt och är sedan decennier ett av de största postorderföretagen på internet i Sverige. Jag minns dock ännu de enkla stencilblad som de gav ut i början. I stort sett så har faktiskt Ginza varit min huvudleverantör av inspelad musik, allt från början och intill nu. Jag köpte skivor före Ginza också, och till och från har jag parallellt haft andra inköpskällor som varit specialicerade på min musik: jazzmusiken.



En snabb koll visar att idag har Ginza ändå runt tiotusen (!) olika jazzskivor i sin katalog. OK, många kräver lite leveranstid, men nog verkar det vara i princip vad som kan finns på marknaden... Ändå är inte jazzen den genre som säljer mest hos Ginza, tvärtom. Dock kan konstateras att hos Ginza finns mängder av våldsamt billiga samlingsskivor och boxar av jazzens stora. Detta sagt till upplysning för den som saknar några nummer av sina favoriter, eller spelat sönder vinylutgåvorna.
Apropå vinyl så noterar jag med nostalgiska känslor att vinyl är på framgång igen. Inte med stora steg, men ändå... Fortfarande är det på vinyl som de mesta av min musik finns. Idag lagerför Ginza 419 vinylskivor, LP med jazzmusik. Det låter väl inte så mycket, men är ett rätt sparsmakat urval för de musikvänner som vill ha högsta ljudkvalitet. Och dyra är de...



En Ray Charles-vinylLP, The Genius sings the Blues", kostar 199 kr.

En box med tio CD fyllda med härlig jazz från JATP-konserter går på totalt 99 kr. Med giganter som Dizzy Gillespie, Coleman Hawkins, Billie Holiday, Charlie Parker m fl.
Ännu ett exempel är att på Ginza kan man hitta flera boxar med 10 CD, eller fler, med Louis Armstrongs odödliga musik för runt hundralappen. Med gott ljud. Ja, faktiskt, ibland undrar jag hur inspelningar gjorda på 20-30-talen kan ha så bra ljud, i moderna utgåvor, att de ligger på minst samma nivå som dagens kan ljudtekniker kan åstadkomma.