Tid för demokrati? - Eller drunknar demokratin i informationen?

En liten replik av bloggaren Anders Widén ( http://djingis.blogspot.com/ ) fick igång mig till dessa rader.

Anders skrev: "Det var inte de dumma politiska besluten som dödade demokratin, utan den svällande informationsmängden."

Hur en blogg ser ut varierar oerhört mycket. En del är pinsamt nakna i sin layout. En del är överlastade, med rosor och krusiduller och mer eller mindre spännande bakgrunder. Röriga och svårlästa och med massor av annonser. Lyckligtvis är det oftast då inte så mycket att verkligen läsa heller där... Och så alla däremellan. Som även de varierar både i upplägg och innehåll. Strama eller utsmyckade inom rimliga ramar.

Anders Widén är författare - och "datanörd", håller igång flera bloggar. Den jag oftast kollar bär hans namn och nås på länken ovan. Det är en snygg och personlig blogg, både i innehåll och layout. Levande utan att vara överlastad. Och Anders brinner för demokratins innehåll och blir "fantasur" över FRA. (Se hans bloggpost om fantasur.)

Informationen dödar demokratin. Oj, det är en tanke att tänka vidare på.
Media is the message, sa Marshall McLuhan (stavade han det så?) på sjuttiotalet.
Jag suckar.
Nu lever vi redan på 2000-talet. Internet är en massa information, och en massa desinformation. Så visst är där en uppenbar risk att vi drunknar. Och med oss demokratin, kanske?
Vi ser ju hur vi vanliga medborgare översköljs av information, till och med om vi inte skulle surfa på internet. Men vi som läser detta, vi befinner oss på nätet.

Piratpartiet bygger på, lever på internet. Detta internet, som är så farligt att riksdagsmännen känner sig drunkna i den mail-flod de råkar ut för. Jämför hur t ex Camilla Lindberg i ett inlägg på bloggen "Same Same but different" (länk: http://samesamebutdifferent.se/2008/11/06/fra-hjaltinnan-camilla-gastbloggar-pa-ssbd/ ) berättar hur många riksdagsledamöter anser sig översvämmade av mail och sätter in spam-filter. De flesta orkar nog inte kolla något annat än mailen. Om ens det. Stundtals kan jag förstå dem.

Jag har sagt upp min dagliga papperstidning. Den blev för dyr. Jag saknar den. Men min tid tas ju upp av internet. Ändå, jag läser och skriver om "viktiga saker", så det är väl legitimt? Men det anser ju även de skriver/läser uteslutande om barn och familj, eller om medicin, om sex, om bilar, om att gå ut och parta, om smink och mode... Våra preferenser är olika.

Ja, internet ger oändliga och fantastiska möjligheter. Men den ger inte per automatik oändligt genomslag i form av läsare eller sympatisörer. Ibland önskar jag att jag vore två personer, en som fixade vardagen och en som höll igång på internet med att förändra och förbättra världen. Inte minst för familjens skull. Både världsförbättrandet - och att det funnes två av mig.

Jag tror faktiskt att många, kanske de flesta riksdagsmän (jag ska kanske använda ordet riksdagsman i st f -ledamot, det senare ordet är så långt. Och vi säger ju ombudsman även om hon är en kvinna) är ärliga och vill det bästa, vill jobba för en bättre värld. Men de styrs av andra, och av tidsbrist. Styrs av specialiseringen i partierna, av att tvingas ha förtroende för vad andra i partiet kommer fram till. Sen kan oviljan att svara på "samurajernas" frågor om FRA-lagen bottna i att de i någon mån inser sin begränsning, men inte kan hantera den. De har tubbats till ett ställningstagande men vet inte hur de ska svara. Då blir de irriterade över dessa envetna medborgares frågor... De orkar inte delta i en dialog.

Handlar allt om att vi inte kan hantera tiden och informationsflödet och inte får tid till den dialog vi vill ha? Eller är det så illa att de flesta riksdagsmän föredrar monologen?

Anders Widén skriver om att ha en portal som ett forum för samlad diskussion om de för oss viktiga frågorna om demokrati, om integritet, om rättssäkerhet. Visst vore det bra?!

Men skulle den bli besökt som den förtjänar? Hittar folk den? Kan och vill vi avstå från våra egna bloggar för portalen? Hur mycket tid tar det att jobba med portalen - tid som tas från annat? Vad ger bäst effekt?

Jag vet inte svaren. Men jag vet att jag prioriterar att skriva på min blogg. Nya texter liksom att kommentera andras kommentarer. För dialogens skull. Därför är jag sparsam med "godis" i form av att lägga in bilder eller med extrafunktioner i sidospalten. Och har - hittills - inte länkat in något från Youtube eller liknande. Men jag läser mängder av andras bloggar, kommenterar.

Som vanligt kvarstår frågan: kan informationsflödet dränka demokratin, göra att tiden inte räcker?
Men vi måste ju ha information, även vi som vill ha dialog i stället för monolog. Makten må använda informationen för att dränka oss.
Vi som vill ha dialog mellan människor, vi får försöka vara smarta så vi inte dränks av maktens finurligheter.

(Och precis i samma ögonblick som då jag skulle pinga detta inlägg, så kom en varning från mitt antivirusprogram om att en trojan försökt komma in, men lagts i karantän. Vad är det som pågår?)

För övrigt anser jag... etc.

Sänk partistödet!

En grävande journalist på teve har räknat fram att partistödet ökat drastiskt under senare tid, då hopräknat både det från staten, från landstingen och från kommunerna.

Tidigare har jag förordat visst ökat partistöd, och framför allt ett rättvisare system än det som byggts upp av socialdemokratiska regeringar och lokala majoriteter. Detta eftersom det krävs en bättre balans och att offentliga bidrag är bättre än mer eller mindre hemligt stöd från företag eller organisationer (glöm inte LO)!

Nu är jag negativ. Partierna har ju knappt några medlemmar längre. Ökade ekonomiska resurser ger ledningarna ett orimligt övertag över de fåtaliga medlemmarna. Partiopinoner tystas och körs över (jfr FRA-frågan). Att partierna har så få medlemmar gör att de dels inte alltid är så representativa för sina väljare och dels är det lätt för en liten grupp människor att ta över och ändra inriktning, om de är skickliga att manövrera taktiskt.
Se bara på hur snart sagt alla partier i Sverige mer eller mindre bytt sin praktiska politik under senare år. Ibland inte bara praktiskt utan även "på papperet".

Visst partistöd behövs nog. Men det ska vara rättvist. Och partierna måste - av egen kraft - förmå attrahera fler medlemmar. Det kan inte vara rätt att en liten "elit" i de olika partierna ska disponera inte bara makt utan också stora ekonomiska resurser som de kan använda för mediapåverkan på oss.
Dialog är att föredra före propagandaspridning.