På internet, detta den fria debattens forum, cirkulerar just nu en namninsamling för insynsrapporten.
Det är bra. Som jag ser det är insyn och offentlighet en förutsättning för en fungerande, verklig demokrati. En av de mest konsekventa förkämparna för demokratisk insyn är fd riksdagsmannen Hans Lindblad (fp). Han har publicerat en artikel på Newsmill om detta, och för att ytterligare sprida dess innehåll publicerar jag den här nedan in extenso. Var så goda!
---
Hans Lindblad, Gävle. 1969-70 yngste ledamot (FP) i första kammaren. I enkammarriksdagen 1976-81, 1985-92. Ledamot i försvarsutskottet och ett tiotal utredningar rörande försvar och annat. Riksdagsminnen "Jag var för snäll" 1994 och skriver nu på en biografi om Sven Wedén. Ledamot av Krigsvetenskapsakademien.
Den som läckt hemliga uppgifter om FOI har gjort riket en tjänst
FOI-chefen Jan-Olof Lind har begärt att Justitiekanslern ska söka få fram vem eller vilka som lämnat Ekot uppgifter om FOI:s bulvanbolag. Det vore tragiskt och farligt om radion inte klarade den elementära uppgiften att skydda sina källor.
Under mina många år som försvarspolitiker kom jag att överösas med hemligstämplade dokument från försvaret och UD. Dokumenten som sådana var hemliga och kunde aldrig bifogas till en motion. Men uppgifter vi redan kände till blev ju inte hemliga för att de också fanns med i ett nytt dokument. Som ledamot i försvarsutskottet måste jag självfallet bedöma varje uppgift för sig innan jag eventuellt använde den i artiklar, motioner eller riksdagsdebatter. Ingen hävdade att någon av oss i riksdagen överträtt någon gräns ifråga om sekretess.
Mig veterligt har bara en politiker beskyllts för för ha brutit med hemligstämplar. Som led i hovkretsarnas hatkampanj mot Karl Staaff kring 1914, den värsta hittills i Sverige, ingick att han som statsminister sålt försvarshemligheter till ryssarna. Lögnerna var fabricerade av en högerfanatisk matematikprofessor.
En parlamentariker, eller journalist, som får se ett dokument om ett bulvanbolag hos FOA kan rimligen inte se bolaget som en statshemlighet. Det är en omöjlighet med hemliga aktiebolag i Sverige, utan alla bolag är redovisade hos Bolagsverket i Sundsvall. En riksdagsledamot som misstänker att FOI i olagliga former inrättat ett eget bolag måste självklart reagera, till exempel genom en fråga i riksdagen.
Den som informerat Ekot om bulvanbolaget har gjort svensk demokrati en utomordentlig tjänst. Han eller hon bör snarast träda fram för att kunna ta emot välförtjänt hyllning för civilkurage, rättskänsla och gott omdöme. Det hade formellt varit sekretessbrott om ett hemligt dokument i sin helhet publicerats, men det har ju inte heller skett. Bulvanbolaget i sig kan omöjligen anses vara något som ska hållas hemligt gentemot skattebetalarna.
UD-handlingar här hålls hemliga längre än i andra länder, också när det gäller svenska förbindelser med sedan länge fallna diktaturer. Dokumenten om Säpos aktioner mot Torgny Segerstedt förklarades av förra regeringen fortfarande vara hemliga, trots att Säpo redan bränt dem. Kanske världens enda hemliga icke-dokument. FOI-chefen Linds reaktion inför en rödstämpel påminner mest om en laboratorieråtta, reflex men inte tanke.
En person som normalt inte sysslar med till exempel försvar kan ha svårt att bedöma vad som måste vara skyddat. Det finns ingen förteckning över detta, och en sådan lista skulle dessutom säkert sekretessbeläggas. På militära områden finns skyltar om att det alla kan se inte får fotograferas.
Jag visste att försvaret länge höll antalet stridsvagnar, artilleripjäser, granatkastare och liknande, hemliga. Tyckte det var bara löjligt eftersom siffrorna siffrorna årligen uppdaterades i den helt öppna The Military Balance från The International Institute for Strategic Studies i London. Transparens om sådant har ett egenvärde och underlättar nedrusning. Den svenska hemlighetshysterin såg jag nog mest som en kvarleva från den gamla överhetsstaten där medborgarna skulle veta så litet som möjligt.
Sekretess inom socialtjänst och sjukvården för att värna individens integritet är något helt annat. Jag kom att hantera tusentals hemliga försvarspapper men aldrig något av det senare slaget. För kommunpolitiker kan det vara tvärtom.
Försvaret och UD hemligstämplar slentrianmässigt mångdubbelt mer än som vore rimligt. Personer med säkerhetsansvar brukade säga att vore bättre att bara sekretessbelägga sådant vars röjande skulle innebära allvarliga risker. Genom tonvis med hemliga papper finns ringa praktisk möjlighet att övervaka hur de skyddas. Vi har sett hur också generaler slarvat bort eller har bostaden fylld med hemliga handlingar. Det värsta är väl när tjänstemän i stat, landsting och kommuner försöker hemligstämpla eller på annat sätt dölja egna tvivelaktiga eller kriminella åtgärder.
Som försvarspolitiker ville jag ofta inte ha uppgifter om radarräckvidder eller exakta vapenprestanda. Såg det som onödiga risker. Däremot fanns det åtskilligt jag behövde gräva ned mig i för att kunna formulera egna alternativ i debatten om det framtida försvaret.
Hur jag än frågade blev det från staberna bara svävande svar rörande Sovjets, Polens och Östtysklands sammanlagda landstigningskapacitet i vårt närområde. Något närmast komiskt inträffade sedan 1986 när försvarskommittén gästade den danske amiralen Jörgen F Bork vid sjökommandot i Århus. Han svarade öppet och kompetent på alla frågor. Han kunde ju inte veta att detta var kunskap som den svenske ÖB menade att svensk försvarspolitiker inte borde få tillgång till, för det kunde i så göra det lättare för dem att ifrågasätta ÖB avvägningar inom försvaret. Riksdagen vilseleddes rörande bristerna i mobiliseringsförråden.
Haijby-, Telub-, IB-, Ebbe Carlsson-, Geijer-, Osmo Vallo- och en rad andra skandaler sedan 50-talet har som gemensam nämnare just försöken att hindra insyn. Regeringsmedlemmar, hovet, polischefer, ÖB, domare och höga byråkrater har varit djupt insyltade. I flera fall dröjde det årtionden innan sanningen kom fram. Värst är att förmodligen har andra och likartade härvor förblivit hemliga genom att alla inblandade lyckats med mörkläggningen.
Demokratins enda chans är tryckfrihet och civilkurage hos enskilda. Undersköterskan Sarah Wägnert slog 1997 larm om missförhållanden på ett äldreboende i Solna, vilket ledde till Lex Sarah.
Daniel Ellsberg överlämnade 197l "Pentagon Papers" till New York Times. Därmed avslöjades hur amerikanska folket förts bakom ljuset rörande kriget i Vietnam.
Sverige skryter gärna med att vi på 1700-talet var först i världen med pressfrihet och öppenhet, men trots demokratins införande finns märkligt mycket av galen mörkläggning.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
23 april 2012
Liberalt uppvaknande inom fp betr integritet?
Konstaterar, lätt förvånad, efter en snabb genomgång av aktuella kommentarer att det plötsligt finns ett flera signaler om ett liberalt uppvaknande bland folkpartister.
Exempelvis.
Cecilia Wikström, EU-parlamentariker, om Teliaaffären.
Cecilia Wikström noterar också, med beklagande, att EU beslutat om PNR-direktivet, som är ett avtal som inte säkrar EU-medborgarnas rätt till dataskydd vid resor till USA.
Mark Klamberg, som själv mer eller mindre gett upp hoppet om fp i integritetsfrågorna, noterar ett fp-initiativ i rätt riktning betr signalspaning.
Madeleine Sjöstedt, fp-borgarråd i Stockholm, vill att Stockholms stad ska bojkotta TeliaSonera, så länge företaget agerar som det gör i diktaturstater. (Formellt uttryckt som "översyn av upphandlingskriterier".)
Nu gör ett par flugor ingen sommar, men det ger ändå ett visst hopp, trots Johan Pehrsson.
Ett sätt för fp att försöka visa att det intresserar sig för integritet är att seriöst bevaka, i liberal anda, betänkande 2011/12:JuU8 De brottsbekämpande myndigheternas tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation. På sätt och vis kan det ses som en uppföljning av datalagringsdirektivet, som ska träda i kraft redan den 1 maj.
Det är värt att notera att datalagringsdirektivet inte alls reglerar utlämning av uppgifter, vilket bloggen "Upphovsträtan" uppmärksammar. Egentligen behöver Sverige inte lämna ut några som helst uppgifter som lagras i enlighet med direktivet. Var tröskeln ska ligga kan (ska) Sverige självt bestämma.
Justitieutskottets betänkande (förslag) ska justeras den 26 april och efter ett par bordläggningar ska riksdagen debattera det den 10 maj - redan!
Hög tid för integritetsvärnande riksdagsledamöter - i alla partier - att agera! Och för oss alla att påminna dem. Och för utomparlamentariska liberaldemokraterna och piratpartiet att påminna om också.
Exempelvis.
Cecilia Wikström, EU-parlamentariker, om Teliaaffären.
Cecilia Wikström noterar också, med beklagande, att EU beslutat om PNR-direktivet, som är ett avtal som inte säkrar EU-medborgarnas rätt till dataskydd vid resor till USA.
Mark Klamberg, som själv mer eller mindre gett upp hoppet om fp i integritetsfrågorna, noterar ett fp-initiativ i rätt riktning betr signalspaning.
Madeleine Sjöstedt, fp-borgarråd i Stockholm, vill att Stockholms stad ska bojkotta TeliaSonera, så länge företaget agerar som det gör i diktaturstater. (Formellt uttryckt som "översyn av upphandlingskriterier".)
Nu gör ett par flugor ingen sommar, men det ger ändå ett visst hopp, trots Johan Pehrsson.
Ett sätt för fp att försöka visa att det intresserar sig för integritet är att seriöst bevaka, i liberal anda, betänkande 2011/12:JuU8 De brottsbekämpande myndigheternas tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation. På sätt och vis kan det ses som en uppföljning av datalagringsdirektivet, som ska träda i kraft redan den 1 maj.
Det är värt att notera att datalagringsdirektivet inte alls reglerar utlämning av uppgifter, vilket bloggen "Upphovsträtan" uppmärksammar. Egentligen behöver Sverige inte lämna ut några som helst uppgifter som lagras i enlighet med direktivet. Var tröskeln ska ligga kan (ska) Sverige självt bestämma.
Justitieutskottets betänkande (förslag) ska justeras den 26 april och efter ett par bordläggningar ska riksdagen debattera det den 10 maj - redan!
Hög tid för integritetsvärnande riksdagsledamöter - i alla partier - att agera! Och för oss alla att påminna dem. Och för utomparlamentariska liberaldemokraterna och piratpartiet att påminna om också.
19 april 2012
Ska staten hjälpa diktaturer att förtrycka demokratiska krafter?
Ska svenska staten hjälpa diktaturer att förtrycka demokratiska krafter?
Den frågan ställer jag mig, efter avslöjandet att till stor del statligt ägda Telia-Sonera agerar som villiga drängar för att hjälpa diktaturer att hålla koll på sina medborgares åsikter och var de befinner sig, för att trakassera, misshandla, fängsla och döda de som diktaturen inte gillar.
Gårdagens Uppdrag Granskning var än mer upprörande än de förhandspuffar som föregick sändningen.
Jag anser att Telias affärer i ett antal diktaturstater är minst lika upprörande som Sveriges avtal att sälja vapen och vapenteknologi (inklusive "signalspaning") till Saudiarabien.
I båda fallen är Sverige inblandat i att hjälpa diktaturer, och för att förtrycka sina medborgare, kränka mänskliga rättigheter och förhindra demokrati.
Telia-Soneras största ägare är den svenska staten. Bolaget går utomordentligt bra, även om den senaste rapporten visar lite vikande siffror. Det intressanta är att en stor och ökande andel av vinsten kommer från Telias agerande (via dotterbolag) i ett antal diktaturstater i östeuropa (t ex Vitryssland) och i fd sovjetstater (som Azerbadjan, Uzbekistan m fl) i Asien. Länder där myndigheterna (dikaturens polis och "säkerhetstjänst") kräver och får 100% hjälp av och tillgång till allt vad som sker i Telias dotterbolags mobilnät. Avlyssning och positionering, i realtid. Detta är ju till och med ett snäpp värre än det i formellt demokratisk ordning införda datalagringsdirektivet i Sverige. Just för att det sker i realtid.
Men glöm inte att vi i Sverige har ett antal lagar som ger myndigheterna i det närmaste samma möjligheter att övervaka medborgarna. Även om de sägs inte ska användas emot de som är i opposition. Men som kan missbrukas, och vad vet vi sker under sekretess?
Jag använder min mobil minsta möjligt. Men hur kan svenska folket vara så naivt att det låter politikerna stifta lagar som binder ris åt våra ryggar? Med lagar som kan missbrukas redan idag, som är onödiga och ineffektiva, och som i "trängt läge" snabbt kan skärpas för att i demokratins namn sätta demokratin ur spel. Hur kan det komma sig att piratpartiet i stort sett är det enda som protesterar emot dessa lagar?
