19 september 2014

Putsa SD:s martyrgloria, eller ?

Känslomässigt vill jag givetvis inte att SD får en talmanspost alls. Eftersom de i så hög grad avviker från grundläggande demokratiska och medborgerliga anständighetskrav.

MEN - de är lagligt inröstade i riksdagen, tyvärr.  De älskar att bära offerkoftan, att utmåla sig som mobbade av övriga partier.  Och därmed blir de automatiskt det enda alternativet för missnöjda väljare att gå till. Oavsett missnöjets art.

Ge inte SD fler chanser att spela martyrer.
Avslöja i stället deras egentliga avsikter. Klä av dem in på kroppen, dvs partiet.  Väck deras väljare, som inte är rasistiska i någon större utsträckning. Jag tror att de flesta av de som röstade på SD gjorde det i protest emot de andra partiernas oförmåga att lyssna på medborgarna, att vara otydliga, att inte se flera av de stora problemen i samhället - av en allmän oro inför framtiden.

Förklara vad som är demokrati, och vad det inte är - att det inte är att var och en ska få precis som den vill.
Men att demokrati ska innebära att söka att så många som möjligt kommer överens om hur landet ska styras och i vilken riktning. Under respektfulla kompromisser - inte diktat varken från en knapp majoritet eller en strategiskt placerad vågmästare som hör hemma på endera ytterkanten.
Det innebär att demokratiska spelreglerna ska följas, men att det måste finnas mod och kraft att samverka för att skapa ett demokratiskt  samhälle, som medborgarna känner sig delaktiga i.

Sverige är ett samhälle där klyftorna successivt blivit djupare under många år. Kanske inte bredare klyftor, men djupare.
Det stora flertalet av svenska folket tycker att vi ska ha en generös invandringspolitik. Samtidigt kan vi inte blunda för att många är osäkra över hur integrationen fungerar. MEN - det innebär inte att de är rasister.
Jag citerar från en debattartikel som Robert Hannah, ny fp-riksdagsman, skrivit i Di.  Han lyfter tre områden.
"
Jobbpolitik
Vi måste ha en arbetsmarknadspolitik som slutar göra skillnad på jobb och jobb. Den svenska flyktinginvandringen har en annan prägel i dag, med fler lågutbildade personer som kommer till Sverige, samtidigt som det svenska industrisamhället och dess stora behov av arbetskraft kraftigt har minskat. En diversifierad arbetsmarknad med olika krav på kunskaper och därmed även löner är väsentlig för att Sverige ska lyckas få invandrare i jobb.
  • Kunskaper i det svenska språket
Kunskaper inom det svenska språket är väsentligt för att bli en del av samhället. Det är början på en klassresa. När mina föräldrar kom till Sverige på 1980-talet lärde de sig språket genom att jobba på fabrik. Detta är i dag en svårare väg att lära sig svenska då fabriksjobben mer och mer har rationaliserats bort och de enklare serviceyrken som i stället växt fram ställer högre krav på att man kan språket från start. Vi har även stora utmaningar i förorter som Göteborgsförorten Angered där det bor över 100 nationaliteter och där man på grund av bristande svenskkunskaper har svårt att kommunicera med varandra och samhällsinstitutioner.
  • Flyktingmottagande
En central fråga handlar om flyktingars möjligheter till bra boende. Med dagens regler kan flyktingar välja mellan eget boende, EBO, eller anläggningsboende, ABO. Väljer de EBO får de bosätta sig var de vill i landet – förutsatt att de kan uppge en adress. Väljer de ABO får man med hjälp av Migrationsverket ett boende någonstans i Sverige.
EBO kom till för att man skulle kunna bosätta sig där det finns jobb och bostäder. I stället har det visat sig att flyktingar väljer att bosätta sig hos anhöriga. I städer som Södertälje har det lett till en situation där assyriska flyktingar från Syrien och Irak efter många år i landet inte ens har varit i kontakt med det svenska samhället.
Vi måste se över EBO-lagstiftningen och se till att alla svenska kommuner solidariskt tar ansvar för flyktingmottagandet. Här måste rika kommuner bidra för att vi ska kunna få ett sammanhållet land.
Integrations- och utanförskapsfrågor är inte lätta, men det vore ansvarslöst att inte ta debatten. " 

Klyftorna beror  inte på att vi släppt in flyktingar, utan på hur invandringspolitiken skötts.  Och har därmed koppling till andra viktiga frågor också.
Andra klyftor beror på försämrade villkor i välfärdens trygghetssystem, den alltför höga arbetslösheten överhuvud taget (där det verkar som om båda blockens ekonomer okritiskt helt svalt Milton Friedmans nyliberala idéer), att man inte lyckats rätta till bristerna i skolan (vilket i o f s kräver längre tid än vad många tror) vilket lett till att alltför många har en utbildning som inte fyller dagens krav, att skatten sänkts för mycket för de som har det bra (dvs de med fasta, och välavlönade jobb), men för lite för pensionärer, långtidssjuka och arbetslösa. Många oroas också av att det blir allt svårare att leva i glesbygden p g a avfolkning, färre jobb och mindre skatteinkomster där, fortsatta skolnedläggningar etc. Att politiker från centralorterna i kommunerna och storstäderna inte förstår, eller vill förstå vad centraliseringen medför för nackdelar, både i levnadsstandard och brist på valfrihet. Det finns också en stark oro för all oro i omvärlden (Ryssland, Ukraina, Syrien, Irak och terrorhot "överallt" etc), vilket det verkar som om de ledande politikerna ofta blundar för.  Samtidigt som den "politiska klassen" inte respekterar människors personliga integritet, dvs avlyssnar i st för lyssnar och för en dialog.


Detta, och en del annat, har medfört vad som kan kallas politikerförakt, som leder till proteströstande. 


Tillägg. Sedan ovanstående skrevs har jag läst Maciej Zarembas intelligenta analys i DN.  Läs även det, det är så lysande skrivet!
Vill också betona att det är, som jag skrev ovan, rätt att ställa en del krav på invandraren (som oftast är den f.d. flyktingen) 
för att denne ska känna sig integrerad i samhället och för svenskt medborgarskap, dvs en vilja inte bara att få jobb, men också till integrering och att lära sig språket för att kunna både jobba och integrera sig och kommunicera med andra. Och att detta verkligen inte är rasism.
Likaså att underlaget för SD till en del beror på att alla andra partier idag riktar in sig på den breda medelklassen, som har det bra och inte känner någon oro för framtiden. Men "medelklassen" ser inte bara till plånboken, även där kan man se den oro andra känner, och dela den.  Däremot leder partiernas målgruppstänkande till oro, en oro som kan leda till extrema rörelser. Som tidigare till nazism eller kommunism. Men som idag i hög grad till SD.
Eftersom inte partierna verkar kunna möta medborgarna i en förstående dialog, så att alla känner delaktighet i demokratin. 



Inga kommentarer: