Integriteten viktig för Hans Blix

Hans Blix, fd utrikesminister i Ullstens fp-regering, FN:s chefskärnvapeninspektör i Irak, chef för IAEA mm, och troligen mera känd och uppskattad utanför Sveriges gränser än här hemma intervjuades i SVT igår i programmet Min sanning. 

Visserligen är Hans Blix en bra bit äldre än vad jag är, men jag har faktiskt stött på honom några gånger uner mina aktiva år (Hans Blix är ju fortfarande aktiv, om än numera huvudsakligen som debattör och skribent). Jag ledde något torgmöte med honom under valrörelsen 1979 och möttes lite under kärnkraftsomröstningen 1980. Nå, några djupare spår satte inte detta, men dessutom har jag ju sett och hört en hel del om hans åsikter och verksamheter både före och efter detta. I både Hans Lindblads biografi över Sven Wedén och Ola Ullstens memoarer så förekommer Hans Blix i hedrande sammanhang.

När jag nu såg den långa intervjun med Hans Blix, 85 år, så är det två saker som slår mig, förutom en del nya bakgrundsfakta som framkom i programmet. 

Det ena är Blix allmänna attityd, inställning till hur man bör agera och vara som människa - och politiker. Att analysera, att försöka vara lugn och behärskad och diskutera sakligt. Att inte låta känslorna, som man givetvis har, inte ta över förnuftet. Att inte vara dryg och överlägsen men kunnig och vänlig och blygsam. Inte att omfamna vidriga motståndare, men att vara hövlig och resonera. Både för att få fram fakta och ståndpunkter och för att få framföra sina egna synpunkter för att övertyga - kanske nå resultat. Och där det ibland kan vara viktigt att till och med försöka få ett lättsamt och humoristiskt samtalsklimat.  Utan att för ett ögonblick förlora fokus. 

Jag ska inte gå in på alla intressanta fakta om de många områden han varit verksam inom, om hur USA smutskastade honom för att han inte hittade några kärnvapen i USA, som skulle rättfärdiga USAs angrepp på Irak. USAs styrande (dvs George Bush rådgivare) var ju väldigt skjutglada, och de startade ju kriget mot Irak, trots att det inte fanns några bevis på kärnvapen. Vilket USA senare själva kunde konstatera också, Hans Blix hade alltså rätt. 

Nej, det andra jag vill nämna är hur skeptisk Blix är emot "den överdriva ivern" med avlyssning på alla de sätt som idag blivit så framträdande bland dagens politiker. Och att terroristhoten överdrivs för att motivera övervakningen, signalspaning etc. Jag fann att Blix resonemang i detta, som i och för sig inte gavs tid att vidare utveckla, hade klara likheter med Hans Lindblads syn på sådant som FRA-lagen och liknande. 

Jag är tämligen övertygad om att Hans Blix om han varit ansvarig för eller tillfrågad i dessa sammanhang inte skulle ha medverkat till FRA-lagen, datalagringsdirektivet och annat i samma anda.  Tvärtom.. Integriteten verkar vara ett viktigt demokratiskt värde för den lugne och behärskade Hans Blix. Som inte tål billiga och tarvliga argument. 





    .    

Hans Blix och Karl Staaff

Ser att Hans Blix, fd utrikesminister, och kärnvapeninspektör med mera fortsätter att argumentera för nedrustning och avspänning enl artikel i DN idag.  Men han nöjer sig inte med det, utan tar strid för en park på Norrmalm i Stockholm.
Parken är en liten, liten park, men är viktig ur minst ett par synpunkter. Dels är den en liten oas i Stockholm, en lunga bland all betong. Något som ger luft och ljus. Men staden vill bygga bostäder även på denna lilla plätt. Vansinne, menar Hans Blix. Det andra skälet är att det är Karl Staaffs park. Den statsman och liberale, demokratiske politiker som kanske betytt mest för demokratins genombrott i Sverige.
Detta ger mig anledning att lyfta fram lite fakta om de stora liberalerna Hans Blix och Karl Staaff. 

