Talmansval och offerkofta modell SD

Talmansvalet igår (29 sept 2014) var ovanligt uppmärksammat, och även frånsett kalabaliken kring om SD skulle "få" 2:e vice talmansposten, så väcker det många frågor.

PT skriver att det var en röstcirkus, som bara gav Sverigedemokraterna än mera medial uppmärksamhet, vilket SD också i hög grad gillar eftersom SD därmed kunde visa att de var mobbade av de övriga partierna, men "vann".
PT:s slutsats är att övriga partier tyst och snällt bara skulle ha följt praxis, dvs att utan protester ge SD talmansposten. Det var onödigt att ge SD offerkoftan.

Jag har en hel del synpunkter på det.
SD älskar ju att framställa sig som misshandlade, negligerade och mobbade av övriga partier. Med rätt eller orätt, oftast med orätt.

Att de vill framställa sig som det enda oppositionspartiet och därtill förföljt och som ett parti som inte andra vill tala med, det får inte, ska inte leda till att de får som de vill, att deras politik och strategi ska få vinna!
Det vore ju att ge upp inför deras minst sagt märkliga syn på demokrati. En syn som innebär just att SD:s politik ska bestämma oavsett vad andra partier anser, och oavsett att SD faktiskt inte har egen majoritet (vilket Gud förbjude). SD är, matematiskt sett, vågmästare om övriga partier delar in sig i två block. Men SD´s inställning i demokratiska frågor och betr mänskliga rättigheter är så avvikande att den rimligen inte får vara det som någondera sidan accepterar - eftersom de båda tycker helt annorlunda än SD.
Sverigedemokraterna är inget mittenparti, de har som sagt extrema åsikter även om de plockar in också lite lånegods från både normal "höger" och normal "vänster".

Att då med hänvisning till praxis eller ens formaliserade regler (eller lagar) låta SD ta hand om viktiga funktioner i det demokratiska samhället, det måste vara fel. Praxis och olika spelregler måste utformas efter den faktiska situationen, efter samhällets utveckling. Vi har inte dödsstraff, trots att det länge var lagstiftad praxis. Vi har inte kvar ståndssamhället. Vi har inte kvar Gustav III:s konungsliga enmansvälde.  Etc. Nej, vi har på olika sätt moderniserat samhällets "praxis" i mera demokratisk och human riktning. Och i det syftet har vi då och då till och med ändrad i grundlagarna, just för att öka och säkra demokratin.

Åter från den allmänna diskussionen om praxis till frågan om talmannen, talmansval.
Då vill jag först betona att riksdagen väljs i allmänna och hemliga val. Partierna och deras kandidater väljs efter vilka åsikter de har och som de uppfattas av väljarna.
Att det i riksdagen skulle vara möjligt med hemliga (slutna) omröstningar ser jag därför som mycket tveksamt. Varför? Jo,  därför att i en hemlig omröstning döljer de sina åsikter. Då kanske de röstar på ett helt annat sätt än de gått till val på. De kan lura, bedra, sina väljare!
När de röstar ska det ske öppet och ärligt.

Att vänsterpartiet begärde sluten omröstning betr valet av 2:e vice talman var inte helt genomtänkt. Det tvingade inte övriga partier att visa korten. Blankröstning är ett ytterst ljumt och svagt ställningstagande, spec i en så viktig fråga som ett talmansval. Hade v nominerat en motkandidat till SD:s, en egen eller t ex från c eller fp, då hade partierna tvingats ta ställning, för eller emot också sina "egna" kandidater. Och det hade dessutom visat det bräckliga i att hänvisa till praxis.

Vid ändrad praxis, vad kan då eller bör då gälla?  (Jag tar inte definitiv ställning, vill grunna och höra olika åsikter. Frågorna är viktiga!)