Det parti som fortfarande kallar sig liberalt, dvs folkpartiet, borde ju vara det första som kraftfullt och konsekvent värnade om integritet och demokrati och emot massövervakning av folket. I stället har fp flera gånger under senare år snarare gått i spetsen för alltmer övervakning.
När Telia nu pressas på varför de så villigt agerar diktaturers drängar, så svarar det att de måste följa "lokala lagar". Dvs Telia låter diktatoriska lagar vara förevändning för att låta polis och "lokala SÄPO" flytta in i Telias lokaler och koppla upp sig i deras nät, används s.k. svarta lådor.
Det är ju ingen nyhet precis att diktaturer använder alla medel, även div IT-teknologi, för att förtrycka och förfölja opposition. Och det är givetvis känt även av Telia. Men trots sina vackra ord om etik och att främja demokrati så springer Telia snabbt från dessa och agerar diktaturdräng. Det är MAMMON, pengarna som betyder allt. Även för statsägda Telia. För det är i diktaturstater som Telia tjänar allt större del av sin vinst, som ger ägarna (inklusive staten) fin utdelning. Och fina bonusar till VD och andra toppar.
Och studerar man koncernchefen i Telias minspel och tonläge så anser han inte att det är ett alternativ att ens överväga att Telia drar sig bort från dessa marknader. "Man kan ju drar bort, men... ", ungefär så säger och menar han.
Och underförstått, och som det kommer att argumenteras kring detta, så menar han/Telias ledning, att om inte de säljer sina tjänster till diktaturen så gör andra det. Precis så som vapenindustrin, och dess anhängare, brukar argumentera.
Jag godkänner inte det resonemanget. Kommersiell verksamhet går visserligen ut på att gå runt och helst tjäna pengar. Till och med statligt ägd. Men inte till varje pris, inte till priset av blod och liv och att undergräva demokrati. Även i affärsverksamhet måste det finna moraliska värderingar.
Det är ju bl a därför vi har konsumentskydd och olika förbud som ska förhindra skadliga produkter. Demokrati i meningen yttrandefrihet och skydd mot förföljelse ska ha minst samma skydd! Oavsett "lokala lagar"!
Läs i sammanhanget även t ex denna blogg av Ola Theander, Naivitet härskar. Länk.
Självfallet borde staten som ägare se till att dess bolag inte gynnar diktaturer! Vare sig bolagen är helägda eller delägda. På samma sätt ska staten se till att de leverantörer (t ex av vapen) inte agerar för att stöjda diktaturer. Jag vill gärna tro att både svenska folket och dess politiker anser att demokrati är att föredra före diktatur.
Att hänvisa till odemokratiska regimers lagar är den obotfärdiges förhinder. Att lyda order, och överhetens påbud, det gjorde även Hitlers drängar.
PS. Ser nu att bl a Cecilia Wikström, EU-parlamentariker (fp), reagerat kraftfullt i AB i denna fråga.
Den frågan ställer jag mig, efter avslöjandet att till stor del statligt ägda Telia-Sonera agerar som villiga drängar för att hjälpa diktaturer att hålla koll på sina medborgares åsikter och var de befinner sig, för att trakassera, misshandla, fängsla och döda de som diktaturen inte gillar.
Gårdagens Uppdrag Granskning var än mer upprörande än de förhandspuffar som föregick sändningen.
Jag anser att Telias affärer i ett antal diktaturstater är minst lika upprörande som Sveriges avtal att sälja vapen och vapenteknologi (inklusive "signalspaning") till Saudiarabien.
I båda fallen är Sverige inblandat i att hjälpa diktaturer, och för att förtrycka sina medborgare, kränka mänskliga rättigheter och förhindra demokrati.
Telia-Soneras största ägare är den svenska staten. Bolaget går utomordentligt bra, även om den senaste rapporten visar lite vikande siffror. Det intressanta är att en stor och ökande andel av vinsten kommer från Telias agerande (via dotterbolag) i ett antal diktaturstater i östeuropa (t ex Vitryssland) och i fd sovjetstater (som Azerbadjan, Uzbekistan m fl) i Asien. Länder där myndigheterna (dikaturens polis och "säkerhetstjänst") kräver och får 100% hjälp av och tillgång till allt vad som sker i Telias dotterbolags mobilnät. Avlyssning och positionering, i realtid. Detta är ju till och med ett snäpp värre än det i formellt demokratisk ordning införda datalagringsdirektivet i Sverige. Just för att det sker i realtid.
Men glöm inte att vi i Sverige har ett antal lagar som ger myndigheterna i det närmaste samma möjligheter att övervaka medborgarna. Även om de sägs inte ska användas emot de som är i opposition. Men som kan missbrukas, och vad vet vi sker under sekretess?
Jag använder min mobil minsta möjligt. Men hur kan svenska folket vara så naivt att det låter politikerna stifta lagar som binder ris åt våra ryggar? Med lagar som kan missbrukas redan idag, som är onödiga och ineffektiva, och som i "trängt läge" snabbt kan skärpas för att i demokratins namn sätta demokratin ur spel. Hur kan det komma sig att piratpartiet i stort sett är det enda som protesterar emot dessa lagar?
Det parti som fortfarande kallar sig liberalt, dvs folkpartiet, borde ju vara det första som kraftfullt och konsekvent värnade om integritet och demokrati och emot massövervakning av folket. I stället har fp flera gånger under senare år snarare gått i spetsen för alltmer övervakning.
När Telia nu pressas på varför de så villigt agerar diktaturers drängar, så svarar det att de måste följa "lokala lagar". Dvs Telia låter diktatoriska lagar vara förevändning för att låta polis och "lokala SÄPO" flytta in i Telias lokaler och koppla upp sig i deras nät, används s.k. svarta lådor.
Det är ju ingen nyhet precis att diktaturer använder alla medel, även div IT-teknologi, för att förtrycka och förfölja opposition. Och det är givetvis känt även av Telia. Men trots sina vackra ord om etik och att främja demokrati så springer Telia snabbt från dessa och agerar diktaturdräng. Det är MAMMON, pengarna som betyder allt. Även för statsägda Telia. För det är i diktaturstater som Telia tjänar allt större del av sin vinst, som ger ägarna (inklusive staten) fin utdelning. Och fina bonusar till VD och andra toppar.
Och studerar man koncernchefen i Telias minspel och tonläge så anser han inte att det är ett alternativ att ens överväga att Telia drar sig bort från dessa marknader. "Man kan ju drar bort, men... ", ungefär så säger och menar han.
Och underförstått, och som det kommer att argumenteras kring detta, så menar han/Telias ledning, att om inte de säljer sina tjänster till diktaturen så gör andra det. Precis så som vapenindustrin, och dess anhängare, brukar argumentera.
Jag godkänner inte det resonemanget. Kommersiell verksamhet går visserligen ut på att gå runt och helst tjäna pengar. Till och med statligt ägd. Men inte till varje pris, inte till priset av blod och liv och att undergräva demokrati. Även i affärsverksamhet måste det finna moraliska värderingar.
