Karl Staaff - demokratins försvarare, arbetarvän, rösträttskämpe och socialreformator.

Nu den 4 oktober är det hundra år sedan Karl Staaff avled. Karl Staaff var liberal partiledare och statsminister (1905-1906 och 1911-1914), förkämpe för och försvarare av demokratin, arbetarvän, rösträttskämpe och socialreformator. Hatad av den tidens makthavare, dvs de konservativa, högern, monarkin. Nu utges två böcker som beskriver Karl Staafs gärning. Den ena skriven av Hans Lindblad, titel: Försvaret och demokratin, den andra har titeln:  Arbetarvän, rösträttskämpe och socialreformator, där fyra skribenter samsas - Håkan Holmberg, Anders Johnson, Svante Nycander och Marika Hedin.Jag har alltid betraktat Karl Staaff som en av de absolut mest viktiga liberala politikerna i Sverige, och då även i betydelsen socialliberal politiker, som tillsammans med t ex Adolf Hedin lade grunden till den precisering av svensk liberalism som detsamma som socialliberalism och som även mera "officiellt" under Bertil Ohlin blev folkpartiets ideologi fram till ungefär det senaste sekelskiftet. 

När jag letade lite fakta inför denna text noteras jag att när Staaff bildade den första rena liberala regeringen 1911 så genomförde han en rad reformer, där den viktigaste var införande av en allmän folkpension, som lade grunden till den moderna socialpolitiken. Det var frihet och social trygghet som var det som präglade Karl Staaffs politik.

Jag hittade också en text av Håkan Holmberg, som jag citerar. 
"Karl Staaff (1860-1915) var politisk ledare för den svenska rösträttsrörelsen och det tidiga 1900-talets dominerande liberala politiker. Han var statsminister 1905-1906 och 1911-1914.

Karl Staaff var född i Stockholm och studerade i Uppsala där han tillhörde den krets som 1882 grundade den radikala studentföreningen Verdandi som blev en intellektuell inspirationskälla för flera generationer svenska politiker, publicister och akademiker. Verdandis medlemmar var i allmänhet liberaler men i kretsen fanns också socialdemokrater som Hjalmar Branting.

Redan under studietiden tog Staaff som ”fattigadvokat” sig an utsatta och medellösa människor i behov av rättslig hjälp. Efter studierna öppnade han egen byrå i Stockholm. Hans försvar för arbetarnas föreningsrätt anses ha haft avgörande betydelse för utvecklingen av en fri svensk fackföreningsrörelse – en linje som han fullföljde som politiker när han motarbetade högerkrav på antifacklig lagstiftning. 1890 bildades Sveriges allmänna rösträttsförbund där Staaff genast blev en av förgrundsgestalterna. Rösträttsförbundet efterträddes 1902 av ett riksomfattande liberalt parti, Frisinnade landsföreningen (i riksdagen Liberala samlingspartiet) med Staaff som politisk ledare.

Liberalerna såg det politiskt mer utvecklade Norge som ett föredöme och opponerade starkt mot de högerkrafter som ville bevara unionen mellan länderna med våld. När krisen i unionsfrågan 1905 blev akut togs Staaff och ett par andra liberaler in i regeringen och bidrog verksamt till unionens fredliga avveckling.

Efter en stor valframgång samma år bildade Staaff regering med en rösträttsreform som viktigaste programpunkt. Regeringen föll följande år sedan den högerdominerade första kammaren motsatt sig Staaffs rösträttsförslag som bl a innebar majoritetsval i enmansvalkretsar. I stället genomdrevs under kommande år en reform med proportionella val, rösträtt till riksdagen för män och graderad rösträtt i kommunala val (den s k 40-gradiga skalan). Liberalernas mål (tillsammans med socialdemokraterna) blev nu att genomdriva allmän och lika rösträtt, både kommunalt och till riksdagen, för både kvinnor och män.

Efter ännu en valframgång bildade Staaff på nytt regering 1911. För att förhindra en ny och mer radikal rösträttsreform sökte nu högern och kungahuset strid med Staaff med försvarsfrågan som verktyg. Staaff var beredd att öka satsningarna på försvaret men utmålades av högern som landsförrädare.

Sedan kung Gustaf V i sitt tal till det s k bondetåget i februari 1914 öppet tagit avstånd från regeringen blev Staaffs ställning ohållbar. Inför det följande valet utsattes Staaff för en intensiv smutskastningskampanj, symboliserad av askkoppar där överklassen kunde aska av sina cigarrer i Staaffs ansikte (en sådan finns utställd på Hallwylska muséet i Stockholm).

Karl Staaff avled 1915. Den definitiva rösträttsreformen genomfördes av hans efterföljare som liberal partiledare, Nils Edén, i spetsen för en koalitionsregering av liberaler och socialdemokrater 1917-20."

---
Böckerna om Karls Staaff utges på Ekerlids förlag och finnas även att köpa i ett paket under titeln: "Karl Staaff - fanförare, buffert och spottlåda". 

Leif G W och skulden till SD:s opinionsframgångar

Leif G W Persson har skrivit en snärtig krönika i Expressen om virrpannornas skuld till Sverigedemokraterna framgångar.
Det han gör är att lägga skulden på de övriga partierna, deras suddiga och kompromissvänliga politik. Men är det så enkelt?

Visst har han en poäng i det.. Och inte speciellt originell är den heller. Jimmie Åkesson är en skurk, dvs har skurkaktiga åsikter, som han framför förrädiskt skickligt. Man kan f.ö. ifrågasätta om SD:s politik är i överensstämmelse Regeringsformen. Läs Håkan Holmberg i UNT, där han diskuterar detta under rubriken "Samling kring rättsstaten". "De värden som beskrivs i Regeringsformen utmanas i dag...    I Sverige har vi sett förslag om bland annat etnisk registrering, inskränkta rättigheter för muslimer eller politisk likriktning av hittills fria folkbildningsorganisationer och vi har sett personer med offentliga uppdrag agera som om människors lika värde enbart skulle vara en fråga om personliga åsikter som man lika gärna kan motsätta sig." Och de övriga partierna har inte lyckats klargöra för väljarna vad som är Åkessons och SD verkliga mål, inse dess konsekvenser. Det är bedrövligt. Men SD har varit skickliga i att få folk att tro att de, att SD är mobbade när andra säger som det är... Och då vill den del samtala och samarbeta med SD...

Och Sjuklövern är skyldig till att ha skött samhället så illa att det uppstått en oro, en leda, en besvikelse som de söker tröst hos SD för att komma över. Vilket de ju inte gör.

Och det är ett underbetyg till både Sjuklövern och till de 13-20 % som inte genomskådat SDs bild av verkligheten.

Kanske har vi de politiker vi förtjänar ?

Nå, jag anser, i motsats till Leif GW, att det är bra om man kan hitta gemensamma lösningar, att man kan kompromissa - när det behövs. Vilket det ofta gör. Inte minst nu. Och även mot bakgrund att det inte är bra för tilltron till demokratin om en knapp majoritet ständigt sätter sig på en stark minoritet.

MEN - först ska man veta vad man vill, våga ha en ideologi, och våga arbeta hårt för att få folk med sig i denna övertygelse. Politik bör innebära att man vill och kan vinna väljarnas förtroende för ens ideologi, grundläggande åsikter. Inte att partierna anpassar sig till vad de tror väljarna vill i plånboksfrågor.

Det är nog det som är ett av grundfelen med de flesta riksdagspartierna idag. De vet bara att de vill ha makten, men inte varför.

Jimmie Åkesson vet däremot vad han vill med sitt SD. Men han är, av taktiska skäl, inte entydig med det. Han säger inte rent ut, inte i offentliga sammanhang i vart fall, vad som blir konsekvenserna av hans politik. Även om han säger att han vill stoppa "invandringen" (dvs i dag en omskrivning för "flyktingarna"). Han säger i stället att om vi stoppar invandringen så blir allt bättre, alla bidrag kan höjas, äldreomsorgen blir finemang (trots brist på personal), pensionerna kan höjas och vi kan alla gå i folkdräkt till kyrkan - den svenska STATSkyrkan för bara godkända svenskar - vi "svenskar" får alla jobb, som blir välbetalda när invandrarna inte tar dem, och vi kan som sagt festa på alla pengar som de arbetslösa invandrarna kostat "oss". Glesbygden kan leva, och vi slipper de odugliga politikerna i de andra partierna, för de är ju antingen invandrare eller lyder islamisterna eller föredettingen Reinfeldt Med SD som bestämmer så slipper vi se alla människor i TV med svårstavade namn. SD är det enda oppositionspartiet, det enda som säger som det är. Nog kan vi, Sverige klara oss utan utländska läkare och vårdbiträden och pizzabagare och diskare och tidningsbud. Och svartjobbande muslimer, som går i burka och skränar på gatorna. Och så förbjuder vi romerna, så vi slipper se dem. Och så försvinner IS från jordens yta, simsalabim. I vart fall från Sverige, det är väl bara att sätta upp ett rakbladsstängsel - dock inte till Finland, möjligen då för att skydda Finland från flyktingar. Fastän då får vi ju kvar dem i Sverige, kanske bättre att skicka ut dem i småbåtar på Östersjön i höststormarna.

Etc.

Allt detta goda ska tillfalla oss, bara vi röstar på Åkessons SVERIGEdemokrater, så att de kan stoppa invandrarna intill femte och sjätte led. Nej, jag tror inte att Leif G W vill ha det så, verkligen inte. Men är det bara politikerna i de gamla partierna som gör fel och är virrpannor. Varför har "vi" då röstat in dessa oduglingar? Är det inte allas vårt ansvar att faktiskt tänka till lite själva också¨. Att kräva klartext av politikerna, att vidga blickarna för att se hur det är i världen och för att se vad historien kan lära oss. Vad tilltron till läror som SD:s leder till. Och hur t ex vi svenskar tidigare handlat och tänkt då.
Till slut kan jag kosta på mig en länk till SvD också. Där de anser att Åkessons parti är öppet rasistiskt. Och det är det väl. Men inte om vad rasismen innebär.