En statsminister med 88% opposition

Visst låter det intressant, en regering och en statsminister som regerar med ca 12 % med sig och 88% emot sig, dvs i opposition. Här ger Hans Lindblad en inblick i vad som får betecknas som nutidshistoria. Av många ändå bortglömd eller aldrig upplevd, men oerhört intressant också sett i perspektiv av dagens situation i Sverige. Regeringar kan faktiskt, i vissa fall, fungera med smal parlamentarisk bas. Om de är väl sammansvetsade och har en skicklig statsminister.

Var så goda, Hans Lindblad om Ola Ullstens regering, den senaste som letts av en folkpartist.

När Ullsten bildade regering
förf MATS BERGSTRAND, i serien Sveriges statsministrar under 100 år – Ola Ullsten
(Albert Bonniers förlag)

Min vän Olle Wästberg har berättat att han vid tiden för Ola Ullstens folkpartiregering 1978-79 hade besök av en delegation från det auktoritärt styrda Pakistan. Deltagarna visste inte så mycket om svensk politik och frågade Olle: ”Finns det någon opposition i det här landet?” ”Ja”, svarade Olle. ”Hur stor är den?” ”88 procent.”

Ola Ullsten (född i Umeå 1931) fick talmannens uppdrag att bilda regering när ministären Fälldin 1978 föll på kärnkraftfrågan. Allmänheten hade plågats av att åse ändlösa förhandlingar i regeringen och slutligen dess sammanbrott.
I stället kom Ullstens regering som verkade effektiv och beslutskompetent. Statsråden tillhörde samma parti och hade stor samsyn. Och i den mån de ändå hade behov av betänketid var det till skillnad från i den föregående regeringen inget parti som för att vinna poäng berättade sin version om hur turerna gick.

Fälldinregeringen sprack alltså på energifrågan. Olof Palme lyckades övertyga sin riksdagsgrupp, just med hänvisning till energifrågan, att lägga ned sina röster och därmed möjliggöra Ullstens regering. Palme fick i efterhand mycket kritik i partiet för detta. Sannolikt var folkpartiregeringen en av orsakerna till att socialdemokratin förlorade också 1979. Det skulle sedan dröja till 2010 innan partiet åter misslyckades med att återerövra en förlorad regeringsmakt.

När talmannen gav Ullsten i uppdrag att bilda regering var utgångspunkten att den som huvuduppgift skulle ha att hantera energipolitiken. Utöver Centern var det bara Vänsterpartiet som ville stoppa befintliga kärnkraftverk och avbryta pågående byggen. Socialdemokraterna och Moderaterna ville ha totalt 13 aggregat medan Folkpartiet drev linjen om elva.

Med bara 39 av riksdagens 349 mandat bakom sig var regeringen Ullsten naturligtvis parlamentariskt svag. Men om en regering är stark eller svag beror också på hur den fungerar internt. När Olof Palme förlorade valet 1976 var det slutet på ett 44-årigt socialdemokratiskt regeringsinnehav. Centern, Moderaterna och Folkpartiet kunde bilda en länge åtrådd majoritetsregering, men vad hjälpte det när regeringen var så splittrad i energipolitiken att den avgick redan efter två år? En regering kan alltså vara parlamentariskt stark men ändå politiskt svag.

Paradoxalt nog blev Ullstenregeringes största problem kanske att den blev för populär. Folkpartiets opinionssiffror steg kraftigt, så bara för att skada regeringen röstade moderater och centerpartister emot förslag som de varit för i den föregående regeringen, däribland marginalskattesänkningar och jämställdhetslag.

Ullstens regering hade som sin främsta uppgift att få till stånd ett långsiktigt energibeslut. Men i och med att Palme bytte fot efter haveriet i kärnkraftverket i Harrisburg och förordade en folkomröstning så förändrades läget. Energibeslutet senarelades, men genom att folkomröstningen 1980 skulle avgöra frågan blev det möjligt för de tre partierna att gå till val 1979 på att bilda ny regering. Energifrågan lades ju direkt på väljarna och inte längre på regeringen.

I Bonniers serie om de senaste hundra årens statsministrar är boken om Ullsten skriven av Mats Bergstrand, tidigare ansvarig för DN-debatt. Han berättar att Ullsten i unga år tyckte att det måste vara något fel i förtalet mot Carl Ekmans minoritetsregerande på 20- och 30-talen. Ekman fick ju riksdagsmajoritet för de flesta av sina förslag. Att det kunde vara olika majoriteter i olika beslut gjorde väl riksdagen mer vital.