Det är ju bl a därför vi har konsumentskydd och olika förbud som ska förhindra skadliga produkter. Demokrati i meningen yttrandefrihet och skydd mot förföljelse ska ha minst samma skydd! Oavsett "lokala lagar"!
Läs i sammanhanget även t ex denna blogg av Ola Theander, Naivitet härskar. Länk.
Självfallet borde staten som ägare se till att dess bolag inte gynnar diktaturer! Vare sig bolagen är helägda eller delägda. På samma sätt ska staten se till att de leverantörer (t ex av vapen) inte agerar för att stöjda diktaturer. Jag vill gärna tro att både svenska folket och dess politiker anser att demokrati är att föredra före diktatur.
Att hänvisa till odemokratiska regimers lagar är den obotfärdiges förhinder. Att lyda order, och överhetens påbud, det gjorde även Hitlers drängar.
PS. Ser nu att bl a Cecilia Wikström, EU-parlamentariker (fp), reagerat kraftfullt i AB i denna fråga.
09 april 2012
Ska kungen ge medaljer till diktatorer?
Hans Lindblad har gjort det igen. Skrivit en vass och viktig artikel (ledare) i Gefle Dagblad om hur galet det är med en kung som delar ut medaljer till diktatorer. Vilket är ännu ett argument emot monarki, även en sådan monarki där kungen inte har någon reell makt.
Och att "kaffeflickor" är en bagatell jämfört med hur "vår" statschef chikanerar Sverige som demokrati genom att ge den Saudiske kungen-diktatorn en medalj.
Läs gärna Hans ledare, länk ovan.
Ett litet smakprov:
"Utmärkelsen överlämnades under den pågående ”arabiska våren” där miljoner frihetstörstande människor riskerar sina liv i demonstrationer för att diktatorer ska störtas, inte hyllas. De två kungarnas avsikt kunde knappast ha varit annan än att för en stund försöka vrida bort uppmärksamheten från den saudiska regimens brott mot mänskliga rättigheter."
Det sägs att kungen är en bra dörröppnare för svensk industri. Denna gång gällde det att sälja vapen till diktaturens Saudiarabien. En sådan dörröppnare kan vi vara utan.
Och att "kaffeflickor" är en bagatell jämfört med hur "vår" statschef chikanerar Sverige som demokrati genom att ge den Saudiske kungen-diktatorn en medalj.
Läs gärna Hans ledare, länk ovan.
Ett litet smakprov:
"Utmärkelsen överlämnades under den pågående ”arabiska våren” där miljoner frihetstörstande människor riskerar sina liv i demonstrationer för att diktatorer ska störtas, inte hyllas. De två kungarnas avsikt kunde knappast ha varit annan än att för en stund försöka vrida bort uppmärksamheten från den saudiska regimens brott mot mänskliga rättigheter."
Det sägs att kungen är en bra dörröppnare för svensk industri. Denna gång gällde det att sälja vapen till diktaturens Saudiarabien. En sådan dörröppnare kan vi vara utan.
02 april 2012
Statsministar en masse, recencerade av Hans Lindblad
Läs om en massa statsministrar, där en och annan nog inte är helt känd för så många av dagens svenskar.
HUR MÅNGA STATSMINISTRAR under 1900-talet KÄNNER DU TILL ?
Hur många kan du namnet på, på rak arm? Vem var Pehrson-Bramstorp? Vem var den senaste folkpartist som var statsminister?
Bonniers har gett ut en serie biografier över alla statsministrar från 1905 (Karl Staaff) och till och med Fredrik Reinfeldt. Inga tegelstenar, men intressanta nog. I vart fall de flesta. Hans Lindblad har recenserat dem i Gefle Dagblad.
Statsministrar under 100 år
Den här specialavdelningen kom till på grund av förre statsministern Ingvar Carlsson. Han fick läsa Hans Lindblads artiklar med avstamp från böckerna i Bonniers bokpaket "Sveriges statsministrar under 100 år" och tyckte att fler borde få chansen att läsa dem. Så här nedanför är de - och läs vidare här om bakgrunden till serien.
Statsministrar sedan 1905
Christian Lundeberg 1905 (ej med i serien)
Karl Staaff I 1905-06
Arvid Lindman I 1906-11
Karl Staaff II 1911-14
Hjalmar Hammarskjöld 1914-17
Carl Swartz 1917
Nils Edén 1917-20
Hjalmar Branting I 1920
Louis De Geer 1920-21
Oscar von Sydow 1921
Hjalmar Branting II 1921-23
Ernst Trygger 1923-24
Hjalmar Branting III 1924-25
Rickard Sandler 1925-26
Carl Gustaf Ekman I 1926-28
Arvid Lindman II 1928-30
Carl Gustaf Ekman II 1930-32
Felix Hamrin 1932
Per Albin Hansson I 1932-36
Axel Pehrsson-Bramstorp 1936
Per Albin Hansson II 1936-46 (samlingsregering 1939-45)
Tage Erlander 1946-1969
Olof Palme I 1969-76
Thorbjörn Fälldin I 1976-78
Ola Ullsten 1978-79
Thorbjörn Fälldin II 1979-82
Olof Palme II 1982-86
Ingvar Carlsson I 1986-91
Carl Bildt 1991-94
Ingvar Carlsson II 1994-96
Göran Persson 1996-2006
Fredrik Reinfeldt 2006-
Under ett halvt år skrev Hans Lindblad en rad artiklar om Sveriges statsministrar under 100 år, med avstamp från de 22 böckerna i paketet "Sveriges statsministrar under 100 år". Artiklarna publicerades i Gefle Dagblad och blev väldigt uppskattade. Vi har nu samlat dem här för att ni ska kunna ta del av dem igen. Initiativet till detta kom faktiskt från tidigare statsministern Ingvar Carlsson efter ett besök i Gävle i april 2011 då han var i Gävle för att tala utanför museet 25 år efter Tjernobyl.
Efter sitt besök skriver han i ett mejl till Hans Lindblad:
” Hans
Det var trevligt att mötas igen vid mitt senaste möte i Gävle. Ett stort tack för att jag sedan fick ta del av dina kulturartiklar i Gefle Dagblad. Dina analyser, kommentarer och tillägg i form av fakta var synnerligen läsvärda. Ingrid och jag har haft stor behållning av att läsa dem. Med all respekt för Gefle Dagblad vore det ändå värdefullt om de nådde en ännu större läsekrets”.
Här nedanför är ett förord av Hans Lindblad som berättar mer om artiklarnas bakgrund.
..........................................................
”Sveriges statsministrar under 100 år” gavs ut 2010 som 22 böcker från Albert Bonniers förlag. Som veterligt enda svenska tidning kom Gefle Dagblad att skriva om samtliga dessa regeringschefer. Det skedde oftast som söndagsläsning på kultursidorna.