Hans Blix, Född 1928. Fil dr i Cambridge 1958, docent i folkrätt, folkpartistisk utrikesminister 1978–1979, generaldirektör för Internationella atomenergiorganet (IAEA) och var 2000–2003 ordförande i FN:s vapeninspektionskommission. Inspektörerna han ledde kunde inte finna massförstörelsevapen i Irak, och FN:s säkerhetsråd gav aldrig grönt ljus för en invasion av Irak.

USA:s tidigare utrikesminister Condolezza Rice beskriver i sina memoarer Blix som "ärlig och modig", trots att hans hållning var ett stort problem för Bush-administrationen.

Karl Staaff, 1860–1915,var partiledare för Liberala samlingspartiet och Sveriges statsminister i två omgångar 1905–1906 och 1911–1914.

Tillsammans med Hjalmar Branting, som var en ungdomsvän, skapade han en demokratisk vänster och lade en grund för det svenska demokratiska systemet och rösträtten. Han förföljdes och var mera hatad än någon annan svensk politiker av den politiska högern och kungahuset. 

Så spred högern askkoppar i form av Staaffs ansikte, så att den tidens moderater kunde roa sig med att fimpa i hans ögon. 

Vid Karl Staaffs begravning så sa Hjalmar Branting att Staaff var arbetarnas främste vän. 

Det visar vilken stor statsman och demokrat  Staaff var, och reser frågan varför Hjalmar Branting verkar vara närmast bortglömd inom svensk socialdemokrati. 

Bistånd, spec betr Sydafrika - apropå Mandela

Nelson Mandelas bortgång får mig att komma ihåg ett avsnitt i Hans Lindblads biografi över Sven Wedén betr den senares inställning till och insatser för att föra upp biståndspolitiken på den politiska dagordningen.
Jag vill därför citera och referera något ur biografin (kapitel 24).

"Den första partiprofileringen rörande bistånd kom 1954 genom en motion av Sven Wedén och Gunnar Helén i andra kammaren och Olle Dahlén i första kammaren, skrev historikern Kent Zetterberg i sin uppsats om biståndspolitik i boken Liberal ideologi och politik till folkpartiets 50-årsjubileum 1984. Gunnar Helén var fortfarande ordförande i FPU, där han efterträtt Sven två år tidigare. Det internationella intresset var stort i FPU, med Hans Blix, Per Olof Hansson och David Wirmark som de mest drivande. FPU bedrev opinionsbildning mot raspolitiken i Sydafrika, för Algeriets frigörelse från Frankrike och mot det fascistiska Portugals kolonialkrig i Afrika.
---

Biståndet blev sedan i årtionden en profilfråga för folkpartiet och ännu mer för FPU, där Per Ahlmark, Ola Ullsten, Gustaf Lindencrona och Thomas Hammarberg var ordförande på 60-talet. Nationalekonomen Birger Möller drev biståndsfrågor som forskare, debattör och riksdagsman.

Att frågan blev stor också i partiet underlättades av att många medlemmar hade lärt sig mycket genom frikyrkornas missionsarbete.  

---

Sven Wedén och missionsförbundaren Karl Kilsmo, hans partikamrat på Sörmlandsbänken, väckte 1955 en motion om nästan en tredubbling av biståndsanslaget. Statsutskottet avstyrkte med hänvisning till en pågående insamling ”Sverige hjälper”.

---

Det nya partiprogram som antogs 1962 under Svens ledning framhölls ”vårt folks bekännelse till demokratins frihetsideal och vårt lands djupa beroende av den demokratiska idéns framgång i världen”. Som första punkt under detta sattes: ”Med starkt växande insatser delta i kampen mot fattigdom och nöd, oavsett människornas ras, nationalitet eller religion.”

Särskild avskyvärt var naturligtvis apartheid. Redan innan det kom FN-resolution och svensk lag om handelsbojkott stoppade Sven familjeföretagets export till Sydafrika, vilket inte uppskattades av företagets tjänstemän....  Ambassadör Sten Rylander erinrar i sin bok om Nelson Mandela om att det var en motion från mittenledarna Helén och Fälldin som låg till grund för beslutet att ge direkt stöd till ANC och att folkpartiregeringen 1979 drev igenom beslutet om att Sverige - som första västland - skulle införa ett förbud mot investeringar i Sydafrika. David Wirmark har berättat för mig hur Peter Wallenberg sökte förmå Ola Ullsten att stoppa beslutet."

