För vem är det viktigt att ha "sund" ekonomi?

Nej, i skrivande stund vet jag inte hur det grekiska nyvalet går. Och problemet är att hur det än går så torde konsekvenserna bli ytterst besvärliga, i första hand för Grekland men även för Europa, euron och troligen även för hela världsekonomin.
Den grekiska tragedin har en smittoeffekt som inte "bara" torde drabba Spanien, Italien, Irland och Portugal.

Detta p g a att ekonomierna är sammanvävda och påverkas av både realia och psykolgi. Och orsakerna till Greklands kris är lite mer komplicerade än man i förstone vill tro.

Samtidigt vet vi att både enskilda stater och stora delar av världsekonomin genomlevt många kriser tidigare. Följderna har varierat i styrka, men världen har överlevt. Så hur går det denna gång?

Dagens söndagskrönika på ledarsidan i DN ger ett intressant och tankeväckande perspektiv, där Peter Wolodarski söker avliva myterna om det svenska 1990-talet.

Jag har alltid varit skeptisk till att låna. Speciellt gäller det den privata ekonomin. Att låna kostar pengar, och därför är det dessutom extra påfrestande för den som redan har knapert med pengar. Det är möjligt att denna inställning beror på uppfostran och den tidsanda som länge rådde och som gjorde "Spara och Slösa" till det tunga och viktiga i Sparbankernas tidning Lyckoslanten.

Visst, även jag inser att en så stor investering som ett eget hem kan kräva ett banklån. Även om dessa lån till en början låg på en rätt rimlig nivå så länge byggkostnaderna hölls nere och kompletterades av egna insatser, både pengamässiga och genom praktiskt arbete.

Jag inser också att i affärsverksamhet kan det behövas riskkapital (förutom aktiekapital), och kan vara försvarligt om det finns en god chans att verksamheten ska kunna betala både räntor och amorteringar. Jag menar också att Keynes teori om att staten ska kunna låna i lågkonjunktur, för att stimulera samhällsekonomin, och dra ner på kostnaderna i högkonjunktur (för att motverka inflation bl a) verkar rimlig. Det sista ledet har dock ofta glömts bort.

I Sverige har vi nu en finansminister vid namn Anders Borg, som jag och många andra menar är rätt bra på att hålla ordning på statsfinanserna. En hyfsat bra kamrer. Om än jag har kritiska synpunkter i hur han (och regeringen) prioriterar.

Det DN-krönikan idag visar är därför intressant, då den visar att statsskuldens nivå i (början av) en kris inte är det avgörande för hur krisen ska bekämpas.

Några citat. "Om ett lands viktigaste mål är att statsbudgeten visar plus, så befann sig svensk ekonomi på topp omkring 1990. Det året var överskottet i de offentliga finanserna 4 procent av BNP, en nivå som inte ens rikshushållaren Anders Borg lyckats nå upp till."

"Sedan hände något oväntat. På bara tre år genomgick samma finanser en dramatisk försvagning, som 1993 resulterade i ett rekordunderskott på 13 procent av BNP. Värt att notera är att inget av dagens krisande euroländer har ett sådant stort hål i sin kassa.

Förståelsen av det svenska 1990-talet kan bidra till att göra en rimlig analys av dagens europeiska oro. I Sverige har det funnits en del myter om varför ekonomin rasade för drygt 20 år sedan. Många tolkade felaktigt krisen som ett tecken på att välfärdsstaten kört in i väggen. Övertunga och ineffektiva arrangemang hade till slut kollapsat och framkallat en förtroendesmäll för svensk ekonomi, löd analysen."

"Men även om välfärdsstaten hade sina problem kunde dessa knappast förklara chocken i svensk ekonomi.

Lika fel var det att skuldbelägga den dåvarande Bildtregeringen för det statsfinansiella moraset. De borgerliga partierna hade sina brister, men det var inte deras påstådda slösaktighet som låg bakom det prekära läget.

Skälet var i stället att Sverige, precis som dagens utsatta euroländer, råkade ut för en svår finanskris. Under lånefesten som inleddes i mitten av 1980-talet blåstes en stor prisbubbla upp på fastighetsmarknaden. Efter ett antal år sprack den och bankerna fick allvarliga problem."
Wolodarski refererar till ekonomiprofessorn Hans Tson Söderström som fann att 90-talskrisen hade framkallats av fastighetskraschen och den påföljande bankkrisen. Hushåll och företag – inte staten – var överskuldsatta. När prisbubblan sprack tvingades de sanera sina balansräkningar. Och för att kunna göra det behövde de under flera år spara kraftigt, vilket omedelbart drog ned investeringar och konsumtion. Efterfrågan i ekonomin föll.

"I likhet med Sverige 1990 hade Spanien och Irland budget­överskott och låg statsskuld när krisen bröt ut. Men problemen blev ändå akuta därför att den privata sektorn var överskuldsatt. "

Slutsatsen blir att den privata sektorn måste stramas åt, och att skulderna direkt eller indirekt "flyttar" in i statsbudgeten. Med följd att statsfinanserna inte blir i den goda ordning som Anders Borg (och EU-kollegorna) förordar. Givetvis måste staterna ha ordning också på finanserna, men det bör lämpligen komma som steg två, dvs när den privata sektorn (hushållen mm) och dess låneekonomi fixats till. I Sverige på 90-talet skedde så. Vilket dagens svenska regering inte verkar komma ihåg, påpekar DN, som slutar med orden: "Det är lika lite slösaktiga sydeuropéer som ensamma ligger bakom eurokrisen som det en gång var välfärdsstaten eller Bildtregeringen som orsakade 90-talsdepressionen."

Alltså, sydeuropéerna har "slösat", men det är inte enda orsaken. Och åtgärderna måste sättas in i rätt ordning.

En viktig lärdom är att möjligen gäller inte precis samma regler för hushållen och staten (den offentliga sektorn), men överdriven låneekonomi är av ondo och sparsamhet är det inget fel på. Det gäller även för hushållen.
Det betyder att vi måste försöka att som privatpersoner spara först och konsumera eller investera sedan. Det får både privatekonomiska och samhällsekonomiska katastrofala konsekvenser om vi faller för bankernas ivriga (och giriga) uppmaningar till oss att låna.

Kanske är det inte lika lustfyllt, och en smärtsam ny erfarenhet för den som vant sig att få allt på en gång genom att låna (och glömma att både räntor och lån), att vara tvungen att vänta ett tag. Men alternativet borde avskräcka än mer. För oavsett om de för tillfället styrande politikerna sätter in nödvändiga åtgärder alls, eller gör det i rätt eller fel ordning så kostar det på. Inte bara på ett diffust "högre" plan, utan för de flesta av oss med normal eller svag ekonomi.