Böckerna såldes inte en och en utan endast som helt paket. När de kom frågade dåvarande kulturredaktören Björn Widegren om jag ville ta några av de äldre statsministrarna så skulle han skriva om ett par tre stycken senare. Min första artikel, med rubriken ”Ge Branting en gata i Gävle!” infördes 22 juni 2010, därnäst ”Sämsta statsministerboken” (om Arvid Lindman). Det kom positiva läsarreaktioner, så Björn undrade om jag kunde ta hela lådan. Det var ännu inte sagt att alla 22 skulle behandlas. Men just läsarreaktioner gjorde att det kändes naturligt att skriva om fler och när jag skrivit om de flesta var det enkelt att också ta med resten. Sista artikeln i serien, ”Per Albin, folkhemmet och kriget” infördes 19 december 2010.
I några fall behandlade jag två statsministrar i samma artikel. Ganska tidigt, innan vi visste alla skulle komma att skildras skrev jag en gemensam artikel om Nils Edén och Carl Gustaf Ekman. Båda borde ha behandlas mer ingående. Edén genom det var han som drev igenom parlamentarismen och därefter 1918 kunde lägga fram förslaget om allmän och lika rösträtt till riksdag, kommuner och landsting. Ekman dominerade genom sin vågmästarställning andra halvan av 20-talet, därtill en gärning med åtskillig dramatik.
De flesta av statsministrarna hade jag ju synpunkter på sedan länge. Så i praktiken kom mina artiklar nog mer att basera på det jag redan visste än om det som respektive bok behandlade. Det var väl självklart att i en provinstidning som GD ta upp de relationer som funnits mellan statsministrar och Gävle/Gävleborg, oftast sådant som inte alls finns i böckerna.
Jag tycker att de valda författarna till biografierna har skiftande kvalitet. Flera böcker är bra eller rentav mycket bra, några sämre och ett par riktigt undermåliga.
Bonniers valde att inskränka sig till de senaste hundra årens statsministrar. Men statsministerämbetet inrättades 1876, tio år efter att tvåkammarriksdagen efterträtt de fyra stånden. Regeringscheferna de 30 första åren kommer alltså inte med. Det ger det paradoxala resultatet att förste statsministern, giganten Louis De Geer, inte kommer med, däremot hans skäligen obetydlige son med samma namn, kortvarig och misslyckad regeringschef knappt fyra månader 1920-21.
Övriga statsministrar fram till 1905 var Almkvist, Posse, Thyselius, Themptander, Gillis Bildt (statsminister 1888-89 och farfars farfar till dagens Carl Bildt), Åkerhielm, Boström, von Otter, Ramstedt och Lundeberg. Därmed blev det ingen statsministerbok om den ende regeringschefen från Gästrikland, förstakammarhögerns ledare Christian Lundeberg, chef för Forsbacka bruk och 1905 statsminister i den samlingsregering som förhandlade med Norge om unionsupplösning. Jag kom dock att skriva om honom på hundraårsdagen av det dramatiska förstakammarvalet 1911 då han slogs ut av egna men räddades genom en förfelad röstkupp av socialdemokraterna.
Två statsministrar satt på första kammarens Gävleborgsbänk. Arvid Lindman hade dock redan lämnat länet och posten som chef för Iggesunds bruk innan han första gången blev regeringschef. Rickard Sandler var lärare vid legendariska Brunnsviks folkhögskola i Dalarna när han valdes in för Gävle i första kammaren 1919, sedan för länet från 1922 till sin bortgång 1964. Han efterträdde Branting som statsminister 1925. Han var senare Gävlebo, som landshövding 1941-50. Oscar von Sydow, statsminister februari-oktober 1921, hade tio år tidigare varit tillförordnad landshövding i Gävle.
Palme, Fälldin, Ullsten, Carlsson, Bildt och Persson har jag haft direkt kontakt med, Ullsten under mer än 50 år och satt i två utredningar ihop med Bildt.
Men generellt gäller att vi vet mer om äldre statsministrar än om nya. Genom olika aktörers brev, dagböcker och andra utsagor vet vi nu mer om äldre statsministrar än deras samtid kände till. Bildts, Göran Perssons och Reinfeldts eventuella psykoser, kärleksaffärer och personliga kriser kommer att bli kända först senare. Däremot skulle det knappast idag gå att hemlighålla så starka personstrider som mellan Wigforss och Möller i Per Albins och Erlanders regeringar.
Statsministerrollen har kommit förändrats ganska mycket sedan 1905. Antalet departement och statsråd har ökat. Fram till andra världskriget hade flertalet departement några tiotal anställda. Regeringskansliet har blivit enormt mycket större omfattar idag (inklusive UD:s ambassader) omkring 4500 personer.
Som statsminister hade Tage Erlander en kvinnlig sekreterare och en manlig vaktmästare när han 1953 anställde Olof Palme som talskrivare och politisk rådgivare. Idag finns en stor statsrådsberedning som till stora delar tagit över finansdepartementets roll övervakare över alla departement. Den nya budgetordningen har stärkt regeringen och därmed statsministern.
Den mediala bevakningen har blivit mycket snabbare, tuffare och även mer närgången. Idag skulle ingen statsminister utan allmänhetens kännedom som Per Albin kunna ha två familjer, toppat av under de sista tio åren uppträda landet runt i sällskap med en 25 år yngre älskarinna. Tidningarna höll tyst om sådant på den tiden, liksom om att prins Bertil, för att som syskonen slippa förlora prinstitel och apanage, valde att leva ihop ogift med sin Lilian.
Genom EU tvingas nutida regeringschefer agera, nästan dag från dag, på en europeisk arena. Länge dominerades statsministerns arbete av inrikesfrågor, åtminstone i fredstid. Tage Erlander kom att ägna stort intresse åt nära kontakter med de nordiska grannländerna. Dagens statsministrar måste i EU tänka på det samlade Europas bästa. Det finns då anledning att påminna om pionjärinsats redan på 20-talet. Hjalmar Branting lade under sina två sista regeringar mer kraft och intresse åt sin roll som europeisk politiker än som svensk. Det var ju därför han fick Nobels fredspris.
I fördemokratisk tid var statsråden formellt rådgivare åt den regerande kungen, medan regeringen efter parlamentarismens införande har sin bas i riksdagen. Karl Staaff menade med brittisk förebild att regeringschefen själv ska utse sina statsråd, de namnfrågorna behandlas inte i partiorganen.
I koalitionsregeringar är det ledaren för respektive parti som utser sina statsråd. Statsministern är praktiskt taget alltid ordförande i det största partiet, men i rollen som regeringschef måste han lägga stort vikt vid att alla ingående partier känner att de får rimligt inflytande.
Per Albin Hansson hade helst velat fortsätta att leda en samlingsregering också sedan kriget var över, men hans partivänner sade nej, främst för att man önskade föra en mer socialistisk politik, särskilt i näringspolitiken.
