Det är inte så trevligt att läsa dödsnotiser. Häromdagen råkade jag läsa att Bertil Sundin är död. I nekrologen stod mest att läsa om hans gärning som musikpedagog. Och det är väl OK. Face to face har jag bara mött honom en gång. Det var när jag för snart en mansålder sedan blev intervjuad för radion av honom när jag valts till ordförande för Svenska JazzRiksförbundet, SJR.
Däremot har jag sett honom nu och då vid jazzkonserter och framför allt som skribent i Orkester-Journalen. Bertil gjorde några bandprogram för SJR. Man sysslade med sådant på den tiden. Det var folkbildning i ett ämne som inte var speciellt känt bland en större allmänhet. Inte gavs det ut många jazzskivor heller och i radion var det, då som nu, mest ytterst lättviktig musik som spelades.
I förteckningen till bandprogrammen, som medlemmarna kunde låna, presenterade vi honom som fil lic. Det gillade han inte. Fina titlar var inte något för honom. Dock blev han sedermera professor också.
Redan 1956 började han skriva om jazz i Orkester-Journalen, världens äldsta jazztidskrift, och det höll han på med intill i fjol. Med tiden lärde man sig att det Bertil Sundin skrev, det kunde man lita på. Han kunskap var enorm och han omdöme var osvikligt riktigt. Och han var flitig, i varje nummer var det alltid några av hans skivrecensioner, ofta även större artiklar. Under 40 år gjorde han också en mängd utomordentligt värdefulla jazzprogram i radion.
Bertil Sundin blev 85 år gammal.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar