På väg till revolutionen ?

Är Sverige på väg in i ett revolutionärt skede?

På AB debatt skriver Olle Wästberg om att politikerna har övergivit förorten. Han beskriver bl a de stora skillnaderna i valdeltagande i olika delar av Stockholm.
"Klyftan mellan det valdistrikt (i Bromma) där flest röstade och det där minst andel röstade (i Tensta) var 54 procent."
Skillnaderna mellan utbildning, sysselsättning och inkomster skiljer stort mellan olika stadsdelar. Vilket leder till olika valdeltagande.
Olle skriver: "Unga, utlandsfödda och lågutbildade gör färre försök än andra att påverka politiska beslut. Samtidigt är politiska beslut långt viktigare för levnadsomständigheterna för människor i Norsborg än vid Karlaplan.

Lågt valdeltagande är en följd av låg integration och bostadssegregering. Effekten av att människor i ”utanförskapsområden” inte röstar är att de heller inte blir lyssnade till. Vi vet ju att unga och utlandsfödda är underrepresenterade både som medlemmar i politiska partier och i de valda kommunala församlingarna."
Och, påpekar Olle Wästberg, politikerna lyssnar inte på de som inte röstar. De i utanförskapsområdena känner det, att ingen lyssnar. Att det leder till frustration är inte underligt. 

Samtidigt läser jag i DI hur Sven Hagströmer beskriver det. "Känslan av hopplöshet i Stockholms förorter skapar enorma slitningar i samhället, säger finansmannen Sven Hagströmer.
"Den franska revolutionen berodde just på det", säger han till Aftonbladet.

Alltså, vi har stora problem idag, där många människor inte bara känner sig långt ifrån inflytande, från delaktighet i demokratin och välfärden. De är också utanför de facto. Det har uppstått stora skillnader, "klasskillnader". Hopplöshet. Det har uppstått parallellsamhällen. 

Och även om dessa uttalanden göra i anledning av några AB-artiklar om Stockholm vet vi ju att liknande situation finns även på andra håll i landet, i förorter eller andra områden där det koncentrerats människor med låg utbildning, låga inkomster, låg sysselsättningsgrad.

Samtidigt så vet vi att inte bara den franska revolutionen 1789 uppstod på grund av de parallella samhällena, där större delen av folket levde i armod, och utan inflytande - utan demokrati, medan en överklass levde i överflöd. Den ryska revolutionen i början av 1900-talet hade liknande orsaker. 

Och vi var väldigt nära det också i Sverige för ca 100 år sedan. Där alltfler flydde fattigdom, religiös förföljelse och ofrihet till Nordamerika. Samtidigt som industrin växte fram med underbetalda arbetare (som ofta var ogifta kvinnor i vissa industrier) och det gick trögt med demokratins framväxt. Skillnaderna var för stora. Högern, kungahuset och de besuttna stretade emot folkets vilja att få vara med att styra - och så innebar första världskriget, speciellt de senare åren, att hungersnöden blev djup och akut, vilket inte Hammarskölds (av kungen utsedda regering) kunde bemästra.  En ny regering under Carl Swartz fick ta över i den tid (våren, sommaren 1917) då det var omfattande och förtvivlade demonstrationer, där kvinnorna ofta spelade den ledande rollen. Det fanns för lite bröd, potatis, rotfrukter och mycket av köttet och fläsket som producerades hade exporterats. Hungern och att den mat som fanns var för dyr,  och bristen på inflytande (demokrati) ledde på sina håll också till rena kravaller och annan oro. Skillnaderna i samhället var för stora.

Nu kom Sverige över den krisen, Swartz kortlivade regering lyckades lugna folket genom att samarbeta med riksdagen ( inklusive vänstern, dvs liberalerna och socialdemokraterna) och genom att få fram mat, och genom att förbereda marken och göra klart för de mera rabiata konservativa (kungahuset, högern etc) att om inte rösträtten utvidgades så kunde det bli revolution. Swartz var "höger", och hade en blandad uppsättning ministrar, men var uppenbarligen en moderat konservativ, med mycket starka liberala sympatier, som insåg. Hösten 1917 segrade vänstern (liberalerna och socialdemokraterna) och liberalernas ledare Nils Eden blev statsminister i en koalition mellan liberaler och  socialdemokrater. Högern tappade stort, och de mera revolutionära socialisterna (utbrytare från soc-dem) fick bara 8%, och de två bondepartierna (konservativa) var också små. Detta ses som det parlamentarismen slutliga genombrott. Att regeringarna inte skulle utses av kungen utan av riksdagen och måste ha riksdagens stöd. Edéns regering avskaffade de tidigare begränsningarna av rösträtten - och kvinnorna fick rösträtt. Olika reformer i demokratiserande syfte genomfördes (inkl skolreformer). 