Tage Erlander kunde ibland inför partivännerna förklara att 50-talets koalition med bondeförbundet gjorde att vissa av det egna partiets förslag inte kunde bli regeringens. Om det var saker kongressen uttalat sig för men som Erlander inte själv kände för var det naturligtvis praktiskt för honom att kunna hänvisa till koalitionspartnern. I verkligheten är det nog så att just koalitioner ökar en partiledares inflytande gentemot det egna partiet.
Palme och sedan Anna Lindh mördades, trots att de i princip skulle ha livvaktsskydd. Säkerheten har sedan prioriterats hårdare, men det betyder också att det blivit svårare för enskilda att kunna tala direkt med regeringschefen.
Sverige är ju ensamt land i Norden att aldrig ha haft en kvinnlig regeringschef. Så alla seriens statsministrar är män. Det är anmärkningsvärt av förlaget att de alla flesta statsministrarna skildras av män. Bara fyra av de 22 böckerna har kvinnliga författare.
Annika Ström Melin skriver om Göran Persson. De tre övriga kvinnorna är Eva Helen Ulvros som skrivit om Carl Swartz, MarieLouise Samuelsson om Ernst Trygger och Lotta Gröning om Axel Pehrsson-Bramstorp. Dessa tre skriver om personer de tidigare knappast vetat något alls om. Ändå har det blivit bra böcker, genom att de med öppet sinne sökt ta till sig plus och minus med personerna ifråga.
Mitt intryck är snarast att de sämsta statsministerböckerna skrivits av författare som alltför mycket identifierat sig med den de skulle skildra, då blir boken mest en partsinlaga.
Det gäller främst professor Leif Lewins och radiochefen Mats Svegfors närmast vettlösa helgonskildringar av Arvid Lindman respektive Hjalmar Hammarskjöld (”Hungerskjöld”). Aftonbladets förre chefredaktör Rolf Alsing har skrivit om Tage Erlander, men att Alsing är värmlänning som Erlander är väl inget skäl att skriva en så dålig bok, ensidig och med mängder av sakfel.
Vardera statsministerboken är på 120, det vill säga att Erlander med 23 år som statsminister får samma utrymme som de som bara var regeringschef några få veckor eller månader. Det här leder till att för personer där statsministerinsatsen var mindre så blir det mer plats att skildra deras gärning före och efter. Men just de som är minst kända kan bli mest intressanta att läsa om, genom det funnits betydligt mindre skrivet om dem tidigare. Det hade inte kommit en enda bok om Felix Hamrin, statsminister sommaren 1932, dessförinnan finansminister med nerver av stål i valuta- och bankkriser, men 2010 kom två böcker om honom. Det har kommit flera biografier om Palme men ännu finns ingen riktigt bra biografi om Hjalmar Branting.
Den kanske bäste biografen i serien är historikern Gunnar Wetterberg som skrivit om Nils Edén, men så har han ju också tränat sig genom den stora biografin över Axel Oxenstierna. Wetterberg skriver om Edén: ”Det är fascinerande att raden av svenska statsministrar rymmer en så framgångsrik regeringschef och en så misslyckad partiledare, i en och samma person.” ”Att en analytiskt och retoriskt begåvad intellektuell fick möjlighet att som statsminister driva igenom en rad av tidens stora beslut är inget dåligt betyg åt det moderna politiska genombrottet.”
Historiker i USA men också andra gör ibland listor där presidenterna rangordnas. Harry Truman är ett exempel på en president som länge betraktade som grå och svag jämfört med före trädaren Roosevelt. Men undan har undan har han värderats upp och anses av många som en av USA:s mest beslutskapabla presidenter, därtill med oerhört färgstarka personliga anteckningar. Jag har ett antal favoriter bland dem (Jefferson, Madison, Lincoln, Wilson, Franklin D Roosevelt, Truman, Carter, Obama).
Om jag skulle göra en liknande lista för svenska statsministrar hamnar Nils Edén närmast självklart i topp, genom det var han som till slut kunde driva igenom demokrati i Sverige, efter en strid som varit längre och hårdare än i något annat nordiskt land. Som tvåa sätter jag Ingvar Carlsson, som på flera sätt inledde en förnyelse i Sverige i förhållande till den centralisering och myndighetsmakt som blivit alltmer tydlig. Han spelade en avgörande roll för att ersätta 30 års negativism med en mer positiv inställning till demokratiskt samarbete i Europa. Edén och Carlsson var alltså de bästa statsministrarna. Men inte de största politikerna och folkledarna. Där är självfallet Karl Staff och Hjalmar Branting främst, som de stora pionjärerna i kampen för folkstyre.
Det är viktigt att inse att jag när skrivit om statsministrarna utgår det från mina egna värderingar, jag visar mina sympatier och antipatier. Läsare med andra grundvärderingar och synsätt kan självfallet betygsätta regeringscheferna annorlunda.
Hans Lindblad
---
Väl bekomme. Flera av recensionerna finns även på denna blogg, länkar bland andra texter av Hans Lindblad.
HUR MÅNGA STATSMINISTRAR under 1900-talet KÄNNER DU TILL ?
Hur många kan du namnet på, på rak arm? Vem var Pehrson-Bramstorp? Vem var den senaste folkpartist som var statsminister?
Bonniers har gett ut en serie biografier över alla statsministrar från 1905 (Karl Staaff) och till och med Fredrik Reinfeldt. Inga tegelstenar, men intressanta nog. I vart fall de flesta. Hans Lindblad har recenserat dem i Gefle Dagblad.
Statsministrar under 100 år
Den här specialavdelningen kom till på grund av förre statsministern Ingvar Carlsson. Han fick läsa Hans Lindblads artiklar med avstamp från böckerna i Bonniers bokpaket "Sveriges statsministrar under 100 år" och tyckte att fler borde få chansen att läsa dem. Så här nedanför är de - och läs vidare här om bakgrunden till serien.
Statsministrar sedan 1905
Christian Lundeberg 1905 (ej med i serien)
Karl Staaff I 1905-06
Arvid Lindman I 1906-11
Karl Staaff II 1911-14
Hjalmar Hammarskjöld 1914-17
Carl Swartz 1917
Nils Edén 1917-20
Hjalmar Branting I 1920
Louis De Geer 1920-21
Oscar von Sydow 1921
Hjalmar Branting II 1921-23
Ernst Trygger 1923-24
Hjalmar Branting III 1924-25
Rickard Sandler 1925-26
Carl Gustaf Ekman I 1926-28
Arvid Lindman II 1928-30
Carl Gustaf Ekman II 1930-32
Felix Hamrin 1932
Per Albin Hansson I 1932-36
Axel Pehrsson-Bramstorp 1936
Per Albin Hansson II 1936-46 (samlingsregering 1939-45)
Tage Erlander 1946-1969
Olof Palme I 1969-76
Thorbjörn Fälldin I 1976-78
Ola Ullsten 1978-79
Thorbjörn Fälldin II 1979-82
Olof Palme II 1982-86
Ingvar Carlsson I 1986-91
Carl Bildt 1991-94
Ingvar Carlsson II 1994-96
Göran Persson 1996-2006
Fredrik Reinfeldt 2006-
Under ett halvt år skrev Hans Lindblad en rad artiklar om Sveriges statsministrar under 100 år, med avstamp från de 22 böckerna i paketet "Sveriges statsministrar under 100 år". Artiklarna publicerades i Gefle Dagblad och blev väldigt uppskattade. Vi har nu samlat dem här för att ni ska kunna ta del av dem igen. Initiativet till detta kom faktiskt från tidigare statsministern Ingvar Carlsson efter ett besök i Gävle i april 2011 då han var i Gävle för att tala utanför museet 25 år efter Tjernobyl.