Ja, en fråga är givetvis principen för hur posterna ska fördelas. Ska det ske genom proportionalitet? Och i så fall där varje parti räknas för sig - eller ska man kunna bilda valkoalitioner ("block") för att skapa majoritet?
Ska en majoritet (bestående av ett eller flera partier) tillsätta alla talmän? Eller bör partierna tillsätta en talman i fallande skala efter mandat (som nu skedde)?
Ska en valsamverkan mellan flera, men ej alla, partier kunna ta alla poster, med den fördelning och turordning som de samverkande partierna kommer överens om?  
Och ska/bör då icke-samverkande partier som ej når majoritet inte få någon enda talmanspost? Eller få en eller två med lägre rang?

Ska det, i demokratiskyddets namn, ställas något krav på partierna (alla), att de klart deklarerar och även i praktiken står för demokratiska grundprinciper och värderingar? I så fall hur ska kontrollen av det skötas? Vem avgör?

 Detta är, anser jag, viktiga frågor om vilka de bärande principerna skall vara. Speciellt mot bakgrund av dagens situation.

Jag ska erkänna att jag gärna såg att det kunde ställas ett krav på partierna betr demokratisk och icke-rasistisk grundsyn för att de skall kunna tilldelas en talmanspost av någon valör. Men jag kan inte se hur den prövningen ska kunna ske på ett objektivt och demokratiskt sätt.
Och jag konstaterar att väljarnas val skall vara fritt (möjligen med reservation för att inte rasistiska organisationer ska tillåtas, enl FN-konventionen, men det är en annan diskussion!), MEN att när väljarna sagt sitt är det riksdagens sak att skydda demokratin. Så att inte demokratins motståndare ska kunna ta över och avskaffa genom att använda luckor i demokratins spelregler.
Hur nu det skyddet ska gå till...

Ordet är fritt! Gärna som kommentarer till denna bloggpost.

Detta med flyktingar, antal, kostnader och välfärdsbygge. Demokratisk debatt, det är svårt det.

Demokrati är svårt det. I praktisk tillämpning. Och likaså att diskutera om den, med bibehållande av de demokratiska principernas hållfasthet.

En sådan debatt är om ett i demokratisk ordning invalt (och numera än större) parti (SD) som anser sig vara demokratiskt, men i sitt program och även i sin allmänna framtoning visar allvarliga brister i demokratiskt hänseende - och i sin historia.  Är det ett "vanligt" parti p g a sitt röstetal?  Ska ett sådant parti kunna besätta en (vice) talmanspost. Besätta poster som ordförande i riksdagens utskott?  Besätta nämndemansposter i domstolarna?
Till och med kunna få bidrag för "biståndsarbete" i demokratisyfte?

Betr det sista säger jag definitivt NEJ. Om reglerna tillåter det, måste de ändras så de stämmer med avsikten och andan för sådan biståndsverksamhet. I övrigt känner jag tvekan och motvilja även de, med motvilja och tvekan, "måste" erkännas kunna tillsätta en vice talmanspost.

En annan debatt är den som man vill föra om SD som parti, respektive deras väljare och sympatiers åsikter och bevekelsegrunder. Där menar jag att en mindre del av sd-väljarna är rasister i egentlig mening. Men det finns en glidande skala via allmänt flyktingfientliga och främlingsrädsla till de som "bara" är rädda för kostnaderna för "invandrare" (som de oftast kallar flyktingarna), Dvs en ovilja att se flyktingfrågan ur humanitär synpunkt, och en ovilja att se mottagande av flyktingar (och andra invandrare) som en investering som med tiden "förräntar" sig och faktiskt skapar välfärd.

Ett exempel från en FB-debatt denna dag. En sd-sympatisör reagerade negativt på en artikel av ett par ledande sossar med en rubrik som sa att SD ska blockeras.  Det var givetvis en provocerande rubrik för sd-sympatisörer som ansåg det vara s-hyckleri och att  det inte var demokrati att inte SD godtas som ett parti som de andra (fastän lite bättre).  Det tyckte jag var överdrivet, och menade att har man inte majoritet så måste man komma överens, och att det inte kan vara ett tvång för andra att gå med på saker hos SD som man inte gillar.
Det föranledde ett inlägg som, med citat från en anonym källa, sökte beräkna kostnaderna för flyktingarna, som klagade över att de andra inte ställer upp på SD:s "fakta" etc och ifrågasatte om de andras agerande och åsikter är demokratiska. En summerings som slutade i en kostnad (inga inkomster) på drygt 122 miljarder plus ytterligare 87 miljarder, bara för bostäder. Samt de 42 miljarder ytterligare som MIV sagt sig komma behöva vid ökad flyktingström.