Av historien, erfarenheterna, bör vi kunna tyda tecknen. Se att vi idag har flera av de orsaker som låg bakom tidigare revolutioner och som gjorde att vi var snubblande nära det även i Sverige. Klassamhälle, stora grupper som stod utan verkligt inflytande, fattigdom etc. Och lära att ska vi klara även dagens situation måste vi avhjälpa bristerna; minska utanförskapet, minska de allt djupare klyftorna mellan olika grupper människor, förbättra utbildningen, minska fattigdom och öka sysselsättningen och öka valdeltagandet. Partierna måste lyssna och deltagandet i det demokratiska samtalet måste öppnas, vidgas så att alla känner sig kunna vara med. Att dagens överklass måste rucka på sina privilegier (ekonomiska och andra), om vi ska ha ett samhälle där alla är med.

Utanförskapet - ett blekt ord för något som kan bli väldigt illa

Utanförskap, det var ett begrepps som Fredrik Reinfeldt skapade (tror jag). Det skulle beskriva något han sa sig vara emot, att folk hamnade vid sidan av. Och vid sidan av var de yrkesverksamma, friska, unga, som betalade skatt (fastän inte så mycket) och inte levde på "bidrag" (vilket han verkade ha en väldigt omfattande definition av), som följde lagen.
Och visst hade han på sätt och vis rätt, om än man kan diskutera hur han använde begreppet som försvar för en politik som inte minskade utanförskapet.
Men nu ska jag inte polemisera emot Reinfeldt, han har ju dessutom lämnat den svenska partipolitiken.

Jag vill i stället beskriva farorna med just utanförskap, att hamna utanför det samhälle som de flesta i Sverige ändå lever i. Och peka på vad det kan leda till.

Låt mig referera till några rader om den Neapolitanska Camorran, som jag skriver lite mer om i ett annat blogginlägg.

I Tomas Lappalainens bok om Camorran skriver han betr hur verkligheten påverkar språket. Så nämner han att när han levde i Neapel så pratade folk om hur de hade problem med - polisen. Helt öppet, och naturligt. I Sverige menar han, och jag tror han har rätt, skulle vi skämmas om vi hade problem med polisen. Vi skulle verkligen inte tala om det.
Och talar vi om brottslighet så gör vi det i fördömande, avståndstagande ordalag. Och denna attityd är ett väl så starkt skydd emot brottslighet som polis, domstolar och åklagare.

Men i arbetslöshetens och camorrans Neapel är det naturligt att leva utanför samhället och dess normsystem. Polisen, "rättvisan" är problemet, inte brottsligheten. Tvärtom den brottslighet som försiggår där är det naturliga, ses egentligen inte som brott. De ger ju arbete och inkomster. Så blir polis och domstolar problemet.

Camorralivet har åtminstone sedan 1860-talet varit bortom lagen. Bortom överhetens och "de normalas" tillvaro. Camorran har blivit ett utanförskap som nått sådan omfattning att den blivit det normala, det som även styr hur språket används.

Så kan det bli om avståndet mellan staten, i form av den överhet som lagar och över- och medelklass är, och dess medborgare. Medborgare som marginaliseras genom fattigdom skapad av arbetslöshet. Och som ordnat ett samhälle parallellt med det officiella, ett samhälle med egna normer som präglas av kampen för tillvaron och som leder till brott. Man lyssnar villigt på de som leder de olika brottssyndikaten när de erbjuder arbete, de "tar från de rika och ger till de fattiga".  (Jfr även gärna med marxismens-kommunismens tal om prolitariatets diktatur, som den sanna demokratin.) Att stjäla, mörda och syssla med olika slags kriminalitet blir legitima jobb för dessa. För de har inget annat val och det har blivit den kultur de växt upp i.

Det jag vill säga med detta är att understryka att det är lätt att säga att man vill minska utanförskapet, men svårt att göra. I synnerhet om det växt sig fast genom stor och långvarig arbetslöshet, och genom klyftskapande försämringar i välfärdssystemen.