Efter sitt besök skriver han i ett mejl till Hans Lindblad:
” Hans
Det var trevligt att mötas igen vid mitt senaste möte i Gävle. Ett stort tack för att jag sedan fick ta del av dina kulturartiklar i Gefle Dagblad. Dina analyser, kommentarer och tillägg i form av fakta var synnerligen läsvärda. Ingrid och jag har haft stor behållning av att läsa dem. Med all respekt för Gefle Dagblad vore det ändå värdefullt om de nådde en ännu större läsekrets”.
Här nedanför är ett förord av Hans Lindblad som berättar mer om artiklarnas bakgrund.
..........................................................
”Sveriges statsministrar under 100 år” gavs ut 2010 som 22 böcker från Albert Bonniers förlag. Som veterligt enda svenska tidning kom Gefle Dagblad att skriva om samtliga dessa regeringschefer. Det skedde oftast som söndagsläsning på kultursidorna.
Böckerna såldes inte en och en utan endast som helt paket. När de kom frågade dåvarande kulturredaktören Björn Widegren om jag ville ta några av de äldre statsministrarna så skulle han skriva om ett par tre stycken senare. Min första artikel, med rubriken ”Ge Branting en gata i Gävle!” infördes 22 juni 2010, därnäst ”Sämsta statsministerboken” (om Arvid Lindman). Det kom positiva läsarreaktioner, så Björn undrade om jag kunde ta hela lådan. Det var ännu inte sagt att alla 22 skulle behandlas. Men just läsarreaktioner gjorde att det kändes naturligt att skriva om fler och när jag skrivit om de flesta var det enkelt att också ta med resten. Sista artikeln i serien, ”Per Albin, folkhemmet och kriget” infördes 19 december 2010.
I några fall behandlade jag två statsministrar i samma artikel. Ganska tidigt, innan vi visste alla skulle komma att skildras skrev jag en gemensam artikel om Nils Edén och Carl Gustaf Ekman. Båda borde ha behandlas mer ingående. Edén genom det var han som drev igenom parlamentarismen och därefter 1918 kunde lägga fram förslaget om allmän och lika rösträtt till riksdag, kommuner och landsting. Ekman dominerade genom sin vågmästarställning andra halvan av 20-talet, därtill en gärning med åtskillig dramatik.
De flesta av statsministrarna hade jag ju synpunkter på sedan länge. Så i praktiken kom mina artiklar nog mer att basera på det jag redan visste än om det som respektive bok behandlade. Det var väl självklart att i en provinstidning som GD ta upp de relationer som funnits mellan statsministrar och Gävle/Gävleborg, oftast sådant som inte alls finns i böckerna.
Jag tycker att de valda författarna till biografierna har skiftande kvalitet. Flera böcker är bra eller rentav mycket bra, några sämre och ett par riktigt undermåliga.
Bonniers valde att inskränka sig till de senaste hundra årens statsministrar. Men statsministerämbetet inrättades 1876, tio år efter att tvåkammarriksdagen efterträtt de fyra stånden. Regeringscheferna de 30 första åren kommer alltså inte med. Det ger det paradoxala resultatet att förste statsministern, giganten Louis De Geer, inte kommer med, däremot hans skäligen obetydlige son med samma namn, kortvarig och misslyckad regeringschef knappt fyra månader 1920-21.
Övriga statsministrar fram till 1905 var Almkvist, Posse, Thyselius, Themptander, Gillis Bildt (statsminister 1888-89 och farfars farfar till dagens Carl Bildt), Åkerhielm, Boström, von Otter, Ramstedt och Lundeberg. Därmed blev det ingen statsministerbok om den ende regeringschefen från Gästrikland, förstakammarhögerns ledare Christian Lundeberg, chef för Forsbacka bruk och 1905 statsminister i den samlingsregering som förhandlade med Norge om unionsupplösning. Jag kom dock att skriva om honom på hundraårsdagen av det dramatiska förstakammarvalet 1911 då han slogs ut av egna men räddades genom en förfelad röstkupp av socialdemokraterna.
Två statsministrar satt på första kammarens Gävleborgsbänk. Arvid Lindman hade dock redan lämnat länet och posten som chef för Iggesunds bruk innan han första gången blev regeringschef. Rickard Sandler var lärare vid legendariska Brunnsviks folkhögskola i Dalarna när han valdes in för Gävle i första kammaren 1919, sedan för länet från 1922 till sin bortgång 1964. Han efterträdde Branting som statsminister 1925. Han var senare Gävlebo, som landshövding 1941-50. Oscar von Sydow, statsminister februari-oktober 1921, hade tio år tidigare varit tillförordnad landshövding i Gävle.
Palme, Fälldin, Ullsten, Carlsson, Bildt och Persson har jag haft direkt kontakt med, Ullsten under mer än 50 år och satt i två utredningar ihop med Bildt.
Men generellt gäller att vi vet mer om äldre statsministrar än om nya. Genom olika aktörers brev, dagböcker och andra utsagor vet vi nu mer om äldre statsministrar än deras samtid kände till. Bildts, Göran Perssons och Reinfeldts eventuella psykoser, kärleksaffärer och personliga kriser kommer att bli kända först senare. Däremot skulle det knappast idag gå att hemlighålla så starka personstrider som mellan Wigforss och Möller i Per Albins och Erlanders regeringar.
Statsministerrollen har kommit förändrats ganska mycket sedan 1905. Antalet departement och statsråd har ökat. Fram till andra världskriget hade flertalet departement några tiotal anställda. Regeringskansliet har blivit enormt mycket större omfattar idag (inklusive UD:s ambassader) omkring 4500 personer.
Som statsminister hade Tage Erlander en kvinnlig sekreterare och en manlig vaktmästare när han 1953 anställde Olof Palme som talskrivare och politisk rådgivare. Idag finns en stor statsrådsberedning som till stora delar tagit över finansdepartementets roll övervakare över alla departement. Den nya budgetordningen har stärkt regeringen och därmed statsministern.