Till det invände jag ungefär detta, något förkortat:
  Jag är skeptisk till att åberopa anonyma fb-källor. Samtidigt vet jag ju att det kan vara tidsödande att snabbt hitta objektiva källor till det man tror sig veta, har i sin hjärna. Men, det den anonyma fb-källan skrivet är inte bara "fakta" utan faktiskt till stor del subjektiva bedömningar som grund för räkneexempel, som jag till viss del starkt ifrågasätter. 
Exempel. Om jag godtar påstående att 14 000 pers väntar på bostad så betyder det inte att det är = 10.000 lägenheter. Alla kvinnor lever inte i parrelationer. Det finns singlar, och dessutom är nog en del "barn" som bor med sina föräldrar. (Vilket jag ju ser när jag möter dem "på stan" etc.)  Jag räknade inte på det, men påpekade att mina invändningar innebär ett kraftigt mindre behov av lägenheter jfrt påståendet.   Men förnekade inte att ökat antal flyktingar medför ett behov av fler bostäder. 
De kostar att bygga, och delvis i "drift" initialt (där tiden varierar), men där flyktingen givetvis betalar hyra (el köper hus el lgh) när hen skaffat sig jobb. Därför är det självfallet viktigt att de får jobb, helst i det de är utbildade för. 

(En bekant, i det privata näringslivet, sa en ggn att Sverige kunde/behövde snabbt ta in säg 5 milj ryssar hit. Vi har plats i detta glesbefolkade land. De skulle ju snabbt försörja sig själva. Genom t ex att bygga bostäder, ge varandra service, starta affärer och större el mindre företag. Och därmed öka Sveriges ekonomi, skatteintäkter och välfärd. - Ett liknande resonemang kan man nog föra för flyktingarna, med reservation för att 5 milj pers kan vi inte ta emot på 3-5 år, samt att flyktingars utbildning är mera blandad än "normal arbetskraftsinvandring".) 

Nå, p g a de grymma krig som pågår just nu så MÅSTE Sverige ta emot flyktingar. Om än det blir fler än vi varit vana några år. Av humanitära skäl. Krigen slutar inte för att vi stänger gränserna. Enda sättet att få stopp på och förhindra krig är att hjälpa till att avsätta krigstokiga diktatorer och bygga upp demokratiska styren världen runt. Vilket innebär utbildning och handel och bistånd. Men det är långsiktigt, tyvärr, inte något som gör det onödigt att ta emot dagens flyktingar. Av vilka, trots allt, ändå bara en rännil kommer till Sverige, jfrt med närområdena. Men hur ska de klara av, som Turkiet nu, att ta emot 130.000 flyktingar på 3 dygn och där strömmen fortsätter så länge det finns överlevande kvar... och där Turkiet redan har minst en miljon flyktingar som kommit på relativt kort tid. Liknande situation finns i många andra grannländer, t ex i lilla Libanon. 

Sverige måste anstränga sig, och akut skulle jag gärna se att privatpersoner kunde ta emot flyktingar under akutläget. Många har nog utrymme i sina kåkar när barnen flyttat ut, och som kan upplåtas utan att de begär el får några överdrivna ersättningar. Det finns tomma hus också, som kan användas till ringa kostnader under en övergångstid, tills bostäder på orter där det finns jobb har fixats. Om vi bjuder till kan nog mycket fixas till rimliga kostnader. Och tills bostäder byggts. Vilka som sagt, där hyror kommer in som med tiden betalar investeringen. Och vi har fått nya invånare som bygger upp och förbättrar Sveriges välfärd. 