Sedan enkammarriksdagens införande 1971 har det bara funnits tre majoritetsregeringar, Fälldins första och andra regeringar (som båda upplöstes i oenighet) och Reinfeldts första regering 2006-10.

Det sägs ofta att socialdemokraterna haft kommunisterna som del i regeringsunderlaget. Men också de har använt sig av hoppande majoriteter. Till frågor där man fått igenom sina förslag enbart med stöd av moderaterna hör bistånd, flyktingpolitik, energipolitik och delar av familjepolitiken.

Majoritetsregeringar vet i förväg att de får igenom sina förslag i riksdagen, som då blir ett slags ”transportkompani”. Enpartiregeringar har lättare att fungera som lag (men inte alltid, som vi vet genom bataljerna mellan Wigforss och Möller.) Men en koalition som samtidigt är i minoritet (som i dag) har båda nackdelarna.

När Ullsten fick talmannens uppdrag att bilda regering avböjde han medverkan av moderaterna. Just för att om en koalition först måste förhandla fram en egen linje blir det nog svårare att i nästa led behöva förhandla också i riksdagen. Socialdemokraterna hade heller inte släppt fram en sådan regering.

Ola Ullsten hör de till politiker som menat att hård blockpolitik i längden är till skada för landet. Liksom Gunnar Helén och Bengt Westerberg har han visat sympati för ett organiserat samarbete med socialdemokraterna, men då självklart inte för socialisering.
Bergstrand noterar att en kärnkraftsolycka i USA förstörde Ullstens planer både som sak- och samarbetspolitiker. Ingvar Carlsson uttryckte det som att Ullsten hade otur. ”Och en bra statsminister har inte otur.”

En undran nog många hade, när Ullsten skulle bilda en egen regering, var om ett så pass litet parti kunde ha tillräckligt många kvalificerade statsrådskandidater. Med tanke på behovet av förhandlingar i riksdagsutskott ville han undvika att ta för många från riksdagsgruppen. Hans Blix, doktor i folkrätt och med stor internationell förhandlingsvana, blev en mycket kvalificerad utrikesminister. (Bergstrand tar dock fel när han skriver att Blix tackade nej till att 1962 bli ordförande i ungdomsförbundet efter Per Ahlmark, Blix avböjde gången innan.) Sjukvårdsminister Hedda Lindahl från Alingsås ”blev en omedelbar succé med oanade PR-talanger”, skriver Bergstrand. Det visar hur svårt det är att i förväg veta vilka statsråd som lyckas eller inte. I perspektiv kan nog sägas att Ola Ullsten fick mindre anledning än senare Göran Persson och Reinfeldt att ångra en del ministerutnämningar...

Ullsten blev 1979 utrikesminister i Fälldins nästa regering. När han 1983 lämnat över partiledarskapet till Bengt Westerberg blev han ambassadör i först Ottawa och sedan Rom. I Ottawa kom han att bilda ny familj, och vid hans pensionering flyttade de tillbaka till Kanada. Han har sedan ingått i internationella kommissioner rörande miljö och klimat, bland annat regnskogar. Han har kvar sommarhus på södra Gotland, där vi träffats på senare år med anledning av en bok han skriver om sina politiska erfaren­heter. Han ser mycket avspänt på ­sina ­regeringsår. Det jag, utöver underfundig humor, egentligen under de omkring 50 år vi känt varandra tyckt vara mest utmärkande för honom är just lugn och goda nerver, Andra politiker, även statsministrar, har nog ofta haft mindre av det men i gengäld kunnat visa mer känsla och lidelse. Det är väl en smaksak vilket som är bäst.

I flera årtionden har jag talat väl om minoritetsregeringar i mitten, med Ekmans och Ullstens regeringar som exempel.
Jag har sett övervärderade majoritetsregeringar. Men senare års erfarenheter av globaliserad ekonomi och kriser gör att jag nog måste erkänna att inte ens pigga minoritetsregeringar kan vara som förr. Valuta- och aktiemarknader blir alldeles för oroliga i ett land där regeringen inte har ett säkert stöd i parlamentet.
Det andra är att med EU har regeringen också att agera på en europeisk arena, och då bör den helst företräda en rejäl del av väljarkåren.

Hans Lindblad