Vi är inte där i Sverige - inte än. Men om inte arbetslösheten minskas snabbt och drastiskt så kommer vi snabbt i riskzonen. Brottslighet sprider sig snabbt över gränserna, och är smittsam i ett klimat med djupa klyftor där folk känner sig vara utanför samhället. Vi ser hur brottslingar (förväxla för guds skull inte dem med invandrare eller flyktingar!) kommer, vägpirater, inbrottsligor, och än värre, som kan ha kontakter med brottslingar i Sverige.

Att VERKLIGEN drastiskt minska utanförskapet, det är inte "bara" en välgärning för de som då räddas undan elände, och kanske i förlängningen kriminalitet, nej det innebär givetvis också att vi slipper fenomen som farligt nära kan likna t ex camorran. För inte vill vi väl att en stor del av Sveriges invånare ska leva i ett parallellt kriminellt samhälle?

Jag ser utanförskapet som en produkt av den girighetsmentalitet som alltmer präglar dagens samhälle. Att se till förmögenhetstillväxten för en själv som det enda viktiga, hur den än ska ske. En själviskhet och därmed girighet som skapar murar mellan länder och inom länder, mellan raser och människor.

Samhällets olycksbarn, de finns än idag

I mina föräldrars bokhylla fanns bland annat Viktor Hugos "Samhällets olycksbarn" (Les Misérables). Jag har för mig det var i två små band och ingick i en serie med blandade klassiker. Tyvärr verkar böckerna har försvunnit under tidens gång, mina föräldrar avled för mer än 30 år sedan.

Jag läste inte den boken, var nog för ung och tyckte den kändes tung. Hur fel hade jag inte. Och det är fullständigt klart att min far läste den, troligen mamma med. Båda läste flitigt.
För en tid sedan köpte jag en DVD med en filmversion av Victor  Hugos klassiker med bl a Anthony Perkins i en roll. Vi såg den igår och det står fullt klart varför det är en så betydelsefull roman.

Och visst har den än aktualitet. Om några veckor har vi allmänna val, där en av de stora frågorna ju är, eller borde vara, vilket samhälle vi skall ha. Ska vi ha en tudelning, där en del har mycket och en annan del lever i utanförskap. Utan trygghet, utan rättssäkerhet.
Är lagar det enda som styr? Vilka har stiftat lagarna? Är det rättfärdiga lagar - eller är de till för att skydda de besuttna och de som har makten, eller skall de skydda de svaga. Får straff vara hur stränga som helst, utan proportion till det eventuella brottet? Är medkänsla något som får spela någon roll i samhället - eller är det strikta lagar, byråkratiskt överdrivna, som är det enda.

Handlingen är i korthet att den arbetslöse huvudpersonen i desperation stjäl en bit bröd till den hungriga familjen, fängslas och döms till fem års fängelse. Ett straff som förlängs flera gånger till tjugo år p g a ett par misslyckade flyktförsök. Lyckas till slut fly, möter en förlåtande präst och blir respektabel borgmästare i en liten stad, men hinns upp av det förflutna i form av den fängelsechef som utsatte honom för byråkratiskt maktmissbruk och förnedring, och vars enda vilja är att åter sätta den f d fången i fängelse. Bakgrunden är alltså de enorma klyftorna mellan fattig och mera välbärgade, mellan autoritär makt och maktlöshet.

Visst idag är skillnaderna inte lika grova och makten fullt ut så rå, i fysisk mening. Men det är mera gradskillnader, makten kan fortfarande, med mera förfinade medel, göra folk rättslösa genom övervakning (bl a FRA-lagen) genom arbetslöshet(sregler), genom att prioritera skattesänkningar före att behålla sociala skyddsnät etc. Kort sagt, genom den förnedring som de som har makten, med stöd av den välavlönade och trygga medelklassen, utsätter fattiga, sjuka, arbetslösa och många pensionärer för.

I vart fall den bästa klassiska litteraturen har ständig aktualitet. Utan aktualitet blir den bara gammal. Men Viktor Hugos "Samhällets olycksbarn" är inte dammig eller gammal. Tvärtom, den är en väckarklocka än idag, när samhället inte förmår skydda både människors frihet och visa social ansvar.  När frihet inte kombineras med gemenskap.