Detta svar gillade inte sd-sympatisören. Som skrev (förkortat) att den anonyma källan är en vän som vill förhålla sig anonym när jag lägger ut uppgifterna och som jag har mycket stort förtroende för. I övrigt håller jag inte med dig ett dugg, speciellt inte din ton. Jag lägger upp en artikel och ger mina åsikter till den. Du går i argumentation utan anledning, Hon menade att jag argumenterade på gränsen till otrevlig, eftersom hon "inte har de minsta förståelse" för vad jag skrivit. Förstår inte mig, är ingen offentlig person, politiker eller debattör, jag är bara en vanlig liten arg medborgare som uttrycker mina åsikter, p g a den ilska jag känner.  Jag är inte intresserad av att argumentera med personer som inte överhuvudtaget förstår mina ståndpunkter och åsikter, det överlåter jag åt de personer som kallar sig offentliga debattörer. Jag har rätt till mina åsikter, skrev hon. 

Jag tyckte allt att jag hade en lugn och resonerande ton, utan överord. Och menade att måste kunna  diskutera lugnt och behärskat. Även om man inte tycker samma sak. Jag  skrev att jag förstår hennes  åsikter, men det betyder inte att jag delar dem, utan förbehåller mig rätten att diskutera dem. Lugnt och behärskat, utan att någon ska bli arg för att vi har olika åsikter. 

Vilka slutsatser kan man då dra av detta? (Och även mot bakgrund av andra jag resonerat med.) 

Först och främst detta att hur demokratin och det demokratiska samtalet bör fungera, det har många ingen större förståelse för. Nu är ju detta bara ett exempel, men jag har mött mängder liknande tidigare. 

Sverigedemokraternas väljare och sympatisörer är en mycket blandad skara. Kärnan och partiledningen är givetvis starkt fientlig emot alla typer av invandring och invandrare, möjligen med något undantag för andra nord-européer. Där finns klara rasistiska inslag. 

Men hur mycket rasism finns i den stora väljarskaran? Det är svårt att mäta. Men, som sagt, klart är ändå att det är en blandad skara. En del har mer eller mindre rasistiska sympatier, eller i vart fall drag i den riktningen. Men ofta är det inte helt klart för dem själva, och dessutom så motiverar de sin ståndpunkt med oro för kostnaderna för invandringen - vad den medför för olika delar av välfärden. 

Jag har sålunda mött mycket respektabla personer som är genuint oroliga för kostnaderna, en del kan inte nog ekonomi för att se helheten, en del överdriver kostnaderna, en del vill inte se att finns en inkomstsida också, trots att de nog förstår ekonomi. Många har svårt att se de humanistiska aspekterna, de försvinner ur synfältet på  grund av deras uppfattning om kostnaderna. 
Och inte minst de förutsätter att de är orsak till de välfärdsbrister som finns. Och då blir man "arg på invandrarna", dvs vill låsa gränsen för flyktingar. I detta ligger dock inte som det viktigaste att kostnaderna uppstår (menar de) pga flyktingarna. De känner, eller befarar, välfärdsbristerna så mycket att det är det som väger tyngst. Och då köper de SD:s argument. För att få lägre pensionärsskatt, bättre sjukvård, bättre äldreomsorg, bättre och högre sjukpeng och a-kassa. Och i vissa fall, för att få lägre skatt dessutom.  
Samtidigt känner de att de gamla politikerna, de etablerade partierna "inte lyssnar" på dem.  För politikerna sitter i sitt glashus. Och gör som de vill, inte som folk vill... 

Att de inte får som de vill måste ju innebära att partierna inte vill lyssna, menar de. Och när inte det går fram, vill de inte diskutera heller. För de blir ju bara emotsagda, "mobbade", blockerade.  En känsla och attityd som SD skickligt profiterar på och blåser under.  För, menar SD och dess väljare, ett så stort parti som dessutom är vågmästare, det borde ju bestämma... det anser de "demokratiskt". 

De klara och tydliga rasisterna tror jag inte det går att övertyga, de är förlorade. De är ändå inte så många, men det farliga är när de lyckas få sympatisörer, som visserligen till en del kan ligga i ett gränsfält, men som ändå mest är oroliga för välfärdsbristerna i samhället.  Och det är något som alla övriga partier, de etablerade, måste inse och förhålla sig till.

De demokratiska partierna måste upp till bevis att det demokratiska systemet inte bara garanterar (?) fria, demokratiska val, utan även är det system som bäst skapar välfärd för alla. Det klarade inte de demokratiska partierna i Tyskland mellan WW1 och WW2. Och det har inte de sju partierna i riksdagen klarat av heller. I folks ögon.
Att få in en kil mellan SD/kärntruppen och de med mera "lösa" sympatier, det måste vara den riktiga vägen.

Då duger det inte att bara "blockera" SD, att manövrera bort SD och partiegoistiskt gynna sig själva. Då måste man gemensamt försvara de demokratiska värdena på ett sätt som också alla (eller i vart fall 95-97% av) väljare förstår och uppskattar. Och samverka för att reparera de sprickor och välfärdsbrister som uppstått under de senaste två decennierna. 

Putsa SD:s martyrgloria, eller ?

Känslomässigt vill jag givetvis inte att SD får en talmanspost alls. Eftersom de i så hög grad avviker från grundläggande demokratiska och medborgerliga anständighetskrav.

MEN - de är lagligt inröstade i riksdagen, tyvärr.  De älskar att bära offerkoftan, att utmåla sig som mobbade av övriga partier.  Och därmed blir de automatiskt det enda alternativet för missnöjda väljare att gå till. Oavsett missnöjets art.

Ge inte SD fler chanser att spela martyrer.
Avslöja i stället deras egentliga avsikter. Klä av dem in på kroppen, dvs partiet.  Väck deras väljare, som inte är rasistiska i någon större utsträckning. Jag tror att de flesta av de som röstade på SD gjorde det i protest emot de andra partiernas oförmåga att lyssna på medborgarna, att vara otydliga, att inte se flera av de stora problemen i samhället - av en allmän oro inför framtiden.

Förklara vad som är demokrati, och vad det inte är - att det inte är att var och en ska få precis som den vill.
Men att demokrati ska innebära att söka att så många som möjligt kommer överens om hur landet ska styras och i vilken riktning. Under respektfulla kompromisser - inte diktat varken från en knapp majoritet eller en strategiskt placerad vågmästare som hör hemma på endera ytterkanten.
Det innebär att demokratiska spelreglerna ska följas, men att det måste finnas mod och kraft att samverka för att skapa ett demokratiskt  samhälle, som medborgarna känner sig delaktiga i.

Sverige är ett samhälle där klyftorna successivt blivit djupare under många år. Kanske inte bredare klyftor, men djupare.
Det stora flertalet av svenska folket tycker att vi ska ha en generös invandringspolitik. Samtidigt kan vi inte blunda för att många är osäkra över hur integrationen fungerar. MEN - det innebär inte att de är rasister.
Jag citerar från en debattartikel som Robert Hannah, ny fp-riksdagsman, skrivit i Di.  Han lyfter tre områden.
"Jobbpolitik

Vi måste ha en arbetsmarknadspolitik som slutar göra skillnad på jobb och jobb. Den svenska flyktinginvandringen har en annan prägel i dag, med fler lågutbildade personer som kommer till Sverige, samtidigt som det svenska industrisamhället och dess stora behov av arbetskraft kraftigt har minskat. En diversifierad arbetsmarknad med olika krav på kunskaper och därmed även löner är väsentlig för att Sverige ska lyckas få invandrare i jobb.

• Kunskaper i det svenska språket

Kunskaper inom det svenska språket är väsentligt för att bli en del av samhället. Det är början på en klassresa. När mina föräldrar kom till Sverige på 1980-talet lärde de sig språket genom att jobba på fabrik. Detta är i dag en svårare väg att lära sig svenska då fabriksjobben mer och mer har rationaliserats bort och de enklare serviceyrken som i stället växt fram ställer högre krav på att man kan språket från start. Vi har även stora utmaningar i förorter som Göteborgsförorten Angered där det bor över 100 nationaliteter och där man på grund av bristande svenskkunskaper har svårt att kommunicera med varandra och samhällsinstitutioner.