 När socialdemokraterna så småningom tog upp biståndet var det i hög grad p g a Ulla Lindströms insatser. Men hon var "för positiv" för Erlander och avgick i protest. Vilket väckte Wedén sympati.  Utrikesminister Torsten Nilsson (s),  kallade folkpartiets förslag för ”skummet på en redan välfylld bägare”. Det fick Sven Wedén att kalla regeringen för ”mästare i ursäkter” och beskylla den för att vara cynisk. I valrörelsen samma år återkom han ofta till biståndsfrågan, som tidigare inte prioriterats på det sättet av något parti. Enprocentmålet nåddes inte förrän 1978 med Thorbjörn som statsminister och Ola Ullsten som biståndsminister.

Alltså. Det socialliberala folkpartiet förde upp biståndpolitiken på dagordningen i början av 50-talet, med hjälp av Sven Wedén och senare en grupp yngre folkpartister. Länge emot en trög socialdemokrati. Bland det mest avskyvärda ansåg Sven Wedén att apartheidpolitiken var. Och han arbetade aktivt för en bojkott av Sydafrika så länge apartheid bestod.  

Wallenbergarna var emot handelsbojkott, för det skulle skada deras företag. 

En statsminister med 88% opposition

Visst låter det intressant, en regering och en statsminister som regerar med ca 12 % med sig och 88% emot sig, dvs i opposition. Här ger Hans Lindblad en inblick i vad som får betecknas som nutidshistoria. Av många ändå bortglömd eller aldrig upplevd, men oerhört intressant också sett i perspektiv av dagens situation i Sverige. Regeringar kan faktiskt, i vissa fall, fungera med smal parlamentarisk bas. Om de är väl sammansvetsade och har en skicklig statsminister.

Var så goda, Hans Lindblad om Ola Ullstens regering, den senaste som letts av en folkpartist.

När Ullsten bildade regering
förf MATS BERGSTRAND, i serien Sveriges statsministrar under 100 år – Ola Ullsten
(Albert Bonniers förlag)

Min vän Olle Wästberg har berättat att han vid tiden för Ola Ullstens folkpartiregering 1978-79 hade besök av en delegation från det auktoritärt styrda Pakistan. Deltagarna visste inte så mycket om svensk politik och frågade Olle: ”Finns det någon opposition i det här landet?” ”Ja”, svarade Olle. ”Hur stor är den?” ”88 procent.”

Ola Ullsten (född i Umeå 1931) fick talmannens uppdrag att bilda regering när ministären Fälldin 1978 föll på kärnkraftfrågan. Allmänheten hade plågats av att åse ändlösa förhandlingar i regeringen och slutligen dess sammanbrott.
I stället kom Ullstens regering som verkade effektiv och beslutskompetent. Statsråden tillhörde samma parti och hade stor samsyn. Och i den mån de ändå hade behov av betänketid var det till skillnad från i den föregående regeringen inget parti som för att vinna poäng berättade sin version om hur turerna gick.

Fälldinregeringen sprack alltså på energifrågan. Olof Palme lyckades övertyga sin riksdagsgrupp, just med hänvisning till energifrågan, att lägga ned sina röster och därmed möjliggöra Ullstens regering. Palme fick i efterhand mycket kritik i partiet för detta. Sannolikt var folkpartiregeringen en av orsakerna till att socialdemokratin förlorade också 1979. Det skulle sedan dröja till 2010 innan partiet åter misslyckades med att återerövra en förlorad regeringsmakt.

När talmannen gav Ullsten i uppdrag att bilda regering var utgångspunkten att den som huvuduppgift skulle ha att hantera energipolitiken. Utöver Centern var det bara Vänsterpartiet som ville stoppa befintliga kärnkraftverk och avbryta pågående byggen. Socialdemokraterna och Moderaterna ville ha totalt 13 aggregat medan Folkpartiet drev linjen om elva.

