Bodströmsamhällets inre

Thomas Bodströms försök att sitta i riksdagen, utan att vara där, och samtidigt vara föräldraledig (!) från denna riksdag för att i stället vistas i USA pga av ett barns skolgång (!) där och ägna sig åt bokskrivande, det gick i stöpet. Om detta har media rapporterat mycket senaste veckan. Turerna kring hans tilltänkta ledighet är inte så intressanta i sig förutom hans förvåning att regler gäller även honom och att de främsta kritikerna emot särbehandling av honom var koalitionsbröderna i vänstern och miljöpartiet. Det hedrar dem. Möjligen kan det också ses som ett tjuvnyp från dem då Bodströms syn på rättspolitiken starkt avviker från deras. (Jfr FRA-lag, Ipred, datalagring etc.)

Nu är Thomas Bodström en person som är bra på att skapa uppmärksamhet kring sin person. Dessutom, och delvis som en följd därav, har han många järn i elden hela tiden. Han är energisk och vet vad han vill. Problemet är mera att vi andra inte så säkert vet vad han vill.

Att vara arbetsam och jobba hårt är inget fel i sig. Tvärtom. Så länge man orkar det och faktiskt fullgör sina uppdrag. Jag noterar att Mary i MinaModerataKarameller uttrycker sig nästan lyriskt över Bodström och hans mångsyssleri. Nå, att han är begåvad och kan uttrycka sig bra (och omfattande) både i tal och skrift är det väl inte många som bestrider. Det intressanta är snarare att han inte tycker det är nödvändigt att ägna speciellt mycket tid åt riksdagsuppdraget. Inte ens ordförandeskapet i justitieutskottet verkar han ha tagit speciellt allvarligt. Det fick vice ordföranden sköta. Rollen använde han mest för att uttala sig i media... Nå, det var/är hans sätt att vara. Att det i längden inte uppskattas borde dock inte förvåna honom. Man sköter inte ett riksdagsuppdrag från USA. Inte ens missköter. Så nu får han göra vad han vill i USA, utan att ens formellt vara riksdagsledamot.

Bloggen "Sagor från livbåten" kommenterar också fenomenet teflon-Thomas. Liksom i huvudledaren i DN idag, så granskas där mera vad politikern Thomas Boström står för. "Livbåten" konstaterar att där är en kombination av en svår dos socialkonservatism, moralism och ”realpolitik”. Med realpolitik menar Livbåten en vindflöjelliknande pragmatism, ett lyssnande på populistiska tendenser för att bygga upp en egen maktställning. För det är ju så att Bodström, som började som en advokat på de svagas sida, snabbt växlade över till att bli en minister för hårda tag, batongpolitik, övervakning, buggning och datalagring. För att sedan i opposition vända igen för att åtminstone delvis förespråka en mjukare, mera human kriminalpolitik.
DN frågar sig vad Bodströms svängningar och byte av åsikter betyder, var han egentligen står, men också att hans politik är en orsak till socialdemokratins kris.
Vilket jag tolkar som att främsta orsaken är strävan efter makt, och då anpassas politiken till vad man tror är en populär åsikt. Det verkar vara Bodströmsamhällets innersta kärna.

Allt medan väljarna blir förvirrade och undrar var ideologin är. Bodström kanske kommer tillbaka i politiken. Frågan är om det hjälper eller stjälper socialdemokratin.

Skottsäkra västar i det tredelade samhället

Se detta som en uppföljning av tidigare text om det tredelade samhälle som vi lever i. Där uppdelningen blir att skarpare och allt fler hamnar i utanförskapsgruppen.

Som jag konstaterat så lever både medelklassen och överklassen ett gott och tryggt liv. Den senare ett oftast oförskämt gott live, väldigt långt från den vardag som underklassen befinner sig i. Samtidigt är det i första hand medelklassen som de båda blocken i riksdagen vänder sig till. Deras trygghet och ekonomiska välfärd omhuldas i alla avseenden. (Men skyddsnäten har numera så stora maskor att alltfler trillar ner.) Frånsett att inte heller denna klass ska undantas från integritetskränkande övervakning eller tillförsäkras rättssäkerhet. Men partierna åberopar då brottslighet och terrorism som skäl för dessa lagar. Vilket kanske är menat att lugna den breda medelklassen så de inte tycker sig behöva speciellt skyddade områden (med murar och vakter) att bo i, men som lika gärna kan skapa en oro som stimulerar till sådant. En allt tydligare segregering.

Är då segregering, utförsäkringar, tuffare A-kasseregler, hårdare och straff med tydliga hämndinslag en bra väg? Ja, kanske, om man nu vill ha just en uppdelning där de som befinner sig i underläge pga gamla fördomar (som romerna), sjukdom, arbetslöshet och dåliga inkomster ska bli kvar i eländet och de som hamnat där inte ska kunna förbättra sin livssituation, få ett mera människovärdigt liv.

Såg ett valprogram om hur kriminalpolitik och -vård förändrats under de senaste decennierna.
En tydlig iakttagelse är att vi gått från en human kriminalvård till en straffande, vården verkar vara mera ett dåligt skämt och den politiska inriktningen är hämnd och att hålla brottslingarna borta från samhället. Inte att återanpassa dem.
En annan iakttagelse är att förr var det individuella småtjuvar som satt i fängelserna. (Minns ett gammalt uttalande av Leif GW Persson där han menade att låste man in sådär 500 pers så skulle praktiskt taget all vardagsbrottslighet försvinna.)

Idag befolkas fängelserna i hög grad av personer som själva definierar ut sig från samhället. De ingår i kriminella gäng som lever i ett utanförskap som så att säga legaliserar deras kriminalitet.
Alltså, de har mer eller mindre fötts in i att ständigt befinna sig utanför, att inte kunna eller vilja ta sig till ett hederligt liv i medelklassen. Så, varför inte ägna sig åt en inkomstbringande verksamhet som i vart fall i någon mening för dem upp i överklassens sätt att leva?

Detta är ett klart underbetyg på den politik som skapat nuvarande samhällsklimat.

Denna morgon hörde jag i radion (P1) hur det kan gå till i Ronna. Ungdomar tar på sig skottsäkra västar när de går till fritidsgården! De utgår från att det kan bli skottväxling, de måste skydda sig. De lever i ett gränsland mellan ren kriminalitet och "normalt" liv i underklassen. Med uppenbara risker att hamna fel. På ett eller annat sätt. Kriminella gäng kom ju i bilar till fritidsgården och hämtade upp ungdomar...

Varför har det blivit så? Kan hårdare tag och batonger lösa detta? Kan övervakning och kollektiva tvångsåtgärder återföra oss till ett säkrare och bättre samhälle? Annat än marginellt och kortsiktigt för medelklassen!

Jag ställer frågan!