Var gror invandrarfientligheten - och vems fel är det? (Komplettering.)

En av dagens stora debatter på bl a Facebook verkar vara om vilka som är "rasisterna", vilka som rekryteras till Svenskarnas Parti (SvP) och Sverigedemokraterna (SD).

Avstampen förefaller vara en debattör som menar att invandrarfientligheten gror och trivs i "marginaliserade" grupper, arbetslösa, lågavlönade och lågutbildade.  Vilket i sig kan ligga en del i, men ändå är ett för "grunt" argument som inte tar hänsyn till varför det blir så. Varvid andra snabbt påpekar att det verkligen finns samma grumliga och invandrarfientliga åsikter även i de s.k. fina salongerna. Vilket också kan vara riktigt, men är en lika ofullständig analys inte minst betr varför det är så.

I en tråd på den (slutna) diskussionsgruppen "socialliberalerna" på FB har också först en delvis besläktad debatt mot bakgrund av Jan Tullbergs bok "Låsningen" där han plockat ihop en del data om invandringspolitiken, för att ge stöd åt de invandringsfientliga strömningarna. Jag menar att ett så godtyckligt urval av "fakta" ger en felaktig bild, just p g a att där saknas en mängd fakta och variabler som behövs för att ge just en riktig vetenskaplig belysning av invandringens kostnader och intäkter och jämfört med vilka dessa är jämfört med de som kan kallas "svenskar" (hur än de två begreppen definieras).

Vi måste dock inse och inse att det idag finns ett starkt inslag av invandringsfientlighet i den svenska opinionen. Visserligen av olika styrka hos olika individer, men ändå...  Jag har tidigare påpekat att den i vart fall tidigare i hög grad berott på rädsla, en motvilja emot det nya, det okända. Och att när man själv upplever en osäker livssituation, så är det lätt att skylla ifrån sig på det nya okända. Har man inget jobb eller är sjuk och därmed har en risig ekonomi, och någon då påstår att invandrarna antingen tar jobben eller kostar en massa bidrag som sänker t ex sjukkassan (ofta påstås invandrarna både ta jobben och få bidrag), då är det lätt att bli bitter och känna sig utanför.
Utan att därför egentligen vara invandrarfientlig. Men man vill förstås inte inse att de invandrare som kommer idag inte är invandrare som kommer hit frivilligt, nej de är flyktingar som kommer från krig och förföljelse. Blundar man för det kan man lättare säga sig vilja kasta ut invandrarna.

Det Tullberg framför, och menar är hans egna "vetenskapliga" slutsatser (och en rena åsikter) är ju också sådant som SD, ND och SvP redan fört fram i debatten. Inte minst då teorierna om kultuerella orsaken bakom invandrares brottslighet.

Nå,  hur kan då dessa främlingsfientliga åsikter få fäste hos rätt många människor idag i Sverige. Ja, en orsak är givetvis att det finns personer som fabricerar åsikter och teorier som nämnts ovan. Om kostnader som  blundar för helheten, om kulturella skillnader i synen på brott. Visst finns kulturella skillnader i flera avseenden, men knappast som "förklarar" synen på brottslighet.

Vi ska också vara klara på att fakta i sig kan visa det ena eller andra. Och kan vara riktiga. MEN, för att man ska några vidare slutsatser av dem måste de sättas in i sina sammanhang. Och vi ska vara försiktiga att skylla på statistiska samband alltför lätt.

Jag vill dock lyfta fram en orsak som jag tror är viktig. Det är hur politiken ser ut i dagen samhälle.
Under större delen av 1900-talet hade vi som grund för demokratin politiska partier som stod för något slag av idéer för hur de ville omforma samhället, eller bevara det gamla samhället. Förtroendevalda med liknande åsikter slöt sig samman.  De konservativa hade sitt högerparti, som sedermera ändrade namn till moderaterna. Det fanns reformvänliga demokratiska socialister, sossarna. Och de Moskvatrogna, revolutionära kommunisterna som predikade "arbetarklassens diktatur". Vi hade de radikala liberalerna som stod för demokrati och folkstyre, frihet och socialt ansvar, och som successivt blev klart socialliberala. Och så intressepartiet för bönder, som inte var speciellt ideologiskt, men mot senare delen av 1900-talet i viss mån anammade vissa socialliberala och "gröna idéer.
Mot slutet av 1900-talet hade Sverige upplevt att sossarna gick att rubba, och vi fick några icke-socialistiska regeringar. Äntligen. Men så började moderaterna anamma en del nyliberala, dvs neoconservativa idéer, centern blev allt mindre ett bondeparti, sossarna suddade ut en del av sin planekonomi-socialistiska profil och gled mot mitten. Och folkpartiet gled åt höger och tappade stora delar av sin socialliberala ideologi. Och vänsterpartiet kommunisterna tog bort kommunister från sitt namn och i vart fall fläckvis från sitt program också.  Och ett miljöparti kom in i riksdagen och förvirrade det hela genom att i vart fall säga sig vara varken sociallister eller icke-socialister, varken vänster eller höger. Om än de samarbetade mest med sossarna.

