Förfärande julhälsning om kortsiktig egoism

  Jag förfäras. Enl TT (redovisad i dagens PT)  så visar en opinionsundersökning att fler är negativa till biståndet. En orsak är att inte bara (det inkrökta, alltid negativa) SD utan även moderaterna ändrat sin svalt positiva attityd till en uttalat negativ inställning. Den kortsiktiga egoismen breder ut sig. Men, fortfarande så anser en klar majoritet (60%) att svenskt bistånd bidrar till en bättre värld.    
  Vilken dyster julhälsning. Julen har ju länge varit en givandets högtid, med generositet och omtanke. Men alltmer kommersialiserad, stressande.  Det svenska biståndet har dock sedan senare delen av 1970-talet haft en bred, mycket bred uppslutning av svenska folket, även om det förekommit smärre fluktuationer mellan åren. Svenskarna i gemen har insett att världen mår bättre av att de länder som varit minst utvecklade, hjälps framåt till demokrati och välstånd genom t ex undervisning och förbättrad ekonomi.  Som min mor sa, även om man kan ha det fattigt och svårt själv så finns det alltid de som har det värre. De måste man hjälpa.

    Nu verkar den insikten ha minskat. Välviljan till att bistå andra länder gick ner ifjol, och än mera nu 2019. Själviskheten, att bara se till att man själv ska ha det bra, tycks öka.
   Jag förstår inte hur folk (dvs en växande andel) tänker. Eller rättare sagt, jag hör och ser ju det. "Pensionärerna får det sämre. Sjukvården går på knäna. Man går inte säker ute, så det måste bli mer poliser."  Etc.
Och man ser bara till sig själv, blundar för orsakerna. Som de ökande klyftorna - som inte bara finns inom Sverige, utan också mellan länderna. Att inte alla pensionärer har det så illa. Att trots brister så har vi ändå en god sjukvård i Sverige, med fler läkare än någonsin (som  tyngs av byråkrati dock), om än inte tillräckligt många i de glesare delarna av landet. Fler poliser har vi, men orsakerna till brottsligheten måste bekämpas.

De brister vi har i Sverige, de beror på sådant som djupare och bredare klyftor i Sverige, orsakade av skenande inkomster för de redan välbeställa - vilket ökar kostnaderna för de sjuka och arbetslösa (och en del pensionärer) mer än de klarar - men som inte alls drabbar de välbställda på samma sätt. Ökande byråkrati, ofta dessutom beroende på en fortsatt centraliseringssjuka som gått över alla gränser, vilket bl a visar sig inom sjukvården och dess organisation. Korruptionen verkar också ha ökat på senare år.  Sänkta skatter för de redan välbeställda - dvs bristande insikt av att frihet och välstånd kräver gemenskap och omsorg om varandra. Vilket innebär att de stora resurser totalt som ändå finns inom Sverige fördelas bättre och mera effektivt. 

Och det är brister som inte avhjälps av att minska biståndet till länder som behöver utvecklas, som behöver demokrati, utbildning och sådant som ökar förståelse och motverkar krig och konflikter.

Ett brett bistånd, det ökar välfärd och demokrati både för de eftersläpande länderna och för Sverige.

Ställ inte utsatta grupper emot varandra i inskränkt egoism

På facebook sprids olika påståenden, av "Inte rasist, men...) vilka i olika variationer innebär att vi inte ska hjälpa flyktingar. Inte förrän allt är bra för alla "svenskar" i Sverige. Inte förrän inte det finns några fattigpensionärer, inte så länge vi har utförsäkrade och en skola som inte fungerar, etc.
Allt har en underton som låter som ett eko av SD:s propaganda.

Nej, säger jag.  Vi ska inte vänta tills vi lever i det ultimata lyckoriket innan vi börjar agera medmänskligt. Vi kan inte bara se till oss själva, inte agera egoistiskt.
Mina föräldrar lärde mig läxan att det alltid finns de som har det värre än vad vi har, hur fattiga vi än är. De visade praktisk solidaritet på många sätt. Och verkligen inte bara bland de som levde närmast. Och mina föräldrar hade det väldigt knapert. Men det hindrade dem inte ifrån att visa också solidaritet med folk i andra länder, och med de flyktingar som kom till Sverige på den tiden.