Med bara 39 av riksdagens 349 mandat bakom sig var regeringen Ullsten naturligtvis parlamentariskt svag. Men om en regering är stark eller svag beror också på hur den fungerar internt. När Olof Palme förlorade valet 1976 var det slutet på ett 44-årigt socialdemokratiskt regeringsinnehav. Centern, Moderaterna och Folkpartiet kunde bilda en länge åtrådd majoritetsregering, men vad hjälpte det när regeringen var så splittrad i energipolitiken att den avgick redan efter två år? En regering kan alltså vara parlamentariskt stark men ändå politiskt svag.

Paradoxalt nog blev Ullstenregeringes största problem kanske att den blev för populär. Folkpartiets opinionssiffror steg kraftigt, så bara för att skada regeringen röstade moderater och centerpartister emot förslag som de varit för i den föregående regeringen, däribland marginalskattesänkningar och jämställdhetslag.

Ullstens regering hade som sin främsta uppgift att få till stånd ett långsiktigt energibeslut. Men i och med att Palme bytte fot efter haveriet i kärnkraftverket i Harrisburg och förordade en folkomröstning så förändrades läget. Energibeslutet senarelades, men genom att folkomröstningen 1980 skulle avgöra frågan blev det möjligt för de tre partierna att gå till val 1979 på att bilda ny regering. Energifrågan lades ju direkt på väljarna och inte längre på regeringen.

I Bonniers serie om de senaste hundra årens statsministrar är boken om Ullsten skriven av Mats Bergstrand, tidigare ansvarig för DN-debatt. Han berättar att Ullsten i unga år tyckte att det måste vara något fel i förtalet mot Carl Ekmans minoritetsregerande på 20- och 30-talen. Ekman fick ju riksdagsmajoritet för de flesta av sina förslag. Att det kunde vara olika majoriteter i olika beslut gjorde väl riksdagen mer vital.

Sedan enkammarriksdagens införande 1971 har det bara funnits tre majoritetsregeringar, Fälldins första och andra regeringar (som båda upplöstes i oenighet) och Reinfeldts första regering 2006-10.

Det sägs ofta att socialdemokraterna haft kommunisterna som del i regeringsunderlaget. Men också de har använt sig av hoppande majoriteter. Till frågor där man fått igenom sina förslag enbart med stöd av moderaterna hör bistånd, flyktingpolitik, energipolitik och delar av familjepolitiken.

Majoritetsregeringar vet i förväg att de får igenom sina förslag i riksdagen, som då blir ett slags ”transportkompani”. Enpartiregeringar har lättare att fungera som lag (men inte alltid, som vi vet genom bataljerna mellan Wigforss och Möller.) Men en koalition som samtidigt är i minoritet (som i dag) har båda nackdelarna.

När Ullsten fick talmannens uppdrag att bilda regering avböjde han medverkan av moderaterna. Just för att om en koalition först måste förhandla fram en egen linje blir det nog svårare att i nästa led behöva förhandla också i riksdagen. Socialdemokraterna hade heller inte släppt fram en sådan regering.

Ola Ullsten hör de till politiker som menat att hård blockpolitik i längden är till skada för landet. Liksom Gunnar Helén och Bengt Westerberg har han visat sympati för ett organiserat samarbete med socialdemokraterna, men då självklart inte för socialisering.
Bergstrand noterar att en kärnkraftsolycka i USA förstörde Ullstens planer både som sak- och samarbetspolitiker. Ingvar Carlsson uttryckte det som att Ullsten hade otur. ”Och en bra statsminister har inte otur.”