Resultatet är att partierna alltmer tonade ner sina ideologier. De söker inte längre vinna väljarna för sina idéer, sina värdegrunder, ideologier, utan de lägger förslag, oftast i plånboksfrågor, som de tror väljarna vill ha. De försöker inte övertyga, utan blir alltmera lika i sin strävan efter en makt, som de inte förmår visa vad den ska användas till.
Och de i toppen blir alltmer benägna att avlyssna folket, kontrollera det. Allt mindre för att diskutera och övertyga. Den politiska klassen har fjärmat sig från de vanliga väljarna. Medelklassväljaren har blivit målet för propaganda och populistisk röstvärvande.

En tid levde väljarna kvar i föreställningen att partierna hade (kvar) ideologierna. Men numera inser alltfler att de inte kan lite på partierna. De har inga kompasser.  Det är bara makten de vill ha, och eventuella mål att använda den är mycket diffusa och svårtolkade, och ytterst föränderliga.  I och för sig vill nog många väljare att politikerna ska kunna samarbeta - även över de s.k. blockgränserna (som blir att ideologiska) - men de vill veta vad partierna har för ideal och grundsyn när de går till förhandlingar.

Väljarna har därför tappat förtroendet för partierna. När det samtidigt blir svåra tider ekonomiskt och visar sig att alla partier i stort sett alla har samma recept, som inte funkar så bra, så ökar misstro och politikerförakt. Allt fler blir arbetslösa, långtidssjuka får inte bli sjukskrivna med sjukpenning, pensionerna urholkas, medan de i medelklassen med fasta jobb, och som inte är sjuka, de får skattesänkningar. Och de riktigt rika slipper förmögenhetsskatt och faktiskt fastighetsskatt. Men småfolket och småspararna de får indirekta "förmögenhetsskatter", med annat namn, på fondsparande (där bankerna skor sig med höga avgifter) och för vanliga småhus finns en fastighetsavgift som känns kännbar i normala lägen. Men inte ens är ett myggbett för de rikas fina villor.
Och så ser man hur invandrarna "väller" över Sverige. Och möts av påståenden från extrempartier som säger att invandrarna kostar så mycket. Vilket dock politikerna visar att så är inte fallet.

Men folk tror inte på politikerna, de lever ju i en annan värld. Och misstron blir allt djupare. Såväl bland de som marginaliserats, som hos de i de fina salongerna som inte heller tror på de politiker som i hög grad först och främst siktar in sig på att hålla sig väl med en svårdefinierad medelklass. Som också misstror politikerna, eftersom även medelklassen har andra värderingar än en välfylld plånbok, som kanske t o m anser att det måste finnas ett socialt ansvar, men inte ser det hos politikerklassen. Och så känns hoten mot den personliga integriteten allt värre.

I detta ser jag också viktiga anledningar till främlingsfientligheten. Politikerklassens avstånd till folket. Partiernas oförmåga att formulera och ha klara ideologier. Och oförmåga att kommunicera och diskutera och övertyga om partiernas ideal.  Samhället spricker, klyftorna ökar, politiken lever för sig, utanförskapet ökar. Och SD m fl extrema partier har en fin grogrund. Hakkors ritas här och där. Tiotusentals läsare lockas av extremnationalistiska webb-sidor. Där de finner det de vill tro är "sanningen".
---
Jag har här valt ett perspektiv omfattande drygt etthundra år. Inte sedan urminnes tider.
Jag menar att pga ökade kunskaper, utbildning och att vi reser och är mer nyfikna på vår omvärld i hög grad borde göra oss mindre rädda för andra människor, mer toleranta. Och till det bör även en väl fungerande demokrati verka. Ett problem är att demokratin inte längre fungera så väl, som ovan beskrivits.
Självfallet är inte detta demokratins gradvisa förfall den enda orsaken till dagens problem med främlingsfientlighet, men väl så viktigt vill jag mena.
Och att vissa krafter, som nynazism i olika former, utnyttjar denna rädsla och främlingskapet mellan politiker och väljare, det gör inte saken bättre.