• Flyktingmottagande

En central fråga handlar om flyktingars möjligheter till bra boende. Med dagens regler kan flyktingar välja mellan eget boende, EBO, eller anläggningsboende, ABO. Väljer de EBO får de bosätta sig var de vill i landet – förutsatt att de kan uppge en adress. Väljer de ABO får man med hjälp av Migrationsverket ett boende någonstans i Sverige.

EBO kom till för att man skulle kunna bosätta sig där det finns jobb och bostäder. I stället har det visat sig att flyktingar väljer att bosätta sig hos anhöriga. I städer som Södertälje har det lett till en situation där assyriska flyktingar från Syrien och Irak efter många år i landet inte ens har varit i kontakt med det svenska samhället.

Vi måste se över EBO-lagstiftningen och se till att alla svenska kommuner solidariskt tar ansvar för flyktingmottagandet. Här måste rika kommuner bidra för att vi ska kunna få ett sammanhållet land.

Integrations- och utanförskapsfrågor är inte lätta, men det vore ansvarslöst att inte ta debatten. " 

Klyftorna beror  inte på att vi släppt in flyktingar, utan på hur invandringspolitiken skötts.  Och har därmed koppling till andra viktiga frågor också.
Andra klyftor beror på försämrade villkor i välfärdens trygghetssystem, den alltför höga arbetslösheten överhuvud taget (där det verkar som om båda blockens ekonomer okritiskt helt svalt Milton Friedmans nyliberala idéer), att man inte lyckats rätta till bristerna i skolan (vilket i o f s kräver längre tid än vad många tror) vilket lett till att alltför många har en utbildning som inte fyller dagens krav, att skatten sänkts för mycket för de som har det bra (dvs de med fasta, och välavlönade jobb), men för lite för pensionärer, långtidssjuka och arbetslösa. Många oroas också av att det blir allt svårare att leva i glesbygden p g a avfolkning, färre jobb och mindre skatteinkomster där, fortsatta skolnedläggningar etc. Att politiker från centralorterna i kommunerna och storstäderna inte förstår, eller vill förstå vad centraliseringen medför för nackdelar, både i levnadsstandard och brist på valfrihet. Det finns också en stark oro för all oro i omvärlden (Ryssland, Ukraina, Syrien, Irak och terrorhot "överallt" etc), vilket det verkar som om de ledande politikerna ofta blundar för.  Samtidigt som den "politiska klassen" inte respekterar människors personliga integritet, dvs avlyssnar i st för lyssnar och för en dialog.

Detta, och en del annat, har medfört vad som kan kallas politikerförakt, som leder till proteströstande. 

Tillägg. Sedan ovanstående skrevs har jag läst Maciej Zarembas intelligenta analys i DN.  Läs även det, det är så lysande skrivet!
Vill också betona att det är, som jag skrev ovan, rätt att ställa en del krav på invandraren (som oftast är den f.d. flyktingen) för att denne ska känna sig integrerad i samhället och för svenskt medborgarskap, dvs en vilja inte bara att få jobb, men också till integrering och att lära sig språket för att kunna både jobba och integrera sig och kommunicera med andra. Och att detta verkligen inte är rasism.
Likaså att underlaget för SD till en del beror på att alla andra partier idag riktar in sig på den breda medelklassen, som har det bra och inte känner någon oro för framtiden. Men "medelklassen" ser inte bara till plånboken, även där kan man se den oro andra känner, och dela den.  Däremot leder partiernas målgruppstänkande till oro, en oro som kan leda till extrema rörelser. Som tidigare till nazism eller kommunism. Men som idag i hög grad till SD.
Eftersom inte partierna verkar kunna möta medborgarna i en förstående dialog, så att alla känner delaktighet i demokratin.