En undran nog många hade, när Ullsten skulle bilda en egen regering, var om ett så pass litet parti kunde ha tillräckligt många kvalificerade statsrådskandidater. Med tanke på behovet av förhandlingar i riksdagsutskott ville han undvika att ta för många från riksdagsgruppen. Hans Blix, doktor i folkrätt och med stor internationell förhandlingsvana, blev en mycket kvalificerad utrikesminister. (Bergstrand tar dock fel när han skriver att Blix tackade nej till att 1962 bli ordförande i ungdomsförbundet efter Per Ahlmark, Blix avböjde gången innan.) Sjukvårdsminister Hedda Lindahl från Alingsås ”blev en omedelbar succé med oanade PR-talanger”, skriver Bergstrand. Det visar hur svårt det är att i förväg veta vilka statsråd som lyckas eller inte. I perspektiv kan nog sägas att Ola Ullsten fick mindre anledning än senare Göran Persson och Reinfeldt att ångra en del ministerutnämningar...

Ullsten blev 1979 utrikesminister i Fälldins nästa regering. När han 1983 lämnat över partiledarskapet till Bengt Westerberg blev han ambassadör i först Ottawa och sedan Rom. I Ottawa kom han att bilda ny familj, och vid hans pensionering flyttade de tillbaka till Kanada. Han har sedan ingått i internationella kommissioner rörande miljö och klimat, bland annat regnskogar. Han har kvar sommarhus på södra Gotland, där vi träffats på senare år med anledning av en bok han skriver om sina politiska erfaren­heter. Han ser mycket avspänt på ­sina ­regeringsår. Det jag, utöver underfundig humor, egentligen under de omkring 50 år vi känt varandra tyckt vara mest utmärkande för honom är just lugn och goda nerver, Andra politiker, även statsministrar, har nog ofta haft mindre av det men i gengäld kunnat visa mer känsla och lidelse. Det är väl en smaksak vilket som är bäst.

I flera årtionden har jag talat väl om minoritetsregeringar i mitten, med Ekmans och Ullstens regeringar som exempel.
Jag har sett övervärderade majoritetsregeringar. Men senare års erfarenheter av globaliserad ekonomi och kriser gör att jag nog måste erkänna att inte ens pigga minoritetsregeringar kan vara som förr. Valuta- och aktiemarknader blir alldeles för oroliga i ett land där regeringen inte har ett säkert stöd i parlamentet.
Det andra är att med EU har regeringen också att agera på en europeisk arena, och då bör den helst företräda en rejäl del av väljarkåren.

Hans Lindblad

Att vara snäll på rätt sätt! (Läs även kommentarerna.)

Detta inlägg är bl a inspirerat av Anders Widens bloggpost "de besinningslösa lagstiftarna"
(Länk:
http://djingis.blogspot.com/2008/12/de-besinningslsa-lagstiftarna.html )
och diskussionen till den.

I min ungdom tyckte jag att det var lite löjligt när man sa att "han är så snäll".
Jag såg inte skillnaden på snäll och menlös.
Det finns nog de som fortfarande blandar ihop begeppen. (Här bortser jag för enkelhetens skull från att menlös i biblisk mening har en något annorlunda innebörd än den vi till vardags ger det.)

Jag menar att för att vara snäll får man inte vara menlös.
Jag vill nog tro att jag är snäll.
Men därför känner jag att jag måste jag vara ganska skarp i debatten ibland mot de som inte är snälla, de som snarare är verktyg för ondskan.

Att vara snäll, i den betydelse jag ger ordet idag, det innebär att ta sitt ansvar för att göra världen bättre. Då får man inte vara för ömhudad när man försvarar de goda värdena. Och när man kämpar emot det onda.

Att man kan ha olika synpunkter på Guds existens, det kan jag förstå.
Men var det DN som 1914 (?) påstod sig ha avskaffat djävulen? Hur fel de hade!
Att djävulen finns runt om oss, det ser vi väl alla varje dag. Eller hur?

Den djävulska ondskan måste vi bekämpa. Vare sig den visar sig i form av FRA-lagar, Ipred, andra lagar, genom rovdrift på människor eller natur eller på andra sätt.

I denna mening är Hans Blix, som Anders Widén också skrev om, en snäll man. Visserligen verserad och diplomatisk, men glasklar i sin kamp mot ondskan. En sann liberal, nu 80 år men piggare i hjärnan än de flesta 30-åringar, av det slag som det är alltför få av inom dagens folkparti.

PS. Läs även kommentardebatten.