Den nya samhällspyramiden - klyftorna i Sverige

Jag skrev för några år sedan några bloggtexter om det tredelade samhället. Jag minns att de rönte viss uppmärksamhet och gillande. Leta gärna efter dem igen med någon sökmotor.
Ser nu att i Affärsvärlden, av alla tidningar, så finns en artikel, signerad Lotta Dinkelspiel ("fint namn") en väldigt intressant artikel som har starka beröringspunkter med mina resonemang om det tredelade samhället.

Jag har inga större invändningar emot artikeln, men vill tipsa om den och kommentera något. I artikeln sägs att klassklyftorna ökat under se senaste femton åren. Jag menar nog att det började något tidigare, vilket indirekt framgår även av artikeln.  Jag skulle säga att  det började under Göran Persson(s) tid, i någon mån (som grund) redan när han var skolminister, sedan finansminister och än mera som statsminister.
Utanförskap är det ord som används i artikeln i Affärsvärlden, och ironiskt nog är det samma ord som Reinfeldts moderater använder (använt?) för att beskriva vad de ville minska... Tyvärr har de slagit in på samma väg som Göran Persson och sossarna och fortsatt fler steg, med resultat att utanförskapet ökat. Om det var avsett eller inte, det låter jag vara osagt.

Med exemplifiering av några konkreta fall visar Dinkelspiel hur det gått till, och det mycket utförligt och belagt med statistik. Dvs de konkreta fallen är inga unika undantag.  En mycket viktig faktor till utanförskapet är den kraftigt ökade arbetslösheten. Så var t ex i början av 1980-talet arbetslösheten ca 3%, men då ansågs det fortfarande som en hög arbetslöshet. Idag skulle 3% anses som en mycket låg arbetslöshet... Så kan det gå, när inte haspen är på.

Men inte bara långtidsarbetslösa utan även långtidssjuka och förtidspensionärer anges som förlorare för den samhällsutveckling som skett. Och observera, den utvecklingen har till stora delar sin grund i politiska beslut, om arbetsmarknad och i urholkade sociala skyddsnät.
 Några små citat.
"Enligt arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv lever över en miljon människor i Sverige i det som kallas ”utanförskap”. Det definieras som de som vid ett givet tillfälle erhåller A-kassa, sjukersättning eller annan form av ekonomiskt bistånd plus de som befinner sig i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Samtidigt urholkas det svenska socialförsäkringssystemet, där ersättningsnivåerna numera ligger långt från Europa-toppen." (Mina kursiveringar.) 

"Den stora överraskningen i OECD-rapporten i våras var knappast att klyftorna i Sverige ökar. Det visste vi redan. Nej, nyheten var att Sverige är det land i västvärlden där skillnaden mellan de som har det bäst och de som har det sämst har ökat mest."
"Om ungdomsarbetslösheten och integrationen är regeringens två största bekymmer, så får sjukskrivningarna sägas vara det tredje. Under åren strax innan och efter millennieskiftet ökade belastningen på sjukförsäkringen kraftigt."
"Det finns undersökningar som pekar på att människor blir sjukare av att vara sjukskrivna. Men de senaste siffrorna pekar samtidigt på att folk inte heller blir friskare av att arbeta."

Jag vill förtydliga att det sista givetvis först och främst gäller de som är sjuka. Att tvinga ut sjuka i arbete gör dem inte friskare. Men i några (få?) fall kan tillfrisknande underlättas av att den sjuka successivt och gradvis kan få återgå till sitt arbete (om det inte är arbetet som gjort honom/henne sjuk!). 

Det är som sagt en väldigt intressant artikel, som bör leda till eftertanke. Läs den! 

Skottsäkra västar i det tredelade samhället

Se detta som en uppföljning av tidigare text om det tredelade samhälle som vi lever i. Där uppdelningen blir att skarpare och allt fler hamnar i utanförskapsgruppen.