Givetvis har politiker i alla riksdagspartier ett stort ansvar för att de på olika sätt rustat ned välfärden, och därmed skapa en oro även hos de som inte behöver oroa sig för egen del. Men varken de som har anledning till oro eller inte, ska låta sig falla i den egoismens fallgrop som innebär att stänga hjärtana för andra människor. Vare sig de lever i relativ välfärd (trots allt) eller är tvungna att fly undan krig och inbördeskrig. 

Däremot ska vi reagera emot att det finns samvetslösa människor (och bolag) som profiterar stort på nöden, t ex genom att begära hutlösa hyror för enkla boenden eller kräver tiofalt ordinarie pris för riskabla resor för flyktingar.
Och de som vill ställa upp för flyktingar ska inte riskera straff. 

Att ställa grupper emot varandra är ovärdigt, det är en kortsynt och inskränkt populism som kan få farliga konsekvenser. 

Psalm 289 mot egoism och rasism

Min mor var inte rik, tvärtom. Men hon hade ett gott hjärta.  En av de lärdomar hon gav mig var att "man blir inte fattigare av att hjälpa de som har det sämre, de som behöver hjälp."  Hon levde också som hon sa, hjälpte många människor i sin omgivning. Inte minst äldre "tanter".  Men hon stannade inte vid de som hon kände eller som bodde geografiskt närmast. Det var också invandrare. Eller behövande i andra länder.

I psalmboken finns en rätt ny psalm, som också är en av de verkar sjungas flitigt. Psalm 289 "Gud kärlek är som stranden", med text av Anders Frostenson. Den beskriver det goda, friheten och tryggheten, men också det som begränsar det  goda, som begränsar eller hotar, det som bygger murar mellan människor. Det är sådant som rädslan, som egoismen.

Några citat, från vers 2-4.
"Vi vill den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av....

Och ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann. Vårt fängelse  är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.

Herre. I din förlåtelse vår frihet är. Den sträcker sig så långt din kärlek vandrar bland alla människor, folk och raser här."

 Det är alltså våra egon, att vi bara tänker på oss själva, vår rädsla för varandra, för folk och raser som bygger vår ofrihet, vårt fängelse. Befriar vi oss från rädslan för det okända, från att bara se oss själva, och visar kärlek till varandra, då blir vi fria.

En psalm att begrunda inte minst nu i valtider, där det finns partier som vill utmåla sig som kristna (och då till en kristendom som ser till det begränsat nationella - "fädernas kyrka") och som i stället för givmildhet och kärlek till medmänniskan blåser under främlingsrädslan, rädslan för andra folk och raser och bara ser kostnader i detta.

Börjar dagen med "curling"

Hittade ett litet men tänkvärt citat igår kväll i DN-kultur som jag vill dela med mig av. Detta som apropå "Ung och bortskämd" (i SVT 1).

"Man ska inte låta sig luras av gråa hår eller kostymer, vissa är och förblir blöjbarn mentalt."

Citatet kommer ursprungligen från Elaine Bergqvist i AB, som menar att bortskämda människor utgör ett folkslag snarare än en generation.

Nu tycker jag att uttalandet i och för sig är lite orättvist mot blöjbarnen. Men OK, nog är det riktigt att vi idag ser och upplever människor i alla åldrar som visar alltför tydligt hur bortskämda de är. Själviska, egoistiska. Hur alla ska ställa upp för dem, att det är självklart för dem att just de ska ha service och förmåner som inte andra har. Och att det ska de ha utan att ge något tillbaka.

När "vuxna" i mogen ålder beter sig så, då är det kanske inte så märkligt att även yngre "vuxna" ser på omvärlden på samma avskärmade sätt.