Den mediala bevakningen har blivit mycket snabbare, tuffare och även mer närgången. Idag skulle ingen statsminister utan allmänhetens kännedom som Per Albin kunna ha två familjer, toppat av under de sista tio åren uppträda landet runt i sällskap med en 25 år yngre älskarinna. Tidningarna höll tyst om sådant på den tiden, liksom om att prins Bertil, för att som syskonen slippa förlora prinstitel och apanage, valde att leva ihop ogift med sin Lilian.
Genom EU tvingas nutida regeringschefer agera, nästan dag från dag, på en europeisk arena. Länge dominerades statsministerns arbete av inrikesfrågor, åtminstone i fredstid. Tage Erlander kom att ägna stort intresse åt nära kontakter med de nordiska grannländerna. Dagens statsministrar måste i EU tänka på det samlade Europas bästa. Det finns då anledning att påminna om pionjärinsats redan på 20-talet. Hjalmar Branting lade under sina två sista regeringar mer kraft och intresse åt sin roll som europeisk politiker än som svensk. Det var ju därför han fick Nobels fredspris.
I fördemokratisk tid var statsråden formellt rådgivare åt den regerande kungen, medan regeringen efter parlamentarismens införande har sin bas i riksdagen. Karl Staaff menade med brittisk förebild att regeringschefen själv ska utse sina statsråd, de namnfrågorna behandlas inte i partiorganen.
I koalitionsregeringar är det ledaren för respektive parti som utser sina statsråd. Statsministern är praktiskt taget alltid ordförande i det största partiet, men i rollen som regeringschef måste han lägga stort vikt vid att alla ingående partier känner att de får rimligt inflytande.
Per Albin Hansson hade helst velat fortsätta att leda en samlingsregering också sedan kriget var över, men hans partivänner sade nej, främst för att man önskade föra en mer socialistisk politik, särskilt i näringspolitiken.
Tage Erlander kunde ibland inför partivännerna förklara att 50-talets koalition med bondeförbundet gjorde att vissa av det egna partiets förslag inte kunde bli regeringens. Om det var saker kongressen uttalat sig för men som Erlander inte själv kände för var det naturligtvis praktiskt för honom att kunna hänvisa till koalitionspartnern. I verkligheten är det nog så att just koalitioner ökar en partiledares inflytande gentemot det egna partiet.
Palme och sedan Anna Lindh mördades, trots att de i princip skulle ha livvaktsskydd. Säkerheten har sedan prioriterats hårdare, men det betyder också att det blivit svårare för enskilda att kunna tala direkt med regeringschefen.
Sverige är ju ensamt land i Norden att aldrig ha haft en kvinnlig regeringschef. Så alla seriens statsministrar är män. Det är anmärkningsvärt av förlaget att de alla flesta statsministrarna skildras av män. Bara fyra av de 22 böckerna har kvinnliga författare.
Annika Ström Melin skriver om Göran Persson. De tre övriga kvinnorna är Eva Helen Ulvros som skrivit om Carl Swartz, MarieLouise Samuelsson om Ernst Trygger och Lotta Gröning om Axel Pehrsson-Bramstorp. Dessa tre skriver om personer de tidigare knappast vetat något alls om. Ändå har det blivit bra böcker, genom att de med öppet sinne sökt ta till sig plus och minus med personerna ifråga.
Mitt intryck är snarast att de sämsta statsministerböckerna skrivits av författare som alltför mycket identifierat sig med den de skulle skildra, då blir boken mest en partsinlaga.
Det gäller främst professor Leif Lewins och radiochefen Mats Svegfors närmast vettlösa helgonskildringar av Arvid Lindman respektive Hjalmar Hammarskjöld (”Hungerskjöld”). Aftonbladets förre chefredaktör Rolf Alsing har skrivit om Tage Erlander, men att Alsing är värmlänning som Erlander är väl inget skäl att skriva en så dålig bok, ensidig och med mängder av sakfel.
Vardera statsministerboken är på 120, det vill säga att Erlander med 23 år som statsminister får samma utrymme som de som bara var regeringschef några få veckor eller månader. Det här leder till att för personer där statsministerinsatsen var mindre så blir det mer plats att skildra deras gärning före och efter. Men just de som är minst kända kan bli mest intressanta att läsa om, genom det funnits betydligt mindre skrivet om dem tidigare. Det hade inte kommit en enda bok om Felix Hamrin, statsminister sommaren 1932, dessförinnan finansminister med nerver av stål i valuta- och bankkriser, men 2010 kom två böcker om honom. Det har kommit flera biografier om Palme men ännu finns ingen riktigt bra biografi om Hjalmar Branting.
Den kanske bäste biografen i serien är historikern Gunnar Wetterberg som skrivit om Nils Edén, men så har han ju också tränat sig genom den stora biografin över Axel Oxenstierna. Wetterberg skriver om Edén: ”Det är fascinerande att raden av svenska statsministrar rymmer en så framgångsrik regeringschef och en så misslyckad partiledare, i en och samma person.” ”Att en analytiskt och retoriskt begåvad intellektuell fick möjlighet att som statsminister driva igenom en rad av tidens stora beslut är inget dåligt betyg åt det moderna politiska genombrottet.”
Historiker i USA men också andra gör ibland listor där presidenterna rangordnas. Harry Truman är ett exempel på en president som länge betraktade som grå och svag jämfört med före trädaren Roosevelt. Men undan har undan har han värderats upp och anses av många som en av USA:s mest beslutskapabla presidenter, därtill med oerhört färgstarka personliga anteckningar. Jag har ett antal favoriter bland dem (Jefferson, Madison, Lincoln, Wilson, Franklin D Roosevelt, Truman, Carter, Obama).
Om jag skulle göra en liknande lista för svenska statsministrar hamnar Nils Edén närmast självklart i topp, genom det var han som till slut kunde driva igenom demokrati i Sverige, efter en strid som varit längre och hårdare än i något annat nordiskt land. Som tvåa sätter jag Ingvar Carlsson, som på flera sätt inledde en förnyelse i Sverige i förhållande till den centralisering och myndighetsmakt som blivit alltmer tydlig. Han spelade en avgörande roll för att ersätta 30 års negativism med en mer positiv inställning till demokratiskt samarbete i Europa. Edén och Carlsson var alltså de bästa statsministrarna. Men inte de största politikerna och folkledarna. Där är självfallet Karl Staff och Hjalmar Branting främst, som de stora pionjärerna i kampen för folkstyre.
Det är viktigt att inse att jag när skrivit om statsministrarna utgår det från mina egna värderingar, jag visar mina sympatier och antipatier. Läsare med andra grundvärderingar och synsätt kan självfallet betygsätta regeringscheferna annorlunda.
Hans Lindblad
---
Väl bekomme. Flera av recensionerna finns även på denna blogg, länkar bland andra texter av Hans Lindblad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)