Som jag konstaterat så lever både medelklassen och överklassen ett gott och tryggt liv. Den senare ett oftast oförskämt gott live, väldigt långt från den vardag som underklassen befinner sig i. Samtidigt är det i första hand medelklassen som de båda blocken i riksdagen vänder sig till. Deras trygghet och ekonomiska välfärd omhuldas i alla avseenden. (Men skyddsnäten har numera så stora maskor att alltfler trillar ner.) Frånsett att inte heller denna klass ska undantas från integritetskränkande övervakning eller tillförsäkras rättssäkerhet. Men partierna åberopar då brottslighet och terrorism som skäl för dessa lagar. Vilket kanske är menat att lugna den breda medelklassen så de inte tycker sig behöva speciellt skyddade områden (med murar och vakter) att bo i, men som lika gärna kan skapa en oro som stimulerar till sådant. En allt tydligare segregering.

Är då segregering, utförsäkringar, tuffare A-kasseregler, hårdare och straff med tydliga hämndinslag en bra väg? Ja, kanske, om man nu vill ha just en uppdelning där de som befinner sig i underläge pga gamla fördomar (som romerna), sjukdom, arbetslöshet och dåliga inkomster ska bli kvar i eländet och de som hamnat där inte ska kunna förbättra sin livssituation, få ett mera människovärdigt liv.

Såg ett valprogram om hur kriminalpolitik och -vård förändrats under de senaste decennierna.
En tydlig iakttagelse är att vi gått från en human kriminalvård till en straffande, vården verkar vara mera ett dåligt skämt och den politiska inriktningen är hämnd och att hålla brottslingarna borta från samhället. Inte att återanpassa dem.
En annan iakttagelse är att förr var det individuella småtjuvar som satt i fängelserna. (Minns ett gammalt uttalande av Leif GW Persson där han menade att låste man in sådär 500 pers så skulle praktiskt taget all vardagsbrottslighet försvinna.)

Idag befolkas fängelserna i hög grad av personer som själva definierar ut sig från samhället. De ingår i kriminella gäng som lever i ett utanförskap som så att säga legaliserar deras kriminalitet.
Alltså, de har mer eller mindre fötts in i att ständigt befinna sig utanför, att inte kunna eller vilja ta sig till ett hederligt liv i medelklassen. Så, varför inte ägna sig åt en inkomstbringande verksamhet som i vart fall i någon mening för dem upp i överklassens sätt att leva?

Detta är ett klart underbetyg på den politik som skapat nuvarande samhällsklimat.

Denna morgon hörde jag i radion (P1) hur det kan gå till i Ronna. Ungdomar tar på sig skottsäkra västar när de går till fritidsgården! De utgår från att det kan bli skottväxling, de måste skydda sig. De lever i ett gränsland mellan ren kriminalitet och "normalt" liv i underklassen. Med uppenbara risker att hamna fel. På ett eller annat sätt. Kriminella gäng kom ju i bilar till fritidsgården och hämtade upp ungdomar...

Varför har det blivit så? Kan hårdare tag och batonger lösa detta? Kan övervakning och kollektiva tvångsåtgärder återföra oss till ett säkrare och bättre samhälle? Annat än marginellt och kortsiktigt för medelklassen!

Jag ställer frågan!

Ska AF snedvrida konkurrensen?

I Borås lär förekomma ett projekt i samabete mellan Borås stad och Studieförbundet Vuxenskolan kallat SV Compass. Givetvis uppbackat av Arbetsförmedlingen. I projektet ska folk som är i det s.k. utanförskapet få bidragsjobb. Dvs de gör legojobb till mycket lågt pris åt olika företag. Därigenom så snedvrids konkurrensen och vissa företag kan, genom dessa billiga legojobb, göra sig av med tidigare reguljärt anställda.
Tror någon att de i projektet bidragsanställda kommer ut i det ordinarie arbetslivet genom detta?
Minskar utanförskapet genom att göra lågavlönade legojobb i en "skyddad sektor"?
Vad händer med de som får sparken från sina jobb p g a AF-betalda bidragsjobb?
Hur kan det näringsliv - som annars hyllar fri och rättvis konkurrens - utan betänkligheter (verkar det som) ta emot bidrag på detta sätt och sätta konkurrensen ur spel?

Frågorna är många.